blogg banner 2

Det här med balans

Skrivet av Hanna Rosvall 22.01.2021

IMG 4901

Det är fredag. En ganska lugn och skön fredag. En ganska lugn och skön vecka till och med. Men klockan är nästan midnatt och jag sitter fortfarande framför datorn. För när jag kom hem från kvällspromenaden med Wilja kände jag att det fanns lite jobb kvar att göra. Så jag gjorde det. Och så hamnade jag i ett sånt där härligt kreativt flow – när tiden stannar och orden flödar fram.

Det ger mig så mycket energi att vara i det där flödet. Men eftersom jag tappar all tidsuppfattning så märker jag inte hur timmarna flyter förbi. Och när jag sedan inser att klockan är mycket så känns det som att det inte finns så mycket av kvällen kvar – samtidigt som jag fortfarande känner hur kreativiteten bara bubblar inom mig. Jag behöver skriva, skapa!

Tur då att man har en blogg. Så kan man fortsätta skriva, utan att det är jobb :)

Tyvärr är jobbet ofta min go-to-solution. För när klockan är mycket och det känns som att det inte finns så mycket av kvällen kvar har jag nära till tanken: "Kanske man bara borde fortsätta jobba lite till". Det känns som en väldigt naturlig sak att göra, men samtidigt känns det lite som att falla in i gamla hjulspår istället för att trampa upp nya stigar. För jag kunde faktiskt göra något annat kreativt – bara för min egen skull – innan jag går och lägger mig.

Jag var till en naprapat i början av veckan. Inte för att jag egentligen har ont någonstans, utan mest för att det kändes som en fin grej som jag och Henrik kunde unna oss själva efter att ha jobbat (ganska oergonomiskt) hemifrån i snart ett år. Nå, det visade sig att mitt ena ben var typ 5–10 cm kortare än det andra, vilket kändes väldigt ojdå hoppsan. Hur går man liksom runt och lever ett liv utan att lägga märke till en sådan obalans? Eller, ja, något var det ju som fick mig att boka en tid till naprapaten. Kanske jag var undermedvetet medveten om att något behövde rättas till.

Naprapaten pratade om saker som 'kommer krypande'. Hon sa att obalansen i min kropp kan ha börjat med vänster knä som jag skadade en gång när jag var yngre. Hon förklarade att en sådan grej kan 'krypa upp' till vänster höft, höger axel, höger höft, osv. vilket då – i mitt fall – resulterade i att hela min kropp var sned. På något magiskt sätt kunde naprapaten räta upp min kropp så att mina ben blev lika långa igen, vilket i sin tur kändes helt fantastiskt.

Men jag har funderat. För jag tror att det är mer än skadade knän som kan 'komma krypande'.

Jag tänker till exempel på en morgon nu i veckan. Av någon orsak vaknade både jag och Henrik före klockan 6 – kanske var det Wilja som väckte oss. I vilket fall som helst bestämde vi oss för att sova nån timme till. Men när mitt huvud sjönk ner på kudden igen så hörde jag mig själv säga: "Älskling, lyckades du förresten hitta ett nytt datum för den där workshopen?" och, i nästa andetag, "Men vafan. Kanske vi inte behöver prata om det just nu." Och så somnade jag om.

Det är ofta en utmaning för mig att veta var jag börjar och var mitt jobb slutar. Särskilt eftersom jag får jobba kreativit, och dessutom har jobbat tätt intill min partner det senaste årtiondet – först med mitt ex och nu med Henrik. Gränserna mellan jobb och privatliv är liksom redan ganska utsuddade. Och jag är helt okej med det. Jag har valt det själv. Men det har också ofta inneburit att jobbet har smugit sig in på min fritid. Först lite, sedan mer och mer och mer.

Så nu sitter jag då här, på en fredag kväll, och tänker att det kvittar om jag fortsätter att jobba eller inte. Men när jag försöker utmana den tanken – fråga mig själv om det här verkligen är okej – så vet jag ärligt talat inte. Någonstans, innerst inne, har jag ändå en känsla av att mitt fritidsben är 10 cm kortare än karriärbenet. Och jag tror att jag har blivit så van med det att jag inte märker när balansen i mitt liv rubbas.

Så det där med att saker kommer krypande – jag tror verkligen att det ligger något i det. För det är ju lite tokigt att min första tanke – när jag vaknar bredvid min underbara man – är ifall han har kommit ihåg att flytta en workshop. Till mitt försvar är det verkligen inte så varje morgon. I själva verket är det länge sedan jobbet har varit min första tanke när jag vaknar. Men jag tror också att det var därför som jag reagerade så starkt. Och också lite stolt över mig själv för att jag både såg det och släppte det när det dök upp.

Livet är en helhet där allt påverkar allt. Om jag har en obalans mellan jobb och fritid så reflekteras det i andra delar av mitt liv. Så jag behöver nog rätta till mina prioriteringar och se till så att fritidsbenet och karriärbenet blir lika långa. Spontant känner jag att Wilja och hästarna kommer att vara mina främsta lärare i det här. De verkar ha en sådan fantastiskt naturlig och okonstlad balans mellan att göra och att vara. Det vill jag bli bättre på.

 

 


Förankringens kraft

Skrivet av Hanna Rosvall 16.12.2020

IMG 4737

Jag sitter på ett nästan tomt tåg. I en papperspåse har jag knäckebröd, äpplen, apelsiner och nejlikor – väldoftande julpynt som jag snart ska hänga upp i stallet i fina vänners sällskap. På golvet ligger Wilja lugnt, inbäddad i sin julröda jacka. Det är ingen självklarhet att hon kan känna sig så lugn i kollektivtrafiken. Men just då gör hon det. Och det känns otroligt fint.

Jag tar ett djupt andetag och blundar. Medan luften färdas in och ut ur mina lungor kapslar jag in känslan av kärlek och harmoni. Jag låter glädjen och tacksamheten fylla hela mig, tills jag berörs till den grad att jag känner mig tårögd av lycka. Jag låter tummen och pekfingret på min högra hand mötas med ett mjukt tryck. Jag förankrar min upplevelse. Och sedan öppnar jag ögonen igen.

