Visa inlägg taggade med 'perenner'
Motljuseffekten
Den här delen av trädgården har ni inte sett mycket av i år. Parken som jag brukar benämna den. Den där delen som mest bara ska vara vacker och ger tillfredsställande känslor bara av att gå runt och beundra.
Kvällsljuset är det som ger parken det lilla extra.
I år har parken fått stå lite i skymundan till förmån för köksträdgården. Det är inget jag hade planerat. Det bara blev så. Kanske på grund av att jag inte har någon öppen trädgård alls i år, eller så behöver jag bara få fokusera på ett område en gång.
En stor del av parken är inte alls rensad från det första ogräset som växt upp. Men våtarv, kirskål och nässlor syns inte tack vare att jag tidigare år har krupit runt och rensat flitigt, och belöningen har varit att perennerna kunnat växa sig stora och numera täcker det lilla ogräs som kommer upp.
Det är vackert som det är, men någon varm kväll med ljumma vindar (så behöver jag inte slåss med myggen) ska jag ta tag i det sista som är orensat.
Tack och gonatt! Imorgon ska jag jobba igen efter en vecka semester, så nu behöver jag fortsätta lösa ett mord i Fjällbacka en stund innan nattsömnen tar vid.
Min park
Klockan är runt 22 när jag sätter mig ner i en stol på terrassen och konstaterar trött att jag inte orkar mer ikväll. Då hade jag redan 9 timmar med trädgårdsarbete bakom mig. Nu skulle jag gå in, slänga mig i soffan med en skål chokladglass och varva ner med orange is the new black. När jag steg upp igen från min stol efter en lång paus i kvällssolen, skulle jag bara mata kaninerna och stänga åt hönsen.
Trodde jag.
Gallerbollarna som är tänkta att ha ljus i sig får numera hänga upp och ner och pryds med taklök och stenar.
Jag skulle bara fota några bilder till det här blogginlägget, men för att göra det så måste jag städa undan lite... och kanske plantera ner de där stackars växterna. Och se hur det ser ut om jag lägger det där täckmaterialet där jag hade tänkt. Så när jag sist och slutligen visade klockan 00.50-nånting när jag äntligen kom mig in.
Men nu är det gjort, och nu är hela mitt parkområde nyrensat och redo att bara växa till sig! Nu kan jag med gott samvete släppa in trädgårdsföreningen imorgonkväll (håll tummarna för att det inte regnar!) så länge de har förståelse för att köksträdgården ser ut som ett katastrofområde.
Jag hade inte tänkt det, men samtidigt som jag tog bort ogräset mellan tegelstenarna ändrade jag om gången lite så man inte behöver gå så nära dammen.
Här var det redan ganska mörkt, så därför är ljuset konstigt och växterna utryckslösa. Men ser ni hur snygg aronian på stam här närmast är! Den såg så vildvuxen ut att det inte fanns något annat val än att ta till sekatören.
Det blev till och med en ny gång av tegelstenar. Barnen försöker ändå gå precis där hela tiden, så det kändes lika bra att göra det tillåtet och markera exakt VAR man får gå. Som ni ser här ovanför så är dammen tom. Den frös sönder i vinter, så nu ska vi försöka hitta på någon tillfällig lösning så vi inte behöver gräva upp hela plastformen så länge det grönskar runtom. Det är något som vi helst sparar till senhösten.
Den här gången av naturstenar gjorde jag när jag var gravid med Milea. Stenläggning är kanske inget man ska syssla med som gravid, men det bara hände.
Vi slukade grillad korv på kvällen när vi hade varit utomhus och sysslat hela dagen. Grillad korv är aldrig så god som då!
Det här är alltså mitt parkområde. Inte alls särskilt stort, men tillräckligt för att kunna underhållas. Det jag saknar är plommonträdet som också frös i vinter. Det fanns ganska mitt på, och gav ännu mera djup till helheten. Jag jobbar ganska mycket med djup och helhet när jag gör något i trädgården, precis likadant som när man binder en bukett. Det är helheten och på det detaljerna som komplement.
Nu ska jag koka mig en kaffekopp och gå ut och njuta av härligheten.
