bloggheader6

Vi grälar inte. Varför?

Skrivet av Caroline Eriksson 26.08.2016 | 6 kommentar(er)

Kategorier:

Jag kan ärligt inte minnas när det varit ett   gräl  mellan mig och kärleken. Betyder det då att det alltid är en av oss som ger med sig? Böjer sig och blir en toffel? Uppoffrar behov och känslor för att vara den andra till lags? För det är Karolinas uppfattning om hur ett förhållande ser ut där man aldrig är oense.

 

Varför grälar inte jag och kärleken?

1. Vi kommunicerar.

2. Kommunicerar mera.

3. Förstår varandra utan att behöva prata. Och..

4. Har accepterat varandras brister. För ingen är ju perfekt, även om vi är rätt så nära. (+ en lång lista till men tar upp några delar i detta blogginlägg)

 

thumbnail IMG 5356Här var jag och kärleken riktigt nyförälskade. Rolig bild på många sätt. Men vet ni vad? Än idag är vi förälskade och lyckliga. Skillnaden är att den kärlek vi känner idag är så mycket större och kraftfullare. 

 

 

Kärlek är inte en tävling där man måste vinna eller förlora mot den andra. Kärlek, för mig, betyder att man är ett team. Pratade med ett 90-årigt par där de sa att  kärlek är fint,  för man har varandra och kan hjälpa varandra. Där man även kan bli tvungen att  kompromissa  för att båda ska vara nöjda, för hej! Man är inte ensam i ett parförhållande. Och är den andra olycklig så blir man själv det. Ni vet, man vill ju inte tvinga andra att göra sånt som inte känns bra.

 

Även om man självklart kan bli irriterade på varandra ibland, så är det sist och slutligen en fis i rymden. Inget så märkvärdigt att  jag känner behovet  av att gräla med personen jag älskar mest i hela världen. Som jag vill allt gott till. Han är ju min bästa vän. 

Man kan ju prata med varandra som vuxna personer.  

 

Skulle vi dock gräla över minsta småsak eller behandla varandra illa, fysiskt eller psykiskt, då skulle det bästa vara att man lämnade situationen. Snabbt. Är ju själv ett skilsmässobarn och har haft fler än ett förhållande, så vet med facit att ibland är det bäst att lämna.

Men vi behandlar inte varandra illa, för vi vill varandras bästa. Och det känns konstigt att ens behöva skriva en förklaring varför man inte skulle vilja behandla sin partner illa.

 

Hur vi då  uppfattar lycka  och  hur man ska leva, är så individuellt som det bara går. Därför går det inte att hytta finger och säga hur andra ska leva eller känna sig.  Bara för att det inte är precis som man själv har   eller  vill ha det, så betyder det inte att andra alternativ är sämre. Bara för att ett par fungerar på ett annat sätt (än ditt), så betyder det inte heller att det är ett sämre förhållande. Man måste ta distans  från sig själv när man ser på omvärlden och hur andra lever. Hur man möter livets  med- och motgångar  är upp till var och en.

 

Alla ser vi ju på livet på olika sätt och har sina egna historier. Livet är ju trots allt i färger.

Vill ni läsa en ordentlig kärleksförklaring till min sambo så kan ni läsa den här: Det bästa med kärleken.

 

 

Vet ni varför skilsmässostatistiken bara stiger? För inte så länge sen var det fult att ta ut skilsmässa. Även hur förjävligt det var så stannade man kvar. Idag vet folk bättre.

 

1780898 10153835582833880 2174795699118406540 n


Att bygga upp sig själv och möta inre demoner

Skrivet av Caroline Eriksson 23.08.2016

Kategorier:

Oj jestas vilken respons på blogginlägget igår. Tänk vad många fina människor ni är som ger en lyckönskningar på nätet och i verkliga livet. Hoppas ni alla fortsätter följa med på det som bara är början av vår byggresa. Denna vecka har vi redan flera möten att fara på och det är mycket att tänka på. Men bara roligt.

Jag och kärleken har speciella planer och idéer hur vi ska, förutom bloggen, dokumentera detta stora projekt i vårt liv. Ni kommer att få se, men det blir hur bra som helst. 

 

Har ni frågor angående bygget eller bara annars om vad som helst får ni gärna kommentera.

Jag svarar på allt. :-)

 

Under denna bild pratar jag om något helt annat än att bygga hus. Utan hur man bygger upp sig själv.

