bloggheader copy

Ett varmt tack och om vår lilla bebis som steg upp helt själv.

Skrivet av Caroline Eriksson 28.07.2020 | 0 Kommentarer

Först och främst: TACK TACK TACK till all respons för gårdagens blogginlägg. Det värmer mig så mycket för att få läsa andras erfarenheter, tankar och att känna man inte är ensam om dessa tankar och känslor. Tack för att du skriver en kommentar här på bloggen, eller hör av dig via privatmeddelanden på instagram. Mitt hjärta svämmar över av kärlek och värme.

 

Vill förtydliga att det inte är förlossningen i sig som är det största som skaver hos mig. Jag skulle göra om den 1000 gånger om, för Novas skull. Från att vi steg in på förlossningen och Nova föddes ett dygn senare så kände jag mig trygg hela tiden. Jag tänker fortfarande på min barnmorska och vilken ängel och trygghet hon var för mig. 

Visst, det kunde ha gått smidigare, men varken jag eller vården kunde ha gjort annat vid min förlossning. Där och då gjorde vården allt vad de kunde för mig och Nova. Jag ser inte heller kejsarsnittet som ett misslyckande, eller något jag vill ha "revansch" för.

 

Det är allt annat, speciellt graviditeten och hur jag mådde fysiskt och psykiskt, som är det som kan ge mig dessa känslor idag. Och det är inget jag kommer att sopa under mattan med. Jag tar inte till bloggen i första tag, utan har berättat mina känslor åt utomstående. Jag kommer att begära extra samtalsstöd och undersökningar / ultraljud OM, OM, OM vi någongång vill försöka oss på ett syskon till Nova. Och jag kommer helt klart att vara snabb med att byta vårdare ifall jag inte känner mig trygg eller väl bemött, ens för en sekund.

 

Men inget av dessa känslor eller händelser jag varit med om är något som hindrar mig från att njuta av livet, nuet och Nova.

 

 

Människor, vad de än har för relation till en annan, borde helt enkelt ba sluta ta och ställa frågor om när och om man ska skaffa barn. Att sluta stressa och pressa en nyförlöst kvinna på att göra syskon, när de inte har någon aning om hur situationen ser ut (ännu värre om personen faktiskt vet om t.ex tidigare missfall, infertilitet m.m). 

Sen kan det också helt enkelt vara så att vi "nöjer oss". Helt enkelt inte vill ha fler än ett barn. Att man som familj kan känna sig komplett, trots att man inte har fler än ett barn. Och det har inte heller någon annan med att göra.

Man tycker det borde vara självklara saker, men som era kommentarer och privata meddelanden om hur ni själva blivit bemötta och upplevt allt, så har många en lång väg att gå innan de når den insikten.

 

 

Men till något helt annat...

 

116090078 2575196765917202 223201568983361541 n

 

..förra veckan steg Nova upp. Helt själv. Utan stöd av något (hon har ju gått och stått länge redan med stöd). 

Mitt på vardagsrumsgolvet steg hon upp, och jag missade det.

 

Jag var på wc, och hörde Fredrik tjoa:

"Åh, nu missade mamma det där!".

Jag kastade upp wc-dörren och ropade "VAD HÄNDER?!", och ser en lycklig Nova komma krypandes emot mig.

"Hon steg upp!", sa Fredrik, med lycka i sin röst.

"UTAN ATT HA HJÄLP AV NÅGOT?!" (ja, jag är ganska högljud).

"JAAAA!!!!"

 

Så får jag lov att presentera Nova Liv. 8 månader, 1 vecka och 5 dagar. Då hon steg upp helt själv. Utan stöd.

 

Nu efteråt har jag fått se det själv med egna ögon när hon ställer sig upp och balanserar på sina två små, underbara ben, och ler sitt största leende. Och det är banne mig det vackraste jag har sett.

 

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar