Lagombackan sevendays header 2

Världsdiabetesdagen 2019

Skrivet av Sandra Neuman 15.11.2019

Det är inte tänkt att jag ska skriva om hälsa, adhd, diabetes och att vara utmattad i min blogg... Men är det temavecka så är det. 

Nu råkade det sig så också att världsdiabetesdagen som firas den 14:nde november också inföll under den här samma veckan och den behöver självklart också uppmärksammas. Bara litegrann tänkte jag och gräver fram de inlägg jag redan har skrivit om diabetes.

Här är min två år gamla vlogg om diabetes.

 

Samma år som vloggen publicerade jag ett inlägg med väldigt mycket info om diabetes.

 

Lite om hur det funkar med kolhydraträkning och
hur vården vill att vi diabetiker ska tänka

 

Att vara gravid som diabetiker är inte lätt

 

Mitt bästa diabeteshjälpmedel


ADHD och symptomen som inte syntes

Skrivet av Sandra Neuman 14.11.2019 | 2 kommentar(er)

Taggar:

När det gick upp för mig i januari 2018 att det måste finnas något drag av ADHD i mig förändrades mycket på en gång. Visst har jag ju haft det hela tiden, men att veta om det är en helt annan sak än att bara vara dålig på många saker utan att veta att det finns en orsak till det. 

Innan jag nådde vuxenlivet hade jag inte några riktigt stora problem vad jag själv skulle ha märkt av. Eftersom jag har varit diabetiker sedan jag var 7 år är det förstås det som har varit prio ett med mig, att hålla blodsockret i balans. Jag har alltid varit riktigt dålig på att själv komma ihåg att mäta blodsockret, ta insulin och skriva upp mina värden i uppföljningshäftet. Men innan jag flyttade hemifrån hade jag ju alltid mamma som påminde mig och frågade om jag hade mätt blodsockret. Jag tror själv att de otydliga symptom jag kanske haft som liten har översköljts med den ständiga kontrollen över diabetesen. 
Sedan jag flyttade hemifrån på 2006 har också mina blodsockervärden pendlat mycket mer. Jag har helt enkelt inte klarat av att komma ihåg tillräckligt bra. Mätte jag blodsockret och det visade för högt så kunde jag nästa sekund tänka på något helt annat utan att korrigera med insulin. Den största vinsten i och med min diagnos är kanske att jag äntligen fått förklaringen till att jag inte kommit ihåg insulinet. Gång på gång har jag suttit vid diabetesskötaren och sagt "Jag vet inte" på frågan varför jag inte tar insulin när jag borde.

I skolan hade jag kanske lärt mig lite mera om jag hade vetat att jag har adhd. Praktiska ämnen och till exempel biologi och modersmål som jag tyckte om, har aldrig varit några problem för mig. Finska, historia, religion, fysik och kemi är däremot sådant som jag har kämpat med utan att lyckas. Finska har helt enkelt aldrig fastnat hur jag än har försökt och det är kanske det ämnet som jag har varit mest bitter över att inte klara av. Hade jag vetat om min diagnos hade jag kanske fått hjälp istället för att sitta i den stökigaste finskaklassen och lära mig noll.
Läxorna har alltid varit en pain och jag vet att jag nästan aldrig gjorde dem. På något vis kom jag alltid undan i skolan om läxorna kollades och till proven läste jag mest anteckningar från lektionerna. Att jag kom mig igenom grundskolan med ett relativt bra betyg är ett under i sig och att jag klarade studenten ett mirakel! Där slapp jag som tur var undan att skriva finska när det precis samma år blev ett valbart ämne.

IMG 3110Bildtext. Den här bilden är ett självporträtt som är det jag identifierat mig mest med under ungdomsåren.
Grubblaren som inte riktigt visste var hon var eller vem hon var.

