kaktus mama 3

Växtvärk i huvudet

Skrivet av Isa Muotio 20.06.2020 | 2 kommentar(er)

Kan du relatera till den känslan?

Känslan av att ditt huvud fylls med så mycket nytt, så att allt snart inte får plats. Känslan av att gång på gång behöva vara med om något som tvingar dig att växa mentalt. Känslan av att huvudet snart kommer spricka om du inte får en stund av vila.

Känslan, då växtvärken blivit för stor.

Då är det dags att andas.

 

Växtvärken i huvudet har följt med mig genom hela livet. Redan som barn hade jag en hel massa tankar och känslor som snurrade i huvudet. Jag var väldigt känslig och hade lätt fär att börja gråta också för mindre saker och jag fick höra att jag var för känslig och för snäll. Jag funderade tidigt på stora frågor så som döden, kroppen och sexualitet på ett sätt som kanske inte är hälsosamt för ett barn, speciellt då man som barn oftast inte vet hur man skall förmedla sina tankar och känslor till en vuxen.

Jag kan också konstatera att jag har varit med om en hel del tunga saker i mitt liv, både som barn och som vuxen. Saker som jag medvetet har behövt arbeta med och bearbeta för att kunna gå vidare i livet. Det är ingen lätt sak och det kräver en hel del energi från dig själv. Men det är det värt. Såhär i efterhand är jag till och med tacksam över de svåra sakerna jag varit med om, även om jag önskar att ingen skulle behöva genomgå samma saker som jag har behövt gå igenom. Sorgen över det som varit och tacksamheten går hand i hand på ett underligt sätt. Den duon har hjälpt mig att hitta mig själv och jag har funnit en styrka och ett mod som jag aldrig trodde jag skulle få känna. Tack. <3

Tillbaka till växtvärken. Min växtvärk har en hel del sidospår, eftersom den kommer från allt det jag gått igenom i livet och jag är inte ensam om att känna denna växtvärk, tvärtom. Många av oss har gått eller går just nu igenom svåra och tunga saker. Det kan handla om ett dödsfall, sjukdom, skilsmässa, mobbning etc, själva orsaken spelar inte så stor roll egentligen. Hur vi förhåller oss till och hur vi tar oss igenom svåra stunder beror mycket på vad vi tidigare har behövt gå igenom; hur mycket växtvärk vi har behövt utstå. Till exempel kan det för någon som hela livet varit väldigt frisk, komma som en stor chock att plötsligt behöva genomgå en mer långvarig sjukdom, vilket i sin tur kan leda till mentala svårigheter så som t.ex. depression. Någon annan kan i sin tur ha behövts dras med en sjukdom redan från att de var barn, vilket gör att det är lättare att hantera. Dock är det inte så svart och vitt heller, utan det finns många faktorer som spelar in. Detta gör också att växtvärken är olika stor vid olika tillfällen i livet, samt att vissa dras med mer växtvärk än andra. Det kan kännas orättvist att just vissa personer behöver genomgå mer smärta och sorg än andra. Själv har jag känt denna orättvisa väldigt starkt, speciellt sedan Luna dog. Dock har tacksamheten också vuxit sig större i takt med att känslan av orättvisa har minskat. Växtvärken har avtagit och mognad har skett.

Ibland kan denna växtvärk bli för stor och just då känns det som att huvudet skall spricka. Kanske till och med explodera! I just dessa stunder är det viktigt att du får vila så att du inte bränner propparna. Om det händer, kan allt bli svart och det är svårt att hitta tillbaka till ljuset igen. Du behöver då nya friska proppar och en hel del nya fräscha glödlampor. Kanske till och med glödlampor i en annan färg än tidigare? Vissa gånger behöver man ombyte, nya tankesätt, för att gå vidare.

Ibland kan det vara svårt att inse att växtvärken blivit för stor och att du behöver sakta ner. I många fall kanske du inte vill sakta ner, pga att du då behöver ta tag i känslor som är tunga. Många kan t.ex. gräva ner sig i arbetet eller ta på sig mer ansvar än man borde så att man får annat att fundera på. Detta har även hänt mig. I stunden förstod jag det inte, men såhär i efterhand är det tydligt. Då Luna dog fanns detta beteende till viss del kvar hos mig, men samtidigt så förstod jag till sist att det här fungerar inte. Jag behövde en paus. Mitt huvud höll på att gå i bitar. Som tur var insåg jag detta i tid, detta tack vare vad jag tidigare behövt gå igenom. Mina erfarenheter räddade mig från att gå i kras än en gång.

