blogg banner 2

Kroniskt produktiv

Skrivet av Hanna Rosvall 06.04.2020 | 1 kommentar(er)

IMG 1604

En solig dag i Helsingfors. Jag rusar ut genom dörren och går i rask takt mot tunnelbanan. Pulsen stiger och jag tar fram telefonen för att kolla vad klockan är. Hur många minuter har jag på mig? Jag tänker att jag nog kommer att hinna, om jag ökar takten lite till. Men plötsligt tvärstannar jag. Jag inser att jag kommit till Helsingfors för att njuta av en ledig helg. Jag inser att det går tåg var femte minut. Jag inser att jag inte har bråttom någonstans. Men när jag börjar röra på mig igen får jag verkligen anstränga mig för att gå långsamt.

Nästan ett årtionde har passerat. Men jag kommer ihåg den där händelsen i Helsingfors som om den inträffade igår. För det var nog då som jag, för första gången, insåg att jag undermedvetet alltid håller ett högt tempo. Just den där dagen blev det extra tydligt eftersom jag åkt till Helsingfors för att ta en timeout. För att vara ledig. För att sakta ner. Men istället gjorde jag motsatsen. Jag föll in i mitt invanda mönster och sprang till ett tåg som jag inte behövde hinna med. Varför?

När jag var lite älskade jag gåtor. I skrivande stund blir jag plötsligt påmind om en av mina favoriter: "Vad är det som går och går, men aldrig kommer fram?" Svaret är förstås klockan. Men jag tänker också att den där gåtan berättar något om mig. Liksom klockan tenderar även jag att gå och gå och gå – utan att komma fram. Utan att veta vart jag egentligen är påväg. Något osynligt och ouppnåeligt mål.

Jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden. Dels för att coronaviruset fått hela världen att stanna upp. Det är förstås trist att omständigheterna är vad de är, men jag tror ändå att vi alla har fått en välbehövlig timeout. Och fastän läget i världen är väldigt jobbigt på många sätt, får jag ändå erkänna att introverten inom mig njuter av lugnet, tystnaden, tomheten, avskildheten. Men i denna plötsliga lugna tillvaro blir jag varse om att jag bär på en inre rastlöshet som jag stundvis får brottas med.

Jag inser att jag lätt halkar in i prestation. När jag går ut med hunden tänker jag att jag ska passa på att ta en power walk. När jag fixar något här hemma känns det ofta som en uppgift som ska göra snabbt och effektivt, så att jag kan fortsätta med nästa (okända) sak. När jag jobbar med ett projekt tenderar jag att pressa mig själv till bästa möjliga tids- och kvalitetsmässiga resultat. Jag gör ofta många saker samtidigt. Det gör mig nästan lite stolt att jag kan hålla så många bollar i luften samtidigt.

Någonstans har jag tydligen plockat på mig en övertygelse. Att jag måste göra så mycket som möjligt, så bra som möjligt. så snabbt som möjligt. Att jag inte får stanna upp innan jag 'förtjänar det'. Att jag inte får 'slösa bort' min tid. Att jag måste hitta genvägar, effektiva och optimerade lösningar. För annars... Ja, jag vet inte? Men den där osynliga personen som står bakom mig med ett tidtagarur och en piska och som ständigt betygsätter mig är obarmhärtig.

Jag vet ju att det egentligen bara är jag själv som ställer alla de där kraven. Och det konstigaste är att jag har motgiftet. Jag är ju faktiskt utbildad yoga- och mindfulnessinstruktör. Så jag har förmågan att stanna upp, vara medveten om min omgivning, fånga dagen, och så vidare. Men det har varit så otroligt mycket förändringar i mitt liv de senaste åren att jag nog inte riktigt har hängt med eller hunnit stanna upp ordentligt för att låta allt integreras.

Jag har tagit stora, modiga beslut för att komma hit. Jag har flyttat och ändrat och rensat och omprioriterat. Ibland har jag svårt att tro att mitt liv faktiskt kan se ut så här. Att jag kan hålla ett lugnt tempo, bestämma över min tid, prioritera det som ger mig energi. Att jag kan ha ett inspirerande jobb och samarbeta med människor som delar mina värderingar. Att jag kan jobba tillsammans med Henrik. Att jag kan göra mindre, men få mer värde än någonsin. Att jag får leva i ett så harmoniskt och kärleksfullt flow. Men det är sant. Det här är min verklighet. Och jag är så tacksam för att få uppleva den här magiska tillvaron. Jag behöver bara lära mig att verkligen njuta av den.

