Det utbrändheten lärde mig.
Facebook påminde mig för någon vecka sen tillbaka, hur läget såg ut för mig för sju år sen. Eller var det till och med åtta år? Kan säga som så: Var inte lika positiv som jag är idag. Jag var trött, utbränd och hade smärtor som tog ner humöret. Men skrev mest bara om den fysiska smärtan.
Det värkte till i mitt hjärta hur jag beskrev min situation då. Jag kunde ju läsa mellan raderna.
Jag fokuserade på smärtan, vågade kanske inte inse att jag även var slut som artist. Utmattad med näsan mot väggen. Då ser man ingen annan väg. Även om jag skrev öppet om min fysiska smärta, på grund av SLE'n, vågade jag inte yttra mig om hur jag mådde. Innerst inne.
Är det inte konstigt hur det är lättare att säga man har ont i kroppen, än att det värker i hjärtat?
Jag har sprungit i väggen. Och jag har kommit från väggen. Idag vill jag krama om 18-åriga Caroline och få ut något positivt av utbrändheten. För det finns massor.
Det utbrändheten lärde mig,
var att det är det är okej att må dåligt. Lika okej, som det är att må bra under tiden allt inte är så roligt. Gör det som känns rätt, även om inte alla andra förstår det.
Det är tråkigt att man ska behöva känna skam för att man alltid inte är på topp. Eller skam för att man mår bra mellan varven. Man måste våga berätta om sitt mående eller bara skriva ner det för oss själva. Då kan vi få mer perspektiv på vårt tankesätt. Bättre det, än att vara ensamma i våra tankar.
Idag lyssnar jag mer till mig själv och det jag behöver. Omger mig med kärlek och god energi. Vågar säga mer hur jag känner, utan rädslan vad andra ska tycka och tänka.
Jag har blivit bättre på att visa mina känslor. Acceptera mig själv.
Vi har alla våra egna vägar att gå. Pussel att lägga.
Och även om det kan kännas mörkt, så blir det bättre sen. Allt jag varit med om har jag bara utvecklats av.
Det viktigaste jag lärde mig var, jag har själv ansvaret och makten över min egen lycka.
Fem före frontalkrock
Var fem före att vara med om en frontalkrock igår.
Skulle till byns butik och hade bara hunnit några meter när jag möter en bil på bostadsområdet. Här på landet kör folk lite som de vill. Även jag ibland. Men märkte att den här bilen inte bytte fil, även om jag kom emot. När båda bilarna var i en kurva stod min bil så gott som stilla. Bilen var fortfarande framför mig och saktade inte in.
Skulle jag svänga ner i diket eller bara låta det smälla?
Några centimeter framför motorhuven reagerade chauffören och svängde till rätt sida av vägen, utan ögonkontakt. Jag satt kvar och ropade åt chauffören. Skriver inte ens ut vad jag hade på hjärtat. Vackra ord var det inte.
Jag höll på att frontalkrocka i tomgång, och nu exploderar facebook av nyheten att gränsen för fortkörning sänks. Kör du 7 km/h över hastighet i trafiken så får du nu räkna med att kameran kommer att blixtra till.
Läser några kommentarer, och de flesta är enade. "Det är idiotiskt, nu måste man glo extra mycket på hastighetsmätaren och detta är bara ett sätt för polisen och landet att få in mer pengar".
Obs obs! Det här inlägget är till för er alla som medvetet kör för hårt eller ger mig hjärtattack i trafiken.
Tror ni allvarligt att lagar är till för att jäklas med er?
Tänker inte ta och bli skenhelig. Är inte världens bästa chaufför. Men försöker vara så bra jag bara kan. Värst är jag i Jakobstad. Finns liksom inte någon logik bakom alla enkelriktade vägar eller korsningar. Men har ännu inte fått böter.
Försöker hålla hastigheten. Inte vinner man så mycket tid på att köra som en racerförare. Dessutom har röda faran inte den största motorn.
Men att komma körande 20 km/h för hårt i en korsning, på en väg där man kan möta på människor eller älgar ju tokigt. Skadar man inte sig själv, kan man skada andra. Och därför, just därför, blir lagen snäppet strängare nu. Och hej! Man ”får” ju ännu köra lite för hårt, om det gör någon nöjdare. I andra länder är lagen ännu strängare.