Allt började med ett kort som heter "Förankringens kraft". Kortets budskap är att medvetet fokusera på det en vill ha mer av i sitt liv. Energy goes where attention flows. Law of Attraction. Ja, du har säkert hört någon variant av det där. Men det jag älskar med det här kortet (som är en del av Niina-Matilda Kuusistos kortlek) är att det talar om förankring på ett väldigt konkret sätt. Kortets uppmaning är nämligen att hitta någon rörelse – vad som helst – som utförs i samband med förankringen.

Jag har valt att låta tummen och pekfingret på höger hand mötas. Det är alltså min ritual som jag gör varje gång jag befinner mig i en stund som jag vill förankra i mitt liv. När jag ser att lönen kommit in på mitt bankkonto förankrar jag känslan av överflöd. När jag är fylld av kreativitet i något projekt förankrar jag känslan av flow. När jag klarar mer än jag trodde förankrar jag känslan av styrka och mod. När jag får hem ett fullkomligt friskt besked från cellprovet förankrar jag känslan av hälsa och välmående. När jag får luta mig tillbaka i Henriks armar, i vår lägenhet, förankrar jag känslan av tacksamhet. Och så vidare, och så vidare, och så vidare.

Det finns oändligt många stunder som kan förankras på en dag. Genom att medvetet förankra dem stannar jag upp i stunden, mitt i upplevelsen, och tar ett slags energimässigt fotografi som jag sedan kan bära med mig. Med tiden samlas de här bilderna, känslorna och upplevelserna på hög. Jag uppfylls av den magi som ständigt finns tillgänglig i min vardag. Och jag börjar rent av leta efter de där stunderna som jag kan förankra.

Jag tror verkligen att min förankringsritual hjälper mig att bjuda in mer av det jag vill ha i mitt liv. Det blir ju annars så lätt att fokusera på det som saknas eller det som är fel. Men om jag istället skiftar fokus till det som finns – det som är helt och friskt och fullkomligt och fantastiskt – tror jag att det i sig skapar förändring. Eller det är i alla fall min upplevelse.

 

 


Den förbjudna finlandssvenskan

Skrivet av Hanna Rosvall 06.11.2020 | 6 kommentar(er)

C8D88C77 FC5F 466D BF51 2602C6EFE296

Jag såg i min kalender att det är svenska dagen i Finland. Det fick mig att tänka till. Egentligen är finlandssvenskan något jag har tänkt en hel del på sedan jag flyttade till Malmö 2018. Och jag tror att jag äntligen har slutit fred med den. Det här är alltså ett inlägg jag har tänkt skriva flera gånger, men aldrig riktigt hittat rätt tillfälle. So here it goes.

Jag hade förmånen att födas in i en tvåspråkig familj och få två språk gratis: finska och svenska. Svenska blev mitt modersmål eftersom mina föräldrar valde att jag skulle gå i svenskspråkigt dagis och svenskspråkig skola. Det blev helt enkelt naturligt så att jag hade mest svenskspråkiga kompisar och intressen. Som vuxen hade jag starka finskspråkiga influenser i mitt liv – till exempel genom att jag jobbade på en finskspråkig reklambyrå och hade finskspråkiga pojkvänner – men svenskan fortsatte att vara mitt första språk.

Någonstans på vägen utvecklade jag också en stor stolthet för det svenska språket. Kanske tack vare min pappa som bland annat är väldigt aktiv i Svenska klubben i Vasa. Men också på grund av det svenska språkets minoritetsstatus i Finland. Så jag blev en av dem som alltid kommunicerade på svenska, om möjligt, och röstade självklart på Svenska folkpartiet. En dag blev jag själv också medlem i Svenska klubben.

Det kändes helt naturligt att flytta till Sverige. Men samtidigt inte. För nere i Malmö klingade min finlandssvenska plötsligt väldigt klart i jämförelse med skånskan. Och jag blev väldigt, väldigt, väldigt medveten om det. Det gick nästan inte att öppna munnen utan att någon kommenterade min dialekt eller frågade om jag är från Finland. Eller Gotland. Eller Norge. Ja, det blev i alla fall många frågor. Och budskapet kändes tydligt: Du är inte härifrån, du är annorlunda! Som nyinflyttad kände jag mig inte helt bekväm med det. Mer än en gång hörde jag låttexten "I'm an alien, I'm a little alien, I'm an Englishman in New York" i mitt huvud.

Min instinkt var att försöka gömma mig lite – hitta ett kamouflage. Så jag omfamnade alla situationer när jag fick kommunicera på engelska – mitt tredje språk. Men största delen av tiden behövde jag ändå prata svenska. Och det fick mig att känna mig fången. För plötsligt kände jag mig inte helt bekväm med att prata mitt modersmål. Fastän jag alltid har haft ett otroligt rikt språk och stort ordförråd kändes det lite knepigt att kommunicera.

Inom mig väcktes något slags mindervärdeskomplex. Jag insåg att skolan, i olika former, hade präntat det i mig sedan jag var barn. Alla de där varningarna angående de finlandssvenska orden som rikssvenskarna aldrig skulle förstå. Och alla proven där man skulle identifiera och eliminera allt som liknade en finlandism. Allt det där med att aldrig göra misstaget att säga "tvåtusentjugo" då det heter "tjugotjugo". Och det osynliga straffet som väntade den som sa "hoppeligen" istället för "förhoppningsvis" eller "kännspak" istället för "karakteristisk". Eller – det otänkbara – "semla" istället för "fralla" eller "halare" istället för "overall" eller "roskis" istället för "papperskorg".

Jag undrar vem som har bestämt att finlandssvenskan behöver vara så hårt bevakad. För när jag talar med rikssvenskar här i Skåne får jag ständigt kommentarer om hur vacker finlandssvenskan är. Senast igår träffade jag en person som sa att det var en glädje att få höra finlandssvenska. En del personer går till och med så långt att de säger att finlandssvenskan är den "äkta" svenskan, eller i alla fall en av de högst värderade dialekterna i Sverige. Och när jag berättar allt det där om "tjugotjugo" och finlandismer tycker rikssvenskarna att det är löjligt. För det finns visst rikssvenskar som säger "tvåtusentjugo" och alla jag har pratat med tycker att det är fint och spännande med finlandssvenska ord och uttryck.

Jag googlar finlandismer. Jag kommer in på Wikipedia där jag bland annat möts av följande texter:

"...den finlandssvenska språkvården ... arbetar för att göra finlandssvenskar medvetna om finlandismer och upplysa om de rikssvenska eller allmänsvenska alternativa uttryckssätten, med målet att finlandssvenskan ska skilja sig från rikssvenskan så lite som möjligt."