5 bra-att-ha i trädgården
Det här inlägget ska handla om vilka perenner jag tycker att det är bra att börja med, men det blev lite väl mycket svammel i inledningen. Jag ber om ursäkt för det.
Min semester del 1 är officiellt slut, ungefär nu. Imorgon är jag tillbaka på jobbet lagom till bröllopsbinderier och midsommarbuketter. Det ska till och med bli skönt att slippa hänga med familjemedlemmarna dag och natt (Vi sover mer eller mindre varje natt alla fyra på 160cm), få lite distans till hemmalivet och konversera med andra vuxna än de som trillar framför en.
Särskilt mycket trädgårdsnörderi har jag inte sysslat med förrän nu de senaste kvällarna... och nätterna. Ja ni läste rätt. De här ljusa sommarnätterna vi har just nu begränsar inte utomhuslivet alls ibland. Två nätter har jag inte kommit in förrän mot 01, men då har jag också fått gjort så himla mycket att det har lugnat ner stressen över att ingenting blivit gjort.
Senaste vinter var väldigt hård för en del växter, och hela våren har det från många håll beklagats över rosor som dött, plommonträd som först kommit igång men sedan dukat under iallafall, alunrot, klematisar och pioner som inte längre finns där de en gång fanns. Det är tragiskt, men tyvärr något som kan hända (och händer!) på våra breddgrader. Vi hade en mycket våt höst och sedan kom det plötsligt en köldknäpp som var ödesdiger.
Också i vår trädgård har vi haft massdöd. Ett äppelträd med inympade kvistar från mitt barndomshem. Ett plommonträd som jag fick av min mamma till examenspresent. Alunrot, klematisar, vinrankan, and so on. Det är inte konstigt att det funnits stora kala fläckar och en allmänt deprimerad känsla. Det har inte varit vackert att stå på trappan och titta ut över planteringarna.
Men så en kväll när regnet slutade hälla ner och Daniel gick upp för att natta barnen hände det. I fem timmar kröp jag omkring som en annan tok och grävde upp, delade, grävde ner, vattnade, rensade och blev myggbiten. Nu är jag mer in på rätt känsla igen och smultronen är inte längre det man ser mellan alla andra växter. Nu är jag tacksam över att jag har de där perennerna som sprider sig hejvilt och ger upphov till många nya plantor varje år. Det är liksom ett undermedvetet, smart val jag gjort. Framför allt är plånboken väldigt glad.
Stjärnflockan, Astrantia major.
The big 5 som jag tycker att man kan ha som backup i sin trädgård, för att kunna dela och fylla ut med där det behövs, exempelvis vid såna här svältperioder:
- Daggkåpa. Limegrön och passar bra ihop med det allra mesta. Växer snabbt till sig och sprider sig gärna.
- Ormbunkar och Funkia. De två får stå på samma punkt för jag tycker att de är jämlika. Tål skugga och breder ut sig där den står. Den fyller helt enkelt lätt upp utrymmen. Funkian tar några år på sig att växa sig stor, men när den väl gör det så är den lätt att dela.
- Stjärnflocka. Nu snackar vi storspridning! Den här växer upp i gruset eller vad som nu finns i närheten. Men som tur är den omtyckt av många, så det finns antagligen alltid folk runt om en som vill ha av den här skönheten. Blommar med stjärnliknande rosa/lila eller vit/lime blommor i juni-juli.
- Spetsmössa. Går superbra i skuggiga lägen tillsammans med ormbunkar, men är i skillnad till den lågväxande och täcker marken bra. Också lätt att dela.
- Tretandsfingerört (som jag aldrig minns vad den heter utan får googla på "potentilla"). Också en storspridare, men sprider sig med revor och hålls mer bara på det område där den sätts ner. Vintergrön och lätt att dela.
De här 5 (6) är alla sådana som jag är glad över att jag har i min trädgård vid behov. Det är tack vare dem jag inte behöver gräva ner några jättestora summor nu för att få det att se ut för något igen.
Daggkåpan har dessutom fina blommor som är finfina i alla sorters buketter.