 

IMG 6617

 

Idag tänker jag på  Ellen  och hennes blogginlägg om självförtroende. Kände speciellt igen det om att man tar mindre selfies. För det en  selfie  handlar om så mycket mer än att man älskar sig själv och sitt utseende.  Man möter sig själv.  Endera håller man fast eller så släppet man taget om den felaktiga bilden man har av sig själv.

 

 

Från år 2012 finns det inte många  fotografier  av mig. Det var året mitt självförtroende var som sämst. Dessutom var jag som magrast då. Det finns inte heller lika många bilder av mig heller 2013, men det var året jag arbetade med mig själv som mest psykiskt. På samma sätt som jag satt en sommardag på terrassen och mötte alla spindlar, min fobi, fick jag ta och möta  inre demoner  och  felaktiga tankeställningar  om mig själv. Försöka förstå varför och vad det är inom mig som fick mig att se mig själv på fel sätt. Vilka behov som inte blev bekräftade.

 

För det är det som det handlar om. Vi tänker fel om oss själva. Och när vi då har ett självförtroendet på vift, så kan det vara svårt att se se en bild av oss själva. För det vi ser, speglar inte den bild vi har av oss själva i det inre.

Har vi dessutom behov som inte är bekräftade, och inte inser vad det är vi behöver, då blir det svårare att möta oss själva. Kanske behöver vi mer kärlek, trygghet eller kontroll. 

 

När vi skulle på bröllop förra månaden testade jag en klänning jag hade på ett bröllop 2013. Blev lite förvånad när den inte kom över rumpan och efter lite matematik så kom jag fram till att mycket har hänt på tre år.

Inte bara har rumpan blivit större, utan även självförtroendet och självkänslan. Klänningen kastade jag.

 

Idag så vet jag mitt värde. Vågar för det mesta göra saker som är bra för mig. Och jag tar fler bilder än någonsin på mig.  Möter mig själv.  Är medveten om att min  inre lycka  inte kommer utifrån. Att ingen annan än jag kan ”fixa” mig själv eller få bort inre felaktiga föreställningar.


Och visst finns det fallgropar nu som då. För självkänslan är något stabilare medan självförtroendet kan variera. I fredags hann jag halvvägs till bloggfesten när jag insåg vad jag hade på mig.

SHIT! En spänd klänning som dessutom visade klyfta  (okej, klyftan brydde jag mig inte om för jag gillar mina bröst).  Men vi skulle ju äta mat och då skulle magen bete sig normalt och gå upp i storlek. 

När jag sen åkte hem från bloggfesten insåg jag att jag inte ägnat en tanke åt min mage på hela kvällen. Sist och slutligen har  en mage eller det yttre  ingen betydelse när det kommer till att vara glad och njuta av livet. Hur vi mår i själen.

 

 

Och var börjar man för att bygga upp ett självförtroende eller självkänsla?  Vi börjar med oss själva.

Och låter kanske som jäkligt tråkiga nyheter, men detta är något vi måste arbete med resten av vårt liv. För vår egen skull.

 

Hoppas ni alla som läser detta inser hur underbara och älskvärda människor ni är. Skulle jag kunna, skulle jag krama om er alla. Sända er kärlek och healing. Men även om det vore en hjälp på traven så måste ni själva inse ert eget värde och hur fina ni är. Precis som ni är.


Ett tungt liv att leva

Skrivet av Caroline Eriksson 10.08.2016

Kategorier:

Installerade mejlen på min nya dator för att underlätta proceduren med att svara på mejl. Klickade runt och möttes av ett liv för länge sen. Ett liv som jag har svårt att känna igen mig i idag.

 

Oktober 2008.
Mamma fick ett samtal från en  fond  som undrade om hon kunde tänka sig att bidra med lite pengar. Fonden hjälper handikappade och svårt sjuka människor ekonomiskt och för att bidra med lite mer livskvalité. Samtidigt sitter jag i Vasa, har nyss påbörjat mitt sista år till Medieassistent och har varit än en gång till  Heinola Reumasjukhus  på rehabilitering och undersökningar. Mamma frågar personen i telefon om de även kan tänka sig att hjälpa mig. ”Absolut” får hon till svar.
Det jag fick läsa idag var texten jag skickat till mamma för korrekturläsning inför ansökan.