"Oaccepterade finlandismer är uttryck som är spridda i åtminstone delar av Svenskfinland, men som måste anses som brott mot den allmänsvenska språknormen."

"Har finlandssvenskar ingen rätt att forma sitt eget modersmål? Måste man alltid säga som i Sverige? Språkvårdens svar är att målet måste vara att göra svenskan i Finland så lik svenskan i Sverige som möjligt, för att språket ska överleva, men ... vårdad finlandssvenska är fullt gångbar i Sverige."

Alltså...vilken kamp! Vissa finlandismer "måste ses som brott mot den allmänsvenska språknormen" och endast "vårdad finlandssvenska" kan talas i Sverige? Det är ju helt absurt egentligen. Och som finlandssvensk i Sverige är det här absolut inte min upplevelse. Här är det snarare så att alla dialekter uppmuntras. Tågpersonalen talar bred skånska eller skånsk-danska och så blir det bra ändå. Jag har aldrig upplevt att någon ber om ursäkt för sin dialekt eller försöker ändra sitt uttal för att bli förstådd eller accepterad. Alla språkliga blommor får blomma.

Jag måste erkänna att jag justerade mitt språk, särskilt i början. Och det var utmattande! Att hela tiden tänka på uttal eller ordval eller om jag blir förstådd var hemskt – särskilt eftersom det ändå handlar om svenska som är mitt modersmål. Efter två år i Sverige bryr jag mig inte så mycket längre, men visst finns det situationer när jag behöver ta till en rikssvensk accent. Till exempel när jag ska säga siffran sju. Så jag är tacksam för att jag inte fick med en sjua i mitt svenska personnummer.

Det här inlägget är inte helt neutralt – jag vet. Det finns en underton av irritation och ilska, för att det är det jag ofta har känt. Jag önskar att skolsystemet skulle ha programmerat mig att vara stolt över min unika dialekt (om finlandssvenskan kan sägas vara en dialekt) så att jag inte skulle behöva uppleva osäkerhet kring mitt modersmål i ett grannland som talar exakt samma språk. Särskilt eftersom alla de där röda flaggorna som skolan skickade med mig till Sverige verkar vara helt obefogade.

Så idag, på svenska dagen, omfamnar jag finlandssvenskan för allt den är. Det finns en bok om finlandismer i min bokhylla som jag nog kommer att göra mig av med. Och jag vill försöka skala bort all inlärd osäkerhet kring mitt språk så att jag stolt och obehindrat kan tala finlandssvenska i Sverige. För det är ju faktiskt en av de vackraste formerna av svenska.

 Bilden är för övrigt från kanalen strax intill vår lägenhet. Kan verkligen rekommendera ett besök till vackra Malmö när det blir läge att resa igen.

 


På den här dagen

Skrivet av Hanna Rosvall 21.10.2020

965674FD 33DE 44BF 92A7 9A9F0E0E8D14

Ett minne dök upp igår. Du vet, ett sånt där som Facebook bjuder på ibland: På den här dagen för X år sedan. Just det här minnet var åtta år gammalt. En bild från 2012 – det mytomspunna året då profetiorna siade att jorden skulle gå under. För min del fanns det sanning i de där urgamla orden. Det var nog kring 2012 som jag började vakna upp till en ny verklighet.

2012 var året när jag var ständigt sjuk. Jag gick från en antibiotikakur till en annan och hade både det ena och det andra symtomet. Till och med folk omkring mig reagerade på att mina förkylningar inte tycktes gå över. Visst, jag var helt överarbetad – vilket säkert påverkade mitt immunförsvar – men under ytan bubblade också en större förändring som jag ännu inte kunde förstå.

På den där dagen, för 8 år sedan, satt jag med en köplapp i knät. Siffran, 001, var anmärkningsvärd – resultatet av att jag stått utanför apoteket och hängt på låset tillsammans med ett gäng pensionärer. På den där dagen var jag 24 år gammal. Jag kände att jag inte hörde hemma utanför apoteket, tidigt på morgonen. Men där stod jag. Redo att hämta ut ännu en antibiotikakur.

Det finns likheter mellan den där dagen och den här dagen. I skrivande stund är jag nämligen också förkyld. Det känns lite spännande att tänka att en förkylning kan upprepas på exakt samma dag. Men det blir riktigt hisnande när jag tänker på vilken enorm skillnad det här knappa årtiondet har gjort.

På den där dagen, för 8 år sedan, var jag uppgiven. Kraftlös. Jag hade kapitulerat. Jag gick till läkaren – om och om igen – för det var det enda jag kände att jag kunde göra. Jag åt snällt medicinerna som jag fick utskrivna och hoppades på det bästa. Och så upprepade jag beteendet tills jag slutligen blev frisk.

Det dröjde inte ens ett år innan jag blev utbränd. Men något hände inom mig i samband med det. Jag slängde recepten jag hade fått utskrivna och vände in på en helt ny väg. Med mina sista krafter släpade jag iväg mig själv till en klok kvinna, läkare i kinesisk medicin. Det visade sig vara ett av de bästa besluten jag någonsin har gjort.

Åtta år senare har jag samlat på mig så mycket kunskap. Från kloka personer som jag har träffat och som har behandlat mig på olika sätt, men också genom egna studier. Mindfulness. Yoga. Läkande mat. Helande örter. Akupunktur. Zonterapi. KBT. Kosttillskott. Min resa har varit både kroppslig och själslig, andlig och alldaglig.

Min största lärdom har nog ändå varit att allt hänger ihop. Jag är en helhet. Därför har jag också fått mycket hjälp av till exempel den österländska medicinens holistiska synsätt. Att inte isolera ett symtom, utan att istället se allt omkring. Känslorna, kosten, livsstilen, energiflödena. För allt, allt, allt hänger ihop.

Förstå mig rätt. Den 'traditionella' vården har absolut en plats i helheten den också. Jag är tacksam för att det finns mediciner som kan skrivas ut vid behov. Så mitt syfte är alltså inte att säga att det är dåligt att gå till en läkare. Det som min insikt handlar om – när jag jämför 2012 och 2020 – är att jag inte hade nån kunskap om hur jag kan läka mig själv och vad som döljer sig bakom mina symtom, ur ett större perspektiv. Det är förstås viktigt att vara försiktig också när det kommer till örter och naturliga preparat. Att alltid rådfråga kunniga personer och så vidare. Men jag tror verkligen att individen själv också kan lära sig om och påverka sitt välmående.

