EMMA GEISOR 1

Jag har formulerat mig dåligt

Skrivet av Emma Geisor 17.01.2020 | 2 kommentar(er)

I mina två senaste inlägg har jag lyft fram hur nyårslöften kan påverka oss negativt. Och det utesluter ju självklart inte att det även finns bra sidor med nyårslöften. 

Meningen med mina inlägg var aldrig att smutskasta någon. Jag har inte reflekterat över nyårslöften förr, så som jag gör nu. Och jag har haft det svårt med att sätta ner tankarna i textform, så att det blir tydligt och inte stötande. 

För att förtydliga vill jag förklara att poängen var att betona att du inte behöver ha nyårslöften. Du behöver inte revolutionera dina vanor varje gång den första januari. 

Sen var också poängen att lyfta hur vissa löften, speciellt löften om kost och träning, triggar många. Inte bara kring nyår. Det är också en skillnad på att säga: 2020 vill jag äta mer grönsaker. Och att säga: 2020 ska jag sluta äta kolhydrater, för att jag känner mig så tjock och ohälsosam efter all choklad jag ätit vid jul. Förstår ni? 

Summan av kardemumman: Inläggets mening var att lyfta upp nyårslöften ur ett annat perspektiv, mitt perspektiv. Avslutar med en kommentar, jag fick på ett av inläggen, som jag tycker var välformulerad och beskriver hur jag tänker. 

"Och dessutom är det hälsosamt för de flesta tjocka att gå ner i vikt så länge det är frisk viktnedgång så jag menar man kan ju försöka bli motiverad istället...." Jag tycker det är otroligt naivt att skriva på det här sättet, för det finns sååå många historier om att gå ner i vikt på nätet, i tidningar, överallt. "Inspiration" finns nog, var som helst när man vill ta del av den. Men en person får inte nödvändigtvis inspiration av folks hälsohets på nätet, tvärtom skulle jag säga, kommer sånt inifrån efter egna reflektioner. Annars skulle väl alla vara smala och "hälsosamma" hela tiden, så mycket "pepp" som vi matas av ;-) ingen försöker väl bestämma över vad man får säga i some, snarare bara säga att vi alla borde tänka efter lite. Man kan ju säga nej till bullen på jobbet med en kort förklaring istället för att proklamera hela sitt liv över nätet och genom det vara en del av det som får många unga att må dåligt idag."

Amen. Tack för mig. Pok. 


Är det bra att prata offentligt om nyåslöften?

Skrivet av Emma Geisor 11.01.2020 | 5 kommentar(er)

Kategorier:

Fick en kommentar på mitt förra inlägg om att det visst är bra att ha nyårslöften och bra att stanna upp och reflektera och ha mål i livet. Och ja, jag håller med. Det är viktigt att stanna upp och fundera vad just du vill göra med ditt liv. Och vad du kan göra för att uppnå det. Men gör det för att förbättra livet för dig, för att du VILL. Inte för att du känner att du MÅSTE vidta åtgärder för att du skall duga, och vara mer värd. Tro mig, det är en skillnad. 

Sen kan man ju också ställa sig frågan om huruvida det är bra att prata offentligt om sina nyårslöften eller inte. Jovisst, det kan inspirera någon. Men det kan också göra skada.

Som jag skrivit i nästan varenda inlägg här på bloggen, så lever vi i ett samhälle som konstant pressar oss till att prestera bättre, och ändra på oss för att vi ska duga. Vi ska följa trender; konsumera och ändra på vårt utseende och våra åsikter utifrån trenderna. Vi bombas konstant med tips hur vi kan bli smalare, snyggare, piggare, självsäkrare osv. 

IMG 20191231 194917

Att uppfylla kraven i dagens samhälle är en hets för många, inklusive mig. Och då du skriver/pratar om dina nyårslöften/mål så bidrar du till den hetsen. Att du berättar att du ska börja äta enligt ett kostschema och träna regelbundet, bidrar till att den som läser/hör kan känna sig mindre värd för att hen inte tränar eller äter enligt kostschema. 

Att vi hela tiden är omgivna av sånt, inte bara på sociala medier, men också kring kompisar, kollegor, föräldrar, syskon, gör att den här konstanta aktiviteten att förbättra oss själva normaliseras. Den äter sig in, och fastnar där bak i hjärnan. Inte bara hos dig eller mig, utan också hos våra barn. 

De, som så här långt har blivit skonade av negativa tankar om att kroppen ska ändras på (om nu såna finns), blir mer medvetna. Om du med en viss kroppstyp, säger att du ska se efter vad du äter och tränar, så kommer troligtvis alla andra med liknande kropp, eller större kropp tänka att de också borde anamma nya kost och träningsvanor. Dessutom kommer det ge en press hos de med "ideal kropp" att göra allt för att bibehålla denna, för gud bevare om du blir gravid eller sjuk och kroppen ändras. Då ska du göra allt i din makt för att "få tillbaka" din kropp (precis som att den försvann nånstans, lol).  