En flicka med ADHD har ofta helt andra symptom än en pojke med ADHD. Läser man på förstår man varför det finns så många flickor och kvinnor som är odiagnostiserade och varför det "bara är pojkarna som är bråkiga i skolan". Jag säger inte att det alltid är på det viset, men oftare har pojkar rastlösheten utanpå medan den är mer inuti för flickorna.

Så här har mina symptom sett ut : ständigt omöblerande av mitt rum/hem, svårt med kompisar, väldigt mycket andra till lags, överkänslig, aldrig lagat läxorna, svårt att somna på kvällen, svårt att koncentrera på tråkiga ämnen, ljudkänslig, glömt saker, överkreativ, dålig uthållighet, luststyrt, ser inte stökighet, aktivt drömmande på natten, dagdrömmare,  tar lätt illa upp, vickar på fötterna (inte skakar benen), svårt att sluta med det som är roligt, påbörjar projekt men avslutar sällan...

Notera att jag ändå suttit stilla på lektioner och inte tagit "mycket plats" i skolan. Det är där ADHD syns bäst, i skolan när man måste sitta stilla och koncentrera sig. Att klottra i häften är ganska bra underhållning för hjärnan när den inte orkar lyssna på läraren längre.

IMG 3109

Inte förrän jag fick barn och det äldre blev i den lite mer jobbiga åldern kom problematiken för mig. Då kunde jag inte längre tänka på bara mig utan hade också två småbarn att jonglera med i hjärnan. Ungefär då slutade jag med de spontana renoveringarna på fredagkvällarna och satte den energin på att se till att alla fick mat och torr blöja när det behövdes. Hela småbarnstiden har varit ett enda kaos för mig och jag började jobba tillbaka ganska snabbt när jag märkte hur dåligt vi kom överens här hemma.

När jag då fick min diagnos frågade läkaren också om jag är intresserad av medicin. Med tanke på min diabetes hade jag blivit rekommenderad att jag iallafall skulle prova. Det är inte alltid man hittar rätt medicin och dos direkt, men då när jag började blev jag som en helt annan mänska direkt. Jag minns att jag sa åt min man att det är så här en vanlig mänska funkar!

Hur medicinen har förändrat mitt liv tror jag får bli ännu en tredje del i den här serien om ADHD.

Frågor?


Om att få ADHD-diagnos i vuxen ålder

Skrivet av Sandra Neuman 13.11.2019 | 2 kommentar(er)

Taggar:

När du tänker på ADHD så tänker du antagligen på en skolpojke som inte riktigt kan sitta stilla. Det är det stereotypiska och det som vi fått växa upp med att är symptomen för diagnosen. Jag inkluderar mig själv i den skaran som haft den här synen. Det är egentligen ingen fördom mot diagnosen utan helt enkelt det enda som presenterats genom alla tider. En mänska med ADHD kan inte sitta stilla och bara bråkar.

Det finns en helt annan sida av diagnosen, men det fick jag veta först när en kvinna i 30-årsåldern berättade att hon har ADHD och hur hennes problematik ser ut. Där och då förstod jag att jag också prickar in vartenda en av de kriterier som krävs för att få utredas för ADHD. Otippat, jag vet, men ju mer jag tänkte tillbaka på hela min livstid desto säkrare blev jag. Redan innan jag fick tid till utredning hade jag lärt mig så mycket nytt om mig själv bara genom att svänga på tankemönstren och genom att testa hur en ADHD-diagnos skulle förklara situationen.

Det är snart två år sedan den där dagen när jag själv förstod. Jag har bearbetat och jobbat med mig själv. Varit öppen om och äntligen känt mig mindre ”dum” på många plan. Majoriteten av min omgivning har haft svårt att förstå att jag ens skulle behöva utredas, inklusive min terapeut som jag ändå gått till i 3-4 år och som känner mig väldigt väl. Men så är det väl så, att om man lyssnar på sin kropp så vet man när det är läge att stå på sig och faktiskt gå vidare med en sån här avgörande grej. Jag fick höra hur svårt det kan vara för en vuxen att få en ADHD-diagnos om man inte har haft problem redan som barn. Hur lång väntetiden kan vara och hur tungt det är med en utredning. Jag valde ändå att stå på mig och fortsätta kämpa för att få veta om det här kan ha varit något som jag levt med i 30 år.