En älskvärd växt
Har jag sagt att jag älskar klätterväxter? Och då speciellt humle? Där vi bodde när jag ännu bodde med mamma, täckte humlen in fasaden vid dörren och ett köksfönster varje år. Det är något med lummigheten den ger, som tilltalar mig. Den vid mammas fick aldrig några kottar, så den skulle aldrig ha dragit till sig flugor så som kottarna gör. När huset blev sålt och vi fick höra stödet ska totalrenoveras, tänkte jag på humlen och såg för mitt inre hur rötterna slets upp och slängdes bort. Dessutom ville jag ha av jyst den humlen som inte får kottar. Så jag kollade med nya ägaren om det var okej att jag grävde upp lite humle, innan jag for dit och grävde.
Nu har vi tack vare den humlen, en väldigt lummig och trivsam terrass.
Echinaceaen
Echinacae var den första perennen jag tog hit till gården för fyra år sedan, och jag älskade den från första stund! En sån skönhet, och vilken dragningskraft den måste ha med tanke på hur fjärilarna brukar flockas runt dem i augusti. Jag kunde tänka mig fler. många fler!
Det finaste
Något av det finaste i trädgården just nu... Rodgersians fint bronsaktiga blad. Så liten ännu, men som om några år kommer att ha blad större än min hand.
Min kärlek till blad (lööv to löv)
Här ser ni ett exempel på vad jag menar. Limegrön ligularia och purpurfläder, hur läckert är inte den här kombinationen? Igår satte jag dessutom en hosta 'guacamole' på andra sidan av de röda-lila bladen, och det, mina trädgårdsvänner, gjorde att jag numera har en helt färdigdesignad rabatt. När man känner sig fullständigt nöjd är växtvalet rätt.
Förutom att färgerna är så olika, är också bladen väldigt olik varandra. Purpurflädern är väldigt spretig, och skulle kanske inte funka så bra direkt bredvid en ormbunke (jag har faktiskt en ormbunke i samma rabatt, men inte direkt bredvid), medan ligularians ljusgröna, runda och stora blad lugnar ner hela intrycket.
Hela den här rabatten är ett bra exempel på mitt tänkande. Variation, rytm och "nivåer". Alltså variation i bladens färg, storlek och form. Rytm som i återkommande växter/färger/former. Och "nivåer", eller djup är kanske ett bättre ordval, som i att man inte sätter de högsta och största växterna längst bak, och de minsta längst fram, utan blandar lite för att göra det hela mer intressant.
Oj jag hoppas att någon förstår något av det vad jag skriver...
Men titta på bilden av hela rabatten igen. Det är bara ligularian, praktlysingen och någon enstaka blomma på klätterhortensian som blommar... Och ändå är det så här fantastiskt vackert! Så småningom ska det komma ett staket runtom, men jag vet inte ännu om det blir vitt eller järnvitriol-grått. Åsikter om det?
En annan sak man kan tänka på i sitt växtval, är att också titta på växtens stjälk/stam. Som syrenhortensian här ovanför med limegröna blad, men rödaktig stam. Då kan man gott matcha den med både något rött och något ljusgrönt... Den skulle ju faktiskt kunna passa bra tillsammans med purpurflädern och ligularian.
Det är så praktiskt att jobba med bladens färg och form när man slipper fundera på blomningstid, det får man liksom på köpet. Såklart jag försöker färgmatcha lite (förutom i entrérabatten där allt är mixat), men jag tycker heller inte om enfärgade rabatter. Den här ovanför kunde man kanske säga att är gul med en touch av vitt.
Som avslutning får ni se min inspirationsbild med två hostor, silverax och bronsrodgersia. Det är Kittys mästerverk!!
Så, hängde ni med? Har ni frågor?
I Kittys trädgård
Se så läckert!! De olika nyanserna av grönt, bladformer, storlekar och strukturer! Man kunde säga att det är det här jag tänder på, eller om man ska vara mer korrekt, vad som tilltalar mig. Jag besökte alltså Kitty idag. Bjöds på goda kesellaplättar och en fenomenalt god kladdkaka likt ingen LCHF-kladdkaka jag tidigare retat smaklökarna med. Tack! När Leon skulle tupplura passade vi på att påbörja en rundvandring i trädgården. Fastän jag tidigare i år fått en guidad rundtur var det en upplevelse att göra samma runda en gång till. På bara en månad (juni-juli) händer det nämligen ganska mycket i en levande trädgård. Och levande är precis vad Kittys trädgård är, det händer saker hela tiden, överallt, men samtidigt är det sådant lugn över alla rabatter. Bra komponerat alltså! Vi tänker ganska lika, har jag lagt märke till. Man planerar ungefär hur rabatterna ska se ut, planterar, låter växa någon säsong, tänker om, gräver upp, delar, flyttar, planterar, ger bort osv. Det blir lite som det blir, och trädgården utvecklas med åren. 