 

Presenterade mig, berättade att jag nyss fyllt 18 år och har tre sjukdomar jag kommer att ha så länge jag lever. De symptom diagnoserna förde med sig  och  alla mediciner jag var tvungen att ta. Allt från starka värkmediciner  till  malariamedicin. Skyller det sistnämnda på att jag idag behöver glasögon, men tydligen skulle det hjälpa mot SLE. Berättade om min inkomst och utkomst. Det var inget över till mig när räkningarna var betalda. Jag var tacksam över att skolmaten var gratis.

 

Vad önskade sig 18 åriga Caroline för ekonomisk hjälp för att få livskvalité?
1. Pengar till en bra dator så jag kunde studera hemifrån och från sjukhussängen.
2. Några hundra euro så jag kunde ta körkort. Hade alla teori- och körlektioner undan, men fattades pengar för att få skriva och köra upp.

 

När jag läser texten idag så känner jag lite  sorg  för den unga kvinna som författat brevet. Även om hon var positiv och glad, så tycker jag idag det verkar som ett tungt liv att leva. Förvandlas till den person jag  2008  inte tyckte om. De som tyckte synd om mig, såg mig som ett offer.

18-åriga Caroline gjorde det bästa av situationen och fortsatte kämpa. Även om jag hade mina svaga stunder ville jag inte gräva ner mig i en grop. Jag ville och såg mer ljus än mörker.

Jag har ju facit i hand och vet ju att allt slutade väl. Även om det skulle ta tre år innan jag för sista gången skrevs ut från sjukhuset.

 

Men det som knep till i mitt hjärta var att läsa att jag skrev i slutet:

”Jag  vet  att  jag  önskar  mycket  på  en  gång.”

 

Jag har alltid haft svårt att be om hjälp. Hur förjävligt läget än har varit så har jag tydligen hellre suttit ensam och hyperventilerat, än att be om hjälp. Tänkt tanken att det finns andra som har det värre. Mer behov av hjälp. Och även om jag behövde hjälpmedel för att kunna klara av skolan så vågade jag knappt skriva texten och hoppas på ett positivt svar.

Jag trodde jag bad om för mycket. 

 

Fick jag hjälp? Absolut.

 

Det var historien om hur jag fick hjälp. Min första macbook. Tack vare en underbar fond så fick jag möjligheten att slutföra mina studier. De dagar jag var för sjuk att gå ut var datorn min kontakt med omvärlden. Jag bloggade och spelade in musik på datorn som sedan lades ut för hela världen.

Det  var  mitt  liv  då.  

Ett liv jag idag har svårt att tänka mig. Men jag vill ju se en mening med allt. Och det jag fick lära mig är att   allting  ordnar  sig, på ett eller annat sätt. Och det finns ingen skam i att be om hjälp.

 

1930704 27004163879 4451 n

 

Bild från september 2008. En månad innan jag skrev min ansökan.


Fysisk och psykisk misshandel

Skrivet av Caroline Eriksson 08.08.2016 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Eftersom jag har halva släkten på Åland så dyker det upp åländska nyheter i mitt facebookflöde nu som då. Förra veckan möttes jag av en hemsk nyhet. Det sker överallt, dagligen  och  det jag ska skriva om nu handlar om psykisk och fysisk misshandel. 

 

En mamma blev utsatt för grov misshandlad  (enligt medier)  / mordförsök  (enligt mig)  av ex-partnern, som i sin tur tog med sig barnen efter dådet.  Stackars barn.  Jag hoppas de får all hjälp de behöver nu. Ett barn ska aldrig behöva se och uppleva våld. Blev  mörkrädd  av att läsa kommentarerna på internet. Folk som ifrågasatte hur en kvinna kan vara med en man som utför våld. De verkade  skuldbelägga kvinnor  som utsätts för detta våld.

 

Man blir inte  kär  i en person som behandlar en illa. Man blir kär i en person som visar kärlek och fyller ens behov. Och oftast gör dessa personer som utför våld det i början. Till och med under tiden de behandlar någon illa. En människa som utsätter en annan för  psykisk och fysisk misshandel  har även sina bättre dagar. Kan vara hur  charmiga  som helst,  underbar  med barnen och även ge dig  kärlek  mellan varven. Oftast så märker man inte av ett manipulativt och destruktivt beteende innan det är försent.