Men märkte igår att olyckan hade kunnat vara framme, även om allt i snigelfart. Tänk om det hade gått 20 för hårt.
Så mitt tips till er:
Sakta ner, eller
lägg på världens största leende, för...
”Smile! You're on polisens kamera.”
Och ja. Jag vet att kameran kan blixtra till även om man kör enligt hastigheten. Då måste det ju bero på att hastighetsmätaren visar fel. Går det att fixa eller får man leva med det?
Sitter ditt värde i en siffra?
Ska iväg på ett viktigt möte, och har inte den tid jag vill för att dela med er av kloka tankar och insikter om livet. Därför är det prima att redan för två år sedan funderade jag mycket. Den här texten är skriven 26.9.2014.
"Hörni gott folk. NU är jag färdig med skolan. Helt och hållet. Gick ju riktigt bra. Högsta betyg. Igen. Grattis till mig! Närvårdare med kompetens inom äldreomsorg. Oujee! Men till lite mer allvarligare saker, och ett himla långt inlägg.
När jag började de sista månaderna av skolan så hade jag ett samtal med en av lärarna, som kollade igenom mitt betyg och sa att hen inte visste om hen skulle berömma mig för betyget eller bara vara tyst. För jag har bra betyg. Och i många fall kan det betyda att personen i sig arbetar slut på sig. En människa som tror att ens värde egentligen sitter i siffran på pappret. Men ens värde sitter ju inte i betyget. Eller hur duktig man presterar i något. Men jag bara skrattade. För så är ju inte fallet. Orsaken till de fina siffrorna beror på att jag själv varit sjuk, ätit mediciner, har erfarenhet, studerade som vuxen och var intresserad. Och talang, hähä.
Men ända sedan man var liten så har man blivit betygsatt. Klisterstjärnor när man varit duktig i dagis (= suttit stilla, tyst och inte rivit nån i håret). Samma sak i skolan. Glada och sura gubbar enligt hur duktig man har varit. De betygsätter ju för tusan ens beteende. Och vi lär oss att vi ska göra eller vara på ett visst sätt för att vara "bra". Siffror som visar på vilken skala man är på. När jag för 10 år sedan skulle söka in till min första yrkesskola så fick jag höra att jag kunde få det svårt att slippa in, på grund av mitt medeltal. Hahaha. Jag slapp in till två skolor. ;) De berodde inte på mitt betyg. Utan att jag var mig själv och visade att det här var något jag ville och vågade satsa på.
Men skulle jag inte ha redan då trott på mig själv. Tagit åt mig av vad skolhandledaren sagt, så kunde det ha gått dåligt. Allt för många blir utbrända redan i unga åldrar, på grund av att de vill prestera på topp i skolan. De jämför betyg, provsvar och vad man skrivit i uppsatser. Till och med i vuxen ålder. Och jag undrar varför.
En liten tanke är att skulle kanske folk hamna mindre utanför samhället, ifall vi inte tittade så hårt på betygen. Att alla hade rätt till att studera det de önskar. Att folk ska sluta ha prestationsångest. Bara på grund av en enda siffra. Och här handlar det inte endast om skolan. Folk svälter sig, är inte nöjd för att de sprungit 5 km på några minuter och vill hela tiden vara lite bättre. Lite snyggare. Lite rikare. För att känna att de är älskvärda. Och då älskar de inte ens sig själva.
Så fel.
Ni är så duktiga, allihopa. Ingen kan vara bäst på allt (förutom jag), men att ta vara på det man tycker om och vill göra. Lev era drömmar, våga byt drömmar. Ingenting är omöjligt. DU ÄR SÅ MYCKET MER ÄN EN SIFFRA.
Kärlek."
Roboten vid din sida, när du tar dina sista andetag
Jag är återigen på avdelningen. Ensam i ett sjukhusrum. Ett opersonligt rum, med en hård säng. Det enda som pryder väggarna är en tv ur funktion, en tavla som föreställer en sjö och den självlysande skylten som visar var exit är. Inte så mycket distraktion och jag har varit för länge ensam i mina egna tankar. Börjar bli rädd. Jag har åter igen fått en skov och hela kroppen är inflammerad. Smärtorna gör mig förlamad och jag funderar om inflammationen har denna gång tagit sig till hjärtat. Eller något annat viktigt organ.
