EMMA GEISOR 1

Jag är inte modig

Skrivet av Emma Geisor 07.12.2019

Jag får ofta kommentarer på min Instagram, Youtube eller här på bloggen om att jag är "så modig". Jag är så modig då jag pratar öppet om frågor kring psykisk ohälsa och kroppshat. "Jag önskar att jag en dag är så modig som du, och vågar sätta upp en bild på min kropp." 

Sanningen är att jag aldrig riktigt kunnat bemöta dessa kommentarer. Jag känner mig inte modig. Jag har inte gått omkring och samlat mod till mig, för att öppna upp om det här. Jag har aldrig tänkt att jag gör det för att jag är modig. Det har däremot alltid handlat om ett val. 

MODIG

Jag har valt en sida. Alternativen är att stå på samhällets sida, dvs. ständigt jobba med "projekt perfekt", jaga den där normen/idealet och skita i hur jag känner, mår eller lever. Det andra alternativet är livet. Att välja att stå på livets sida, MIN sida. Att acceptera att det här är den kroppen jag har, och den kommer inte försvinna hur jag än kämpar efter att forma den. Kroppen består. Det går att kämpa med samhället en stund, men om man stannar upp och "livet kommer emellan" så är man tillbaka på ruta ett och med följer såklart skuldkänslor och känslan av att man än en gång har misslyckats. 

Samhällets sida är en sida, som jag inte kan vinna på. För även om jag är på den sidan, så vänder sig "lagkamraterna" mot mig. Så efter att alla dessa år jobba för en sak: att bli smal för att passa in i "normen". Att röra på mig för att bli smal. Äta och inte äta för att bli smal. Att leva för att bli smal. I tron om att då jag väl blivit smal, så är jag nöjd och då kan jag börja leva. Men allt är en lögn. Om du krigar på samhällets sida kommer du aldrig kunna pusta ut. Kriget tar aldrig slut. Du blir aldrig nöjd. Du tror du blir det ibland, och det är det som driver och motiverar dig att fortsätta. Men det är aldrig bestående.

Jag har gjort ett val. Jag har valt livet. Samhället kommer ändras, likadant som min kropp kommer ändras i olika livsskeden, och de ändras vare sig vi vill eller inte. 

Om det skulle handla om mod, så blir det en prestation. Din kropp är den ända förutsättningen för att du lever. Samhället kommer alltid på miljoner olika sätt jobba för att vi ska känna oss missnöjda, så är det ett viktigt beslut: Ska jag joina de krafterna och slösa mitt dyrbara liv med att jaga hittepånormer eller ska jag leva mitt liv

Jag lovar - ingen katastrof händer. Om du får skit av samhället eller en person för att du lever ditt liv - vem säger det något om? 

Jag är inte modig. Jag har valt det alternativ som möjliggör det liv jag vill leva. Jag är ofta rädd. Men vad är alternativet; att gömma mig och svika mig själv? 

Ps. Jag kom inte underfund med detta själv. Jag förstod inte varför alla snackade om mod, för jag känner mig inte modig. Men Stina Wollter satte ord på det här en gång, hon lärde mig. Och nu vill jag lära er. 


Låt oss snacka bristningar

Skrivet av Emma Geisor 03.12.2019 | 5 kommentar(er)

Bristningar är något man får om man blir fet - om man inte tar hand om sig själv och går upp i vikt eller om man är gravid. fel fel fel. 

Du kan inte få bort dina bristningar med följande knep: 1. gnida in dig med citron och olivolja. 2. cirkelmassage med vindruvor. 3. sol. 4. exfoliera. 5. smörja sig med bröstmjölk eller kaffesump.

Du kan dölja/ta bort dina bristningar med följande knep: 1. hudtransplantation 2. brännskada 3. stäng ögonen 4. gå resten av ditt liv med långbyxor och långärmat. 

80

Bristningar eller striae, som de också kallas, är något man får då man växer och huden töjs ut. De flesta får bristningar i puberteten. Bristningar går inte att ta bort. De bleknar med tiden eller m.h.a. olika behandlingar, krämer eller solen, men det finns inte något knep som tar bort dem helt och hållet. (Källa) . Orsaken till att bristningar bleknar är att då en bristning uppstår, spricker små blodkärl i huden, som ger den röd/lila färgen (lite som ett blåmärke). Då blodkärlen läks lämnar det kvar endast hudbristningen, som är vit. Bristningar kommer i alla olika former och färger. Uppskattningsvis har får ca.80% av befolkningen bristningar. Storlek, vikt och hudtyp spelar ingen roll. 

Tan Minimalist Promotion Bed Breakfast Inns Facebook Post 1

Att bristningar är något man får då man   blir tjock och att bristningar är något som är äckligt är en inlärd tanke. Vi lär oss att tjock är det värsta en människa kan vara. Att vara tjock är så dåligt att du t.ex. inte   har lika stor chans att få ett jobb eller inte   är välkommen i vissa (de flesta)   klädbutiker. Likadant som vi konstant bombaderas av bilder med slanka, solbrända - men vita, oljeinsmorda, cellulitfria kroppar, så bombaderas vi med kroppar som aldrig har bristningar. Vi bombaderas med dieter som ska göra oss smala och "fit" likadant som vi bombaderas med elektronik (?!), krämer, behandlingar och huskurer som ska trolla bort våra bristningar. Men vet du vad. Du kan inte bli av med bristningar. Punkt. Likadant som att du inte kommer bli av   med din kropp. Så varför inte acceptera att det här är kroppen du har. Ge den mat och motion och kärlek, för oavsett hur mycket hat du ger den, så försvinner den     inte. 

Bristningar är något en människa får då kroppen utvecklas, muskler byggs och nya liv föds. Bristningar får man då man gått upp några kilon, oavsett om det är till följd av mycket god mat eller till följd av att man tillfrisknat från en ätstörning. Bristningar får man. Vare sig man vill eller inte. De är märken. Minnesmärken från livets olika skeden. 

Mina bristningar påminner mig varje dag om hur viktigt det är att äta mat när man är hungrig. Om hur fel tankarna i mitt huvud är då de säger att jag borde skippa en måltid. De påminner mig om att vikt inte har något att göra med hur lycklig, hälsosam eller värdefull jag är. De påminner mig varje dag hur fantastisk min kropp är, så som den kämpat och upprätthållit sina funktioner då jag självskadat och ignorerat dess signaler i flera, flera år. Vad påminner dina bristningar dig om? 


Vad du som vårdare bör tänka på då du möter din patient!