 

 

Och hur definierar vi våld? Väntar vi tills första eller femte slaget? Våld kan ju se ut på olika sätt.  Våld är mer än en knuten näve.  Ekonomiskt och verbalt våld är fortfarande våld. Att kränka, förminska och ta rätten från en annan människa är våld. Hot om våld är våld.

 

Personer som utsätter andra för våld är experter på att bryta ner för att bygga upp. All  självkänsla  man någonsin haft är spårlöst försvunnen. Tanken  ”Jag har säkert gjort något för att förtjäna detta”  är mer vanlig än  ”Det är XXX som gör fel”. För om du får höra tillräckligt länge att du är  ”en patetisk skit som inte är värd något”,  tror du till sist på det. Man vågar inte lämna situationen på grund av rädslan för sitt liv eller för att man inte kommer att hitta  ”någon bättre”. Många söker svaret i sig själv varför de blir utsatta. De får inpräntade i sin hjärna att "det här är kärlek". Skuldbeläggs  och  skuldbelägger sig själv, för det någon annan gjort åt dem.

 

 

Och mitt hjärta brister. Jag vet inte vad man ska göra för att förhindra våld. Det har ju pågått i alla år och dagar. Kan ju slå ned som en blixt från himlen.  Men det vi måste göra är att prata.  Våga prata om detta känsliga ämne. Kanske fler skulle våga gå ifrån situationen? Få den hjälp de behöver. För en månad sen kunde jag  läsa  att de som söker sig till skyddshem i  Österbotten  har fördubblats sen förra året. Det betyder ju inte att fler människor blir misshandlade, utan att fler vågar söka hjälp. I tid.
Till alla utomstående:  Skuldbelägg och ifrågasätt inte  människor som utsätts för våld. Det är  aldrig  hens fel att hen blir misshandlad. Och detta  helvete  som dessa personer lever i, blir inte bättre att utomstående fortsätter att ifrågasätta dem när de väl vågar gå ifrån situationen.

 

Ni vet låten  ”Love Hurts”  av Nazareth? Den kunde inte har mer fel. Så här skrev jag 9 februari under min  kärleks- och sexvecka:   ”Kärlek ska inte jämföras med fysisk eller psykisk smärta. Som ni kanske redan visste så hör jag inte till kyrkan eller är religiös av mig, men dessa ord jag hittade på en bibel-internetsida passar bra:  "Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda."
Kort och gott, att vara överdrivet svartsjuk, kontrollerande och manipulerande är inte ett sätt att visa kärlek på, och du som människa har rätt att säga NEJ om du är i ett sånt förhållande.”

 

stop 1131143 960 720

Missvisande bild eftersom våld är så mycket mer än en knuten näve.


Vad är hälsa?

Skrivet av Caroline Eriksson 04.08.2016

Kategorier:
Taggar:

Enligt WHOS's definition så är hälsa:

 

"Ett tillstånd av fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och
inte enbart frånvaro av sjukdom och handikapp."

 

Med den definitionen så kan man ju tycka att det är väldigt svårt att uppnå hälsa.  Och vad är hälsa?  Överallt i sociala medier, nyhetssidor och tidningar får man läsa och se om olika  tips  om hur man skall må och uppnå hälsa  och  skönhet. Man ska  äta  på ett visst sätt och det ska vara det enda och  hälsosammaste  sättet är äta på. Man upplyfter och hyllar  "dadbod"  där det är helt okej och nästan sexigt med en ölmage och orakad kropp ( speciellt om det är Leonardo DiCaprio's kropp) , medan då kvinnorna hamnar på sidan om och ska helst ha  svettat och bantat  bort mammakroppen  3 veckor  efter förlossningen. "Man  känner  sig  inte  som  sig  själv" innan man har uppnått en viss siffra på vågen. Man ska helt se ut på ett visst sätt och ha specifik mage, bröst, rumpa, lår och utan gropar eller bristningar. Och kan  folk  ens se  skillnad  på äkta bröst eller silikoninlägg nuförtiden?

 

Hälsa för många kan vara att ge järnet  dygnet runt  i 120%, och  ju  mer  man  arbetar  desto  duktigare  är man. "Sova kan man göra i graven"  och helst ska man hållas frisk i ett decennium för att visa att man är en stålmänniska. Förr fanns det inget som hette utmattning  eller  utbränd. Inte för att det inte fanns, för det gjorde det, men för att man bara skulle bita ihop. Idag vet vi bättre och har mer förståelse. Hoppas jag.