Jag hoppas ni förstår mig rätt. Jag är FÖR personlig utveckling. Jag är FÖR att du ska göra vad du vill med din kropp, oavsett om du ska gå ner/upp i vikt eller bli starkare. Men jag är MOT att du skriver/pratar om det. För det bidrar till den hets, som redan är så otroligt stark. Och vi behöver trygga rum. Rum där vi kan befinna oss, utan att behöva känna att vi måste revolutionera våra levnadsvanor. Rum där du och jag kan bara vara som vi är och räcka till. 

Så jag ber er. Tänk. Tänk förrän ni berättar offentligt om hur mycket du gått ner i vikt. Tänk före du berättar om ditt hårda träningsschema. Tänk förrän du berättar om din diet. Du vet aldrig vem som lyssnar och hur det landar hos den som läser/hör. 

Tack för mig, pok. 


New year, new me. eller?

Skrivet av Emma Geisor 07.01.2020 | 3 kommentar(er)

Först och främst: Hej. Har ni saknat mig? Jag har haft ledigt. Från allt. Chillat på villan, ätit gott och sovit länge. Så som en kan behöva ibland: att lägga alla måsten åt sidan. För även om man har ledigt från jobb och skola så har vi en massa måsten. Vänner och släkt ska träffas, garderober ska rensas och det där projektet du inte har haft tid för tidigare ska tas i tu med...barnen ska lekas med och det ska hittas på all möjliga aktiviteter och saker. Nu har du tid. Nu måste du passa på. STOPP. Tid är allt du har. Du kan stanna. Allt kan vänta. 

Aaja det var inte det, som det här inlägget skulle handla om. Låt oss bryta av med en vintrig bild. Då det var vinter, den där ena dagen den 25 december 2019. 

IMG 20191225 103831New year, new me var det. Varför kan man fråga sig? 

Om det är någon gång som man bombaderas med gymförmåner, dieter, kostråd, hälsoråd, livsråd så är det ju januari. Vi ska inleda det nya året med att uppgradera oss till version 2.0 av oss själva. Varför? Att ständigt sträva efter nånting bättre; mera pengar, bättre kropp, bättre mat, bättre mamma, bättre vän osv. 

Det ska ändras, formas, redigeras. Aldrig är det bra. Aldrig kan jag vara klar. Kampen för att bli något bättre än vad jag är just nu är livslång. Och om jag inte slåss har jag gett upp på livet. Men tänk om man ger upp på kampen och väljer livet. 

Jag skriver det här inlägget för jag vill att du (men också jag) ska få en paus från all hets. Att man ska få läsa något annat än new year, new me. För vet du va. Du är grym. Du har klarat av ytterligare ett år, trots alla motgångar, stora som små. Du som mår dåligt och kämpar och inte ser nåt slut. Tänk hur jävla stark du är som tagit dig såhär långt. Ett nytt år har börjat och du blir starkare dag för dag, varje gång du stiger upp ur sängen fast du bara skulle vilja ge upp. 

Så jag säger: NEW YEAR, SAME OLD ME. För jag är bra, precis som jag är. Jag behöver inte ändra nåt, om jag inte vill. Jo man kan ju alltid bli bättre. Men jag har lärt mig att man aldrig blir nöjd, uppdaterandet tar aldrig slut. Så i år ska jag fortsätta med det som jag gjorde ifjol, leva livet: Äta då jag är hungrig och det jag känner för, sova då jag är trött, skratta och fjålla. Träna då jag känner för det, umgås då jag känner för det. 

Så summa summarum: Du duger. Du är underbar. Du behöver inte göra ett piss, om du inte vill. Pok!


En tanke om hungers- och mättnadskänslor

Skrivet av Emma Geisor 12.12.2019 | 3 kommentar(er)

Hej allihopa, hoppas ni har en superfin dag! 

Om du vet att du blir triggad av ätstörningssnack, så rekommenderar jag att du inte läser detta inlägg. 

Jag satt och reflekterade här i min ensamhet, innan sambon kommer hem från jobbet, och kom att tänka på hur skadad det hör samhället gjort mig. Hur korkade tankar jag har/haft pga. all kroppshets och utseendefixering. 

Jag kom att tänka på hur jag har avskytt att va mätt. 

Som jag har tidigare skrivit här på bloggen så har jag bantat i stort sätt hela mitt liv. Att gå på en diet och kontrollera det man stoppade i sig blev det normala. Likaså blev det normala att vara hungrig. Man kände sig duktig om man klarade av att inte äta, trots att man var hungrig, vilket bidrog till att jag till sist började få skuldkänslor och kände mig dålig då jag kände mig mätt. Det gick t.o.m. så långt att jag började stoppa fingrarna i halsen för att slippa känna mig mätt efter att jag ätit.

Under senaste året har jag kommit långt i min kamp mot kroppshetstankarna. Men de fysiska mönstren sitter djupt. Jag kan ibland fortfarande börja må fysiskt dåligt, om jag äter mig mätt, blir helt enkelt spyfärdig. Jag får ofta skuldkänslor och fysiska ångestsymtom om jag ätit så att jag får "matkoma". Fast mina tankar har ändrats, fast jag inte bantar. Men det är som att kroppen minns. 

Det är så sjukt att något så grundläggande som att äta när man är hungrig kan bli så förvrängt pga. det samhället lär oss. Så förvrängt att vår kropp anpassar oss till det, och framkallar t.o.m. fysiska symtom. 