Skrivet av Emma Geisor 26.11.2019 | 5 kommentar(er)

Före vi går in på råden så vill jag att du ska fråga dig följande: Vet jag hur personen lever? Vet jag något om personens hälsa? Reagerar jag likadant på alla hälsorisker? Samt vet jag hur fetthat påverkar? Eftersom hälsogranskningar är något man ofta görs på rutin och något där man endast skrapar på ytan av en persons hälsa så vill jag påstå att vårdaren ganska sällan vet hela historien. Därför är det dumt att anta att din patient lever på ett visst sätt eller är ohälsosam pga. hur hens kropp ser ut. Tror vi alla vet att en smal person kan leva på skräpmat och dataspel, men också att en tjock person kan vara en som ser efter vad hen äter och tränar regelbundet. Dessutom pratar man ofta om övervikt som att det är något som 100% leder till sjukdom, som att om du inte går ner i vikt NU så kommer du få diabetes t.ex. Låt oss komma ihåg att övervikt är en riskfaktor. Likadant som att högt kolesterol, som även en smal vältränad kan ha, är en riskfaktor. Och de olika riskfaktorerna har sällan någon rangordning. Fetthat är också en riskfaktor - nämligen för att gå upp i vikt och för att dö i förtid

Inför det här inlägget frågade jag mina följare på min instagram om de kunde dela med sig av upplevelser kring vikt och vägning hos vården.  Jag kommer med exemplen koppla till några av era berättelser.

1. Om du måste väga din patient - Fråga om hur det känns! 

Att väga sig på hälsokontroll är jag nog inte ända som har ångest över. Har siffran stigit? Väger jag mer än person x? Ångesttankarna är många. Speciellt unga har en tendes att jämföra sin vikt med de övriga i klassen. Därför kan du fråga innan patienten ska vägas, ifall hen vill veta vad hen väger. Om inte - så kan patienten ställa sig på vågen åt fel håll, och du som vårdare läser av vågen och dokumenterar den (OBS! Dokumentera inte heller vikten i epikrisen, som patienten får hem). 

Berättelse 1: 

"..Jag var på besök hos min allmänläkare för en remiss till en undersökning. Läkaren skulle behöva väga mig och mäta mig. Jag fick direkt ångest inför vägandet pga. har vägrat gå på en våg på många år....siffran skulle ge mig enorm ångest...Så jag frågade min läkare om det var nödvändigt att väga mig. Hon fattade direkt och svarade helt odramatiskt att "du kan gå på vågen och så tittar jag vad du väger, du behöver inte få veta om du inte vill. Blev så tacksam för hennes avslappnade inställning och att hon inte tog problem av min vikt, så som man får ofta höra hos läkare."

Berättelse 2:

"Jag har lidit av psykisk ohälsa i många år pga. att jag är tjock, och har hela mitt liv försökt banta. Och jag har alltid tänkt att om jag någon dag väger XXkg, så ger jag upp. Jag orkar inte längre och har inget annat val än att ta livet av mig. Jag skulle på arbetshälsovårdskontroll och man skulle givetvis vägas. Jag sa åt hälsovårdaren att jag inte vill veta vad jag väger, så jag fick gå på vågen och kolla åt ett annat håll. Hon nämnde inte något om min vikt och allt gick bra. Senare då jag gick in på min OmaKanta för att se vad hon skrivit om mig, så stog min vikt där. Jag hade kommit upp i siffran XX, jag ville dö."

2. Kommentera inte din patients vikt

Tror alla överviktiga är medvetna om att dom är överviktiga. Så att du som vårdpersonal påpekar detta, är ingen nyhet.  Om personen inte är medveten är nog hen så ung, att man inte bör en prata om vikten ännu. Fråga istället om din patients levnadsvanor och kom med tips och råd utifrån dem. Men OBS! Uteslut att säga att du måste blablabla... för att du är överviktig. Det dödar glädjen. Betona i stället att man gör de hälsosamma valen för att må bättre

Berättelse 3: 

"När jag var liten och skulle utredas för astma... Jag hade ett tillfälle en läkare som vikarierade och som inte heller var färdigutbildad. Han var medveten om vikt och längd under hela samtalet men hade aldrig det som fokus...I slutet av samtalet nämner han bara övervikt lite kort men viker snabbt av från det ämnet för att sen klargöra att så länge som jag får vardagsmotion och lever hälsosamt så spelar vikten inte någon som helst roll. Han vet ju att jag vet hur det ligger till och därför ska inte fokus va på nåt jag tycker är jobbigt...Jag har aldrig mått så bra efter ett läkarbesök. Senare när jag får tillbaka min ordinarie läkare är det allra första han nämner min övervikt...Helt sjukt. Hatade honom och grät efter varje läkarbesök."

3. Dra aldrig slutsatser om din patient utifrån hur hens kropp ser ut, eller hens vikt.

Jag tror alla överviktiga nångång har fått tips om hur man går ner i vikt utan att man ens frågat om dem. För det första. Vi överviktiga vet ofta lika mycket, om inte t.o.m. mer, och hur man ska gå till väga för att gå ner i vikt. Trust me. Det är vår livsuppgift och högsta önskan. Vi har inte bara googlat, utan även testat allt. 

Du kan inte heller anta ett en person med bristningar eller fettvalkar inte motionerar och att personen ligger på soffan och äter skräpmat dagligen. Likadant som att du inte kan anta att en person som är smal, tränar regelbundet och äter "hälsosamt". 

Dessutom vet du som vårdpersonal inte alltid om din patients bakgrund. Du träffar kanske hen för första och sista gången, för en hälsokontroll eller ett besök på akuten. Du vet inte vad personen har gått igenom. Du vet inte om du med dina kommentarer späder på en ätstörning eller orsakar självmordstankar.

Berättelse 4: 

"Den gången var jag på akuten med enorma magsmärtor och när en läkare skulle undersöka min mage tittade hon på mina bristningar och frågade om jag hade fött många barn, med en ton som berättade att hon ändå visste svaret. Jag var 17 år och fruktansvärt ätstörd, var inskriven på ätstörningsklinik och svälte mig själv något enormt. Hon tittade på mig med äckel i blicken och sa att "du har ju nog väldigt mycket bristningar". 

Berättelse 5: 

"Jag var inlagd på sjukhus pga svår infektion. Skulle undersökas och ville inte veta vad jag väger. Sa typ att "väg mig om ni måste, men säg inte siffrorna till mig, för jag har haft ätstörningar och det triggar, så jag ville inte veta!". Jag fick gå upp på vågen baklänges och sjuksystern var jättebra. Ingen sa kilona till mig. Men gynekologen kommenterade min vikt sen, att jag borde gå ner. MEN det som var värst var att sen när epikrisen kom så stod det exakt vad jag vägde. Och jag bara bröt ihop, det var så jobbigt att se siffrorna och jobbigt att de inte tog mig på allvar."