Vi kan alla göra något. Vi kan se till så att vår fysiska kropp får det den behöver i form av näring, vila och rörelse. Att våra känslor får uttryckas på ett sunt sätt och att vi inte bär runt på tunga grejer. Att vår energi får flöda fritt och att det finns en balans mellan in- och utflöde. Att vi omger oss med sådant som får oss att må bra. Att vi gör sådant som känns meningsfullt och som ger oss möjligheten att bli de bästa möjliga versionerna av oss själva.

På den här dagen, 2020, känner jag mig alltså hoppfull. Fastän jag väldigt sällan är sjuk nuförtiden har jag åkt på en ordentlig förkylning. Kanske på grund av att jag har en väldigt stressig månad bakom mig. Men det är okej. För de senaste åtta åren har jag samlat på mig en hel del kunskap om mig själv – min kropp, min själ – och vet hur jag kan hjälpa mig själv att återfå balansen.

Därför känner jag hur min energi återvänder dag för dag. Och mitt i förkylningen är den sprudlande glädjen nära till hands. Skulle jag behöva gå till läkaren och få ett recept utskrivet, så gör jag det. Men den största skillnaden – jämfört med 2012 – är nog att jag inte längre känner mig som en passagerare i min personliga healingresa. Jag har blivit reseledaren.

Må väl, ta hand om dig själv. Och kom ihåg att det här bara är min upplevelse – din resa kanske ser helt annorlunda ut <3

 

 


Helgskammen

Skrivet av Hanna Rosvall 10.10.2020 | 1 kommentar(er)

IMG 3922

Fredag. En diskussion med en kollega. Vi står i hallen på kontoret och knyter skorna. Frågar varandra vad vi har för helgplaner. Det blir tyst. Min kollega säger: "Jag har inga planer...och jag har äntligen lärt mig att inte skämmas för det". Hon berättar att hon tidigare aldrig skulle ha vågat erkänna att hon sett tre säsonger av Game of Thrones på en helg. Men nu bryr hon sig inte längre. Två andra kollegor ansluter sig. En utbrister: "Doing nothing is the best!" Och plötsligt blir vår diskussion en hyllning till att göra ingenting.

Jag och Henrik har inte heller några planer den här helgen. Det känns rimligt efter några galna veckor med jobb nästan från morgon till kväll. Så vi ger oss själva tillåtelse att bara ligga i sängen och stirra i taket, om det är vad som krävs. Vi ställer inga krav på städning eller matlagning eller något annat. För tvätten kan vänta. Och det finns Foodora.

Men behöver det vara så? Behöver man typ jobba ihjäl sig innan man kan unna sig en helg av ingenting? Behöver man liksom förtjäna det? Jag tror inte det. Jag tror att tomheten behöver få finnas jämte allt det andra som vi fyller våra liv med. Den behöver få vara likvärdig. Och jag tror också att det behöver finnas en balans – tomrummet behöver ibland få innehåll.

Men den där skammen. Var kommer den ifrån? Varför är det så viktigt att åstadkomma märkvärdiga saker på helgen? Nästan som att det ibland kan bli en tävling. På måndag ska man helst kunna berätta att man har målat huset eller vandrat i ett naturreservat eller haft middag för alla vänner eller äntligen lärt sig måla akvarell eller passat på att sortera bokhyllan eller gått en onlinekurs eller tränat inför ett maraton eller haft besök av släktingar eller på något annat sätt maximalt ha tagit till vara på helgen. Men har man istället sett tre säsonger av Game of Thrones så blir man ganska tyst. För det är ju pinsamt att slänga bort så mycket kvalitetstid. Eller?

Jag har själv aldrig känt mig särskilt dömd av mina kollegor. Det har känts okej att säga att jag inte har gjort något särskilt i helgen. Men istället har jag själv ibland känt en press på att jag borde göra 'mer'. Till exempel när jag passat på att ta en sovmorgon en lördag och vaknat till ett Instagramflöde där väldigt många personer redan lagt upp bilder som visar "lunch i skogen med hela familjen" eller "allt detta som jag redan bakat" eller "rummet som jag precis målat" eller "dessa 50km som jag cyklat". Och jag har tänkt...klockan är 11?!

Jag kan helt ärligt säga att jag inte är någon morgonmänniska. Och särskilt på helgerna passar jag på att sova så länge och så mycket som möjligt. Men samtidigt vet jag att det finns personer som naturligt går upp väldigt tidigt och som njuter av att fixa och dona när det blir helg. Ibland är jag precis likadan – jag vaknar tidigt, har massor av energi och gör hur mycket som helst innan lunch.

Mitt inlägg handlar alltså inte om att peka finger. Jag är mest nyfiken på var den här helgskammen egentligen kommer ifrån. Varför kan vi inte alla fröjdas åt det fina i att de allra flesta har två lediga dagar i veckan då de kan göra precis vad de vill? För vissa innebär det massor av aktiviteter, för andra innebär det tre säsonger av Game of Thrones. Eller att ligga i sängen och stirra i taket.

Det ena är inte bättre än det andra. Så istället för att jag – som kanske passat på att vakna kl.11 en lördag – ska känna mig dålig i jämförelse med någon annan som redan åstadkommit X, Y och Z, kunde jag istället tänka: "GOOD FOR YOU!" Och den där personen som gått upp klockan 6 och bestigit ett berg kan, på samma sätt, se min sovmorgons-selfie och uppskatta att jag gav mig själv det jag behövde just då, dvs. sömn.

Kanske handlar det hela om att helgen är så kort. Kanske är det därför som vi känner en sorg ifall vi inte optimerar och maximerar den lediga tid vi har. För det är ju faktiskt bara två dagar. Särskilt på vintern kan det vara den enda möjligheten att komma ut i dagsljuset. Eller helt enkelt göra det som själen längtar efter. För sanningen är ju att en stor del av våra liv fylls av jobb. Så om jag känner mig dålig i jämförelse med någon annan kanske det egentligen handlar om att jag önskar att jag kunde göra mer av det jag längtar efter. Eller så kan det vara ett prestationsmönster där jag lurar mig själv att tro att vila, återhämtning och att 'bara' vara inte är värt något.