Min terapeut brukar säga att det är lite som att jag kör två parallella operativsystem just nu: Mitt gamla och mitt nya jag. Men uppdateringen är fortfarande pågående. Och jag måste stanna upp – stänga de program som är öppna och gör att processen pausas. För annars kommer uppdateringen aldrig att bli klar. Hon påminner mig också ständigt om att jag ska vara vänlig och tålmodig med mig själv. För det tar tid att bryta mönster som man burit med sig största delen av sitt liv.

Medvetenhet är alltid det första steget. Att bli medveten om vad man gör och vad man vill göra annorlunda. Sedan gäller det att, om och om igen, bli medveten när mönstret dyker upp. Om och om igen kan man då välja annorlunda. I början känns det kanske obekvämt, ångestfyllt. Men det blir bara lättare och lättare att bryta mönstret. Och genom att programmera om mitt undermedvetna kan jag skapa ett nytt mönster som tjänar mig just nu. Dag för dag blir mitt nya operativsystem – mitt nya jag – mer och mer integrerat i mig.

Jag står i stallets foderkammare och tänker på allt det här. Jag inser att jag rusar från en burk till en annan – som om någon stod i dörröppningen, redo att betygsätta min tidsmässiga prestation. Så jag stannar upp. Och jag ler lite åt det komiska i att försöka blanda hästfoder på rekordtid. Jag tar ett djupt andetag. Och jag blandar resten av maten i lugn och ro. Jag känner på lucernhacket och lyssnar till ljudet som skapas då jag rör runt i tunnan med pellets. Morotsbitarna är fina färgklickar i den grön-bruna sörjan.

I hagen går Connemaran Hassel mig ivrigt till mötes. Hon är min medryttarhäst, men också min viktigaste lärare just nu – tillsammans med de andra hästarna i flocken. De är sådana närvaromästare. Hästarna påminner mig om att allt måste få ha sin tid. För att kunna möta dem på deras frekvens behöver jag vara närvarande, i min kropp. Jag behöver glömma allt som heter tid och prestation. För det enda hästarna ber mig om är att de ska få möta mig – hela mig – i villkorslös, ömsesidig kärlek. Det är där jag också behöver lära mig att möta mig själv.

 


Tystnaden som uppstår

Skrivet av Hanna Rosvall 30.03.2020

IMG 3312

Jag stiger på ett Öresundståg. Tågpersonalen verkar upprörd, men jag hör inte vad de pratar om. Jag sätter mig ner och skriver ett meddelande på min telefon. En kvinna rusar in i tågvagnen och sätter sig mitt emot mig. Hon hinner knappt sätta sig ner innan hon ringer ett samtal: "Hej älskling. Ja, det var nog en jävla tur att jag hann med det här tåget – nu stänger Danmark gränsen." Jag tittar upp från telefonskärmen och ser att kvinnan mitt emot är klädd i en mörkblå SAS-uniform.

Två märkliga veckor passerar. Jag tänker på kvinnan i SAS-uniform. Och jag tänker på vår danska granne som precis flyttat till ett annat hus. Hon jobbar också på SAS. Men jag undrar hur hon har det just nu. För himlen ovanför Hyllie är helt tom. I vanliga fall är det ungefär ett flygplan i kvarten som antingen lyfter från eller landar på Kastrup. Nu är det fåglarna som äger luftrummet.

En morgon vaknar jag till en massa mail från Finland. Handelshögskolan jag samarbetar med har stängt, så vårens kurser flyttas fram. En kontakt på LinkedIn länkar till en lista som visar alla de restriktioner som Finland infört. Samtidigt har min kollega, bosatt i Spanien, fortfarande utegångsförbud. Det känns overkligt. För i Sverige är det fortfarande väldigt milda restriktioner som gäller.

Ändå är det tyst och tomt. Också i Sverige. Mina kunder meddelar att de gått med i #StayingHomeClub och alla möten blir digitala. I startup-communityt är vi många som frivilligt jobbar hemifrån. En dag behöver jag åka iväg och handla mer hundmat. Så jag stiger in i en nästan tom buss. Chauffören hälsar "Välkommen!" när jag stiger på, och säger "Hejdå!" när jag går av. Malmö känns plötsligt inte längre som en storstad.

Jag går genom köpcentret Emporia. Det ser ut som att personalen i klädaffärerna viker samma plagg för femte gången samma dag. En ensam person köper en kaffe på Espressohouse. Annars verkar kunderna finnas antingen på hälsokosten, apoteket, eller blombutiken. Och på ICA, förstås. ICA som satt upp skyltar som uppmanar oss att "handla med hänsyn" och "vi fyller på så snabbt vi kan". Jag försöker ta det hela med ro.