------------------------------------------------

Det här var nu dom tipsen jag kom på utifrån era berättelser. Har du några fler tips? Eller kanske annars någon fundering? Kommentera isåfall! 

Ha de gött, pok!


SVAR: kroppen är smartare än kalorier in vs kalorier ut

Skrivet av Emma Geisor 23.11.2019 | 3 kommentar(er)

Fick en kommentar på mitt förra inlägg som löd: 

"....Men generellt sett som jag har lärt mig så är det om man vill gå upp i vikt eller ner i vikt av någon orsak: kalorier ut vs kalorier in som gäller. Det finns något vilket kallas bmr som betyder det man bränner under en dag om man bara sku ligga helt stilla och inte röra en muskel, vilket skiljer från person till person. Sen rör man på sig och bränner på det sättet, vissa mer än andra. Beroende på sitt bmr och hur mycket man rör på sig avgör alltså hur många kalorier du behöver per dag (vilket är olika för alla). Bränner man då t.ex. 2000 kalorier per dag behöver man få i sig ungefär 2000 kalorier från näringsrika källor. Bränner man 2000 kalorier per dag, men äter 4000kcal per dag är det klart att man går upp i vikt. Så allt handlar i slutet om kalorier in versus kalorier ut."

Vår kropp är inte så enkel som vi tror, tyvärr. Den styrs av nervsystem innehållande ca. 100 miljarder nervceller som åtta olika grupper endokrina körtlar (hormonkörtlar), som styr våra kropp med ca ett 50-tal olika hormoner. Vår kropp reglerar vår vätskebalans, andning, temperatur och även vår vikt. Kroppens funktioner påverkas av faktorer så som: omgivning, uppväxt, gener, vad du äter, dina motionsvanor - vissa faktorer kan vi själv påverka och andra inte. Evolutionen har format våra funktioner under tusentals år. Den människa som förr klarade av att bäst lagra näringsämnen i sin kropp, är den som överlevde. Det vill säga att alla som lätt lägger på sig vikt, var evolutionens vinnare. Vår kropps förmåga att lagra fett är A och O för vår överlevnad. Fettet innehåller stora mängder energi och ger oss värme, samt skyddar våra organ. Om vi har för lite fett kan det bidra till att vi inte är lika fertila och kan leda till problem som benskörhet och hormonrubbningar. (Hemmingson, 2018)

Tänk vad enkelt att under några veckor gå på en kalorisnål diet och sedan skulle problemet med övervikt vara som bortblåst.

Att förbränna mer kalorier än du förtär kallas för kalorimodellen. Då du bantar enligt kalorimodellen minskar du på det du äter och ökar på motionen, vilket resulterar i att kroppen börjar ta energi från fettcellerna och de töms, vilket i sin tur resulterar i viktnedgång. Men varför finns då alltså överviktiga fortfarande? Var går det snett? Handlar det om att överviktiga är lata och ger upp? Är det fel på mig som människa? NEJ! Studier visar att nästan alla som bantat m.h.a. kalorimodellen går till baka till sin urpsrungsvikt, eller blir t.o.m. tyngre än de var tidigare, långsiktigt. Det handlar egentligen om fyra olika faktorer som påverkar resultatet. (Du kan även läsa mer om det här)

En smal kropp ar inte nyckeln till ett lyckligt liv. Vi maste lara oss att leva med den kropp vi har och ge den bra naring rorelse och uppskattning1. Minskad förbränning

 Vår förbränning styrs av tre huvudsakliga källor:

 I) Basalomsättning = Energin vi förbränner i vila (eller bmr, som inläggets   läsare hade skrivit)

 II) Rörelseenergi = Energin du förbränner då du motionerar (främst pga.   våra muskler)

 III) Dietär termogenes = Energin som går åt då din kropp smälter och   processerar det du ätit. 

 För att lätt öka din förbränning för en dag kan du röra på dig mer -> du   ökar på rörelseenergin. Men utöver den förbränning du själv kan påverka   så styr kroppen förbränningen på sitt eget sätt. Kroppens reglering av   förbränningen fungerar lite som ett termostat på ett batteri (eller element   som det heter på svenska). Om du har ett stort kaloriintag ena dagen, så   kan din kropp skruva upp förbränningen. Likadant kan den (tyvärr) skruva ner förbränningen om du har ett lågt energiintag. Dvs. när du bantar förbereder sig kroppen för svält och gör allt den kan för att spara. Det är därför man t.ex. kan lätt känna sig frusen då man bantar - för att kroppen helt enkelt har skruvat ner termostatet. Alltså då kaloriintaget minskar börjar också förbrännigen minska och därför avtar viktnedgången efter en tid och vikten börjar snart komma tillbaka. Ett bra exempel på detta kan man läsa om i en studie som gjorts på Biggets Loser deltagare i USA. 

2. Hormoner gör att du blir hungrigare och känner mindre mättnad

 Hormonet som får oss att känna hunger kallas ghrelin. Men som du säkert har märkt så dämpas hungerskänslorna om du ignorerar dem en stund, vilket beror på att ghrelinet inte signalerar i en evighet. Ghrelin nivåerna ökar då magsäcken börjar va tom, vid stress och dålig sömn. De som är överviktiga har ofta högre nivåer av ghrelin. 

Leptin = mättnadshormonet får oss att känna oss mätta. Leptin fungerar lite som bränslemätaren på bilen. Hormonet meddelar hjärnan om hur mycket fett det finns i våra fettceller. Då du bantar och fettet i cellerna minskar, minskar även produktionen av leptin = du känner dig inte lika mätt.