Så, om du behöver göra ingenting den här helgen: Gör det! Utan att känna några skuldkänslor. Utan att känna någon rapporteringsskyldighet i fikarummet på måndag. Och skulle någon fråga dig vad du gjorde i helgen, kan du helg ärligt och med gott samvete svara: "Jag gjorde ingenting. För det var exakt det jag behövde just då."

 

 


Jag såg en fågel dö

Skrivet av Hanna Rosvall 08.10.2020

evie s npaXePc13ec unsplash

Det var en helt vanlig dag då jag hörde en duns. Jag rusade upp från min dator, skrek till när jag insåg vad som hade hänt. Jag föll ner på knä. Och genom balkongdörren bevittnade jag sedan den sista långsamma rörelsen – fågelfötterna som slutgiltigt sträckte ut sig innan livslågan slocknade i de vackra bruna ögonen.

Henrik gick ut på balkongen. Genom en ridå av tårar såg jag honom lyfta upp fågeln i sina händer. Jag hörde honom säga något om att fågeln hade brutit nacken. Men jag hade inga ord.

Vi satt med fågeln en lång stund. Beundrade dess vackra fjäderskrud. Kroppen som fortfarande var varm, men som plötsligt hade blivit ett skal. Vår hund, Wilja, satt på golvet bredvid och nosade försiktigt på fågeln. Hon höll avstånd – som om hon kunde känna det heliga i stunden. Som om hon kunde förstå övergången vi fick bevittna.

Jag tänkte på fågeln hela dagen. En del av mig undrade om allt hade varit en slump. Eller hade fågeln valt att dö på vår balkong? Hade den valt just vårt fönster för att, med sin död, förmedla något? Eller för att helt enkelt bli sedd, sörjd och respektfullt begraven med en bukett torkad lavendel? Det var omöjligt att veta.

På något sätt kändes det som att fågeln speglade mig. För just den dagen kände jag mig lite vingklippt. Men samtidigt kände jag mig också farligt nära att själv – i full fart – flyga mot en öppning som skulle visa sig vara ett stängt fönster. Tanken var skrämmande. Nästan som att jag hade fått en varning från Universum.

Låt mig förtydliga hur jag tänker. Jag försöker inte påstå att den stackars fågeln offrade sitt liv bara för att jag skulle vakna upp och förstå att sakta ner. Men om det någonstans, i Universums stora plan, står skrivet att en fågel ska avsluta sin existens genom att flyga in i ett fönster...är det då helt omöjligt att det fönstret väljs ut så att händelsen också kan tjäna ett högre syfte? Jag tror inte det. På något sätt är vi nog alla sammankopplade i den kosmiska väven.

Vad mer kan jag säga. För mig har de senaste veckorna känts lite som ett fritt fall. Någon slags störtdykning in i en stressnivå som jag inte trodde att jag skulle uppleva igen. Jag har varit helt överbokad och överarbetad och övertrött och överväldigad. Jobbat nästan från morgon till kväll varje dag. Verkligen skrämmande flashbacks till tiden innan jag blev utbränd för ca 8 år sedan.

Men det har ändå varit annorlunda. För jag har inte varit ensam. Jag har fått sådant ovärderligt stöd från fina människor omkring mig. Och när jag utmattad stupat i säng har jag fått falla ner i Henriks trygga armar. Dessutom har jag insett att jag, de senaste 8 åren, har samlat på mig ovärderlig kunskap om mig själv och hur jag, genom olika övningar, kan hjälpa min kropp och mitt sinne att återfinna balansen. Mitt i kaoset har jag med andra ord känt mig trygg. Hållen. Villkorslöst älskad.

Förra helgen unnade jag mig själv faktiskt lite egentid. Det blev både bra och dåligt, kan man väl säga. Jag åkte nämligen på en kurs i djurkommunikation och personlig utveckling, vilket förstås var magiskt. Men det var också en hel del som rördes upp inom mig under mina möten med både hästar och människor, och jag hade liksom inte utrymmet att bearbeta det eftersom jag behövde sitta och jobba sent in på kvällen efter båda kursdagarna. Inte så jättebra planering från min sida. Men ändå 100 % värt det.

Nu kan jag nog ändå konstatera att jag börjat landa igen. I tisdags unnade jag mig själv en Reiki-session. Igår hade jag min första lediga kväll på väldigt länge. Idag fick jag inleda morgonen i stallet. Och det är som att livet bara strömmar tillbaka in i mig, fastän jag fortfarande är väldigt trött. Henrik har också jobbat massor. Så vi ser fram emot NOLL planer – att göra absolut bara det vi vill och orkar hela helgen. Fastän det skulle innebära att bara sova. Och så kommer jag nog också att bearbeta intrycken och insikterna från förra helgens kurs... Vi får se om det blir ett blogginlägg om det i framtiden.

Just nu känner jag alltså att jag befinner mig på en bra plats. Men jag har också fått mig en rejäl tankeställare. På något sätt trodde jag liksom inte att jag var kapabel att halka in i en sån här arbetssituation igen. Det finns helt klart saker jag behöver se över och förändra i mitt liv. Helt. På. Riktigt. NU.

Och så tänker jag också så här: Det senaste årtiondet har jag gett så otroligt mycket för min karriär – på bekostnad av mitt eget välmående och mina nära relationer. Visst, jag har uppnått mycket och fått njuta av en hel del framgång. Men har det varit värt det? Och vill jag köra på i samma stil i 10 år till? Eller är det dags att ta ett steg tillbaka från karriären och prioritera något helt annat? Istället för att fortsätta springa ifrån de här frågorna, ska jag den här gången frivilligt stanna upp och hitta svaren – i god tid innan Universum placerar en glasvägg framför mig.

 

Bild: Pixabay


Alltid tillgänglig?

Skrivet av Hanna Rosvall 09.09.2020

IMG 4154

Ibland drömmer jag om att försvinna in i skogen. Att bara gå och gå tills jag passerar tröskeln för tid och rum. Lägga mig ner i mossan och bara andas. Omfamnas av naturens kravlösa kärlek. Existera sida vid sida med varelser som bara är där – som alltid har varit där, i en eller annan form. I deras sällskap tänker jag att jag också skulle få tillåtelse att bara vara.

Jag längtar till det vilda och trolska. Det finns ingen tvekan om det. Men jag tror att min längtan till skogen också representerar något annat. Att det liksom kamouflerar en annan inre önskan. Jag tror nämligen att jag fick syn på ett undermedvetet mönster igår.