Är det bara jag eller är det någon som känner igen sig? 

Med det sagt så hoppas jag du äter dig mätt idag, för du och din kropp behöver det. Pok.

IMG 20191129 171804Nu ska jag iväg och handla de sista julklapparna och äta mig mätt på min favorit, sushi! 


Jag är inte modig

Skrivet av Emma Geisor 07.12.2019

Jag får ofta kommentarer på min Instagram, Youtube eller här på bloggen om att jag är "så modig". Jag är så modig då jag pratar öppet om frågor kring psykisk ohälsa och kroppshat. "Jag önskar att jag en dag är så modig som du, och vågar sätta upp en bild på min kropp." 

Sanningen är att jag aldrig riktigt kunnat bemöta dessa kommentarer. Jag känner mig inte modig. Jag har inte gått omkring och samlat mod till mig, för att öppna upp om det här. Jag har aldrig tänkt att jag gör det för att jag är modig. Det har däremot alltid handlat om ett val. 

MODIG

Jag har valt en sida. Alternativen är att stå på samhällets sida, dvs. ständigt jobba med "projekt perfekt", jaga den där normen/idealet och skita i hur jag känner, mår eller lever. Det andra alternativet är livet. Att välja att stå på livets sida, MIN sida. Att acceptera att det här är den kroppen jag har, och den kommer inte försvinna hur jag än kämpar efter att forma den. Kroppen består. Det går att kämpa med samhället en stund, men om man stannar upp och "livet kommer emellan" så är man tillbaka på ruta ett och med följer såklart skuldkänslor och känslan av att man än en gång har misslyckats. 

Samhällets sida är en sida, som jag inte kan vinna på. För även om jag är på den sidan, så vänder sig "lagkamraterna" mot mig. Så efter att alla dessa år jobba för en sak: att bli smal för att passa in i "normen". Att röra på mig för att bli smal. Äta och inte äta för att bli smal. Att leva för att bli smal. I tron om att då jag väl blivit smal, så är jag nöjd och då kan jag börja leva. Men allt är en lögn. Om du krigar på samhällets sida kommer du aldrig kunna pusta ut. Kriget tar aldrig slut. Du blir aldrig nöjd. Du tror du blir det ibland, och det är det som driver och motiverar dig att fortsätta. Men det är aldrig bestående.

Jag har gjort ett val. Jag har valt livet. Samhället kommer ändras, likadant som min kropp kommer ändras i olika livsskeden, och de ändras vare sig vi vill eller inte. 

Om det skulle handla om mod, så blir det en prestation. Din kropp är den ända förutsättningen för att du lever. Samhället kommer alltid på miljoner olika sätt jobba för att vi ska känna oss missnöjda, så är det ett viktigt beslut: Ska jag joina de krafterna och slösa mitt dyrbara liv med att jaga hittepånormer eller ska jag leva mitt liv

Jag lovar - ingen katastrof händer. Om du får skit av samhället eller en person för att du lever ditt liv - vem säger det något om? 

Jag är inte modig. Jag har valt det alternativ som möjliggör det liv jag vill leva. Jag är ofta rädd. Men vad är alternativet; att gömma mig och svika mig själv? 

Ps. Jag kom inte underfund med detta själv. Jag förstod inte varför alla snackade om mod, för jag känner mig inte modig. Men Stina Wollter satte ord på det här en gång, hon lärde mig. Och nu vill jag lära er. 


Låt oss snacka bristningar

Skrivet av Emma Geisor 03.12.2019 | 5 kommentar(er)

Bristningar är något man får om man blir fet - om man inte tar hand om sig själv och går upp i vikt eller om man är gravid. fel fel fel. 

Du kan inte få bort dina bristningar med följande knep: 1. gnida in dig med citron och olivolja. 2. cirkelmassage med vindruvor. 3. sol. 4. exfoliera. 5. smörja sig med bröstmjölk eller kaffesump.

Du kan dölja/ta bort dina bristningar med följande knep: 1. hudtransplantation 2. brännskada 3. stäng ögonen 4. gå resten av ditt liv med långbyxor och långärmat. 

80

Bristningar eller striae, som de också kallas, är något man får då man växer och huden töjs ut. De flesta får bristningar i puberteten. Bristningar går inte att ta bort. De bleknar med tiden eller m.h.a. olika behandlingar, krämer eller solen, men det finns inte något knep som tar bort dem helt och hållet. (Källa) . Orsaken till att bristningar bleknar är att då en bristning uppstår, spricker små blodkärl i huden, som ger den röd/lila färgen (lite som ett blåmärke). Då blodkärlen läks lämnar det kvar endast hudbristningen, som är vit. Bristningar kommer i alla olika former och färger. Uppskattningsvis har får ca.80% av befolkningen bristningar. Storlek, vikt och hudtyp spelar ingen roll. 