Summasummarum leder bantning till att vi blir mer hungriga och inte känner oss lika mätta, vilket i längden leder till att vi äter oftare och mer och vi går upp de kilon som vi hade gått ner. (Läs mer om det här)

3. Vi kan inte bli av med fettceller 

Överviktiga har ca. dubbelt mer fettceller än en normalviktig person. Fettcellerna kan inte minska i antal, men de kan minska i storlek. En fettcell har en livslängd på ungefär 10 år. Och vartefter att fettcellerna dör, produceras nya så att antalet hålls konstat. Däremot om du går upp i vikt, ökar produktionen så att dina fettceller ökar i antal. Dvs. dina fettceller ökar i antal för varje gång du bantat och går upp i vikt tillbaka. Alltså är det sannolikt att den som bantar har i slutändan mer fettceller än vad hen skulle ha haft om vikten hållits stabil. (Här kan du läsa en studie om fettceller)

4. Inlärda vanor

Beteendemönster och vanor som vi lär oss i ett tidigt skede av livet sätter djupa spår. Vi människor äter inte längre endast för näringens eller energins skull, utan också pga. psykologiska, hormonella och emotionella orsaker (tänk dig t.ex. då det ska firas, sörjas eller då du har mens). Och om du äter enligt en diet, kommer det troligtvis kosta dig en del, du kommer inte bli lika tillfredställd. Problemet uppstår ofta då förbränningen inte är lika effektiv och kilona inte rasar i samma takt som i början, ghrelin nivåerna är också högre, alltså hungerskänslorna är starkare. Dina gamla vanor börjar gradvis smyga sig tillbaka, vilket är givetvis helt naturligt och mänskligt. 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förutom att kalorimodellen inte funkar i längden har den även en väldigt mörk sida. Att väga och räkna kalorier in och ut kan lätt bli överdrivet och ätstört. Att kontrollera vikten och maten blir till ett problem och en källa för negativa tankar och känslor. Dessutom visar studier att barn som blir uppmuntrade att gå ner i vikt av sina föräldrar har större risk att bli överviktiga, samt att viktdiskriminering ökar risken för att dö i förtid och är en värdelös metod för att få en person att gå ner i vikt. Källor: här och här

Så jag ber nu dig, som förälder, vårdare, kompis eller dylikt.  Sluta kommentera personers vikt. Fokusera på levnadsvanor och andra mätinsturment för att definiera hälsan. Och du som är överviktig: En smal kropp är inte nyckeln till ett lyckligt liv. Vi måste lära oss att leva med den kropp vi har och ge den bra näring, rörelse och uppskattning! 

Källor: 

https://doi.org/10.1007/s13679-017-0273-8 - studie om aptitökning

https://doi.org/10.3945/ajcn.113.070052 - studie om effekterna av en lågkalori diet

Hemmingson, E. (2018). Slutbantat: förstå din kropp och få en vikt som håller livet ut. Bonnier fakta.

https://journals.sagepub.com/doi/abs/10.1177/0956797615601103 - Vikt diskriminering ökar risken för att dö i förtid

https://www.sciencedaily.com/releases/2014/09/140910214151.htm - fatshaming, totalt värdelös metod för att få nån att gå ner i vikt

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/29511051 - barn som blir uppmuntrade att gå ner i vikt av sina föräldrar har större risk att bli överviktiga

https://doi.org/10.1038/nature06902 - artikel om fettceller

https://doi.org/10.1042/CS20120223  - om hur vår kropp försvarar sig mot viktnedgång


Varför väger vi oss?

Skrivet av Emma Geisor 20.11.2019 | 4 kommentar(er)

Har funderat hur jag skall börja det här inlägget ett tag nu. Ämnet är så känsloladdat, något som gjort mig så mycket skada under hela mitt liv.

Vad en människa väger är i dagens samhälle starkt kopplat med ens egenvärde. Jag har endast erfarenheter av att väga för mycket. Trots att jag spelat fotboll, gymmat, dansat, räknat kalorier, ätit lchf, låtit bli att äta, kräkts upp det jag ätit, inte brytt mig ett skit vad jag ätit, inte tränat alls....jaa ni fattar galoppen. Men vågen har alltid visat för mycket, så jag kommer i det här inlägget endast skriva ur det perspektivet.

Om vågen visar för mycket: då ska du äta mindre och röra på dig mer, oavsett hur lite du ätit eller hur mycket du rört på dig innan. 

Visar vågen för mycket. Då äter du skräpmat och ligger på soffan. Det är ju självklart. Och för att få siffran att gå ner, så är det bara att sluta äta chips varje dag och ta en promenad nu som då. För så enkelt är det. Det ända du behöver göra är att äta mindre kalorier och förbruka mer. Easy peasy. Vore det så lätt så skulle nog inte någon va överviktig. För ingen vill va överviktig, eftersom även om man lärt sig att acceptera sin kropp så utsätts man ständigt för diskriminering och exkludering av samhället.  

IMG 20191120 201713

Men frågeställningen i det här inlägget är: Varför ska vi konstant vägas? Vi vägs på varendaste hälsokontroll, fr.o.m. att du är ett embryo i mammas mage, tills du dör. Det är ju det hälsokontrollerna går ut på. Man mäter längden och man vägs. Under sjukskötarstudierna lärde man sig hur man skulle handleda en person som vägde för mycket. Om hur kostrekommendationerna ser ut. Men vad fan. Är det någon som inte vet hur man ska äta? Jag tror ingen har kunnat missa det. Och ännu mindre den som är överviktig. För den som är överviktig spenderar kvällarna med att googla om hur en går ner i vikt. Man spenderar pengarna på hälsoblaskor som lovar att man kan gå ner 25 kilogram på en sommar med denna fantastiska diet som Lena, 43 år har bantat med. Man blir konstant tipsad av släkt, vänner, vårdpersonal, kollegor och okända människor om hur man ska äta eller träna för att gå ner si och så mycket. Vill påstå att en överviktig person har flera gånger mer erfarenhet av dieter och att äta hälsosamt, än en smal person som alltid varit inom normen oavsett vad hen ätit.

Alla tips och alla rekommendationer. Men ingen ser människan.

Lilla Lisa 7 år går på sin hälsogranskning. Lisa har det bra hemma, hon tycker om att klättra i träd, springa och dansa. Lisa äter sig mätt på maten hon får hemma och i skolan. MEN Lisa väger för mycket. Hälsovårdaren gör springandet till ett måste. Ätandet ska ses över och regleras. Lisa springer inte längre för att det är roligt utan springandet blir något Lisa måste göra för att inte bli tjock. Lisa äter inte längre mat för att hon är hungrig utan Lisa äter fem måltider om dagen för att kostrekommendationerna säger så. Vart försvann glädjen? Vart försvann det roliga i att röra på kroppen? Vart försvann matlusten?

Man räknar ut ett BMI och stirrar sig blint på vad kurvorna på skärmen visar. Men vi ser inte människan. Vad händer med Lisa, som redan som litet barn får höra att hon inte passar in? 