Men en dag står jag själv inne på ICA, går bland personer med överfulla kundvagnar. Vi ser misstänksamt på varandra, håller avstånd, tar inte av handskarna. Går förbi hyllan där handspriten borde stå, men möts av skylten "slut hos tillverkaren". Jag har försökt googla på hur man ska fylla skafferiet för att klara sig en månad. Men i något skede stannar jag upp, inne på ICA. Jag tar några djupa andetag. Och jag köper lite frysvaror, torrvaror. Jag tänker att det är tillräckligt. Rädslan rinner av mig. Jag fortsätter att ta det hela med ro.

Jag märker att jag pendlar mellan rädsla och total tillit. Oftast känner jag faktiskt ett stort lugn, trots kaoset. Vi kommer att ta oss igenom det här. Men jag märker också att jag verkligen behöver prioritera att ta hand om mig själv just nu. Näringsrik mat, tillräckligt med sömn och återhämtning, promenader ute i naturen, yoga, Qi Gong, meditation, zink, C-vitamin. Och en väldigt medveten, väldigt begränsad exponering mot nyheter och media.

Jag är tacksam för att både jag och Henrik kan jobba hemifrån. Tacksam för att våra jobb enkelt kan flyttas till hemmakontoret. Och det är verkligen fint att få spendera så mycket tid tillsammans. Badkaret jag fick till födelsedagspresent kunde inte ha anlänt vid ett bättre tillfälle. Så vi passar på att njuta, varva ner. Samtidigt är jag medveten om att alla inte har samma möjlighet. Så jag sänder mycket kärlek åt dig som jobbar inom vården, eller på annat sätt har det jobbigt just nu <3

En kväll tar jag en bild på solnedgången. Ett fotografi taget genom ett smutsigt fönster. En grå hinna som påminner om de ihärdiga regnen i januari och februari. Det finns stunder då jag undrar varför jag ska bry mig om att tvätta fönster då världen blöder. Men så inser jag att jag har rätt att ha rena fönster mitt i pandemin. Jag har rätt att må så bra jag kan. Och mitt välmående, mitt inre lugn, är, sist och slutligen, mitt ansvar. När jag tar hand om mig själv är jag dessutom tillräckligt stark att hjälpa människorna omkring mig.

Mitt i mörkret ser jag också ljuset. Jag ser hur även kärleken, medkänslan och kreativiteten sprider sig som virus. På något sätt känns det som att hela världen har fått en välbehövlig paus. Naturen återhämtar sig och får ta mer plats. Och jag känner mig otroligt inspirerad när jag ser hur personer runt om i världen möts mer än halvvägs, hur företag använder sin verksamhet för att hjälpa samhället. Hur vi plötsligt kan strunta i gränser och hudfärg och hierarki på ett helt nytt sätt. För vi sitter alla i samma båt – vi är alla ett. Så när vi kommer oss igenom det här – och det kommer vi att göra – tror jag att vi kommer att gå en ny, vackrare värld till mötes.

Hur mår du just nu? Vad behöver du just nu? Kom ihåg att ställa dig själv de här frågorna med jämna mellanrum. Ta hand om dig. Be om hjälp om det behövs. För fastän vi ska undvika att träffa fysiskt just nu, kan vi finnas till för varandra på så många andra sätt istället. Underskatta alltså inte värdet av ett vänligt ord, ett leende, ett telefon- eller videosamtal, en värmande tanke och en energimässig telepatisk hälsning.

Vi lever i en väldigt speciell tid. Den bjuder in oss till att sudda ut gränser och begränsningar på väldigt många olika nivåer. Att stiga in i en ny och uppgraderad version av oss själva och våra liv. Vad innebär det för dig?

 


Mitt inre barn

Skrivet av Hanna Rosvall 06.03.2020

12241535 1202217096460636 5747003600577912266 n

Jag är född den 24:e februari 1988. Innan år 2000 var det skottdagen. Men trots att datumet ändrades till den 29:e blev det en tradition att fira lite extra vart fjärde år. I år fyllde jag 32. Men på en annan tidslinje fyllde jag 8.

Jag var nog ungefär 8 år när den här bilden togs i Norge. En dag då jag tog fjorden i min famn och vilade i det vackra landskapet. Jag ser på bilden: Hanna, ungefär 8 år. Och jag tänker att 24 år har passerat. Jag tänker att den lilla flickan vid fjorden har kapslats in i en kvinnokropp som inte känns helt fri. För hon har också samlat på sig förväntningar, krav. Och någonstans på vägen har mitt inre barn blivit instängt bakom lås och bom. Jag har trott att det är tillräckligt. Men hennes rädslor och sår har omedvetet påverkat mitt vuxna jag.