Tan Minimalist Promotion Bed Breakfast Inns Facebook Post 1

Att bristningar är något man får då man   blir tjock och att bristningar är något som är äckligt är en inlärd tanke. Vi lär oss att tjock är det värsta en människa kan vara. Att vara tjock är så dåligt att du t.ex. inte   har lika stor chans att få ett jobb eller inte   är välkommen i vissa (de flesta)   klädbutiker. Likadant som vi konstant bombaderas av bilder med slanka, solbrända - men vita, oljeinsmorda, cellulitfria kroppar, så bombaderas vi med kroppar som aldrig har bristningar. Vi bombaderas med dieter som ska göra oss smala och "fit" likadant som vi bombaderas med elektronik (?!), krämer, behandlingar och huskurer som ska trolla bort våra bristningar. Men vet du vad. Du kan inte bli av med bristningar. Punkt. Likadant som att du inte kommer bli av   med din kropp. Så varför inte acceptera att det här är kroppen du har. Ge den mat och motion och kärlek, för oavsett hur mycket hat du ger den, så försvinner den     inte. 

Bristningar är något en människa får då kroppen utvecklas, muskler byggs och nya liv föds. Bristningar får man då man gått upp några kilon, oavsett om det är till följd av mycket god mat eller till följd av att man tillfrisknat från en ätstörning. Bristningar får man. Vare sig man vill eller inte. De är märken. Minnesmärken från livets olika skeden. 

Mina bristningar påminner mig varje dag om hur viktigt det är att äta mat när man är hungrig. Om hur fel tankarna i mitt huvud är då de säger att jag borde skippa en måltid. De påminner mig om att vikt inte har något att göra med hur lycklig, hälsosam eller värdefull jag är. De påminner mig varje dag hur fantastisk min kropp är, så som den kämpat och upprätthållit sina funktioner då jag självskadat och ignorerat dess signaler i flera, flera år. Vad påminner dina bristningar dig om? 


Vad du som vårdare bör tänka på då du möter din patient!

Skrivet av Emma Geisor 26.11.2019 | 5 kommentar(er)

Före vi går in på råden så vill jag att du ska fråga dig följande: Vet jag hur personen lever? Vet jag något om personens hälsa? Reagerar jag likadant på alla hälsorisker? Samt vet jag hur fetthat påverkar? Eftersom hälsogranskningar är något man ofta görs på rutin och något där man endast skrapar på ytan av en persons hälsa så vill jag påstå att vårdaren ganska sällan vet hela historien. Därför är det dumt att anta att din patient lever på ett visst sätt eller är ohälsosam pga. hur hens kropp ser ut. Tror vi alla vet att en smal person kan leva på skräpmat och dataspel, men också att en tjock person kan vara en som ser efter vad hen äter och tränar regelbundet. Dessutom pratar man ofta om övervikt som att det är något som 100% leder till sjukdom, som att om du inte går ner i vikt NU så kommer du få diabetes t.ex. Låt oss komma ihåg att övervikt är en riskfaktor. Likadant som att högt kolesterol, som även en smal vältränad kan ha, är en riskfaktor. Och de olika riskfaktorerna har sällan någon rangordning. Fetthat är också en riskfaktor - nämligen för att gå upp i vikt och för att dö i förtid

Inför det här inlägget frågade jag mina följare på min instagram om de kunde dela med sig av upplevelser kring vikt och vägning hos vården.  Jag kommer med exemplen koppla till några av era berättelser.

1. Om du måste väga din patient - Fråga om hur det känns! 

Att väga sig på hälsokontroll är jag nog inte ända som har ångest över. Har siffran stigit? Väger jag mer än person x? Ångesttankarna är många. Speciellt unga har en tendes att jämföra sin vikt med de övriga i klassen. Därför kan du fråga innan patienten ska vägas, ifall hen vill veta vad hen väger. Om inte - så kan patienten ställa sig på vågen åt fel håll, och du som vårdare läser av vågen och dokumenterar den (OBS! Dokumentera inte heller vikten i epikrisen, som patienten får hem). 

Berättelse 1: 

"..Jag var på besök hos min allmänläkare för en remiss till en undersökning. Läkaren skulle behöva väga mig och mäta mig. Jag fick direkt ångest inför vägandet pga. har vägrat gå på en våg på många år....siffran skulle ge mig enorm ångest...Så jag frågade min läkare om det var nödvändigt att väga mig. Hon fattade direkt och svarade helt odramatiskt att "du kan gå på vågen och så tittar jag vad du väger, du behöver inte få veta om du inte vill. Blev så tacksam för hennes avslappnade inställning och att hon inte tog problem av min vikt, så som man får ofta höra hos läkare."

Berättelse 2:

"Jag har lidit av psykisk ohälsa i många år pga. att jag är tjock, och har hela mitt liv försökt banta. Och jag har alltid tänkt att om jag någon dag väger XXkg, så ger jag upp. Jag orkar inte längre och har inget annat val än att ta livet av mig. Jag skulle på arbetshälsovårdskontroll och man skulle givetvis vägas. Jag sa åt hälsovårdaren att jag inte vill veta vad jag väger, så jag fick gå på vågen och kolla åt ett annat håll. Hon nämnde inte något om min vikt och allt gick bra. Senare då jag gick in på min OmaKanta för att se vad hon skrivit om mig, så stog min vikt där. Jag hade kommit upp i siffran XX, jag ville dö."