Det som hände var följande. Jag skulle åka iväg till stallet och kom plötsligt ihåg att jag hade glömt att följa upp ett missat samtal. "Jag har så dåligt samvete för att jag så ofta missar samtal då jag har telefonen på ljudlös", suckade jag åt Henrik. Samtalet och ärendet ifråga var inte akut på något sätt, men jag kände mig ändå så dålig. Då svarade Henrik, så där klokt som han ofta gör: "Jag tror du behöver träna bort förväntningen att alltid vara tillgänglig".

Jag tror du behöver träna bort förväntningen att alltid vara tillgänglig. Det var något med de där orden som rörde upp något djupt inom mig. Och ju mer jag tänkte på det, desto mer resonerade det. För det var samma förväntning som igår kväll fick mig att läsa mailen sent på kvällen. Samma förväntning som imorse fick mig att öppna mailen typ direkt efter att jag stängt av väckarklockan på telefonen. Samma förväntning som får ångesten att stiga inom mig när jag missat ett samtal, glömt att svara på ett mail, eller drar ut på att svara åt någon på Messenger eller WhatsApp eller Instagram eller younameit.

Det handlar inte om att jag inte vill svara. Jag är jätteglad för alla som tänker på mig, hör av sig till mig. Men jag undrar var den där oskrivna regeln fått sin början – den som säger att jag måste släppa allt och svara genast. För annars är jag en dålig och arrogant människa som skiter i alla andra. När jag skriver ut det så där låter det ju helt absurt. Men samtidigt tror någon del av mig att det är sant. Innerst inne finns ett litet barn som är rädd för att bli dömd och avvisad om hon inte alltid är tillgänglig.

Tillbaka till skogen. Jag tänker så här. Mitt verkliga behov är att dagligen finna tid för att vara offline, för mig själv. Samtidigt finns det människor som vill att jag ska vara online. Då har jag svårt att berättiga min offlinetid. För jag vill verkligen ha kontakt med alla fina personer som hör av sig. Så om jag plötsligt stänger av – springer in i skogen – är jag nog, innerst inne, rädd för att ingen ska stå kvar och vänta på mig när jag är redo att vara online igen.

Därför väljer jag att ständigt tänja på min offlinetid. Jag väljer att ständigt öppna den stängda dörren där jag satt upp skylten "vänligen stör ej". För jag tänker att ingen annan vet att jag vill vara för mig själv just då. På semestern har jag ju ändå en out-of-office, då känner jag mig mer bekväm med att vara otillgänglig. Det är spännande att det lilla automatiska mailmeddelandet faktiskt har en så stor effekt på mig. Det är också spännande att jag tänker i allt-eller-inget-banor. Att jag antingen måste vara 100 % närvarande, eller helt off the grid. Och också det där med att jag tror att alla andra kräver den där fullständiga närvaron av mig, 24/7.

Egentligen är det hela väldigt odramatiskt. Om jag själv ringer upp någon och inte får något svar så ringer jag upp dem igen. Ibland får man helt enkelt vänta lite. Svårare än så är det inte. Så, varför ser jag då framför mig hotbilder av människor som tar avstånd för att jag "skiter i dem"? Eller ser ner på mig för att jag "inte bryr mig"? Det känns som att det är röster från mitt förflutna som talar. Och det är det nog, med största sannolikhet. För jag har tyvärr fått uppleva en sådan dynamik med vissa personer som funnits i mitt liv.

Nu kanske det här låter mer dramatiskt än det egentligen är. Jag tycker själv att jag blir bättre och bättre på att ha olästa mail i inboxen, att ha telefonen på ljudlös och låta bli att svara på meddelanden direkt. Men jag märker ändå att det finns något oläkt inom mig, kopplat till det här mönstret och rädslorna som orsakar det. Det dyker upp då och då, som till exempel igår. Så jag känner att jag får vara uppmärksam på hur det visar sig i mitt liv, och gå emot det obekväma i att inte alltid vara tillgänglig.

Först och främst behöver jag ju faktiskt vara tillgänglig för mig själv. Jag behöver ibland hänga upp den där "vänligen stör ej"-skylten och stänga dörren med gott samvete. Och jag behöver lära mig att lita på att när jag sedan öppnar dörren igen, har ingen försvunnit. Det jag vill se framför mig är istället människor som säger "så bra att du skapade utrymme för dig själv så att du nu kan känna dig själsligt påfylld och vara ännu mer närvarande när du möter oss". Om jag är riktigt ärlig är den drömmen faktiskt egentligen redan verklighet – jag behöver bara släppa taget om de gamla skuggorna som inte fullt tillåter mig att stiga in i den här nya verkligheten.

 

 


Uträtta / Utforska

Skrivet av Hanna Rosvall 26.08.2020

IMG 4131

Det är onsdag. Jag har, helt på riktigt, bokat in "blogga" i min kalender. Det är en del av den commitment jag delade offentligt förra veckan – den som bland annat handlar om att skapa mer space för mina egna kreativa projekt. Mer utrymme för mig själv, helt enkelt. I allra högsta grad handlar mitt commitment ändå om att omprioritera min tid för att börja samla tillbaka min kraft från jobbet som slukat majoriteten av min energi det senaste årtiondet.

Så jag tar datorn från arbetsrummet och sätter mig på balkongen. Jag gör till och med detta mellan två kundprojekt, bara för att bevisa för mig själv att jag inte alltid behöver vara min sista prioritet. Vackert så. Men när jag nu sitter på balkongen och skriver så står det lite still. Jag låter fingrarna röra sig över tangentbordet i hopp om att någon insikt infinner sig, att jag snart vet vad jag ska skriva om. Men ärligt talat vet jag inte riktigt vad det skulle vara.

Jag tänker tillbaka på veckan som varit, försöker hitta något att ta fasta på. Visst har det funnits sår som kommit upp till ytan för att läkas. Viktiga diskussioner om vad som egentligen är viktigt i livet. Stunder av insikt som gett mig gåshud. Men när jag nu plockar fram dem, en efter en, på mitt mentala ritbord, känns de som fragment. Garnnystan som leder in på helt egna berättelser. Framför mig har jag kanske fem blogginlägg. Men jag vill skriva bara ett.