Jag brukar se mig sjäv som en kruka med blommor. En spricka i krukan gör ingen större skada eftersom vattnet, jorden och näringen till blommorna ännu hålls kvar. Dock har krukan blivit skörare, så du får vara försiktig med hur du hanterar den. Går krukan i kras, hålls inte vattnet, jorden och näringen kvar. Blommorna klarar sig dock en stund utan vatten, jord och näring, men tar det för länge att limma ihop krukan igen, kan det ta en evighet innan blommorna får det de behöver och de dör. Med lite tålamod och hårt arbete kan krukan dock repareras. Du behöver dock starkt klister och tid. I blommorna som dog fanns det frön som du nu kan så i den reparerade krukan. Om du då ger fröna den näring, vatten, jord och solsken som de behöver, så växer det sakta men säkert upp nya blommor. Krukan är dock skörare än tidigare, så det är viktigt att du lappar alla hål som kan forma sig med tiden, eftersom jorden, vattnet och näringen kan påverka klistrets funktion.

Krukan representerar dig, blommorna ditt innersta och din lycka. Jorden representerar livet och allt vad det för med sig och som du lever mitt i och är en del av. Vattnet och näringen representerar hur du tar hand om dig själv. Sprickan representerar något som hänt och som skadat dig men som du inte bearbetat, vilket kan göra dig skör. Krukan som går i kras representerar dagen då allt blev för mycket. Att blommorna dör representerar att ditt innersta blir svart, du kanske går in i en depression eller burn out. Klistret representerar den hjälp du får genom t.ex. terapi och hur du då bearbetar det som hänt. Sakta men säkert byggs du upp igen och blir hel, dock lite skörare än tidigare. Det är därför viktigt att ta hand om dig själv och se tecken på när det är dags att ta en paus. Ibland kan andra se detta tidigare än vad du själv kan. Om någon visar att de är oroliga för dig, fundera då efter om det finns någon orsak för dem att vara orolig. Ge det en extra tanke, och du kan bespara dig själv en hel del smärta och sorg.

 

Ta hand om dig. Ta hand om varann.

<3

 IMG 20200620 080347 128

Tyvärr hade jag ingen kruka med blommor i närheten, men vi får låtsas att korgen är en kruka. :)


Änglar, finns de?

Skrivet av Isa Muotio 19.06.2020

Har du, liksom jag, alltid varit intresserad av vad som finns bortom denna värld?

Händelser och känslor som får håret att resa sig i nacken. Sådant som vi kanske är lite rädda för, men som vi så gärna vill utforska och veta mer om. Kan det vara en illusion eller ett sammanträffande? Inbillar vi oss?

Människan är en varelse som vill ha svar på saker och ting. Utan något svar eller en logisk förklaring, är det svårt för oss att inse eller tro på att något verkligen kan vara på ett visst sätt. Ofta skjuter vi undan dessa händelser och kallar dem för sammanträffanden, eller så tänker vi inte på dem alls. Kanske vi inte vågar eller vill tänka på dem för att det skrämmer oss? I andra större fall så brukar vi prata om att något är övernaturligt. Dessa övernaturliga händelser är det många som försöker hitta logiska förklaringar på. I vissa fall lyckas det, i andra fall inte.

Den fråga jag brukar ställa mig själv är dock om dessa så kallade övernaturliga händelser verkligen är övernaturliga. Kanske är det så att de är lika naturliga som allt annat som händer runt om oss. Enda skillnaden är att vi inte kan förstå eller hitta en logisk förklaring på dessa fenomen, vilket gör att vi inte kan se det som något naturligt.

 

Sedan Luna dog har dessa frågor och tankar svevat runt i huvudet mer än vanligt.