 

Sen när det kommer till det  sociala och psykiska  så är det väldigt svårt om man ska ha den här stressen på sig att vara på ett speciellt sätt. Man blir ju till sist  trött  av att ge för mycket eller vara  något annat  än det man innerst inne är. Och det är ett faktum att ju äldre man blir så ändras också det sociala. Om man bara ser till mig själv så umgås jag inte med samma människor som jag gjorde när jag var 14. Vänner flyttar bort för att studera och arbeta.  Jag flyttade.  Man hittar nya och andra intressen, eller skaffar familj som tar upp en stor del av tiden. Och så har vi ju sociala medier som underlättar att man behöver inte umgås för att på riktigt umgås.

 

Kan vi uppnå  hälsa  med  dagens ideal  och det faktum att  många  aldrig  blir  riktigt  nöjda?

 

Jag tror att det är mycket till vår egen inställning.  Jag vill uppfatta mig ha hälsa.  Även om jag kan vara förkyld ibland (verkar inte ha en kropp som får feber så ofta längre). Det faktum att jag har celiaki och underproduktion av sköldkörteln, så ser jag inte som ett  hinder  för hälsa. Eller något jag  "lider" av. Även om jag kan vara trött, för face it: Det vore underligt om man  aldrig någonsin var trött, så har jag hälsa.

 

Hälsa för mig är att jag  innerst  inne  mår bra. Min  inställning till livet  och det faktum att jag vet att  makten  ligger  hos  mig  själv. Det kommer alltid att finnas ideal och sätt man skall se ut och vara på, men jag önskar att fler kommer att hitta det som funkar för dem. En enda sak kan inte passa för alla, och man måste hitta det som funkar för en själv. Att fler kommer att hitta sätt som gör att de kan klara av vardagen utan ångest och stress, och fullt ut njuta av sig själva, sin  kropp  och sitt liv.

 

 

Och egentligen vet jag inte vart jag vill komma med det här blogginlägget, förutom det att jag vill och önskar att alla skulle få må bra. Utan att må dåligt fysiskt, psykiskt och socialt. Men livet  drabbar  oss  alla, och när det gör det vill jag att människor ska hitta en styrka hos sig själva för att kunna njuta av nuet och se en ljus framtid.

 

IMG 6520Bild från igår kväll vid havet. Otroligt vacker solnedång.

 

* Det här inlägget skrev jag 17/5 2015 och kände för att publicera det igen.


Lev i kärlek

Skrivet av Caroline Eriksson 28.07.2016

Kategorier:

För två dagar sen var jag redan på god väg med ett blogginlägg efter att ha läst artikeln om Amanda Harkimo. Eller rättare sagt, kommentarerna till artikeln. Lite lustigt men ledsamt att artikeln handlade om näthat, och ändå fortsatte näthatet i kommentarsfältet. Johanna Dikert skrev igår en suverän krönika om just detta ämne, och kom fram till samma slutsats som jag kommit fram till.

 

Det är inte någon annans ansvar, än ditt, hur du väljer att kommentera andra.  I verkligheten och på nätet.  För man har alltid ett val. Jag förstår att man kan känna alla möjliga känslor, men att vara elak vinner ingen på. Styrkan ligger i att välja hur man reagerar på en händelse. Och jag tror att bakom de flesta handlingar så finns det ett behov som vill bli tillgodosett. Vare sig det handlar om att du vill känna dig älskad, sedd, stark, lycklig.. you name it. Men det är hur vi får våra behov tillgodosedda och orsaken till det vi måste bli medvetna om.

 

 

Här på bloggen så regerar kärleken. Så många  underbara  som delar med sig av glädje  och  kärlek. På nätet och i verkligheten. Alla som kommer fram till mig för att säga ni läser bloggen. Som vågar dela med er av erfarenheter och lever i kärlek. Puss  och  kram till er alla. Ni är fina.

 

 

Jag tror på allvar att fler vore lyckligare om man ändrade fokus från det man  inte  vill ha i sitt liv, till det man  har  i sitt liv. Att det inte skulle finnas möjligheten att vara  ”Arg idag”  utan bara  ”Glad idag”. För ju mer du fokuserar på något, desto mer medveten blir du. På gott och ont. Fokuserar du endast på det som är dåligt så mår man automatiskt sämre. Därför är det mycket roligare att vara  -  om du försöker se glaset som halvfullt.