Och Kitty kan sin sak! Medan vi traskar omkring får jag höra det vetenskapliga namnet på nästan alla trädgårdens växter. Det är fascinerande för mig och min glömska hjärna hur någon kan minnas namnen på de mängder hostor som finns precis överallt. Det blir en kul grej till sist, när Kitty lyfter på ett stort rodgersiablad och visar en liten bortglömd hosta. Det här är en trädgård jag tycker om att titta in i. En riktig entusiast-trädgård. :) 
Naturligtvis kunde jag inte låta bli att inspireras. Jag såg till att utbyttja inspirationen ordentligt med en rundtur bland perennerna vid Sunds trädgård, när vi ändå var i stan. Ja, och ni ser ju resultatet. Hosta, alunrot, lavendel, spetsmössa, stefanandra... Ja allt vad jag nu hittade åt mig. Men var de hamnar är en annan historia. So long!
Gult är inte alls fult!!
Kvällens lektyr var av ovanligt tjock karaktär. En riktig ogräsbibel kunde man nästan säga. Ja, jag bläddrade faktiskt genom hela mest för skojs skull... men jag ville också försöka ta reda på vad det var för något som växte vid vägkanten, som jag plockade, tog hem och satte i vas. Jag skulle tro att det är en sorts gullris (solidago), men om det är någon som tror något annat får ni gärna hojta till! Jag funderar faktiskt på att gräva upp ett par exemplar och ta in i trädgården, det skulle ju passa bra tillsammans med alla stånds, solrosor, praktlysing, trollius, rudbeckior och den andra solidagon -allt i gult!
Taklagt.
Nu är det väldigt länge sedan ni har fått ta del av vad som händer i sagarden. Pergolan, eller taket som det ju nog är, blev färdigt (helt färdigt är det inte ännu, men användbart iallafall) lagom till min födelsedag i onsdags, ni vet den där dagen när solen sken och det var varmt. Tårtan intogs därför utomhus under taket tillsammans med släktingar. Vackert så! Det som ännu är borta är kanterna, hängränna och spaljeer. Det blir spalje vid båda främre stolparna och också på "bakväggen" där det nu är en öppning mellan huset och stolpen. På den bakre tänker jag mig att en vinranka ska få klättra, och på de främre kommer det humle. Mot väster (som också är vänster på dessa bilder) funderar jag på att plantera klättervin, så får man rejält med variation i det gröna.
Minisolrosen, Klematisen 'jackmanii' och Rudbeckian 'magnus' är tre av många växter som blommar i trädgården just nu. Tre favoriter kunde man kanske säga, och ni ser ju den röda tråden? Det ska vara rejäla blommor med starka färger.
Jag blev faktiskt lite förvånad över att 'jackmanii' växte upp och blommade i år. Den köpte jag redan före vi flyttade hit. Samma år, men redan på våren innan vi ens visste om det här huset. Jag jobbade på Sunds trädgård, och bodde i lägenhet, så balkongen såg därmed också ut som det bör göra när man är trädgårdsmästare. Jag hade allt möjligt i krukor; klematis, rabarber, humle, jordgubbar, klätterhortensia, smultron, ja till och med ett gult plommon (samma som vi har på vår gård nu också).
[caption id="attachment_5731" align="aligncenter" width="584"]
Till och med ett örtland hade jag på balkongen.[/caption]
Bara jag får tid (det här att vara hemmamamma är ingen semester direkt) skulle jag kunna ta en tur i trädgården med er, alltså virtuellt.
Men på tal om en tur i trädgården. Låter det bra med öppen trädgård i samband med Nykarlebyveckan i augusti?