Jag är inte religiös och tror inte på någon gud, men jag har en stark övertygelse om att det finns något större runt om oss, som vi inte kan förklara eller förstå. Jag kan dock inte lägga fingret på vad det är och jag tror inte att jag någonsin kommer att få reda på det heller. Som människa är jag rätt liten och obetydlig i stora universum, samtidigt som jag, precis som alla andra, har en viktig plats just här på jorden. I Finland. I Vasa. Här.

 

För ett par helger sedan besökte jag en tjej jag träffat via the internetz.

Det var en liten bit att köra hem till henne, vilket jag inte hade något emot eftersom jag gillar att köra bil. Det var varmt, men regnet hade börjat ösa ner. Mysigt sommarregn. Jag hade en bra känsla överlag och det kändes kul att få träffa denna tjej och hennes dotter och kar irl. Vi hade en mysig kaffeträff och pratade om allt möjligt. Till sist kom vi in på andlighet, spöken etc. Vi pratade också om Luna och hennes lillasyster som är på kommande. Jag kunde ha stannat och pratat hela dagen, men till sist var jag tvungen att åka hem.

Det var något magiskt i luften den här dagen, men jag kunde inte riktigt förstå vad det var. 

På hemvägen var jag på väldigt bra humör. Det regnade lite smått men solen sipprade fram mellan molnen och det doftade av sommar. På radio spelades det 90-tals musik från radiokanalen Ysäri. Jag sjöng glatt med i sångerna och det kändes som att jag aldrig mått bättre.

Plötsligt dök en sång upp som jag inte hört på evigheter; "Together again" med Janet Jackson. Orden i låten sögs in i mig. De var perfekta. Denna del fick mig att brista ut i gråt:

Everywhere I go
Every smile I see
I know you are there
Smilin' back at me
Dancin' in moonlight
I know you are free
'Cause I can see your star
Shinin' down on me
 
 

För er som inte vet, så har jag en tatuering på armen som är dedikerad till Luna (som för övrigt betyder måne). Det är en bild på en glad Lilla My med utsläppt hår som dansar på stranden under månens sken, precis som jag alltid föreställt mig att Luna gör var hon än befinner sig. Den stjärna som nämns i texten är hennes lillasyster. Hennes namn blev bestämt för någon vecka sedan, innan denna händelse. Hon kommer att heta Stella, det latinska ordet för stjärna.

What are the odds?

 

Vare sig detta var ett sammanträffande eller ej, så var det något magiskt över hela situationen.

Jag grät inte pga att jag blev ledsen utan pga lycka. Det kändes som om jag inte var ensam där i bilen på väg hem. Jag var omringad av nån typ av värme, kärlek och känsla av overklighet. Det var vackert och magiskt, helt enkelt. Detta är inte första gången som något sånt här hänt efter att Luna dog. Samma sak var det efter att pappa dog också. Kanske inbillar jag mig? Kanske det verkligen är en hel drös med sammanträffanden? Eller är det något annat?

 

Änglar, finns de?

Jag har inget svar på den frågan. Men personligen tror jag att det finns något där ute som vi aldrig kommer att kunna förstå, men som kan ge oss sådana här tecken bara vi är villiga att ta emot dem. Jag har mer tecken att delge er, och vissa som jag just nu med spänning väntar på att få se om stämmer.

Livet är rätt magiskt ändå.

104428549 887907935038763 1585631907448624899 n

(Psst! Ni får ursäkta att mina bilder har sådn dålig kvalitet. Just nu har jag inte tillgång till en kamera. Men det är på kommande).

*

 


Vilken morgon!

Skrivet av Isa Muotio 25.05.2020

Direkt rapport från sjukhusets laboratorium!

Då man är gravid kan man behöva gå på olika sorts kontroller. Sockerbelastning är en av dem och denna morgon var det min tur att dricka den söta vätskan. Själva tester går alltså till så att man är oäten och odrucken 12 h. Då minst 12 timmar gått tar man blodprov och sedan skall man dricka en söt vätska. Efter en timme tas blodprov igen och två timmar senare dricks en mängd söt vätska igen och ett nytt blodprov tas. Sen får man åka hem och äta. I alla fall är det så här som jag fick det förklarat åt mig, så enligt den tron lever jag i skrivande stund.