Det smärtstillande jag fått tidigare har gått ur kroppen och jag behöver hjälp. Trycker på knappen som visar att en vårdare ska snart vara vid min sida.
En mänsklig kontakt som kan hjälpa mig och förklara vad som pågår i min kropp. Om inte annat, ge mig lite gnutta trygghet.
In i det opersonliga rummet kommer en robot.
Intervjun som skedde igår handlade alltså om vården och den nya finska rapporten, som menar att 20% av en vårdares (närvårdare och sjukskötare) arbetsuppgifter kan skötas av robotar. Redan om tre år skulle jag ha en ny kollega. Ganska hård och kall, men en robot som tydligen ska göra 20% av mina arbetssysslor. Bättre dessutom. Den inledande texten hade beskrivit hur det varit om robotar som tog hand om mig då jag var sjuk.
Jag skriver detta inlägg eftersom intervjun sändes redan igår, tydligen. En människa som såg mig vid byns butik igår hade hört mig.
Kort och gott, rapporten lät ju riktigt "positiv". Eller så inte. Med hjälp av en robot så behöver inte längre vårdare fundera på medicindelning, medicinutdelning, att ta tempen eller samla in andra viktiga data från en patient. Det gör roboten dessutom mycket bättre än en människa. Och hej, mediciner och att mäta en människas kroppsfunktion, det är inte knappt 3% av min arbetsdag, så roboten skulle då behöva göra mycket mer än så.
Hela rapporten är orealistisk och skrattretande.
Det är ju först och främst livsfarligt att förlita sig på att ett dataprogram ska dela rätt medicin, rätt tid och rätt mängd olika dagar. Till rätt människa. Det verkliga tunga arbetet, det klarar inte en robot av. Har gått igenom en hel arbetsdag och de olika moment jag kan stöta på, och kommer fram till att en robot kan inte något som jag kan. Absolut inte bättre.
En robot kan inte bemöta en människa på ett mänskligt sätt. En robot ser inte till hela människan. En robot blir en sån person som jag är sur på: de som bara ser ett blodtryck eller en diagnos. För att ge bästa vård ska man se till A L L T. Hela människan.
Se och lyssna till den tysta kommunikationen. Se vad en människa egentligen behöver. En robot kan inte ge dig känslan av trygghet eller hjälpa dig upp när du fallit. En robot håller dig inte i handen när du gråter.
Och en robot ska banne mig inte ersätta människan som sitter vid din sida, när du tar dina sista andetag.
En robot är inprogrammerad att följa ett system.
Man kan jämföra en robot med en utbränd människa.
Man gör det man ska, för att en själv och andra ska överleva, men det finns inget hjärta eller känsla bakom. Allt går på automatik och minsta lilla överraskning rubbar hela programmet.
# 4 5 7 2 E R R O R E R R O R
Jag älskar mitt arbete, för jag har verkligen ingen aning om vad som ska hända. Det betyder att jag får vara väldigt uppfinningsrik och hitta lösningar för att ge den bästa vård jag kan åt en annan människa. Jag kan inte gå på rutin för det rubbar allt och alla jag möter.
Och en robot sparar verkligen inte in på Finlands ekonomi. Herregud, tänk på alla reparationer efter alla ERROR som kommer att uppstå.
För när man arbetar med andra människa kan man inte följa ett system. Man måste följa sitt hjärta.
Övervikt betyder inte automatiskt ohälsosam.
När jag var tolv år var det en speciell trend bland tjejerna. De började och avslutade sin dag med 200 situps. Prövade själv en gång, för att förstå varför det var så himla roligt, men kom knappt till tio. Jag började inte banta den dagen.
Det som ingen sa högt men som var baktanken bakom de sjukt många situpsen var att bli smal. Passa in och bli accepterad. Acceptera sig själv mer. Ingen av dessa människor hade problem med vikten eller var i en ålder då man ens skulle tänka tanken på hur man ser ut. En så ung kropp ska inte och klarar inte av ett sånt beteende. Men tyvärr är det inte så enkelt.