Jag började bli medveten om mitt inre barn efter att vi flyttade till Sverige. Kanske delvis för att det verkar vara ett aktuellt tema för många i min omgivning. Under en lång tid viftade jag ändå bort allt det där. Jag tänkte att jag har haft en trygg och lycklig barndom som inte behöver bearbetas. Men mitt inre barn fortsatte kräva min uppmärksamhet. Om och om igen fick jag, för mitt inre öga, se en minnesbild. Det var en lågstadiemorgon då jag skulle till skolan men plötsligt exploderade. Ett ögonblick då jag blev en vulkan av undantryckt frustration. Och jag sparkade ett hål i väggen. Sedan grät jag. Skämdes. Och jag lovade mig själv att aldrig tappa kontrollen på det sättet igen.

Tiden gick. Tills jag insåg att mitt inre barn var en tickande bomb. Plötsligt vällde frustrationen upp i mig igen – den som jag tränat hela livet på att gömma undan. Frustrationen som uppstod när jag inte kunde uttrycka mig autentiskt, när jag behövde stiga ur min kropp för att kunna ignorera mina känslor. Frustrationen som uppstod när jag kände mig tvingad att vara duktig – att säga ja när jag ville säga nej. Ju mer jag öppnade upp för frustrationen, desto mer närvarande blev mitt inre barn i hur jag, som vuxen, reagerade på olika utmanande situationer. Och jag insåg att jag snart skulle sparka ett hål i en bildlig vägg.

Så jag bad Universum om hjälp. Och som ett under fick jag kontakt med en alldeles underbar yogalärare som också är psykolog. Sedan förra hösten har jag alltså gått i terapi. Det har känts svårt för mig att säga högt, för jag har skämts lite över att visa mig så svag. Men, med facit i hand, kan jag verkligen säga att det här är något av det absolut bästa och starkaste jag någonsin gjort. Jag önskar att alla kunde ha möjligheten att gå i terapi, åtminstone en gång i livet.

Jag har lärt mig så mycket om mig själv. Min terapeut har varsamt guidat mig in i de mörkaste och äldsta delarna av mig själv. Och jag har äntligen förstått vilka sår och rädslor och osäkerheter det är som får mig att agera som jag gör. Varför jag ger bort min kraft. Varför det är svårt för mig att säga nej. Varför jag får sådan ångest när jag hamnar mitt i andra personers konflikter och varför jag lägger så mycket energi på att lösa situationer som egentligen inte alls berör mig. Och så mycket mer.

Jag känner att jag behöver hålla den här processen för mig själv. Och fastän det här kanske kan skapa frågor hos en del som läser, vill jag poängtera att det är mig själv jag möter i mina terapisamtal. Alla andra som finns eller funnits i mitt liv är bara speglar som visar på något inom mig. Därför behöver jag just nu tid och utrymme för att lära mig att leva som mig själv – en högkänslig, intuitiv själ – utan att bli överväldigad eller ge bort min egen kraft. För det är där mitt inre barn blivit sårat. Det är det hon aldrig fått lära sig. Därför tränar jag, varje dag, på att bryta gamla mönster för att kunna komma allt närmare mitt autentiska jag.

Mitt inre barn är inte längre inlåst. Hon står bredvid mig. Jag håller hennes hand. Och det är min uppgift att finnas till för henne, vägleda henne, sätta gränser för henne. Jag ser henne som en liten älva som dansar i skogsbrynet – så skör, men samtidigt fylld av Universums urkraft. I en meditation, ledd av min terapeut, blir jag ombedd att säga något åt henne, mitt inre barn. Så jag tar henne i min famn, och jag säger: "Jag älskar dig. Du är magisk. Glöm aldrig det."

 


Kampen mot tiden

Skrivet av Hanna Rosvall 15.02.2020 | 1 kommentar(er)

IMG 3027

Jag sitter på en brunch för kvinnor i affärslivet. Bredvid mig sitter en superpeppad karriärkvinna som pratar om "5AM club". Hon säger att 'alla' är med i den klubben nuförtiden. Alla de som stiger upp en timme tidigare för att leva en timme mer. Alla de som vill vara framgångsrika och fånga dagen och helt enkelt maximera sina liv. Hon berättar om hur hennes liv förändrats efter att hon började "5AM:a". Jag bemöter hennes entusiasm med ett leende. Men när jag smuttar vidare på min smoothie tänker jag: Det där är inte jag. Det där kommer aldrig att vara jag.