Jag behövde ta sockerbelastningstestet även då jag väntade Luna. Orsaken är min ålder. Om jag inte minns fel så tas testet automatiskt i vecka 24-28 på dem som är över 25 år. Jag var 32 år då jag väntade Luna och 34 år nu. Orsaken till att testet görs är att kolla så att mamman inte fått graviditetsdiabetes. Egentligen tas inte testet på normalviktiga omföderskor om inte barnet varit stort  till växte  i första graviditeten, men antagligen kollas jag extra noga pga vad som hände Luna.

Jag hade ringt och bokat tid till sjukhuset och hade fått tid idag 8.15. Jag var på plats redan 7.50 och gick till infon för att anmäla mig. Sköterskan sa jag kunde sitta ner och vänta. Kl. 8.30 hade mitt namn ännu inte kallats in, så jag gick till infon igen för att fråga hur läget var. Det visade sig att de bokat mig till en annan hälsostation! Som tur var hade de en senare tid till 9.30, men det innebar också en extra timmes väntan. Men vad gör man? Det som störde mest var att jag skulle hunnit till den andra hälsostationen om sköterskan kollat upp min bokning då jag anmälde mig.

Prick kl. 9.30 kallades jag in av en hurtig och glad sköterska som sa att testet nästan skulle kunnat glömmas bort eftersom den här tiden inte var bokad på morgonen, men som tur hade hon kollat upp det. Pjuh!

Nu ligger jag här då i ett privat rum och väntar på nästa blodprov som borde tas om ca 20 min. Min hunger och trötthet gör sig påmind, men just nu känns det bättre. Shit happens lixom. :D

Nu skall jag blunda en stund och drömma om hur jag äter en stor fet pizza. Mums!

Hoppas ni fått en lite bättre start på denna vecka.❤️

IMG 20200525 093803 077

 


Vissa dagar är svårare än andra..

Skrivet av Isa Muotio 12.05.2020

Vissa dagar är svårare än andra.

Under de senaste två veckorna har jag haft massvis av jobb, sovit dåligt och haft mardrömmar. De flesta av drömmarna har handlat om att min katt dött. Jag har vaknat upp efter att halvsovande hört mig själv gny av ångest. Efter det har jag haft svårt att somna om.

Drömmar påverkar mig väldigt mycket. Känslan i drömmen kan hänga med mig hela dagen, och på så vis påverka mig antingen negativt eller positivt. På senaste tiden har det alltså påverkat mig negativt.

Förra natten sov jag dock bättre än på länge även om jag hade mardrömmar. Dock hade drömmarna ändrat form en aning. Jag drömde att jag födde mitt andra barn, det som nu bor i min mage. Dock mindes jag inget av förlossningen hur jag än försökte att minnas. Det enda jag visste var att även detta barn dött. I drömmen visste jag inte hur jag skulle känna och jag funderade om det var på riktigt eller inte, för jag var inte säker. Denna historia vävdes sedan in i en massa andra konstiga historier med underliga karaktärer och platser.

Att drömma konstiga och verkliga drömmar är inget nytt för mig, och stress i mitt liv kommer ofta ut i form av mardrömmar. Dock är det också något som sker oftare då man är gravid, pga alla hormoner och nya känslor som kan komma upp i samband med allt som förändras runt omkring en.

Så är du gravid och drömmer konstigheter, no worries! :)

*

Jag vet inte om det beror på den dröm jag hade inatt, eller om jag annars bara haft en "sån dag", men idag har jag verkligen ogillat att se andra lägga upp bilder på sina bebisar på sociala medier. Dessa dagar av ogillande kommer och går och har gjort det ända sedan Luna dog. Det har alltså inget att göra med bilderna i sig eller personerna som lägger upp dem, utan det har att göra med den sorg, ilska och känsla av orättvisa som kommer i samband med att förlora ett barn.

Vissa dagar är helt enkelt svårare än andra.

Att förlora sin efterlängtade bebis, samtidigt som man ser andra mammor och pappor stolt visa upp sina bebisar, är något som verkligen kan skära i hjärtat. Samtidigt som det tar ont och jag är arg och ledsen, så kan även känslor av skam komma över mig. Skam över att jag ogillar dessa bilder. Skam över att jag känner att det är orättvist. Skam över att jag inte kunde hålla mitt barn vid liv när så många andra mammor kunde det.