Jag inser att jag fortfarande är inne i något slags arbetsmode. Jag fokuserar på vad som ska uträttas istället för vad som kan kännas och utforskas. Det är lite bakvänt. För just nu har jag ingen brief att utgå ifrån, ingen kund att skriva för. Det är bara jag och det JAG vill uttrycka. Här och nu.

Ett djupt andetag. Jag checkar in med mig själv. Jag bestämmer mig för att börja om.

Just nu vill jag uttrycka följande. Jag känner mig lite ledsen. För egentligen är den här dagen ganska fullbokad. Den här dagen är ganska fullbokad fastän jag lovat mig själv att jobba högst en halvdag på onsdagar. Den insikten gör mig nu arg, rent av förbannad. Varför är det så otroligt svårt att tillåta mig själv att inte jobba? Varför ger det mig så dåligt samvete? Varför känner jag mig lite illa till mods när jag ser en tom onsdag, mitt i veckan, mitt i en full kalender? Varför går jag med på att göra projekt X och Y och bokar upp hela min dag istället för att säga "kära projekt Y, du får vänta till nästa vecka".

Innerst inne vet jag att det handlar om ett inrotat mönster. Jag vet också att det bara är jag som kan skapa en förändring. Och när jag gräver ännu djupare ser jag att jag nog är rädd för det blanka pappret. Det känns löjligt – jag har aldrig skrivkramp när jag jobbar. Men jag får erkänna för mig själv att det är annorlunda när jag ska sätta mig ner och låta min själ tala. För jag har blivit så van att berätta andras berättelser, att vara kreativ på någon annans villkor. Det senaste årtiondet har jag varit en shapeshifter som kanaliserat berättelser och budskap och insikter för andra. Och jag har älskat mitt jobb som copywriter och konsult. Verkligen. Men jag har tappat kontakten till det unika som vill JAG vill låta Universum uttrycka genom mig.

Nå, jag har i alla fall tagit mig tiden att skriva det här blogginlägget. Det är väl bättre än ingenting? Absolut. Och nästa onsdag kommer jag definitivt att vara ledig (mer om det senare). Men när jag blickar tillbaka på det som nu uttryckts genom mig, i det här inlägget, så undrar jag om det är av något värde. Det har sagts, alltså finns det. Jag har sänt dessa tankar ut i Universum, att delas med dig som läser. När vi möts vävs våra livstrådar samman för att skapa nya mönster i den kosmiska väven. Kanske är det energin i själva mötet som är viktigt – inte det som sägs. 

ps. Jag känner mig kallad att ställa frågan: Finns det något som du vill att jag skriver om, utforskar? Lämna i så fall gärna en kommentar <3

 


Hundratio till noll

Skrivet av Hanna Rosvall 19.08.2020

18D8E5D5 BAE5 4221 AAD8 CE013C35B568

Det är augusti. Det är den tredje arbetsdagen efter min fem veckor långa semester. Det har varit en hemester, eller Svemester som vissa kallar den. Den första sommaren i vårt nya hem. En sommar som varit unik på många sätt. Men det finaste – och sjukaste – är att det här är första gången. Någonsin. Som jag kommer tillbaka från semestern och känner mig helt utvilad.

I över 10 år har jag alltså haft semester, men aldrig riktigt känt mig riktigt utvilad. Varför? Jag har funderat mycket på det. Och jag tror att det har att göra med att också semestern, i alla fall för mig, ofta förknippas med många krav. Allt det där med att passa på och ta vara på och optimera och maximera. Minst en resa någonstans. Och alla de där man ska träffa. Och alla aktiviteter som ska prövas på. Och så allt som ska hinna fixas hemma. Plus obligatoriska frukostar, luncher, vinglas, bokläsningar utomhus. För att inte glömma tiden som ska spenderas på badstranden. Med mera med mera med mera. För sedan ska ju allt detta blickas tillbaka på när höstvindarna viner.

Kanske handlar det om att den nordiska sommaren är så kort. Alla vi som älskar att omfamnas av värmen och ljuset får liksom ett litet fönster där vi ska klämma in all njutning och passa på att ladda batterierna. Inte så konstigt att den kroniska passa-på-vågen sköljer över oss när vi äntligen får semester. För det är ju också väldigt ovanligt att ha fyra veckor frihet och egentid.

Den här sommaren släppte jag faktiskt alla krav. Inga resor, minimala planer, carpe diem – utan skuldkänslor. Jag gav mig själv tillåtelse att sova, sitta på balkongen och stirra, ligga på bryggan och läsa. Hämta takeaway var och varannan dag. Kolla telefonen bara en gång om dagen. Städa och/eller packa upp flyttlådor exakt så lite eller mycket som jag orkade. Vara ute i naturen, med hunden, med hästarna. Alltså...det var MAGISKT. En kväll hade jag och Henrik lite ångest eftersom vi inte badat alls. Men sedan släppte vid det och tänkte: skit samma. Några dagar senare åkte vi ändå iväg till en sjö och badade med en vän, vilket förstås var fantastiskt. Kändes fint att vi fick uppleva det.

Men jag känner att det här bara är början på den återhämtning som min kropp egentligen behöver och längtar efter. Visst kunde jag vara ledig i fem veckor till, men jag tror inte att det skulle lösa de egentliga problemen: Att jag ständigt tänjer på mina gränser. Att jag får skuldkänslor när jag inte "gör" tillräckligt. Att jag åsidosätter mina egna behov för att vara andra till lags.

Dessutom har jag identifierat ett mönster som jag ständigt upprepar. Det handlar om att köra på till 110% tills det blir helg, eller några helgdagar i sträck, eller till och med semester. Då behöver jag egentligen gå ner till NOLL för att på något sätt över huvud taget kunna kompensera och balansera upp mitt liv. Men det händer väldigt sällan. För jag får dåligt samvete när jag säger nej eller "bara är" eller inte träffar någon. Så jag kör helt enkelt över mitt behov att stanna upp eller ha egentid och fortsätter framåt istället.

Det känns så otroligt bakvänt, när jag tänker på det. Varför har jag – det senaste årtiondet – gett så mycket till mitt jobb att jag sedan haft väldigt lite att ge åt mig själv, mina nära och kära? Att gå in på det skulle nog vara en helt egen historia. Men jag börjar inse att fastän jag kommit långt i min karriär, har det delvis varit på bekostnad av mitt eget välmående och mina nära relationer. Det har inneburit att jag inte har känt mig utvilad efter en enda semester – inte förrän nu när hela världen mer eller mindre saktat ner.