IMG 3034


Jag som alltid har varit den där försiktiga, förståndiga, blyga flickan som helst suttit och ritat. Kan jag faktiskt ha haft ADHD i så många år utan att en endaste person misstänkt något?

För att utreda om jag kvalade in för att utredas på riktigt blev jag intervjuad vid mentalvårdsbyrån i Jakobstad (efter att min terapeut remitterat mig dit). Redan då fick jag veta att jag iallafall verkar ha drag av ADHD, men att numera behöver det finnas symptom redan från barndomen för att man ska kunna ge en fullständig diagnos åt en vuxen. Jag blev rekommenderad att göra en utredning och skulle bara vänta på att få träffa en läkare som kunde remittera mig vidare.

Några månader senare när ingen läkare inom psykiatrin ännu hört av sig (det är brist!) fick jag gå till vår välfärdsstation och träffa en av våra allmänläkare. En diskussion och en neurologisk undersökning senare hade jag min remiss och kunde inte annat än vänta. Nu hade det gått närmare ett år sedan jag själv fattade att jag vill utreda det här och på grund av psykiatribristen som rådde i Vasa precis då så hade jag inga förhoppningar om att få kallelse förrän senare.

I maj i år körde jag för första gången till Vasa för att påbörja utredningen. Psykologen jag träffade frågade massor av frågor som berörde både min barndom och mitt liv som vuxen. I efterhand kan jag inte minnas hurudana frågor det var men allt från vilken typ av leksaker jag lekte med till hur skolan och kompisrelationer såg ut och så vidare. Intervjuerna kompletterades med ett uppmärksamhetstest innan jag kunde få träffa en läkare i psykiatri och svar på om jag verkligen har en diagnos eller bara drag av diagnos.

"Tydliga symtom redan som barn" sa läkaren och jag fattade inte alls på vilket sätt de kunde se dem utgående från mitt tomma rådgivningskort, mina helt ok-betyg från alla utbildningar jag gått och frågorna som ställts. Men så behöver jag ju faktiskt inte veta allt utan bara lita på att de med utbildning själv vet vad de gör.

Ja så gick det till då jag fick ADHD-diagnos som 32-åring. Det finns så många perspektiv och förklaringar att spinna vidare på så jag väljer att dela upp inläggen lite för att inte bli alltför långrandig.

Men, frågor på det?


Ofunktionell i 9 månader

Skrivet av Sandra Neuman 12.11.2019 | 1 kommentar(er)

De gånger jag inte skriver om blommor, grönsaker eller buketter så har jag ett ämne som jag gärna pratar om. Psykisk ohälsa. Den här veckan kör sevendays en verklig favorit i repris med en temavecka som fokuserar precis på det. Senare i veckan ska jag publicera en text som jag filat på länge och gång på gång inte vågat publicera. Det handlar mer indirekt om psykisk ohälsa, men touchar ändå ämnet.

IMG 3033Bildtext. Jag fotade en hel del de där nio månaderna, bland annat den här utblommade solrosen,
men tyvärr kopplar jag lätt ihop de bilderna med mitt mående.

 

Nu till en början tänkte jag bara berätta om året 2010. Då när jag var 22 år gammal, planerade vårt bröllop, avslutade mina trädgårdsmästarstudier, skulle in i arbetslivet, sommarjobbade på ett skiftesarbete inom handeln och köpte hus. Jag har skrivit om den här perioden tidigare, men det tål att upprepas.