Att man försöker vara så vänlig man kan till sina medmänniskor. Om inte för något annat  –  för att du själv mår bättre av det. Man kan inte vara kompis med alla eller tycka om allt  –  men rikta din dyrbara energi dit den gör nytta.

 

Behandla alltid   alltid   alltid andra som du själv vill bli behandlad. Med respekt, ärlighet och kärlek mot dig själv och andra. Lyft andra och lyft samtidigt dig själv.
Att ändra sitt sätt att tänka och vara är en process som inte sker över natten. Det tar tid, men tro mig – livet blir mycket roligare när du väljer att leva i kärlek. Och till sist går det automatiskt.

Det är du värd.

 

carrohar

Och här är jag med mitt nya hår. Denna la jag ut förra veckan på min instagram och jag är fortfarande så otroligt nöjd med frisyren. Tur att mamma är frisör! Tack!


Sluta kommentera andras kroppar!

Skrivet av Caroline Eriksson 13.07.2016 | 5 kommentar(er)

Kategorier:

Oftast brukar jag tänka, när folk är elaka eller helt dumma i huvudet, att de säkert har jobbiga problem att handskas med och "bara måste ta ut det på någon annan". Men det är ingen orsak att acceptera negativitet. 

Jag känner mig lite som Jennifer Aniston just nu. Hon råkar ut för detta beteende lite oftare än mig, men vi båda har fått nog av det nu. Bodyshaming. Frågan om vi är gravida och får ens kropp kommenterad var och varannan dag. Och det faktum att kvinnors kroppar oftast inte är endast vår egen kropp att bestämma över. Att vi inte är fullständiga utan en man, utan ideal och hela faderullan. Dessutom läser jag på Danielas blogg att ett troll tycker hon inte ska ha tajta kläder. Är ni på sant? Vad felas människor?

 

Eftersom Jennifer inte bloggar skrev hon ett  öppet brev  på The Huffington Post. "For the record" heter texten. Läs, om du inte redan gjort det.

jenniferanistonfortherecord

 

Jag är nöjd med min kropp. Vägen hit var inte den lättaste, men jag kan idag stå fullständigt naken framför spegeln och bara känna kärlek. Vägrar banta  och  skulle jag banta vore det inte öppet. Speciellt inte när det handlar om att det är  människor  som läser min blogg. Har sett hur vuxnas relation till maten kan både göra gott och ont till deras barn. Jag grät efter arbetet, den dagen för sju år sen då jag såg en  treåring  stå framför spegeln och upprepade för sig själv att hon inte skulle äta mer. Orsaken?  Hon kände sig tjock.  En treåring fick mig att gråta och bli ställd. För så här ska det inte vara.

 

Senast den här veckan fick jag frågan om jag är gravid.  Börjar verkligen tro det är den vanligaste frågan att ställa kända och okända människor. Och jag har skrivit detta tusen gånger förr och jag skriver det igen.  Sluta fråga. Sluta kommentera andras kroppar.  Alla kanske inte tar det med samma humor som mig. Och ni som undrar: Ja. Det vi redan har på klart är att vi vill ha ett barn. Vi vet inte när. Men sen så räcker det med ”bara” ett. Superbarnet kan vi kalla barnet. Superbarnet ska få all vår kärlek, uppmuntran och alla möjligheter att lyckas i livet. Och Superbarnet ska aldrig någonsin känna att man måste ändra på sig för att vara älskvärd.

 

Och före, under och efter en möjlig graviditet så är det min kropp. Mina val och min rättighet vad jag väljer att göra med den. "Ingen annans business" om man är lite svengelsk.

 

 

För om det är något vi alla ska känna oss så är det värda kärlek. Och allt negativt som inte ger oss något, det struntar vi fullständigt i. Okej? 

 

 

Den här bilden slänger jag hit, så ni ser att jag är lite glad också. Snälla, respektera varandra och bete er som folk.

Puss och kram.

IMG 5020


Skaffa inte en sommarkatt!