Det har alltid varit en utmaning för mig att gå upp tidigt. För det är mycket mer naturligt för mig att sitta uppe och titta på stjärnorna. På kvällen, när resten av staden börjar slumra in, vaknar jag liksom till liv. Det är då de flesta av mina idéer kommer, det är då jag känner mig kreativ och inspirerad. Men det passar inte riktigt in i samhället att leva så. För på morgonen ska man gå upp tidigt, så man inte 'sover bort dagen'. Och då spelar det ingen roll om man, som jag, haft starka drömmar och behöver få vakna i lugn och ro, förflytta sig från drömvärlden till den vakna världen. Nej, det är bara att gå upp.

I en minnesbild transporteras jag tillbaka till min farmors och farfars kök. Där fanns ingen tid. Tiden hade stannat, fastän den bruna klockan med romerska siffror ständigt tickade i bakgrunden och slog varje heltimme. Det var som att jag kunde stiga ur tiden när jag var där, hos min farmor och farfar. Först nu inser jag vilken otrolig frihet det var.

Jag har inte haft en klocka i mitt hem det senaste årtiondet. Tanken på ett väggur känns omöjlig, ångestfylld. Jag klarar inte av att ha en ständigt tickande klocka som påminner mig om att tiden går och att jag måste leva inom dess osynliga ramar. För jag har aldrig riktigt förstått tiden. Den känns mest som ett konstigt påhitt – en illusion.

Jag ser och upplever tiden som något elastiskt. Det vi kallar "10 minuter" kan vara både långt och kort. Ibland kan jag uppleva stunder av tidlöshet. Det är fantastiskt. Jag säger inte att det inte finns en naturlig rytm, för det gör det. Att leva efter solens och månens rytm känns naturligt för mig. Men jag avskyr verkligen att klämma in min existens i timmar och minuter. För det känns ofta som att våra minuttidtabeller är långt ifrån de naturliga cyklerna.

För några veckor sedan delade en kollega med sig av en Wired-artikel. Den handlade om fenomenet Social Jetlag. I artikeln berättade olika forskare om utmaningen med våra inrotade rutiner. Att det inte känns naturligt för kroppen att vakna innan solen har gått upp. Men ändå är vi så många som tvingar oss själva att vakna tidigt på vintermorgnarna och gå till jobbet eller skolan i mörkret. Den sociala jetlagen skapas alltså av att våra sociala krav (t.ex. att gå till jobbet) tvingar oss att gå emot vår natur. Väldigt tänkvärt. Jag kan verkligen rekommendera att du läser artikeln.

Alltså, egentligen har jag det väldigt bra ställt just nu. Jag har skapat mycket utrymme i mitt liv de senaste åren. Jag har lyckan att jobba med människor som har förståelse för och också själva uppskattar en mer flödande tidsuppfattning. Startup-världen är verkligen i framkanten när det kommer till att tänka om och bryta sig loss ur mönster som inte fungerar för de allra flesta. Så jag kan faktiskt åka ut till stallet när det är ljust och jobba på kvällen istället. Det är värdefullt.

Innerst inne förstår jag att en stor del av den stress och tidspress jag upplever nog skapas av mig själv. Men eftersom jag fört någon slags kamp mot tiden hela mitt liv är det utmanande för mig att känna mig bekväm. Mitt nyfunna tidsmässiga utrymme känns ovant, nästan obekvämt. Jag upplever ofta att jag är försenad, eller att jag inte använder min tid tillräckligt effektivt. Det är väldigt sällan som jag verkligen kan existera i tidlöshet. För det verkar alltid finnas någon tid att passa. Det verkar alltid finnas något som borde göras.

Sanningen är ändå den att våra mönster bara fungerar så länge vi går med på att uppehålla dem. Visst finns det också något fint i att stora grupper av människor kan gå med på att följa gemensamma rutiner. Men det är nog svårt att hitta ett 'one size fits all' -upplägg när det gäller tid. Så om vi vill ha en förändring behöver vi själva vara med och skapa den. Vi behöver ta vår plats bland tidsrutinerna.

Jag vill verkligen ta kontroll över min tid. Jag vill sluta kämpa emot tiden och istället bli vän med den. Jag vill hitta ett sätt att leva där jag kan vakna i lugn och ro, pricka av saker på to-do-listan i ett tempo som känns bra för mig. Jag vill sluta springa mellan bussar och tidtabeller och istället vara fullt närvarande, utan tidspress. Jag vill ge mig själv tillåtelse att bara vara, utan några krav på att göra något över huvud taget. Och jag vill omge mig själv med människor som kan acceptera att jag behöver lite utrymme – en akademisk kvart – när vi ska ses.