För första gången committar jag nu till att göra konkreta förändringar. Till exempel är min telefon på ljudlös. Jag har dessutom städat upp startvyn på min iPhone så att där endast finns sådant som jag värdesätter. Mailen, alla verktyg jag använder för sociala medier i mitt jobb – de har fått flytta till en egen vy. När jag öppnar telefonen ser jag alltså nu endast notifikationer som innebär meddelanden från vänner och familj. Vill jag gå in i mailen eller kolla något arbetsrelaterat behöver jag medvetet swipa höger för att göra det. Först tänkte jag: Kan jag verkligen göra det här? Tänk om jag missar något? Men efter några veckor kan jag bara konstatera att det här känns helt fantastiskt!

lugnorosvall phonescreen

I somras pratade jag med en vän om varför man egentligen behöver vänta till semestern för att vila upp sig. Jag har tänkt mycket på det och kommer att vidta konkreta åtgärder för att skapa utrymme för återhämtning mitt i arbetsvardagen. Till exempel kommer jag att vara supertydlig med mina kunder angående vad jag hinner eller inte hinner. Jag kommer att tillåta mig själv att säga stopp när kalendern blivit uppbokad och endast jobba kvällar och helger om det verkligen behövs. Dessutom är min ambition att hålla i alla fall halva onsdagen öppen för mina egna kreativa projekt. Förhoppningsvis ger det mig utrymmet att börja blogga mer regelbundet <3

Det är alltså den tredje arbetsdagen efter semestern. Jag har redan fått träna på att sätta gränser och administrera min tid. Det känns bra. Men på måndagen satt jag ändå till kl.23 och gick igenom mailen. Och igår satt jag ändå allt för länge med telefonen i handen och fixade med allt möjligt. I skrivande stund känner jag mig också lite överstimulerad. Men jag ska verkligen unna mig själv en offlinekväll efter det här. För det behöver jag. Och jag är så tacksam för att jag är i kontakt med detta inre behov som jag nu kan bejaka, istället för att förneka det.

 


Kolla lamporna i kanalen

Skrivet av Hanna Rosvall 04.07.2020

IMG 3784

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Maj och juni har varit så otroligt intensiva månader att jag knappt hunnit stanna upp för att reflektera över vad som händer. Jag har bara gjort, gjort, gjort. Flexat och fixat och pusslat. Många gånger har mina gränser varit mer eller mindre utsuddade. Jag har prioriterat det som andra behöver – på bekostnad av det som jag själv behövt just då.

Min egen self care har bestått av små ögonblick. Typ 5 minuter yoga innan jag lägger mig. 30 minuter Qi Gong om jag riktigt tagit mig tid. Eller att jag spontant lagt mig på golvet och försökt andas. Ett telefonmöte som jag lyckas kombinera med en hundpromenad. Ett bad. En fin stund med en vän. Små vardagliga gyllene ögonblick av närvaro med Henrik, Wilja, och hästarna.

Tiden jag avsatt för mig själv har ändå inte varit tillräcklig. Jag har varit tankspridd, frånvarande. Jag har glömt saker. Jag har varit trött och lättirriterad och stundvis känt att om någon ber mig om en enda sak till kommer jag att explodera. Det har funnits förmiddagar då jag suttit ensam ute i hästhagen och bara gråtit. Och så var det en kväll då jag satt och jobbade och fick panik när jag tänkte på alla pusselbitar som behövde falla på plats nästa dag och Henrik placerade pasta framför mig och jag spontant satte mig under bordet för att äta den. Jag vet inte varför. Men det kändes som att det gav mig trygghet just då.

Redan i maj visste jag att jag hade överbokat min kalender fram till juli. Egentligen är det ju en fantastiskt fin sak, att det finns så många som behöver den hjälp jag kan erbjuda. Av ren tacksamhet och glädje ville jag verkligen få det att fungera. Och det fungerade – så länge jag inte hade något extra på gång.

Men så hände det sig att vi köpte en bostad. Efter att Henrik kollat bostadsannonser varje dag i över ett år var den plötsligt där – vårt blivande hem. Allt gick så otroligt smidigt att det verkligen kändes som att det var meningen. Och så känns det fortfarande. Men flytten blev mycket mer intensiv än jag hade kunnat tänka mig. Jag kan väl bara kort och gott konstatera att jag och Henrik sov 2,5h den natten då vi flyttade möblerna från Hyllie till Slussen.

Och så bestämde vi oss för att renovera. Inte för att det var helt nödvändigt, men för att vi ville och för att vi hade en möjlighet att göra det. Vi fick kontakt med en jättefin inredningsarkitekt som på något magiskt sätt fick allt att falla på plats trots en extremt tight tidtabell. Det innebar dock också att hela renoveringen blev en liten övning i tillit. Vi hann inte provmåla. Vi visste inte exakt hur vårt slipade golv skulle se ut. Men vi litade på att allt skulle bli bra – och det blev det också. Så himla bra.

Trots att flytten varit intensiv inser jag ändå att det också har varit en chans för mig och Henrik att stanna upp. Det blev så tydligt redan den andra kvällen i vårt nya hem. Vi stod ute på vår fantastiska balkong och bara andades. Plötsligt bröt Henrik tystnaden. Han sa: "Kolla lamporna i kanalen". Och jag fylldes av en sådan lycka att jag bara ville gråta. För i den stunden insåg jag att vi äntligen var så härvarande att vi kunde lägga märke till ljusets dans i kanalen som flödar strax utanför vårt hus. En så liten men ändå stor sak.

Nu har vi bott i vårt nya hem lite över en vecka. Renoveringen är klar (fas ett, i alla fall) och en stor del flyttlådor är tömda. Vi har packat upp tv:n, men den är fortfarande vänd mot väggen. Istället sitter vi i soffan och bara lyssnar på musik. Vi prioriterar samtal och fikastunder och promenader. Vi kollar lamporna i kanalen. Vi ÄR. Helt enkelt. Och det är bara så...fint.

Om en vecka tar jag semester. Hela fem veckor välförtjänt semester. Just nu känner jag att jag vill spendera en stor del av semestern offline – helt utan krav. Jag behöver ladda batterierna, men också hitta tillbaka till mig själv – vad jag vill, vad jag behöver. För sist och slutligen är det bara jag som kan svara på det.