2. Kommentera inte din patients vikt

Tror alla överviktiga är medvetna om att dom är överviktiga. Så att du som vårdpersonal påpekar detta, är ingen nyhet.  Om personen inte är medveten är nog hen så ung, att man inte bör en prata om vikten ännu. Fråga istället om din patients levnadsvanor och kom med tips och råd utifrån dem. Men OBS! Uteslut att säga att du måste blablabla... för att du är överviktig. Det dödar glädjen. Betona i stället att man gör de hälsosamma valen för att må bättre

Berättelse 3: 

"När jag var liten och skulle utredas för astma... Jag hade ett tillfälle en läkare som vikarierade och som inte heller var färdigutbildad. Han var medveten om vikt och längd under hela samtalet men hade aldrig det som fokus...I slutet av samtalet nämner han bara övervikt lite kort men viker snabbt av från det ämnet för att sen klargöra att så länge som jag får vardagsmotion och lever hälsosamt så spelar vikten inte någon som helst roll. Han vet ju att jag vet hur det ligger till och därför ska inte fokus va på nåt jag tycker är jobbigt...Jag har aldrig mått så bra efter ett läkarbesök. Senare när jag får tillbaka min ordinarie läkare är det allra första han nämner min övervikt...Helt sjukt. Hatade honom och grät efter varje läkarbesök."

3. Dra aldrig slutsatser om din patient utifrån hur hens kropp ser ut, eller hens vikt.

Jag tror alla överviktiga nångång har fått tips om hur man går ner i vikt utan att man ens frågat om dem. För det första. Vi överviktiga vet ofta lika mycket, om inte t.o.m. mer, och hur man ska gå till väga för att gå ner i vikt. Trust me. Det är vår livsuppgift och högsta önskan. Vi har inte bara googlat, utan även testat allt. 

Du kan inte heller anta ett en person med bristningar eller fettvalkar inte motionerar och att personen ligger på soffan och äter skräpmat dagligen. Likadant som att du inte kan anta att en person som är smal, tränar regelbundet och äter "hälsosamt". 

Dessutom vet du som vårdpersonal inte alltid om din patients bakgrund. Du träffar kanske hen för första och sista gången, för en hälsokontroll eller ett besök på akuten. Du vet inte vad personen har gått igenom. Du vet inte om du med dina kommentarer späder på en ätstörning eller orsakar självmordstankar.

Berättelse 4: 

"Den gången var jag på akuten med enorma magsmärtor och när en läkare skulle undersöka min mage tittade hon på mina bristningar och frågade om jag hade fött många barn, med en ton som berättade att hon ändå visste svaret. Jag var 17 år och fruktansvärt ätstörd, var inskriven på ätstörningsklinik och svälte mig själv något enormt. Hon tittade på mig med äckel i blicken och sa att "du har ju nog väldigt mycket bristningar". 

Berättelse 5: 

"Jag var inlagd på sjukhus pga svår infektion. Skulle undersökas och ville inte veta vad jag väger. Sa typ att "väg mig om ni måste, men säg inte siffrorna till mig, för jag har haft ätstörningar och det triggar, så jag ville inte veta!". Jag fick gå upp på vågen baklänges och sjuksystern var jättebra. Ingen sa kilona till mig. Men gynekologen kommenterade min vikt sen, att jag borde gå ner. MEN det som var värst var att sen när epikrisen kom så stod det exakt vad jag vägde. Och jag bara bröt ihop, det var så jobbigt att se siffrorna och jobbigt att de inte tog mig på allvar."

------------------------------------------------

Det här var nu dom tipsen jag kom på utifrån era berättelser. Har du några fler tips? Eller kanske annars någon fundering? Kommentera isåfall! 

Ha de gött, pok!


SVAR: kroppen är smartare än kalorier in vs kalorier ut

Skrivet av Emma Geisor 23.11.2019 | 3 kommentar(er)

Fick en kommentar på mitt förra inlägg som löd: 

"....Men generellt sett som jag har lärt mig så är det om man vill gå upp i vikt eller ner i vikt av någon orsak: kalorier ut vs kalorier in som gäller. Det finns något vilket kallas bmr som betyder det man bränner under en dag om man bara sku ligga helt stilla och inte röra en muskel, vilket skiljer från person till person. Sen rör man på sig och bränner på det sättet, vissa mer än andra. Beroende på sitt bmr och hur mycket man rör på sig avgör alltså hur många kalorier du behöver per dag (vilket är olika för alla). Bränner man då t.ex. 2000 kalorier per dag behöver man få i sig ungefär 2000 kalorier från näringsrika källor. Bränner man 2000 kalorier per dag, men äter 4000kcal per dag är det klart att man går upp i vikt. Så allt handlar i slutet om kalorier in versus kalorier ut."