För fastän jag lärde mig klockan i lågstadiet har jag aldrig riktigt förstått den. Det handlar inte om arrogans eller eller att vara försenad på flit. Jag är helt enkelt en person som ofta upplever att tiden försvinner och är svår att greppa. Det är inte alltid helt lätt i ett tidsstyrt samhälle, men jag önskar och tror att jag ändå ska kunna hitta ett harmoniskt sätt att leva i min egen takt – sida vid sida med dig som lever i din egen takt. Det måste finnas en tidslinje där vi alla kan mötas.

 


Årtiondet som förändrade allt

Skrivet av Hanna Rosvall 06.01.2020

joshua newton 7qjqQjt7zXQ unsplash

Det är ett nytt år. Det är ett nytt årtionde. Men för mig är det mer än så – det är en ny tid som börjar. En gyllene tid. Jag har försökt fundera på hur jag ska kunna sammanfatta den transformation jag varit med om det senaste decenniet. Det känns nästan obeskrivligt. Men jag ska ge det ett försök.

När 2010-talet börjar är jag omgiven av ett mörker. Några månader innan årsskiftet har både min farmor och farfar lämnat sina jordliga kroppar, med tre dagars mellanrum. Den djupa sorgen har väckt mig ur en dvala. På något sätt har jag hittat kraften och modet att lämna den alkoholiserade musikern jag levt tillsammans med de senaste tre åren. Men när jag ser mig själv i spegeln blir jag livrädd. Jag väger 49 kg och mina ögon är svarta hål. Fast det är nog ingen som vet, för jag gör mitt yttersta för att fortsätta vara duktig och framgångsrik.

Jag står öga mot öga med en tomhet som hemsökt mig hela livet. Ett monster som sovit under min säng. Jag försöker fortsätta springa in i duktigheten, prestationen. Det är möjligt eftersom 2009 också gett mig en gåva: Ett nytt jobb. Så jag låter det bli min nya identitet. Jag låter mig själv uppslukas av jobbet. Det är min livlina, min drog. Dessutom har mitt liv berikats med två underbara hundar som håller mig sysselsatta.

Livet återvänder. Det intalar jag mig själv i alla fall. Innerst inne vet jag att jag jobbar för mycket, men jag väljer att blunda för det. Innerst inne vet jag att jag festar lite för mycket, men jag väljer att blunda lite för det också. För jag är förbaskat bra på mitt jobb. Och eftersom jag lärt mig att koppla mitt värde till mina prestationer känner jag att jag är på topp.  Jag inleder ett nytt förhållande 2011. Det finns inget som kan stoppa mig. 100+ övertidstimmar känns mest som en merit.

Jag har ett leende på läpparna när en av mina hundar blir väldigt sjuk. Jag håller humöret uppe när mina hundar plötsligt inte längre kommer överens. Jag lever bland hundportar och med en ständig rädsla för att hundarna ska ryka ihop. Veterinären blir en välbekant person. Min pojkvän visar oroväckande narcissistiska drag. Jag mår inte bra. Men mitt fokus och min övertygelse är att få allt att fungera, till vilket pris som helst.

Uråldriga profetior säger att världen ska gå under 2012. För mig blir året en upptakt till min egen förintelse. Jag får springa hos läkaren hela året med olika symptom – jag som sällan varit sjuk. Antibiotikakur efter antibiotikakur. Min kropp skriker STOPP. Men jag lyssnar inte. För jag hinner inte. Det dröjer ett år innan jag blir sjukskriven för utbrändhet. Då tar jag äntligen mig själv på allvar. Mina ögon öppnas på riktigt. För jag känner att jag inte har något alternativ.

De följande tre åren är djupt helande. Jag blir guidad till en klok kvinna – en läkare i traditionell kinesisk medicin – som hjälper mig att hela min kropp genom mat, akupunktur och zonterapi. Jag börjar yoga och meditera. Jag går på energibehandlingar. Jag accepterar min högkänslighet. Jag får uppleva mitt andliga uppvaknande. Och jag väljer att äntligen möta mina skuggor. Så jag ligger på min yogamatta och brinner. Jag gråter och hyperventilerar och tror att jag ska dö. Men jag väljer att vila i elden och låter den bränna bort allt djupare lager av mörker. Dag för dag känner jag hur min psykiska och fysiska styrka växer.

2016 erbjuder plötsligt ett enormt vägskäl. Den 7/7 ställer Universum mig vid en klippkant och ber mig hoppa ut i det okända. Jag tvekar inte en sekund. För jag hoppar inte ensam. Jag har fått återförenas med min själsfrände, Henrik. Och för första gången i mitt liv är jag inte livrädd för förändringen. Jag välkomnar den, omfamnar den. Jag har total tillit till att Universum fixar detaljerna. Och så blir det.