Läste en "debattartikel" i Aftonbladet för några dagar sen och kunde inte sluta tänka på den. En stor jäkla klump i magen över hur långt det har gått och hur viktigt det är för många att man passar in i ett visst fack. Hur människor kan tro de gör en god sak, men förstör egentligen ett barns liv. Författaren bakom artikeln är en "pappa som är orolig" över sin nioåriga dotters vikt. I tre år, alltså sen hon var sex år, har flickan fått gå på dieter och varit inskriven på mottagning på grund av vikten. I början talade han och läkarna över huvudet på flickan, men idag gråter hon när han tar upp ämnet mat och frågar om hon minns vattenmelonen hon bara fick ta en bit av (finns ingen direkt näring i den). I tre år har hennes föräldrar säkert gjort allt de kan för att hon ska gå ner i vikt, och de ser inga resultat. Han skäms att det tog tre år innan han sa rakt ut åt flickan att hon är tjock, när han egentligen borde skämmas för hur han har behandlat henne under alla dessa år.
Mitt hjärta brast gånger tusen när jag läste artikeln. En förälder ska vara ett barns trygga punkt. Inte någon som hittar fel hos en. Kritiserar och fyller en med skamkänslor. Speciellt inte när det handlar om hur man ser ut och är skapt. I tre år har just denna flicka lärt sig att känna självförakt och skam över maten hon äter. Den hon är.
Grät den dagen jag steg innanför dörren till lägenheten efter en arbetsdag. På den tiden arbetade jag på dagis och fick se en flicka stå framför spegeln som nöp sig i magen och sa hon var tjock. Barnet som kanske dagen innan varit oförstörd. För självhat föds man inte med. Det är något som föds utifrån. Oftast hemifrån och från andra vuxna i närheten.
Så snälla, är du vuxen, normalfuntad och har barn i din närhet:
Sluta kommentera din kropp. Sluta kommentera andras kroppar. Även om du innerst inne kanske avskyr din egen bild, ljug och låtsas för barnets skull. För det förstör så många liv att få ätstörning och leva med tron om att man är älskvärd först när man ser ut på ett viss sätt. Det förstör liv att inte kunna se sig i spegeln och acceptera det man ser.
Det viktigaste är inte vikten. Siffran identifierar inte dig som person eller hur älskvärd du är. Det viktigaste är att man njuter av det liv man lever och får redskap hur man tar sig igenom motgångar. Inte att ens förälder står bredvid och kastar en spade åt en medan man gräver sin egen grop.
Att vara bekväm i sitt eget skinn är inte alltid enkelt, men att föra över egna rädslor och ätstörningar på barn är banne mig fel.
Och innan jag lägger (nästan) punkt för denna gång:
Övervikt betyder inte automatiskt ohälsosam.
Det går en trend på facebook att lägga upp bilder från ens ungdom.
Den här bilden är 12/13 år gammal. Jag var inte helt oförstörd, men brydde mig i alla fall inte om magen eller att göra 200 situps. Jag levde livet, och det borde alla barn ha rätt till.
Kan man bli friskförklarad? JA!
Vill så gärna skriva om hälsa, och tro mig, jag väljer mina ord väl när jag skriver om just detta ämne. För jag är medveten om att det berör oss alla på ett sätt eller annat. Är du inte du själv sjuk så är det en nära anhörig som har en eller flera diagnoser i bagaget. Och det kan göra man reagarar på lite olika sätt.
Igår var ni helt underbara. Efter artikeln om antiinflammatorisk kost så hörde människor av sig via mejl och på facebook. Du vet väl att bloggen har en egen facebooksida där man kan få kontakt med mig? Efter att ha få läst era egna upplevelser av vad antiinflammatorisk kost och alternativa metoder har gjort för er, så fick jag även denna kommentar av Pernilla: "Det är hälsosamt och bra med anti-inflammatoriska dieter, men man kan inte påstå att det botar svåra sjukdomar."
Jag har inte påstått att antiinflammatorisk kost eller något annat botar svåra sjukdomar.
Antiinflammatorisk kost kan lindra och hjälpa en människa med inflammation i kroppen. Det häller ju inte direkt bensin på elden, om man säger så.
Det jag skrev om igår var min egen upplevelse av att äta rätt för mig, och vad det hade för betydelse för mig. Varje dag är jag tacksam för att just jag blev friskförklarad från en ovanlig och allvarlig kronisk sjukdom. Jag är medveten om hur förjävligt livet kan kännas och att om man själv är i den situationen att man är sjuk, så kan det vara svårt att läsa om andra som blivit friska, eller ta till sig av andra som försöker dela med sig av vad som hjälpt dem själva, av en god tanke.