Vår kropp är inte så enkel som vi tror, tyvärr. Den styrs av nervsystem innehållande ca. 100 miljarder nervceller som åtta olika grupper endokrina körtlar (hormonkörtlar), som styr våra kropp med ca ett 50-tal olika hormoner. Vår kropp reglerar vår vätskebalans, andning, temperatur och även vår vikt. Kroppens funktioner påverkas av faktorer så som: omgivning, uppväxt, gener, vad du äter, dina motionsvanor - vissa faktorer kan vi själv påverka och andra inte. Evolutionen har format våra funktioner under tusentals år. Den människa som förr klarade av att bäst lagra näringsämnen i sin kropp, är den som överlevde. Det vill säga att alla som lätt lägger på sig vikt, var evolutionens vinnare. Vår kropps förmåga att lagra fett är A och O för vår överlevnad. Fettet innehåller stora mängder energi och ger oss värme, samt skyddar våra organ. Om vi har för lite fett kan det bidra till att vi inte är lika fertila och kan leda till problem som benskörhet och hormonrubbningar. (Hemmingson, 2018)

Tänk vad enkelt att under några veckor gå på en kalorisnål diet och sedan skulle problemet med övervikt vara som bortblåst.

Att förbränna mer kalorier än du förtär kallas för kalorimodellen. Då du bantar enligt kalorimodellen minskar du på det du äter och ökar på motionen, vilket resulterar i att kroppen börjar ta energi från fettcellerna och de töms, vilket i sin tur resulterar i viktnedgång. Men varför finns då alltså överviktiga fortfarande? Var går det snett? Handlar det om att överviktiga är lata och ger upp? Är det fel på mig som människa? NEJ! Studier visar att nästan alla som bantat m.h.a. kalorimodellen går till baka till sin urpsrungsvikt, eller blir t.o.m. tyngre än de var tidigare, långsiktigt. Det handlar egentligen om fyra olika faktorer som påverkar resultatet. (Du kan även läsa mer om det här)

En smal kropp ar inte nyckeln till ett lyckligt liv. Vi maste lara oss att leva med den kropp vi har och ge den bra naring rorelse och uppskattning1. Minskad förbränning

 Vår förbränning styrs av tre huvudsakliga källor:

 I) Basalomsättning = Energin vi förbränner i vila (eller bmr, som inläggets   läsare hade skrivit)

 II) Rörelseenergi = Energin du förbränner då du motionerar (främst pga.   våra muskler)

 III) Dietär termogenes = Energin som går åt då din kropp smälter och   processerar det du ätit. 

 För att lätt öka din förbränning för en dag kan du röra på dig mer -> du   ökar på rörelseenergin. Men utöver den förbränning du själv kan påverka   så styr kroppen förbränningen på sitt eget sätt. Kroppens reglering av   förbränningen fungerar lite som ett termostat på ett batteri (eller element   som det heter på svenska). Om du har ett stort kaloriintag ena dagen, så   kan din kropp skruva upp förbränningen. Likadant kan den (tyvärr) skruva ner förbränningen om du har ett lågt energiintag. Dvs. när du bantar förbereder sig kroppen för svält och gör allt den kan för att spara. Det är därför man t.ex. kan lätt känna sig frusen då man bantar - för att kroppen helt enkelt har skruvat ner termostatet. Alltså då kaloriintaget minskar börjar också förbrännigen minska och därför avtar viktnedgången efter en tid och vikten börjar snart komma tillbaka. Ett bra exempel på detta kan man läsa om i en studie som gjorts på Biggets Loser deltagare i USA. 

2. Hormoner gör att du blir hungrigare och känner mindre mättnad

 Hormonet som får oss att känna hunger kallas ghrelin. Men som du säkert har märkt så dämpas hungerskänslorna om du ignorerar dem en stund, vilket beror på att ghrelinet inte signalerar i en evighet. Ghrelin nivåerna ökar då magsäcken börjar va tom, vid stress och dålig sömn. De som är överviktiga har ofta högre nivåer av ghrelin. 

Leptin = mättnadshormonet får oss att känna oss mätta. Leptin fungerar lite som bränslemätaren på bilen. Hormonet meddelar hjärnan om hur mycket fett det finns i våra fettceller. Då du bantar och fettet i cellerna minskar, minskar även produktionen av leptin = du känner dig inte lika mätt.

Summasummarum leder bantning till att vi blir mer hungriga och inte känner oss lika mätta, vilket i längden leder till att vi äter oftare och mer och vi går upp de kilon som vi hade gått ner. (Läs mer om det här)

3. Vi kan inte bli av med fettceller 

Överviktiga har ca. dubbelt mer fettceller än en normalviktig person. Fettcellerna kan inte minska i antal, men de kan minska i storlek. En fettcell har en livslängd på ungefär 10 år. Och vartefter att fettcellerna dör, produceras nya så att antalet hålls konstat. Däremot om du går upp i vikt, ökar produktionen så att dina fettceller ökar i antal. Dvs. dina fettceller ökar i antal för varje gång du bantat och går upp i vikt tillbaka. Alltså är det sannolikt att den som bantar har i slutändan mer fettceller än vad hen skulle ha haft om vikten hållits stabil. (Här kan du läsa en studie om fettceller)