Har vikten någon som helst betydelse? Om en människa mår bra, har bra blodvärden känner sig frisk - vaför ska det ändras på och ifrågasättas? Varför ska små barn göras medvetna över något sådant som en siffra på en våg? Varför skall rörelse kopplas ihop med något man gör för att inte bli tjock? Varför ska mat göras till något som man måste förtjäna och "unna sig"?  Till och med vatten. Vatten görs till något som ska drickas för att få fin hud. Något som ska drickas innan måltid, för att inte bli lika snabbt mätt. Det är dags att lyfta blicken. Lyssna och se. Lägga energi på det som är trasigt, de barn som mår dåligt, är sjuka och far illa. Inte på lilla Lisa som väger för mycket då hon bara är 7 år. 

Som sagt är ämnet väldigt känsligt för mig. Och därför blir texten kanske lite flummig. Skulle egentligen kunna skriva om det här i flera inlägg. Så har ni åsikter och frågor får ni gärna kommentera dem under, så öppnar jag kanske upp dem i ett kommande inlägg. Nu hittade sambon ett bo med silverfiskar under vår halloween pumpa, så jag ska rycka in som förstärkning. Hoppas ni har en fin dag. Pok. 


Julklappar - som är (nästan) gratis

Skrivet av Emma Geisor 18.11.2019

Kategorier:

Let's be real. Julen är skitdyr. Och det stressar mig och jag tror inte jag är den ända som känner stress. Därför tänkte jag tipsa er om julklappar som är gratis (eller nästan gratis). Så ja...Here we go!

IMG 20171218 191904 353

*bild på fjolårets julgran

1. Presentkort till spa

Nu menar jag alltså inte presentkort till ett spahotell, för vem har råd med det? (inte jag iallafall) Presentkortet kan va ett hemmagjort kort. Du väljer helt själv vad "spa" innebär för dig. Jag tänker typ en kväll då man bjuder på något gott att äta och dricka. Bastubad med ansiktsmask och hårmask. Man kan ha fotbad. Bubbelbad (om man har lyxen att äga ett badkar). En kväll för mamsen/syster/tjejkompis då ni bara kopplar av och har det mys. 

2. Presentkort - "mat edition"

Ett presentkort där det utlovas 3-rätters middag eller varför inte en brunch. Vad är egentligen bättre än att bli bortbjuden på mat? Dessutom då någon lagat maten åt en i sitt hem, med levande ljus, mysig musik och (massor av) vin. 

3. Till den som har allt (och gillar naturen)

En upplevelse eller varför inte kalla det en äventyrsdag. Till den som älskar friluft: En dag ute i naturen. Dra iväg till en mysig vandringsled eller varför inte ut på isen. Ta med er något ätbart, laga mat ute i naturen, hur gott!? Sen kan man avsluta dagen med ett bastubad om man så vill. 

4. Presentkort - "housekeeping edition"

Ett presentkort som jag tror skulle uppskattas av vem som helst. Kan vara t.ex. 20 diskningar. Saknar man diskmaskin? Det gör vi! Och gud vad man ibland önskar att man bara kunde befalla sambon att diska. Jag hoppas att han skulle ge mig ett presentkort med diskningar, så jag varje gång jag inte alls har lust att diska - kan vifta med kortet och vips är problemet löst!

Ett annat tips kan vara biltvätts-presentkort. Varför inte ge bort ett valfritt antal biltvättningar åt farsan t.ex. Både billigt för farsan (som slipper föra till biltvättsautomat (eller vad det nu heter)) och för en själv.

5. Bakverk eller drickbart

Hur gullit är det inte med fina glasburkar med något gott och hemgjort inuti. Dessutom ett miljövänligt alternativ att återanvända gamla glasburkar som annars bara slängs bort i glasinsamlingen. Om man inte är en höjdare då det kommer till att baka julgodis så kan man alltid göra en nyårs-snaps!

6. Ge bort en fest

Jag älskar fest och speciellt om det är någon annan som ordnar den och alltid hittar man ju en orsak att fira. Så varför inte ge bort en fest. T.ex en födelsedagsfest. Tänk att få fylla år och inte alls behöva stressa över att man ska ordna en fest, för istället ordnar t.ex en kompis den åt dig! Ööh vill nån ge mig en fest, tack? 

Det var alla mina tips. Insåg nu att flera av dem ändå kostar nånting. Men det är ju iallafall en fördel att inte allt behöver betalas just innan jul, utan att det istället kan bli lite mer utspritt över det kommande året. Jag hoppas denna lista kunde lösa någons problem eller eventuellt ge inspiration till en lösning. Har ni några tips på gratis (eller nästan gratis) julklappar? Tell me in the comments. Vi hörs. Pok. 


Tankefällor - förstå dina tankar och sluta älta

Skrivet av Emma Geisor 15.11.2019 | 2 kommentar(er)

Ångest triggas av olika situationer och händelser, men kan också förekomma helt utan orsak; s.k. generell ångest. Ångest kan även triggas igång av våra tankar. Tankarna som ger oss ångest har forskare lyckats att kategorisera och dela in i något som kallas tankefällor. Tankefällor är som upprepade tankemönster som ofta är så automatiska att man inte lägger märke till dem själv. Jag har lärt mig om tankemönster under min KBT (kognitiv beteendeterapi). Kunskapen om tankemönster är något som dagligen hjälper mig med att tackla mina ångest-tankar. Tankefällorna är oftast väldigt ologiska, så det går att argumentera emot tankarna med SBF (=Sunt BondFörnuft).IMG 20191115 131956

1.Tankeläsning

En vanlig tankefälla är att vi tror oss veta vad andra tänker om oss. Ett personligt exempel: Jag tänker ibland då jag (som tjock person) äter en pizza - att alla runtomkring mig tänker något i stil med "men gud inte konstigt att hon är tjock då hon bara äter skräpmat". Det brukar funka att vända på tanken. Har jag nånsin tänkt så om någon annan? Ett annat sätt är att fråga rätt ut. Får ibland en tanke om att min sambo inte älskar mig och då frågar jag rakt ut av honom om så är fallet, och naturligt vis är tanken osann, och jag kan sluta älta den tanken. Dessutom är det praktiskt taget omöjligt att veta vad någon annan människa tänker och det är bra att påminna sig om det. 