Det var en solig morgon i juli, när vi redan gift oss, precis köpt hus och jag hade lagt studierna bakom mig. Kanske hade jag då också fått höra att det inte fanns arbete för mig där jag sommarjobbade. Jag körde min brors svarta lilla golf och närmade mig jakobstad när jag började känna mig konstig. När jag klev ur bilen på parkeringen snurrade allt, jag kände mig svag, skakade och andades ytligt. Min första tanke var att det är så här det känns när blodsockret är riktigt farligt lågt, men hur många gånger jag än mätte visade blodsockermätaren bara ett högre värde. Jag minns att jag ringde min mamma och berättade läget, hur rädd jag var och att jag inte visste vad jag skulle göra. Då fattade jag inte att det är det här som är en panikångestattack. Och det var inte den sista jag upplevde den sommaren.

De kommande 9 månaderna mådde jag riktigt dåligt. Jag var ordentligt stressad hela tiden, trött fastän jag inte gjorde mycket annat än sov. Jag vågade inte vara ensam hemma, vågade inte promenera för att jag kände mig så utlämnad, vågade inte be om medicin för att "jag behöver ingen medicin". Men att leva i allt det här är tungt och det gör i sin tur det inte lättare att kämpa. Till sist gav jag upp och bestämde mig för att ta emot antidepressiv medicin. Som komplement fick jag också snabbverkande ångestdämpande att ta vid behov eftersom den antidepressiva medicinen kunde ge mer ångest till en början.

 

IMG 3031IMG 3029Bildtext. På den övre bilden syns det inte hur trött jag var men om man backar någon minut till fotonen från vigseln ser man hur den där bruden klamrar sig fast vid sin brudgum. Inte av nervositet utan av utmattning och svaghet. Jag minns tydligt hur okapabel jag var att känna känslor den där perioden och kunde varken känna nervositet, eller ta in glädje från vår stora dag.

 

När man är så långt ner i gropen som jag var då så verkar det hopplöst att någonsin må bättre. Alla goda råd man får känns bortkastade och lite som ruttna klicheér. Som människa är man lite som teflon, ingenting fastnar. Det handlar om babysteps, dag för dag och ett steg framåt och två steg bakåt. Jag önskar att jag då hade haft den kunskap om mig själv som jag har idag, men det är också så att de där nio månaderna gjorde mig till den jag är idag. 

Vad jag hade behövt då var att få läsa om någon annan i samma situation, men hur jag än genomsökte internet fanns det ingen som öppet skrev om att vara utbränd. Det gjorde mig lite arg att det skulle vara så hemligt att må dåligt och rebellen i mig vaknade. Jag bloggade intensivt redan då och körde hårt på att öppet skriva hur jag mådde och hur det kändes. Och tänka sig, skrivandet blev som en egen sorts terapi för mig samtidigt som det var många som mailade mig om hur mycket de kände igen sig.

Idag äter jag fortfarande antidepressiv medicin, går på samtalsterapi och undviker att jobba heltid. Jag är fortfarande efter nio år en skör människa, men det har visat sig att det ligger något annat bakom det också. Vad ska ni få veta imorgon.


Jag är bra precis som jag är

Skrivet av Sandra Neuman 31.10.2019 | 2 kommentar(er)

Jag har fått ta del av en så oerhört bra föreläsning ikväll. En föreläsning om att bli en hållbar människa som inte tar ut sig själv i förtid, som orkar och int tröttar ut sin hjärna. Det var precis allt som jag behövde få höra just nu och jag fick en sådan boost att jag skulle kunna utföra underverk. Jag känner mig stark, glad och ser optimistiskt framåt. Aldrig har 90 minuter känts så här korta och jag ville att klockan aldrig skulle bli åtta.

mental traning saint paulia

Vilken människa den där Pernilla Nylund på balanserat är! Sån power men ändå på ett ödmjukt sätt fick vi som satt i publiken ta del av ytan av mental träning. Hur viktigt det är att leda sig själv till att må bra, göra sig av med onödig negativitet och tanka sig själv med mentala high fives.

Jag fick så mycket insikt i mitt liv av den här kvällen och jag satt och antecknade flitigt för att kunna gå tillbaka och påminna mig själv om att jag är bra precis som jag är. Jag fattade hur bra det har varit att ha en mamma som hela tiden sagt "he blir no bra!" i alla möjliga situationer. Den frasen har fått mig att bli en bra-sökare som istället för att se det negativa alltid främst ser det som är bra. Min amygdala måste var jätteliten så positiv och optimistisk som jag alltid är.