4. Inlärda vanor

Beteendemönster och vanor som vi lär oss i ett tidigt skede av livet sätter djupa spår. Vi människor äter inte längre endast för näringens eller energins skull, utan också pga. psykologiska, hormonella och emotionella orsaker (tänk dig t.ex. då det ska firas, sörjas eller då du har mens). Och om du äter enligt en diet, kommer det troligtvis kosta dig en del, du kommer inte bli lika tillfredställd. Problemet uppstår ofta då förbränningen inte är lika effektiv och kilona inte rasar i samma takt som i början, ghrelin nivåerna är också högre, alltså hungerskänslorna är starkare. Dina gamla vanor börjar gradvis smyga sig tillbaka, vilket är givetvis helt naturligt och mänskligt. 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förutom att kalorimodellen inte funkar i längden har den även en väldigt mörk sida. Att väga och räkna kalorier in och ut kan lätt bli överdrivet och ätstört. Att kontrollera vikten och maten blir till ett problem och en källa för negativa tankar och känslor. Dessutom visar studier att barn som blir uppmuntrade att gå ner i vikt av sina föräldrar har större risk att bli överviktiga, samt att viktdiskriminering ökar risken för att dö i förtid och är en värdelös metod för att få en person att gå ner i vikt. Källor: här och här

Så jag ber nu dig, som förälder, vårdare, kompis eller dylikt.  Sluta kommentera personers vikt. Fokusera på levnadsvanor och andra mätinsturment för att definiera hälsan. Och du som är överviktig: En smal kropp är inte nyckeln till ett lyckligt liv. Vi måste lära oss att leva med den kropp vi har och ge den bra näring, rörelse och uppskattning! 

Källor: 

https://doi.org/10.1007/s13679-017-0273-8 - studie om aptitökning

https://doi.org/10.3945/ajcn.113.070052 - studie om effekterna av en lågkalori diet

Hemmingson, E. (2018). Slutbantat: förstå din kropp och få en vikt som håller livet ut. Bonnier fakta.

https://journals.sagepub.com/doi/abs/10.1177/0956797615601103 - Vikt diskriminering ökar risken för att dö i förtid

https://www.sciencedaily.com/releases/2014/09/140910214151.htm - fatshaming, totalt värdelös metod för att få nån att gå ner i vikt

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/29511051 - barn som blir uppmuntrade att gå ner i vikt av sina föräldrar har större risk att bli överviktiga

https://doi.org/10.1038/nature06902 - artikel om fettceller

https://doi.org/10.1042/CS20120223  - om hur vår kropp försvarar sig mot viktnedgång


Varför väger vi oss?

Skrivet av Emma Geisor 20.11.2019 | 4 kommentar(er)

Har funderat hur jag skall börja det här inlägget ett tag nu. Ämnet är så känsloladdat, något som gjort mig så mycket skada under hela mitt liv.

Vad en människa väger är i dagens samhälle starkt kopplat med ens egenvärde. Jag har endast erfarenheter av att väga för mycket. Trots att jag spelat fotboll, gymmat, dansat, räknat kalorier, ätit lchf, låtit bli att äta, kräkts upp det jag ätit, inte brytt mig ett skit vad jag ätit, inte tränat alls....jaa ni fattar galoppen. Men vågen har alltid visat för mycket, så jag kommer i det här inlägget endast skriva ur det perspektivet.

Om vågen visar för mycket: då ska du äta mindre och röra på dig mer, oavsett hur lite du ätit eller hur mycket du rört på dig innan. 

Visar vågen för mycket. Då äter du skräpmat och ligger på soffan. Det är ju självklart. Och för att få siffran att gå ner, så är det bara att sluta äta chips varje dag och ta en promenad nu som då. För så enkelt är det. Det ända du behöver göra är att äta mindre kalorier och förbruka mer. Easy peasy. Vore det så lätt så skulle nog inte någon va överviktig. För ingen vill va överviktig, eftersom även om man lärt sig att acceptera sin kropp så utsätts man ständigt för diskriminering och exkludering av samhället.  

IMG 20191120 201713

Men frågeställningen i det här inlägget är: Varför ska vi konstant vägas? Vi vägs på varendaste hälsokontroll, fr.o.m. att du är ett embryo i mammas mage, tills du dör. Det är ju det hälsokontrollerna går ut på. Man mäter längden och man vägs. Under sjukskötarstudierna lärde man sig hur man skulle handleda en person som vägde för mycket. Om hur kostrekommendationerna ser ut. Men vad fan. Är det någon som inte vet hur man ska äta? Jag tror ingen har kunnat missa det. Och ännu mindre den som är överviktig. För den som är överviktig spenderar kvällarna med att googla om hur en går ner i vikt. Man spenderar pengarna på hälsoblaskor som lovar att man kan gå ner 25 kilogram på en sommar med denna fantastiska diet som Lena, 43 år har bantat med. Man blir konstant tipsad av släkt, vänner, vårdpersonal, kollegor och okända människor om hur man ska äta eller träna för att gå ner si och så mycket. Vill påstå att en överviktig person har flera gånger mer erfarenhet av dieter och att äta hälsosamt, än en smal person som alltid varit inom normen oavsett vad hen ätit.

Alla tips och alla rekommendationer. Men ingen ser människan.

Lilla Lisa 7 år går på sin hälsogranskning. Lisa har det bra hemma, hon tycker om att klättra i träd, springa och dansa. Lisa äter sig mätt på maten hon får hemma och i skolan. MEN Lisa väger för mycket. Hälsovårdaren gör springandet till ett måste. Ätandet ska ses över och regleras. Lisa springer inte längre för att det är roligt utan springandet blir något Lisa måste göra för att inte bli tjock. Lisa äter inte längre mat för att hon är hungrig utan Lisa äter fem måltider om dagen för att kostrekommendationerna säger så. Vart försvann glädjen? Vart försvann det roliga i att röra på kroppen? Vart försvann matlusten?