2. Katastroftankar

En annan tankefälla är s.k. katastroftankar. Om man t.ex ska göra något där man behöver prestera på något sätt, låt oss säga: berätta om oss själva första dan i skolan eller på en arbetsintervju. Man får ångest. Och vår hjärna början tänka något i stil med: "tänk får jag inte ur mig ett ända ord". Snabbt som vinden har vi hakat upp oss på den tanken och hjärnan börjar spinna vidare på den och ekorrhjulet känns omöjligt att stanna, pulsen ökar osv. Åter igen. Tänk logiskt. Katastroftankarna har oftast ingen som helst logik. Det är skräckscenarion som man aldrig varit med om, eller som man varit med om vid ett endaste tillfälle. Vad är oddsen att just den katastroftanken går i uppfyllelse? Dessutom tänker man ofta att vad man än gör kommer det gå skit och man kan inte påverka det på något sätt, vilket givetvis inte heller är sant. 

3. Svart-vitt tänkande

I vårt prestationsinriktade samhälle mäter vi ofta vårt egenvärde i prestationer. De tankarna brukar vara rätt så svart-vita, dvs. de finns två ytterligheter. Misslyckas man med något så är man sämst. Eller om någon ger en kritik så är det ingen annan människa heller som tycker om en. SBF säger ju givetvis att detta inte är sant. Här funkar det också bra att argumentera emot tanken med: Känner jag någon människa som aldrig gjort ett misstag? Om någon anna gör ett misstag, tänker jag att de är sämst på alla andra plan i livet pga. det misstaget?

4. Övergeneralisering

Övergeneralisering är en ganska klassisk tankefälla som vi tänker i om man har blivit sviken av någon. Man börjar skydda sig själv och tänker "jag tänker aldrig mera lita på någon människa igen". Än en gång är ju tanken väldigt ologisk. Bara för att något inträffat, betyder det inte att det kommer inträffa varje gång du hamnar i en liknande situation. IMG 20191115 133431

5. Förstoring

Oj det här är jag proffs på! Om jag t.ex. inom mitt yrke inom vården gör ett pyttelitet misstag så börjar mina tankar spinna vidare på det så jag tillsist är övertygad om att jag kunde ha haft livet av en människa, jag kommer få sparken och min sjukskötarlicens kommer dras in. Yeah sure. 100% sant.

6. Känslotänkande

Första exemplet ur mitt liv som jag nu kom att tänka på är: då man är trött och inhiberar en plan man haft med en vän. Man känner sig som världen sämsta vän, för att man den här ena gången inte orkar hitta på något. Från mina erfarenheter är det också väldigt vanligt hos de som har barn. Du har inte tid att göra en utflykt med barnen på höstlovet. Du känner och tänker att du är en dålig mamma. 

7. Måsten och borden

Här under faller "duktig-flicka-syndromet" och s.k. oskrivna regler. Man MÅSTE alltid vara glad och snäll. Man BORDE alltid ta hand om sitt utseende och ha det städigt i lägenheten. 

8. Personalisering

Man tänker att allt är personligt. Om personen jag umgås med är på telefon eller gäspar, säger mina hjärnspöken att jag är tråkig och att personen inte vill vara med mig. 

9. Diskvalificering

Diskvalificering är något som jag också tror är väldigt inlärt, framförallt hos oss finländare. Man viftar bort en komplimang t.ex. "vad snyggt hår du har" med "äsch jag har bara duschat". Samma då någon berömmer för en prestation. "Äsch det var bara tur". Ett annat sätt är att tänka att folk som gör något snällt mot dig, har någon baktanke. 

10. Selektiv uppfattning

Selektiv uppfattning innebär då man endast fokuserar på en del av helheten. T.ex att du fokuserar endast på de negativa kommentarerna och drar slutsatser endast utifrån dem. 

Som sagt: Tankefällorna är svåra att lägga märke till, eftersom de ofta är inlärda sen långt tillbaka och är automatiska. Men då du lägger märke till en tankefälla kom ihåg SBF(!!!), ifrågasätt, ändra perspektiv, bevis vs motbevis, prata med/fråga andra om saken,  Poängen med att definiera tankefällorna är att du ska ha lättare att tackla dina hjärnspöken och ha mer förståelse för varför du tänker på ett visst sätt. Vilken/vilka tankefällor känner du mest igen dig själv i? 

Ni ska ha en supertrevlig helg, vi hörs. Pok!


Min historia - Del 3

Skrivet av Emma Geisor 13.11.2019

Det här är den tredje delen av serien "Min historia". Om du inte har läst de två tidigare inläggen hittar du dem i arkivet under kategorin "Min historia", eller om du scrollar ner i bloggen.

I den här delen av "min historia" kommer jag berätta om då min ryggsäck sprack. Ryggsäcken hade fyllts på under nästan 20-års tid. Den innehöll stenar (läs: erfarenheter) från alla gånger lilla-Emma blivit kallad glåpord, alla gånger det tagit ont, men jag skrattade högt för att inte visa mig sårbar. Alla gånger jag gråtit i provrum då kläderna inte passade så som på skyltdockan. Alla gånger jag ljög om att jag hade ätit. Alla gånger jag hade kämpat, men det visat sig att det inte var tillräckligt. Alla år av att alltid vara glad, trevlig, social, rolig och helt jävla fucking bra. Tillslut blev allt för tungt. Jag var trött fast jag gick och lade mig klockan 19. Jag grät varje dag, fast jag hade en sambo, familj och vänner som alla älskade mig. IMG 20180627 100307

Vi hade lektion om "vård vid psykisk ohälsa och missbruk" på sjukskötar utbildningen jag gick. Läraren tipsade om en hemsida, som hade bra självbedömningsverkyg vid depression. Sidan heter psykporten. Jag fick ångest på lektionen, för jag kände igen mig i precis allt läraren pratade om. "Undrar om hon ser på mig att jag har problem" minns jag att jag tänkte. Lektionen tog slut. Jag kom hem och fyllde i självbedömningsverktyget på hemsidan. Medelsvår-allvarig depression tydde den på. Jag visste ju att verktyget endast var riktningsgivande. Men jag hade ju nästan full poäng. Det gick några dagar, och jag kunde inte släppa resultatet och orden som hade dykt upp på min datorskärm. Jag bestämde mig för att boka tid till Ungdomsstation Klaara. Jag bokade en akuttid, och fick ta mig dit två timmar senare den dagen. Och fy fan vad tacksam jag är att jag tog mig dit. Och så tacksam att Vasa har en sån ungdomstation dit man får tid samma dag. 