Och i mitt fall var det mer än maten som hjälpte mig.
När jag började min resa till min optimala hälsa, var det inte självklart för mig att den optimala hälsan skulle innebära att bli friskförklarad.
Den optimala hälsan för mig var att inte bli inlagd på avdelning var och varannan månad.
För allt för många gånger hade jag fått höra att det här var "något jag fick leva med resten av mitt liv". Så jag hade en knacklig start med att tro att det fanns en möjlighet att bli frisk, och sen acceptera att det faktiskt gick. Även om jag hade det svart på vitt framför mig.
Det tog lika länge för mig att acceptera att jag var frisk som att få beskedet att jag var sjuk. Båda gångerna i läkarrummet var en stor livsförändring för mig.
Men jag vill och kommer fortsätta skriva om detta. För min egen skull och för att det kan hjälpa någon annan människa i världen att hitta ett hopp i mörkret. Att en "kronisk" sjukdom inte behöver betyda att du ska behöva må så här. Eller att någon annan ska säga åt dig att du aldrig kommer att bli frisk.
För det är möjligt. Även om resan dit kommer att ta tid och du kommer att behöva kämpa något. Men tro alltid alltid på dig själv. Och även om det kan vara svårt att våga säga högt:
Våga tro att just du har all rätt i världen att nå din egen optimala hälsa.
Blir nu också påmind att det är evigheter sen jag var utomhus och fotograferade mig. Det ska jag nog göra idag.
De som inte klarar av det, är inte värt det.
Linn skriver om ångest och rädslan över att berätta det för världen. Hur mycket vill man egentligen berätta och vad ska andra tycka och tänka? Vill de ens vara med en om man inte alltid är på topp? Hur mycket ska främlingar behöva veta om en?
Tänker tillbaka till tiden då jag var utbränd och sjuk i SLE. Det som idag känns som ett helt annat liv. I början var det få som fick reda på det. Av flera olika orsaker. 1. Jag hade inte riktigt lärt mig att hantera det själv, och 2. Om inte jag hade accepterat det, hur skulle andra göra det då? Dessutom var och finns det ännu en felaktig föreställning om hur en person som mår dåligt ska se ut och vara. Man är rädd för att uppfattas som lat och svag, när det egentligen är att man kämpat på för länge i motvind. Ensam.
Senare berättade jag åt alla. IRL och på bloggen. Istället för att låtsas vara glad och sprallig hela tiden, så sa jag som det var. Fjärilsutslagen berodde på SLE och tröttheten på att jag gått in i väggen.
Då blev det förändring. De som inte klarade av att jag blev sann mot mig själv försvann självmant, andra som endast tog energi slutade jag umgås med. Kvar blev de underbara som alltid kommer ha en plats i hjärtat. Jag fick för första gången i mitt liv lära mig att säga nej, även om jag övar på det än idag. Lyssnade till vad mitt hjärta önskade och behövde. Lärde mig att bli inspirerad av andra utan att jämföra mig.
När jag vågade berätta och vara mig själv, slutade jag samtidigt vara rädd för vad andra ska tänka.
Jag skulle inte och kan inte vara någon annan än mig själv. För om det är något jag fick lära mig, var att livet blir kanske inte lättare, men det blir lättare att vara om man är sann mot sig själv.
Och i alla situationer i livet, har det gått bäst och resultatet blivit underbart, när jag varit sann. Mot mig själv och andra. Du vet, har jag det jobbigt eller verkligen inte orkar göra något, då berättar jag det. Det som kan ske är att man får en hjälpande hand.
Så mår du dåligt, kom till frid med att du inte alltid är eller kan vara på topp. Fundera varför du gör något, och om du gör det för din egen eller någon annans skull. Det viktigaste är att du är sann mot dig själv och andra. Det är helt okej att inte alltid arbeta som en duracell-kanin eller springa alla maratonlopp som finns. Det är helt okej att bara ligga på soffan och glo också. Det är acceptabelt att inte alltid le eller vara alla till lags. Det ska vara acceptabelt att kunna må skit också.
De som inte klarar av det, är inte värt det.