Man räknar ut ett BMI och stirrar sig blint på vad kurvorna på skärmen visar. Men vi ser inte människan. Vad händer med Lisa, som redan som litet barn får höra att hon inte passar in? 

Har vikten någon som helst betydelse? Om en människa mår bra, har bra blodvärden känner sig frisk - vaför ska det ändras på och ifrågasättas? Varför ska små barn göras medvetna över något sådant som en siffra på en våg? Varför skall rörelse kopplas ihop med något man gör för att inte bli tjock? Varför ska mat göras till något som man måste förtjäna och "unna sig"?  Till och med vatten. Vatten görs till något som ska drickas för att få fin hud. Något som ska drickas innan måltid, för att inte bli lika snabbt mätt. Det är dags att lyfta blicken. Lyssna och se. Lägga energi på det som är trasigt, de barn som mår dåligt, är sjuka och far illa. Inte på lilla Lisa som väger för mycket då hon bara är 7 år. 

Som sagt är ämnet väldigt känsligt för mig. Och därför blir texten kanske lite flummig. Skulle egentligen kunna skriva om det här i flera inlägg. Så har ni åsikter och frågor får ni gärna kommentera dem under, så öppnar jag kanske upp dem i ett kommande inlägg. Nu hittade sambon ett bo med silverfiskar under vår halloween pumpa, så jag ska rycka in som förstärkning. Hoppas ni har en fin dag. Pok. 


Julklappar - som är (nästan) gratis

Skrivet av Emma Geisor 18.11.2019

Kategorier:

Let's be real. Julen är skitdyr. Och det stressar mig och jag tror inte jag är den ända som känner stress. Därför tänkte jag tipsa er om julklappar som är gratis (eller nästan gratis). Så ja...Here we go!

IMG 20171218 191904 353

*bild på fjolårets julgran

1. Presentkort till spa

Nu menar jag alltså inte presentkort till ett spahotell, för vem har råd med det? (inte jag iallafall) Presentkortet kan va ett hemmagjort kort. Du väljer helt själv vad "spa" innebär för dig. Jag tänker typ en kväll då man bjuder på något gott att äta och dricka. Bastubad med ansiktsmask och hårmask. Man kan ha fotbad. Bubbelbad (om man har lyxen att äga ett badkar). En kväll för mamsen/syster/tjejkompis då ni bara kopplar av och har det mys. 

2. Presentkort - "mat edition"

Ett presentkort där det utlovas 3-rätters middag eller varför inte en brunch. Vad är egentligen bättre än att bli bortbjuden på mat? Dessutom då någon lagat maten åt en i sitt hem, med levande ljus, mysig musik och (massor av) vin. 

3. Till den som har allt (och gillar naturen)

En upplevelse eller varför inte kalla det en äventyrsdag. Till den som älskar friluft: En dag ute i naturen. Dra iväg till en mysig vandringsled eller varför inte ut på isen. Ta med er något ätbart, laga mat ute i naturen, hur gott!? Sen kan man avsluta dagen med ett bastubad om man så vill. 

4. Presentkort - "housekeeping edition"

Ett presentkort som jag tror skulle uppskattas av vem som helst. Kan vara t.ex. 20 diskningar. Saknar man diskmaskin? Det gör vi! Och gud vad man ibland önskar att man bara kunde befalla sambon att diska. Jag hoppas att han skulle ge mig ett presentkort med diskningar, så jag varje gång jag inte alls har lust att diska - kan vifta med kortet och vips är problemet löst!

Ett annat tips kan vara biltvätts-presentkort. Varför inte ge bort ett valfritt antal biltvättningar åt farsan t.ex. Både billigt för farsan (som slipper föra till biltvättsautomat (eller vad det nu heter)) och för en själv.

5. Bakverk eller drickbart

Hur gullit är det inte med fina glasburkar med något gott och hemgjort inuti. Dessutom ett miljövänligt alternativ att återanvända gamla glasburkar som annars bara slängs bort i glasinsamlingen. Om man inte är en höjdare då det kommer till att baka julgodis så kan man alltid göra en nyårs-snaps!

6. Ge bort en fest

Jag älskar fest och speciellt om det är någon annan som ordnar den och alltid hittar man ju en orsak att fira. Så varför inte ge bort en fest. T.ex en födelsedagsfest. Tänk att få fylla år och inte alls behöva stressa över att man ska ordna en fest, för istället ordnar t.ex en kompis den åt dig! Ööh vill nån ge mig en fest, tack? 

Det var alla mina tips. Insåg nu att flera av dem ändå kostar nånting. Men det är ju iallafall en fördel att inte allt behöver betalas just innan jul, utan att det istället kan bli lite mer utspritt över det kommande året. Jag hoppas denna lista kunde lösa någons problem eller eventuellt ge inspiration till en lösning. Har ni några tips på gratis (eller nästan gratis) julklappar? Tell me in the comments. Vi hörs. Pok.