Skammen är min största fiende.

*

Jag har pratat med andra mammor som gått igenom samma som mig, och de känner igen sig. Att veta att jag inte är ensam har hjälpt mig något otroligt och jag är väldigt tacksam över att de delat med sig. TACK! <3

Jag vet inte om det stämmer, men jag kan tänka mig att samma känslor kan dyka upp hos personer som fått missfall (tidiga eller sena), personer som har svårt att bli gravida eller som inte kan bli det. Dock är det en av de känslor som jag har svårast att förstå, speciellt då jag klarar av att tänka på det utan att blanda in mig själv och mina känslor i det hela. Sorgen och ilskan kan jag förstå, men varför finns skammen där?

Jag hoppas att DU där ute som förlorat ett barn, fått missfall, har svårt att bli gravid, har stött på svårigheter i adoptionsprocessen etc, jag hoppas att just DU skall förstå hur stark du är och att du inte har något att skämmas över.

<3

Jag vill också passa på att önska alla som på något sätt identifierar sig som mamma (kattmamma, mormor, änglamamma osv) försenade gratulationer på morsdagen.

DU är fantastisk!

<3

47067711 10161077244185006 3119941424376709120 o

Bilden är tagen av Jonas "Nunu" Axberg hösten/vintern 2018 då jag var gravid med Luna <3

 


Bland glitter och röda läppar

Skrivet av Isa Muotio 29.04.2020

Kategorier:

Glitter, dans, lösögonfransar, läder, korsetter, paljetter, komedi, drama, sorg, ilska, lycka, politik, feminism och passion.

Allt detta, och lite till, kan du stöta på då du stiger in i burleskens paljettfyllda värld.

*

Mitt namn är Kitty Lix och jag är en burlesk artist.

Jag har alltid drömt om att få stå på scen och burlesk är en konstform som jag alltid känt en speciell dragning till. Dock tog det väldigt länge innan jag skulle få chansen att testa på det. Jag var dessutom inte en person som direkt gillade att stå på scen. Jag älskade att dansa, men att dansa nykter inför andra, var något som skrämde mig nått fruktansvärt.

Men jag hade en dröm, och den drömmen skulle jag uppfylla.

Kosta vad det kosta vill!

*

Om jag inte minns fel, så var året 2014.

Jag hade nyss fått nys om att man kunde gå på burlesk timmar i Vasa. Eftersom I have no shame, så tog jag kontakt med en tjej via facebook som jag visste vem som var, men som jag egentligen inte kände personligen (ankdammen i ett nötskal). Jag visste att hon kanske hade koll på var i Vasa man kunde dansa och var man kunde få testa på burlesk. Och det hade hon!

Rätt som det var, hade jag stigit in i burleskens underbara värld!

*

Året är 2020 och burlesken har förändrat mig.

Innan jag doppade tårna i burleskens glittriga vatten, så var jag väldigt missnöjd med mig själv på flera plan. Jag har alltid varit min egen största och värsta fiende. Jag ogillade min kropp, jag kände mig ful och fet (och att vara fet är för övrigt inget som är fult!). Jag var orolig och vågade inte ta plats. Jag tog på mig skulden för allt som gick fel, och då jag skulle prata inför folk så blev jag till ett darrande asplöv.

Men jag var värd plats, och jag tog den.

*

Tack vare burlesken så har jag börjat gilla min kropp.

Den är kurvig, mjuk, fin, ojämn och jämn, men det viktigaste av allt, den är min. Bara min!

Jag har även börjat gilla att hålla föredrag, uppträda inför folk och jag tar det inte så hårt om jag någon gång gör bort mig, utan jag kan skratta åt mig själv.

Och jag skrattar högt.

*

I burleskens värld passar alla in.

Oavsett vad du har för kön, sexualitet, kroppsform eller stil, så passar du in. Alla är välkomna! Jag kommer i senare inlägg att gå lite mer in på olika typer av burlesk, så att just DU kan hitta något som intresserar dig. Jag kommer även gå in närmare på min tid som burlesque artist, vad jag lärt mig, vad man skall tänka på och jag kanske smyger in några små DIY tips också.