Jag började gå regelbundet vid Klaara. Men dagarna var fotsättningsvis tunga. Det var jobbigt att ta sig upp ur sängen och ångestattackerna fortsatte. Jag orkade inte laga mat, så lät ofta bli att äta, vilket också gav mig ångest för jag visste att det var fel. Jag bestämde tillsammans med min handledare att jag behövde mer stöd. Eftersom mina stenar var många och hade samlats på ända sedan jag var liten visste vi att jag behövde mer tid än de besöken man får gå på ungdomsstationen. Så jag fick träffa en psykiater. Sommaren var påväg och jag var 100% säker på att om jag inte fick något utskrivet så skulle jag inte ha klarat av att jobba. Så psykiatern skrev ut antidepressiva läkemedel åt mig. Vi kom även överens om att jag skulle träffa honom på hösten, för att få ett s.k. B-intyg för att kunna ansöka om rehabiliteringsstöd för psykoterapi. 

Sommaren kom och jag kraschade totalt. Jag grät och var så trött så jag orkade inte ens ta hand om min hygien längre. Att duscha var en sån ansträning som krävde sängvila efteråt. Jag blev tvungen att ta mig till en läkare för att sjukskriva mig, något som nu i efterhand är det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Jag och min sambo tänkte att allt kommer lösa sig. Jag kommer vara hemma, göra mat tills han kommer hem från jobbet, städa hemmet och ta tag i alla projekt som jag inte hade haft energi för. Första månaden av sjukskrivningen gick, men tröttheten fortsatte. Jag insåg så småningom att jag behövde paus från allt. Jag laddade upp med micromat. Disken fick ligga kvar. Ända måsten jag hade var att gå promenader med Max (hunden), äta och sova. Jag orkadade inte ta mig ut och träffa vänner/familj för även det var en ansträngning. Jag spenderade dagarna på youtube. Jag hade under lång tid följ olika youtubers som pratade öppet om psykisk ohälsa. Det hjälpte mig mycket att inte behöva känna sig ensam. received 632110343894240

Tillsist bestämde jag mig själv för att också starta en youtube-kanal. Strax efter att jag hade startat min kanal så fick jag ett meddelande av min kompis att Svenska Yle skulle göra en mini-serie om psykisk ohälsa. Jag läste artikeln och skrev ihop en ansökan till programmet. Jag blev utvald och började filma vloggar i augusti 2018. November 2018 fick jag även börja med KBT (kognitiv beteendeterapi). Serien "Så jävla duktig" hade premiär den 5 juni 2019. 

Det känns som att det hänt så otroligt mycket sedan dess att jag satte in foten på Klaara för första gången. Någon gång i vävan fick jag även höra om kroppspositivsm. Och på den vägen är jag idag. Jag har nyligen börjat mitt andra år med terapin. Jag jobbar 90%. Driver ett kroppspositivt intagramkonto. Har lärt mig att hantera mina hjärnspöken och att lyssna på min kropp då den behöver vila. Det här får bli det sista inlägget om Min historia. Men kan lova er att det säkert kommer fram mer djupdykning i olika ämnen och erfarenheter. Nu ska jag ta natten. Vi hörs. Pok.


Min historia - Del 2

Skrivet av Emma Geisor 12.11.2019 | 2 kommentar(er)

Det här blogginlägget är en fortsättning på mitt förra inlägg, så om du inte läst del 1, vänligen skrolla ner en bit.

OBS! ÄR DU KÄNSLIG OCH LIDER/HAR LIDIT AV EN ÄTSTÖRNING KAN INLÄGGET UPPLEVAS SOM TRIGGANDE!

Ryggsäcken var tung. Den var full med stenar, som jag hade samlat på mig ända från dagistiden tills år 2012, då det var dags att börja gymnasiet. Lilla-Emma hade många stenar (läs: erfarenheter). Ena stenen var från då hon blivit kallad elefant. Andra var från skolhälsovårdsbesök. Tredje stenen var från en dag framför spegeln eller ståendes på vågen och siffran inte visade det man hade önskat. Ryggsäcken var så tung att jag knappt orkade bära den. Och "little did I know" att orken så småningom skulle ta slut. 

Jag hade roligt i gymnasiet, fick mitt första jobb, klarade mig bra i skolan, hade kompisar... Men jag var fortfarande en tjockis. I gymnasiet var det ingen av lärarna som hade koll på att en åt. Många av eleverna tyckte skolmaten var äcklig och drog iväg på en kebabrulle. Perfekt. Att äta i matsal var alltid jobbigt för mig. Jag jämförde konstant min portion med dom andra flickorna. Jag åt sällan upp allt, och ibland levde man på knäckebröd för att inte äta för mycket kalorier. Eftersom att lärarna och eleverna nu ofta delade på sig, var det lätt att låta bli att äta. Utan att nån ifrågasatte. 

Då skoldagen tog slut och det var dags att åka hem och det blev middagstider, sa jag åt föräldrarna att jag hade ätit så mycket i skolan och är mätt. Jag gick raka vägen upp till rummet. Resten av dagen spenderades läsandes eller på datorn. Jag frös konstant och hade inte någon energi för att inte göra något annat. Veckorna gick. Och ibland kom det situationer där man var tvungen att äta, för annars skulle det väcka misstänksamhet. Men jag hade en "lösning" på det också, maten skulle upp - och ner, i wc-byttan. Tiden gick och vikten rasade. Perfekt. Äntligen hade jag hittat ett sätt att gå ner i vikt, så som jag försökt i nästan 10 år. Men jag blev ju aldrig nöjd. 

IMG 20181213 095100 476Då vikten hade rasat kunde jag klä mig i min mammas gamla jeansshorts, som hon rymdes i innan hon blev gravid med min bror. Shortsen hade hon köpt i USA. Och jag minns hur jag tusen gånger legat på golvet i ett försök att kunna stänga knapparna, men jag var alltid för tjock. Jag äcklades av tanken om hur jag som ca. 16-åring kunde va tjockare än mamma då hon var över 25 då shortsen hade passat på henne. Jag fick komplimanger av folk, som tyckte jag var så duktig då jag hade lyckats gå ner i vikt. Många frågade mig hur jag hade gått tillväga. "Jag lämnade bara bort onödig skit, såsom godis och chips.", sa jag. Jag blev alltid otroligt obekväm då jag fick frågan. Jag visste ju att jag hade gjort fel, jag skämdes. En till tung sten adderades till min ryggsäck. 

Tiden gick jag träffade Thomas, min nuvarande sambo. Jag blev kär. Och då man har något man verkligen älskar, så medföljer en rädsla av att förlora det. Jag var övertygad att Thomas vilken sekund som helst skulle hitta någon som var bättre, för jag var ju inget att ha. Tanken gjorde mig ångestfylld, så pass att jag började få panikattacker. Om Thomas var ute och jag var ensam hemma gick tankarna på högvarv. Bara tanken av att Thomas skulle ut gav mig panikattacker. Bara tanken av att det blev helg gav mig panikattacker. Panikattacker, panikattacker, panikattacker. Panikattackerna blev dagliga och jag bestämde mig för att söka hjälp för första gången. Jag gick hos en psykolog i några månader. Sen var sommarn påväg, och måendet blev automatiskt bättre, så jag kände att jag inte behövde besöken. 