Mental träning tycker jag att låter bra mycket mer intressant än fysisk träning och det är inte alls omöjligt att jag tar kontakt med Pernilla för att fortsätta med en personlig utveckling. 

Kom ihåg, hur klyschigt det än låter, att du är bra precis som du är!


Hyggebuketten

Skrivet av Sandra Neuman 27.10.2019

Kategorier:

I mitt huvud börjar tankarna vara korrekt sorterade nu. Det har varit tunga två veckor men nu när den värsta biten är över och saker och ting börjar falla på plats kan jag känna att allt kommer att ordna sig. Jag är den där typen som tror på att allt alltid ordnar sig på något sätt. Då vågar jag också vara modig och kasta mig in i sånt som jag inte vet något om. Chansa lite, för vem vet, det blir kanske bra mycket bättre än man någonsin vågat hoppas.

När allt det tunga blivit lättare kommer också kreativiteten tillbaka. En kväll går jag runt i trädgården och tittar på det av perennerna som står kvar den här tiden på året. Brunt i olika nyanser. Mer eller mindre torkade. Plockade ett par bolltistlar, martorn och astilbe. Plockar mer och mer tills det jag håller i handen är en enorm bukett med torkade blommor. Det jag inte visste då var att den här typen av bukett har ett namn.

Hyggebukett

hyggebuketten floristgaragethyggekimppu floristgaragethyggebukett floristgaragettorkade blommor

Definitionen av en hyggebukett (hyggebouquet, hyggekimppu) är väl kanske att det ska vara en feelgod-bukett eller mysbukett. Det behöver inte bara vara torkade blommor, men efter en research ser det ut som att de flesta använder sig av ganska mycket torkat material i sina hyggebuketter. En smaksak helt enkelt.


Jag är inte alltid den glada mänskan

Skrivet av Sandra Neuman 18.10.2019

Inspirationen är inte på topp just nu. Jag sitter mest och funderar på nästa sommarblommorna till nästa år, knyter någon makraméampel och däremellan tittar på mina favoritserier. One tree hill är sedan ungdomen i topp, greys anatomy (nytt avsnitt idag!) och alla kriminalare som finns att se på c more.

I skafferiet i vårt kök har det sedan en vecka tillbaka surrat en fläkt för att torka upp trägolvet efter en lätt fuktskada. Allt som stått i skafferiet står utplacerat där det ryms. I köket, i hallen, på vinden. Det är påsar och lådor överallt och bara att försöka hitta en tonfiskburk är en utmaning. Något positivt med det hela är att nu när vår moccamaster står lite lägre ner har Leon lärt sig att koka kaffe åt sina föräldrar. Men själva arbetet med fuktskadan drar ner humöret en aning, luften är torr och vi kan behöva slipa och lacka hela köksgolvet när torkningen är klar och golvbiten som tagits bort är på plats igen.

06D516D1 756B 4079 B10E 70717821F069B0680235 E425 4AE9 AC38 1E40D205C0015753F7A0 E5CA 44F2 A492 1ABA2D1211047451EB98 7889 4DA2 9D26 2CA5B1CB39BB 

Men det är fredag.

Det är höstigt i luften och inte alltför många veckor kvar tills vi florister får börja tänka på julen. Förra helgen satte jag ner mina vitlökar och nu i helgen tänkte jag så en del sommarblommor och perenner. Eftersom vi har tillsammansodlingen där jag har möjlighet att odla grönsaker så känns det som dubbelarbete att också odla hemma för eget bruk. Istället kan jag satsa på att ha en mängd fina blommor att göra buketter av. 