XOXO,

Kitty Lix <3

~Follow the trace of glitter and magic will happen~

madkitty 6

Foto: Eetu Keränen

 

 


Rainbow mama?

Skrivet av Isa Muotio 28.04.2020 | 4 kommentar(er)

~Har du hittat guldet vid regnbågens slut?~

Att man kan finna guld vid regnbågens slut är något som de flesta av oss (om inte alla) hört någon gång. Dock är det väl få som verkligen tror på denna Irländska myt. För mig har detta talesätt fått en ny mening det senaste året. Kanske finner jag inte en gryta med guldmynt i andra änden av regnbågen, men jag kommer att hitta något så mycket finare.

Om allt går som det ska, vill säga.

*

År 2018 var ett av de bästa, och värsta, året i mitt liv.

Året började med en hel del härliga bröllopsförberedelser. Jag och min dåvarande fästman (nuvarande man) hade bestämt att vi skulle gifta oss den 24:e februari, exakt 4 år efter att vi träffats irl för första gången. Jag hade hittat en bröllopsklänning från 50-talet i vacker vit bomullsspets, och håret skulle fixas av min fina vän Peter. I handen höll jag en rosa/vit lilja och våra vigselringar hade vi valt pga den enkla designen och pga att de var gjorda i återanvänt silver. Vi hade en liten intim vigsel med endast de närmaste närvarande och en stor bröllopsfest för släkt och vänner, med dans, karaoke och god mat.

Det var en av de finaste dagarna i våra liv <3

*

Ungefär ett par månader efter att vi gift oss, så fick vi reda på att jag var gravid.

Vi kunde inte fatta att det gått så snabbt! Jag hade alltid haft en känsla av att jag inte skulle kunna bli gravid eller att det skulle ta lång tid, pga att jag har hypotyreos (dvs underfunktion i sköldkörteln) plus att jag i ung ålder hade torterat min kropp och fått ätstörningar. Men tydligen så fungerade allt som det skulle.

Vi kunde inte vara lyckligare!

Graviditeten gick bra och vi kunde inte vänta på att få hålla vår lilla Luna. Jag hade hela graviditeten igenom varit bombsäker på att det var en flicka där inne, medan min man trodde det var en pojke. Men jag hade rätt! Där inne i magen låg en liten tjej och väntade på att få komma ut. Luna var ett namn som jag gillat sedan jag var liten. Jag och mina kompisar brukade titta på en animerad serie som hette "Sailor moon" och hon hade en katt som hette Luna. Jag hade alltid sagt att om jag får ett barn och det är en flicka, så ska hon heta Luna. Om jag inte skulle få några barn, så skulle jag ha en katt som hette så.

Så Luna fick det bli!

*

Förlossningen närmade sig med stormsteg.

Jag var både taggad och nervös. Graviditeten hade gått som smort och allt var som det skulle. Jag mådde väldigt bra och det kändes nästan som om jag mådde bättre som gravid än annars, speciellt mentalt. Jag gick upp en del i vikt, men inte så mycket som jag trodde jag skulle gå upp och jag kunde röra på mig och ta längre promenader utan problem.

Allt hade gått precis som planerat!

Luciadagen, en torsdag, kom och det var dagen innan beräknat datum. Jag hade ännu inte känt att bebisen var på väg, men jag väntade med spänning! Barnrummet var fixat och spjälsängen bäddad. Vi var redo för vår lilla tjej! Jag hade känt mig lite tröttare än vanligt den där veckan, men det är ju normalt dagarna innan man skall föda. På måndagen hade jag varit till rådgivningen och allt såg bra ut, så nu var det bara att vänta på att värkarna skulle börja.

Men de kom aldrig.

Under Luciadagen hade jag inte känt lika många rörelser som tidigare, men det hade jag också förstått att var normalt så nära beräknat datum, så jag var inte speciellt orolig. Kvällen kom och det var dags att lägga sig. Luna var oftast som livligast just då jag hade lagt mig ner för att sova, så jag väntade mig samma sak denna kväll. Men jag kände inga sparkar. Inte en enda liten rörelse.