Det är idag ganska svårt att komma ihåg exakt hur saker gick till och i vilken ordning de kom men i alla fall, någongång under tiden hade jag börjat äta mat igen. Men jag minns jag köpte en tidning varje månad. I tidningen fanns det alltid ett tränings och kostschema för de fyra kommande veckorna. Jag följde kostschemat och om jag inte orkade träna, eller om jag åt något utanför kostschemat straffades det med att inte äta resten av dagen t.ex. Ibland tänkte jag att så länge som jag åt mindre portioner än thomas, så var det safe. Måltids-skippandet fortsatte, jag ljög för Thomas att jag hade ätit, även om jag inte hade det. Vilket i sin tur gav mig mer ångest, eftersom det kändes fel att ljuga. 

Det är faktist svårt att skriva om det här än idag. Jag vet hur triggande sånahär blogginlägg kan vara och jag slåss hela tiden med två tankar: 1. Jag vill berätta så osensurerat som möjligt - men 2. Jag ville inte trigga någon eller att någon ska kunna inspireras och få nya ideér för hur dom kan kontrollera sin kropp. Jag känner för att avsluta inlägget här för att det än en gång inte ska bli för långt. I följade del kommer jag fokusera mer på hur jag gått till väga för att få hjälp. Och varifrån jag fått hjälp. Ställ gärna frågor om något lämnar oklart. Pok. 

 

 


Min historia - Del 1

Skrivet av Emma Geisor 11.11.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 20180618 WA0005IMG 20190223 WA0000För att ni ska kunna förstå, hur jag tänker och resonerar, är det viktigt att ni vet min historia. Därför tänkte jag redan nu från början berätta vad jag varit med om - hur jag mått, vad jag känt och vad jag gjort. Jag vill understryka att jag i detta inlägg endast väljer att fokuserar på mitt liv ur synvinkeln psykisk ohälsa. Jag kommer spara inlägget i en enskild kategori "min historia", så att den hittas lätt av de som hamnar här på bloggen i framtiden. I maj 1996 föddes jag. Det var en morsdagsmorgon och där ute snöade det. Jag blev den fjärde i min familj, det andra barnet, den första flickan. Min familj bestod av mamma, pappa och min storebror Daniel. Då jag var 3 månader gammal, flyttade hela familjen till det radhus, där mina föräldrar bor fortfarande. Jag har under hela min uppväxt haft allt ett barn kan behöva. Mina familj har älskat mig under hela mitt liv, och jag vill understryka att de alltid uppfostrat mig enligt sin bästa förmåga. 

Jag var en helt normal unge, precis som alla andra. Det trodde jag i allafall länge. Ända tills en dag i dagis då en annan unge påpekade att jag var en elefant, för jag var större än alla andra. Jag blev ledsen, men livet fortsatte, så som det alltid gör. 

Padda, flodhäst, fläskberg... Orden fortsatte mer eller mindre under hela min uppväxt. Jag lärde mig att min kropp var fel och det var inte endast barn som påpekade det. Det var också vårdpersonal. Då jag började lågstadiet och gick på en av mina första hälsogranskingar, där inte mamma var med. Skolhälsovårdarn påpekade att min längd-och-viktkurva inte är i balans. Hon sa att jag måste se över hur och vad jag äter. Än en gång var jag fel. Något som skulle ändras på. Min mamma ringde argt till skolhälsovårdarn senare. Idag blir jag så jäkla arg då jag tänker på vad skolhälsovårdarn sa. Hur skulle ett litet lågstadiebarn kunna kontrollera vad hen äter!?

IMG 20191030 181920

Jag har varit en väldigt sportig tjej under hela min uppväxt. Jag har alltid haft vitsord 9-10 i gymnastik, spelat fotboll, innebandy, volleyboll, rinkbandy, dansat och gått på friidrott. Dvs, jag rörde på mig dagligen, mer än medeltalet skulle jag vilja påstå. Jag åt vanlig mat, hade godisdag en dag i veckan. Ändå var jag fel. Jag minns att jag ofta jämförde mig med en tjej i min klass. Tjejen var smal, tyckte inte om idrott och jag visste att hennes kost stod till stor del av halvfabrikat. Jag var avundsjuk på att hon kunde äta hotdogs och pizza, och ändå var smal och tillräcklig, accepterad. 

Att konstant få höra att min kropp var fel ledde till att jag började kompensera på andra plan för att va omtyckt och få uppmärksamhet. Jag skulle va bra i skolan. Vara den roligaste och trevligaste. Hela livet blev en enda prestation. Och om jag gjorde misstag, eller inte presterade så sjönk mitt värde som människa. Det räckte inte att bara vara mig själv, för då jag  hade varit det förr, fick jag ju höra att jag inte dög. Jag skulle ha bra vitsord i skolan, vara bra på mina hobbyn, vara en bra syster, kompis, dotter. 

Men jag var ju aldrig bra nog så länge som jag var tjock. Man kan inte bli älskad och hitta sin drömprins så länge man är tjock, tänkte lilla Emma. Det lärde man sig från böcker och filmer. Den tjocka karaktären var alltid dum i huvudet eller den elaka fienden. Medan den vackra prinsessan som hittade sitt livs kärlek alltid var smal. Så en annan prioritet var alltså att bli smal.

I lågstadiet började jag banta för första gången. Man skulle äta mest sallad, lite pasta/potatis/ris och lite kött. Inget bröd. Åren gick, bantandet fortsatte. Man lyckades gå ner i vikt, man pustade ut och började äta normalt, vilket i sin tur resulterade i att man fick tillbaka de kilon man gjort sig av med, fast dubbelt upp. LCHF, äta mindre portioner mer ofta, äta mer sällan, godisstrejka, chipsstrejka, äta frukt direkt man kände sig hungrig, dricka vatten innan måltid så man snabbare skulle bli mätt....Knepen var oändliga. Inget fungerade. 

Jag kommer skriva ett nytt inlägg; del 2 där jag berättar om mitt liv från gymnasietiden-nu. Tror det blir bättre med inte så superlånga inlägg. Eller vilken längd tycker ni är bäst? Berätta gärna för mig om ni upplevt liknande saker i er barndom? Väckte inlägget några tankar? Hörs i kommentarerna, pok!