Därför är jag utan sparris

Skrivet av Sandra Neuman 11.10.2019

Kategorier:
Taggar:

Det här med sparris. Fantastiskt goda primörer som man ju gärna skulle ha ett eget hav av. Men det är inte alls min typ av gröda har jag upptäckt. Exakt noll sparrisar har jag kunnat skörda genom åren och det beror bara på en enda sak -mitt dåliga tålamod.

Från det att man satt ner en sparrisplanta i jorden (den kräver lite speciallösningar så där får man googla sig fram till vad som krävs) tar det 3 år innan det går att skörda... Jo, tre år. På den här tiden borde sparrisen få stå i fred och växa till sig. Absolut inte flyttas. Men så är det den där Sandra på källbacken som inte kan bestämma sig för var i köksträdgården sparrisodlingen ska vara. Nästa sommar hade jag kunnat skörda en del av en sparris jag fick när jag fyllde 30, men så kommer jag på att sparrisodlingen ska flyttas och utökas.

Tålamodsbristen till trots tänkte jag också så sparris från frö. "Det är jätteenkelt och mycket billigare" var det någon som sa, och som sagt, vem vill inte ha en sparrisodling? Men hur det experimentet framskrider får bli en helt annan historia sedan mot vårkanten.

sparrisarÄggskalen på jordytan har bara en enda mission, att markera var sparrisplantorna finns.
Sparris ska ha kalk och det enda kalkhaltiga jag hade till hands var äggskalskrosset jag ger åt hönsen.


En röd överraskning

Skrivet av Sandra Neuman 10.10.2019

När man trodde man skulle bli utan rödbetor i år, börjar dra upp allt överväxt ur lådorna, och hittar en riktig överraskning!

Trots att jag inte har sått rödbetor i år (och det är något jag i efterhand ångrar väldigt djupt) så har jag lyckats odla fram både större och mindre rödbetor. Bladbetan 'Bull's blood' odlas för sina goda blad, men låter man dem stå kvar hela säsongen så utvecklas en rotknöl. Den största av dem kan kanske vara lite träig i smaken, men det är ändå en rödbeta jag själv (av misstag) odlat. Om inte annat så funkar det säkert att göra rosa grönsaksbiffar av den.stor rodbetaBulls blood rodbeta


Nej se det snöa!

Skrivet av Sandra Neuman 09.10.2019

B7528151 238A 4EBB 88B6 FC442E944C6D

Det finns en risk att det blir enformigt med alla de här höstbilderna från trädgården. Men vet ni, de här färgerna är snart ett minne blott och den där grå-brun-daskiga färgskalan tar över. Vi måste passa på att njuta. Idag föll faktiskt den första snön här i Nykarleby, i flera omgångar till och med. En millisekund hade jag julkänslor, men påminde mig själv om att jag vill hinna så frön och sätta vitlök ännu innan det faktiskt blir vintertider på riktigt.

Jag mårar mest på i köksträdgården och hoppas att jag ska hinna med allt jag vill göra. Egentligen skulle jag behöva ha ett par tre veckor ledigt den här årstiden för att kunna jordbruka. Så där som skolbarn kan få ha på våren, ledigt från skolan för att hjälpa till med jordbruket. Eller nej förresten, glöm det. Jag skulle inte kunna sluta jobba i trädgården om jag hade obegränsat med tid och det skulle inte min kropp gilla. Det är kanske bra ändå att tvingas gå hemifrån, binda lite buketter och vattna blommor emellanåt.

fruset vattenEn stackars kryddpelargon gillade inte att bli uppgrävd och inflyttad.
När den såg ut så här blev den utflyttad igen. Idag ackompanjerades den av en frusen vattenyta.

sno och violEtt par snöflingor har överlevt bland grönmassan i en pallkrage.

vattentorn vaxthusGrannarna har röjt bort massor av träd så tyvärr har vi inte riktigt lummigt och skönt runt oss mera.
Vi får trösta oss med att vi får mera sol istället.

FE7E249D 6D91 4511 A7BD 042A17156B51Ringblomman, en riktig kämpe som inte har tänkt ge upp i första taget.