Skrivet av Caroline Eriksson 07.07.2016 | 3 kommentar(er)

Kategorier:

Det finns vissa saker jag blir förbannad på. Riktigt förbannad. En av de sakerna som triggar mig är människor som har djur utan att kunna ta sitt ansvar. Man är ju självisk, oftast, när man skaffar ett djur. Men när man väl har djuret borde man släppa den sidan, för det handlar om så mycket mer än att bara ha ett djur. Du ska vara redo att ge av dig själv i 10-20 år och du ska ha pengar, tålamod och kärlek. 20 000 katter  överges varje år och senast i förrgår hade vi problem med en "sommarkatt".

 

 

Det finns tre typer av katter.

 

fantomenifinklader

 

Katten som har ett hem och som mår bra. I kattvärlden skulle de kallas ”stadsdajjor” av de två andra grupperna jag presenterar. De har stort boende, har hela tiden mat och en  trygg  plats att fara till. Till och med kläder att klä på sig när man vill vara fin. De gånger jag säger att jag vill vara en katt, så är det den här typen av katt jag vill vara.

 

vildkatten

 

Så har vi de som aldrig varit med om detta. Med generationer bakom sig som är födda i det vilda. Man ser tydligt på en katt om det är en ”äkta vildkatt”. Naturens motgångar har satt sina spår, men i deras ögon finns en visdom. Man ser att de inte är som alla andra katter och som har upplevt ett och annat. 

 

 

* Ingen bild på sommarkatten,

för det kan lika gärna vara kattungen du vill ta från en loppissida på facebook *

 

Och så har vi den tredje gruppen. Den gruppen som vi just nu har stora problem med. Sommarkatterna. En blandning av första och andra typen av katterna. Som en gång haft det Mr Fantomen har, men eftersom vissa människor är grymma och själviska varelser så har de under tiden tappat sin tro. Djur som hamnat till människor som struntat i att sterilisera sitt djur, låter djuret yngla flera kullar och vägrar släppa in dem till sist. Kanske flyttar och lämnar alla katter efter sig.

 

I vårt område där vi bor springer det runt just de här sommarkatterna. Man skulle inte kunna se vid första ögonkast att de är hemlösa, men sen förstår man att de inte hör hemma någonstans. De är oftast elaka, därav smeknamnet "ilakafrassin". Första elaka frassen vi hade på området för några år sen blev till sist överkörd. Nu har vi en ny som flera gånger per dag kommer till vårt område. I förrgår skadade han Leila-katten så hon skrek av smärtan vid högra låret. Mr Fantomen har fullt upp att försöka jaga bort den. Den hemlösa katten går runt, skriker och mår inte bra. Den borde få somna in, men det är förjävligt att bara för att någon annan inte kunde ta sitt ansvar, så är det andra som ska behöva se och tampas med allt detta.

 

Jag ser det som djurplågeri att du skaffar ett djur som du sedan tröttnar på. Slutar ge din tid åt. Och när du tröttnar - lämna djuret inte bara, försök hitta ett nytt hem innan det är försent. De sommarkatter som stryker omkring här på landet är det försent för. Det går inte att fånga in dem och de har tappat all sin tro på mänskligheten. Skaffar du ett djur som du inte har tänkt använda till djuruppfödning: STERILISERA DJURET! 

 

 

Fråga dig själv innan du skaffar ett djur, vilket djur det än handlar om:

Varför vill jag detta?
Har jag tid, pengar och tillräckligt med folkvett att ta hand om ett levande djur?

Är jag villig att betala flera hundra euro när djuret blir sjuk? 

 

Var inte självisk och gör något bara för att du vill något för stunden. Tänk 10 - 20 år framåt. Ser du dig själv inte i en situation med djur då - skaffa inte nu!


Finns det en rätt tid?

Skrivet av Caroline Eriksson 04.07.2016 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Ska vi börja den här veckan med att vara så där underbart härligt positiva? Med känslan att allt är möjligt och allt det fina bara står vid dörrkanten för att omfamna oss. Alla drömmar, mål och redskapen för att nå dem.

 

Igår kväll firade jag och kärleken vår semester med att på kvällskvisten ta en liten promenad till en vacker plats. Jag njöt av underbar och levande natur. Sög åt mig all härlig energi omkring mig. Sände samtidigt ut  kärlek  och hopp. Plockade tre vackra blommor från den vackra platsen, som nu är bredvid mig i en liten vas. De symboliserar allt det fina jag kände igår och som jag vill bli påmind om och vad jag önskar.