Förändring, förändring, förändring. De fyra sista åren av 2010-talet blir en tid då jag blir ombedd att totalt omforma min identitet. Jag säger upp mig från jobbet jag fick 2009. Plötsligt har jag inget visitkort, ingen titel. Eftersom arbetet varit min identitet under nästan 10 år känner jag mig naken. Folk frågar vad jag gör och jag har inget svar. Jag har ingen aning om vem jag är, bortom alla roller och murar och illusioner. Jag blir tvungen lära känna mitt sanna jag. Jag blir tvungen att börja älska mig själv – inte för mina prestationer, utan för den jag är. Det är det mest utmanande jag någonsin gjort. Men det är omöjligt att gå tillbaka till mitt gamla jag.

Förstå mig inte fel – årtiondet bjuder också på många underbara stunder. Nya själssystrar och bröder som kommer in i mitt liv. Ett oerhört stöd från familj och vänner. Vacker vardagsmagi som ständigt förgyller min tillvaro. Andliga aha-upplevelser. Men det största och viktigaste och vackraste är ändå när jag och Henrik gifter oss i augusti 2017. Barfota, mitt i naturen. Vi väljer att lämna våra släktnamn och påbörjar ett helt nytt kapitel med ett nytt, gemensamt efternamn: Rosvall.

Samma år blir jag yogalärare och mindfulnessinstruktör. Jag tror mig ha studerat för ett nytt yrke. Och visst jobbar jag med yoga ett tag. Men det är något som inte stämmer, något som skaver. Jag upplever inte ett sådant flow som jag förväntade mig. Jag är så ledsen och arg. För jag har gett upp min karriär. Vänner har försvunnit. Till och med min egen mamma säger att hon inte längre känner igen mig. En del personer från mitt 'gamla liv' slutar hälsa eller blir obekväma när vi ses på stan. Jag får höra rykten om att jag "blivit en hippie". Och jag tvivlar på om jag alls är inne på rätt väg.

Än en gång stiger jag in i elden. Jag inser att min dröm om att bli yogalärare var ännu ett försök att finna en mening, ett sammanhang. Ännu en falsk identitet. Så jag släpper den också. Jag blir tom. Jag blir neutral. Jag blir ingen. Och samtidigt blir jag allt. Jag blir ett med Alltet. Men min transformation är inte klar än.

Plötsligt ritar Universum upp en ny väg – en väg som leder till Sverige. En väg som kantas av sagolika synkroniciteter. Så i december 2018 packar jag och Henrik ihop hela vårt materiella liv i en paketbil och en personbil. Min hund Wilja är också med oss. Den andra hunden, Isa, har fått flytta till mina föräldrar. Det känns hjärtskärande, men rätt. Jag sover lugnt genom natten fastän det stormar på havet mellan Åbo och Stockholm. För jag har blivit vän med förändringens vindar. Jag kämpar inte längre emot kaoset.

Vår nya vardag i Sverige är vacker. Men årtiondets sista år är också ett sista eldprov. Det finns sår som fortfarande behöver läkas och det känns som att jag går igenom dem på snabbspolning. Jag arbetar på djupare lager än någonsin. Jag är plötsligt redo att möta det äldsta och mörkaste inom mig – från detta och tidigare liv. Men samtidigt är jag äntligen redo för att öppna upp för mina andliga gåvor. Så jag möter också det mest kraftfulla ljuset jag har inom mig. Och det lyser starkare än något mörker som sipprar fram. För första gången i mitt liv känner jag mig stark i min sårbarhet.

Jag är fågel Fenix som stigit upp ur askan. Så känns det i alla fall. För det senaste årtiondet har förändrat i stort sett hela mitt liv. Ändå känns det som att jag, idag, är mer mig själv än jag någonsin varit. Jag har äntligen kommit ihåg vem jag är. Jag har gjort jobbet. Jag har kämpat för att bli fri från de bojor jag frivilligt burit med mig. Och på många sätt har jag lyckats. Jag är fri att vandra på en tidslinje av villkorslös kärlek och magi.

Det är en ny tid som börjar nu. Jag känner det. Skiftet in i det nya årtiondet var en stor release för mig. Jag lämnar så mycket bakom mig – med tacksamhet och vördnad för allt jag lärt mig. Och jag öppnar mitt hjärta för allt som framtiden bär med sig. Jag vet att det fortfarande finns sådant som jag behöver hela inom mig. Men ljuset har vunnit över mörkret. Jag stiger in i en gyllene tid.

 

Bild: Unsplash

 


Vad letar du efter?