Det känns ju som ett helt annat liv. Idag är jag tacksam för allt livet lärt mig hittills. Och det faktum att jag firar mitt femte år som friskförklarad från SLE. Väggen finns alltid där, även om jag inte står med näsan mot den. Jag försöker ta hand om mig så bra att jag inte hamnar dit. Och. Gör jag det så är det inget fy skäms med det heller.
Samkönat äktenskap är inte en svår nöt att knäcka
Dricker måriskaffi och ska försöka hålla det här kort. Och det börjar bli väldigt lätt, eftersom detta är ett ämne jag skrivit om i minst tre år. Den där svåra nöten att knäcka: om samkönade ska få ingå äktenskap i kyrkan. YLE har frågat en prost/kyrkoherde om för- och nackdelar med att alla skulle få samma rätt att gifta sig i kyrkan, och jag förstår inte vad det skulle finnas för nackdelar.
1. All kärlek är bra kärlek. I den tid vi lever i så skulle världen behöva lite mer kärlek.
2. Alla präster har inget emot att vara vigselförättare åt samkönade par, så vad är problemet? Rädslan för utanförskap inom kyrkan då och när de väljer att kärlek kan bo i oss alla?
3. Bara för att ett par är en man och en kvinna, samt troende kristna med ring på fingret, så betyder det inte automatiskt att det just är de människorna som har ansvaret eller kapactiteten att befolka jorden. En tro gör ju inte en människa automatiskt fertil eller fri från helt normala problem som kan drabba vem som helst.
4. En tro gör inte en person mer eller mindre värd.
5. En sexualitet gör inte heller en person mer eller mindre värd.
6. Varför väljer kyrkan att välja argument från en text, skrivern 2000 år tillbaka, när de blundar för andra meningar i bibeln?
Och jestas. Jag skulle hålla det här kort.
Det var i alla fall morgonens funderingar. Jag önskar verkligen från botten av mitt hjärta att ett uppvaknade skulle ske. Att alla skulle förstå att vi är sist och slutligen av samma skrot och korn. Kött, blod och vatten. Skelett som håller oss uppe. Ett hjärta som håller oss varma och känslor som kan känna kärlek.
Låt nu alla älska. Och vill man visa sin kärlek i en kyrka, vem skadar nu det?
NÄÄ HÖNI! Nej betyder nej.
Det som är värre än att inte få betjäning på eget modersmål, är banne mig de som inte kan ta ett nej. Du kanske är i en situation där någon vill sälja en viss produkt, frågar dig något men din magkänsla säger nej. Så du säger artigt ”Nej, tack!” för du har lärt dig att vara trevlig mot alla, men även sann mot dig själv.
Men det verkar inte gå fram. Istället blir du halvt dumförklarad varför du säger nej. Möts av härskarteknik i försök att ge dig dåligt samvete. Man ska liksom inte behöva motivera varför man inte vill något. Att säga nej är att respektera sig själv, och att acceptera ett nej är att respektera andra. Så varför är det så svårt för vissa att höra ordet ”nej”? Fick de alltid som de ville som barn, eller har de lärt sig under livet att ordet nej betyder egentligen något annat? Kanske hör de fel, och tror man säger "Hej hej hej"?
Amy Schumer var i Stockholm och hade show. Två minuter in i showen ropar en man åt henne att visa brösten. Det mest intelligenta man kan säga till en annan människa. Med detsamma lägger hon fokus på honom, diskuterar och förklarar att det inte är ett accepterat beteende. På det viset säger hon nej (för du visste väl att man kan säga nej på flera sätt?). Istället tar det inte länge innan han ropar något igen. Det slutade med att han fick ropa ”Visa pattarna” på parkeringen istället, för han kunde inte ta ett nej.
Mina katter förstår ett nej. Så varför är det så svårt för vissa personer att ta ett ”nej”?
* Nämner varken namn, företag eller situationer i denna text, för det här kan passa in till så många. Säger någon nej till till dig, acceptera det och gå vidare. Och du som säger "nej", ha absolut inte dåligt samvete över det.
Katten på bilden har ingenting med texten att göra, för hon förstår betydelsen i ordet "nej". Världens mysigaste katt dessutom.
Svartsjuk - hans bästa vän är en kvinna.