Oron steg.

Jag ringde till sjukhuset för att be om råd och de bad mig ta en varm dusch och äta något kallt, då brukade bebisarna kunna sparka till.  Jag gjorde som jag hade blivit tillsagd, men inget hände.

Panik.

Vi tog oss till sjukhuset där sköterskorna började leta efter hjärtljuden. "Nu börjar hon väl röra på sig då vi tagit oss hit", sa jag skämtsamt, medan oron gnagde i bakhuvudet. Sköterskan hittade endast min puls och bad då läkaren kolla läget med ultraljud för att se att allt var som det skulle.

Det var det inte.

*

"Tyvärr hittar jag inga hjärtljud"

Vad?

Jag kunde inte riktigt förstå vad som hände. Jag började gråta. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag såg oron i min mans ögon. Han är finskspråkig, så jag var inte säker på om han hade förstått vad som hänt. Jag var i chock.

Jag har svårt att exakt minnas vad som hände sedan. Men jag fick ett piller som jag tog. Kommer inte ihåg vad det var. De pratade om att jag skulle bli igångsatt om ett par dagar. Jag skulle alltså föda mitt döda barn.

Vi fick välja om vi ville åka hem, eller om vi skulle stanna där. Jag ville inte hem. Jag ville bara att allt skulle vara över och att vi skulle få försöka bli gravida igen. Jag tyckte så synd om min man. Jag ville inte han skulle vara ledsen.

Det var ju inte såhär det skulle gå!

*

Den 16.12.2018, kl. 18.49 föddes vår dotter Luna i stillhet.

Hon var 52 cm lång, vägde lite under 3 kg, hade mörkt hår och hade den sötaste lilla näsan man kan tänka sig.

Hon var perfekt. Vår första dotter. Vår Luna.

Hon fick aldrig sova i sin spjälsäng eller mysa med de gosedjur vi hade skaffat åt henne. Vi skulle aldrig få ta henne hem och visa upp henne för omvärlden.

Det var den vackraste och mest fruktansvärda dagen i våra liv.

*

Men var kommer regnbågen in i bilden?

Efter Lunas födelse fick jag kontakt med andra föräldrar som varit med om samma sak som oss. Efter att knappt ha hört om att sådant här kunde hända, så var plötsligt internet och instagram fullproppade med historier från världen över där föräldrar berättade om hur de fött sina barn i stillhet och där de stolt visade upp sina änglar.

Från att ha känt mig extremt ensam och skamsen, så började jag förstå att detta sker mer än man tror. Och ofta finns det inte ens en orsak till varför det händer. Så var det också för oss. Men många av dessa historier visade också på ett liv efter en sådan här händelse. Föräldrar visade upp och berättade om hur de efter sitt ängla barn fått friska, levande barn.

Dessa barn kallas regnbågsbarn.

*

Efter ungefär ett år av väntan, blev jag gravid igen.

Denna gången gick det alltså inte lika snabbt som då jag blev gravid med Luna. Men jag blev gravid igen. Det är jag och min man väldigt glada för. Även om vi inte tror på någon gud, så känner vi oss välsignade.

I skrivande stund sitter jag här med en liten kula på magen. Det bor nu en till tjej där inne och vi kan inte vänta på att hon skall komma till världen. Vi har så mycket kärlek att ge henne, och vi vill berätta för henne hur stolt hennes storasyster Luna är över sin lillasyster.

Jag kan inte vänta på att få bli en rainbow mama.

*

I senare inlägg kommer jag berätta mer om hur graviditeten med Luna var, själva förlossningen, begravningen och hur livet efter en sån här händelse kan se ut.

Luna kommer alltid finnas med oss. Hon är en del av våra liv och kommer alltid vara vår äldsta dotter. Även om hon inte finns med oss fysiskt, så finns hon med själsligt.

~If you continue your journey, after the rain has poured down, you might be lucky enough to find gold at the end of the rainbow~

 

49711602 10161207288790006 6961399713388036096 o3

Här var jag gravid med vår Luna <3

Bilden är tagen av IG: photos_mpt