På tal om symboler: jag söker gärna en mening i allt det jag ser, speciellt i det som man inte möter varje dag. När vi gick hemåt från den vackra platsen såg vi en  hök  som flög ovanför oss. Så efter att ha lagt blommorna i vatten när vi kom hem, sökte jag upp budskapet med höken.

 

"Du kan själv ta dig dit du önskar. Min gåva till dig är att nå fram. Detta kan gälla en  bestämd plats  eller ett  speciellt mål  du har. Det viktiga är att inte se det som onåbart. Allt är  möjligt  för dig."
- Djurens Språk, Solöga om höken

 

Hökens budskap fick mitt hjärta att slå ett extra slag.

blommorfranmittframtidahus

Blommorna som påminner mig om allt det fina.

 

Det är intressant det här fenomenet hur människan alltid ska vänta. Vänta ut stormen, på bättre tider.  Vänta, vänta, vänta.  Men finns det egentligen en rätt tid att invänta? En tid i livet då allt säger:  ”Först nu är det rätt tid, nu kan du börja leva”.  Det första steget mot sina drömmar och mål att faktiskt följa  hjärtat  och våga. Och det finns ingen rätt tid för det, förutom just nu! Känn ingen misstro, tveka inte och tänk inte om. Tänk på det ditt hjärta längtar efter och våga. Våga känn kärlek!

 

Jag ber dig att tänka på det du önskar just nu, känslan det ger dig.  Inbilla dig att du redan har det, vilken känsla ger tanken dig?  Visst är det härligt? Omfamna den!

Dina drömmar, mål, all lycka och kärlek: Du är värd allt och mycket till. 


Våldet är som en tickande bomb

Skrivet av Caroline Eriksson 03.07.2016

Kategorier:

En festival ska vara glädje, musik och gemensak. I grannlandet blev glädjen till en mardröm, när flera unga kvinnor blivit våldtagna under bara några få dagar. Påtafsade och fått deras liv förstörda medan polisen går runt och delar ut armband där det står ”Tafsa inte”  .

Zara Larsson, artisten som uppträdde samtidigt som en kvinna blev våldtagen i publiken skrev på sin Twitter: ”Fy fan för er killar som får tjejer att känna sig osäkra när det går på festival. Jag hatar killar. Hatar hatar hatar.”. Många håller med henne. Förstår vad hon menar. Men så finns det de andra som inte förstår. Som kommentarer ”Generalisera inte alla män”    ”Inga vittnen, bara flickans ord. Förmodligen ville hon bara ha uppmärksamhet. Inte första gången det sker.”   och   ”Inte alla män”.

 

För tusan. Sluta vända denna debatt till att det är synd om er. Ni män, som förhoppningsvis inte gjort en fluga förnär. Det är inte synd om er. Istället för att känna er kränkta; öppna ögonen för att se vilken sjuk struktur det är i samhället. Än idag är det vanligt att som kvinna bli påtafsad, få sexistiska ord ropade efter sig på gatan och det sker dagligen. Det har skett mig, kvinnor i min närhet och många kvinnor jag inte känner. Men som jag känner med.

 

Det handlar om kvinnan. Som kommer att för resten av sitt liv leva med själsliga ärr och mardrömmar. Otrygghet efter att på ett brutalt sätt fått se att alla inte vill dig väl. Men som ändå, vågar anmäla. För det är inte en självklarhet. Otryggheten för andra kvinnor som än inte blivit utsatta, men som vet det är som en tickande bomb. Det kan hända vem som helst, när som helst.

 

 

Problemet är att vi lever i ett samhälle där vissa (obs, inte alla) tar sig rätten som inte borde vara deras att ta. Att det är inte är de, utan offret, som ifrågasätts och ifrågasätter sig själv. Vad hade jag på mig, hade jag druckit för mycket, hade jag kunnat göra på något annat sätt? Kanske jag inte borde ha sett så glad ut? Att även de gånger händelsen anmäls, så är det de man ska känna sig trygga hos, som ställer samma frågor.

 

Det måste bli en ändring och den måste börja nu. Du ska kunna gå på festival, dansa på gaybar, handla i matbutiken och studera i skolan utan att vara rädd för vad andra ska göra åt dig. Alla vill en inte väl men det är inte du som ska skämmas, gömma dig själv eller ens ifrågasätta dig själv. Det är de, som har gjort fel, som borde ta ansvaret och skämmas. Som borde fångas in, få hjälp och det straff de förtjänar.