"Vad säger du om vänskap mellan män och kvinnor? Jag har precis börjat träffa en man vars bästa vän är en kvinna, men jag känner mig skeptisk till den typen av relation och börjar därför känna av lite svartsjuka även om jag känner starkt för mannen i fråga..."
Tack för din fråga! Ska ge dig mitt bästa svar och hoppas det hjälper dig en bit på traven. Slänger in några vackra blombilder jag fotograferat för några år sen, för att lätta upp stämningen.
Jag tycker att män och kvinnor kan vara vänner, utan att det skulle vara något sexuellt eller någon baktanke med relationen. Män är inte från mars och kvinnor från venus. Vi är människor som kan finna varann och komma bra överens. Ser det istället som positivt att han har en bästa vän. För mig känns ensamheten mer skrämmande, än människor som är kapabla till att ha goda relationer med andra.
När man känner känslan av svartsjuka kan man känna sig instängd och kvävd av sig själv. Som denna ros.
Men ibland kan man känna svartsjuka. Ibland är den befogad, oftast obefogad.
I just detta fallet så kan det mycket väl vara så att det är obefogad svartsjuka som är boven i dramat. Det är alltså varken mannen eller hans bästa vän som är orsaken till det du känner. Man måste se längre än så.
Vad är det inom dig som gör dig skeptiskt till att män och kvinnor kan vara vänner? Vad får dig att känna denna känsla?
Det finns olika orsaker till svartsjuka. Kanske är det en inre otrygghet, på grund av något du varit med om tidigare i livet. Kanske har du varit med om otrygga relationer och är rädd för att det ska ske igen. Ibland känner man att man inte är värd att älskas, pga dåliga självkänsla, och har då svårt att förstå varför en annan människa väljer att vara med en.
Den gemensamma nämnaren när det kommer till svartsjuka är rädsla och otrygghet. Och det måste du själv arbeta med. Förändring sker inte över en natt. Att förändra beteenden och tankesätt är något vi får arbeta med en bra tid för att bli trygga i oss själva. Men det är så värt det.
Öppna upp och våga kom till insikt om de känslor du känner. En av alla steg till förändring.
Hur kommer man över sin svartsjuka?
1. Förbättra din självkänsla. Bli snällare mot dig själv, inse ditt värde och acceptera dig själv och dina känslor.
2. Kom till insikt att du är svartsjuk och att det är något som kommer inifrån dig själv. Berätta för någon eller skriv ner dina känslor. Det kan göra att du ser på situationen från en annan synvinkel.
3. I vilka situationer blir du svartsjuk? Vad är det inom dig som väcker känslan? Känn in hur du känner och vad det är som får dig att känna just så. Ta distans, låt alla tankar och känslor komma och gå. Vi tror oftast på allt vi tänker och känner, när det i flesta fall är felaktiga föreställningar om oss själva. Och hur jobbigt det än är att vara i tanken och känslan, så överlever du. Mitt i allt kommer du bara mer i kontakt med dig själv och den egentliga orsaken till känslan/beteendet.
4. Bakom varje beteende och känsla finns det ett behov som vill bli tillgodosedd. När man känner då en negativ känsla som svartsjuka så måste man ser längre inom sig själv vad det är inom sig som orsakar detta. Är du rädd för att bli lämnad eller inte vara tillräckligt älskvärd?
5. Släpp allt gammalt bagage när du går in i en ny relation. Har någon behandlat dig illa förr, så betyder det inte att alla vill dig illa. Känn tillit.
6. Förändra dina tankar. Som jag skrev så ska man inte tro på allt man tänker. Tyvärr blir det lätt en ond cirkel hur vi tänker. Men det går att bryta för att bli mer trygg och harmonisk i sig själv.
7. Lär dig kontrollera hur du reagerar när du känner en känsla, som till exempel svartsjuka.
Sist men absolut inte minst. Det finns ingen kärlek i svartsjuka, och det är inte ett sätt att visa man bryr sig om en annan.
Känn tillit till att personen du träffar och känner tycke för, känner detsamma för dig. Det är ju därför människan väljer att träffa dig.
All kärlek och lycka till er, gott folk. Puss och kram.
Känn tillit att du är älskvärd och duger som du är. Acceptera dig själv och dina känslor. Släpp allt gammalt bagage.