Skrivet av Hanna Rosvall 09.12.2019

photo of multicolored abstract painting 1193744

Den senaste månaden har min inre röst enträget ställt samma fråga: "Vad letar du efter?" Till en början fattade jag ingenting. Men frågan återkom. Igen och igen och igen. Så jag var tvungen att börja lyssna. Jag var tvungen att ställa mig själv frågan: Vad ÄR det jag letar efter, egentligen? Nu talar jag inte om något existentiellt sökande (vilket också förekommer). För nu har jag blivit ombedd att ta en titt på hur jag bemöter väldigt vardagliga situationer.

De lösa trådarna kopplade till ovanstående fråga började nystas upp på ett lite otippat sätt. Jag kan väl bara konstatera att Universum stundvis svarar med en gnutta humor. I en stund då jag slog ut med armarna och bad Universum om lite hjälp på traven fick jag nämligen följande inre bild som svar:

Tv-serien Days of our Lives.
Karaktären John Black stormar in på ett sjukhus och möts av karaktären Bo Brady.
Den alltid lika coola Bo (polischef, så klart) frågar: "John, what are you looking for?"
John svarar: "I'm looking for a fight!"

"I'm looking for a fight." Tänk att det blev en sekvens från en såpopera som fick mig att förstå vad Universum försökte säga. Tv-serien var en daglig rutin för mig och mina roomies när vi studerade på universitetet. Så dåligt, men samtidigt nästan omöjligt att sluta kolla på grund av noga uttänkta cliffhangers. Nåväl, allt har sin tid. Plötsligt kan två repliker hitta ett helt nytt sammanhang 10+ år senare. När man vandrar på den personliga utvecklingens väg kan varje händelse bära på värdefulla lärdomar – möjligheter att identifiera invanda mönster och välja annorlunda.

Låt mig ge ett exempel. Du som följer mig på Instagram har kanske sett att jag hittat tillbaka till hästarna efter en paus på lite över 10 år. Det här kommer nog att bli ett eget blogginlägg, så jag skippar detaljerna. Men. Mycket har hänt inom mig det senaste årtiondet. Därför har jag också börjat ifrågasätta det 'traditionella' sättet att rida och handskas med hästar. Jag kan helt enkelt inte tro på tryck och tvång längre – det finns en annan väg. Här i Sverige är det fler och fler som både tränar och rider relationsbaserat, med klicker och positiv förstärkning. Det har jag också börjat göra. Och det känns så fint! Men det har funnits några mörka perioder.

Jag minns en onsdag då jag, med tungt hjärta, öppnade dörren till stallet. Dagen innan hade jag sett en dokumentär som lyfte fram förfärliga studier. Att hästens rygg domnar efter att den haft sadeln på sig i 20 ( ! ) minuter. Att bettet i munnen kan orsaka oerhörd smärta. Jag ställde mig framför hästen jag skulle rida och undrade: HUR kan jag berättiga det här?! Åh. Jag var så ledsen och förtvivlad. Försökte använda minimala hjälper när jag red. Men det blev liksom inte bättre. Så jag bara grät när jag kom hem.

En vecka senare – samma häst, ny attityd. Jag hade fått mig en funderare och insett att "I was looking for a fight" när jag gick in i stallet tyngd av skuldkänslor. Jag hade på mig ett par glasögon som bara såg allt som var hemskt. När jag istället gick in i stallet och bestämde mig för att göra det bästa av situationen ändrades allt. Jag tänkte: "Idag kan jag uppleva den finaste ridlektionen någonsin." Så jag mediterade en stund i boxen, bemötte hästen med kärlek och glädje och relationsbaserade övningar. Plötsligt hade jag en häst som frivilligt tog bettet i sin mun. Och ja, jag fick jag uppleva ett fantastiskt fint och mjukt samarbete inne i ridhuset.

Ett till exempel från förra helgen. Jag reste till Amsterdam där jag åter fick träffa en paqo från Peru. Ett vackert, omvälvande och viktigt möte. På hemvägen blev mitt flyg dock plötsligt inställt, vilket innebar att jag fick vänta fem timmar på nästa avgång. Jag blev frustrerad men försökte se det positiva i situationen, lita på att det fanns någon lärdom inlindad i förseningen. "I'm not looking for a fight", sa jag till Universum.

Det blev dags att gå ombord på planet. Nästan, i alla fall. För planet var överbokat med en person. Därför letade de efter någon som kunde tänka sig att övernatta gratis på ett hotell och dessutom bli belönad med en generös voucher. Du kanske gissar att jag inte anmälde mig som frivillig. Men när jag skannade mitt boardingpass och passerade personen som valt att stanna kvar insåg jag att vi upplevt två varianter av samma upplevelse.

Jag var upprörd. För mina planer hade ändrats utan att jag blev tillfrågad, utan att jag kunde göra ett val. Han var inte lika upprörd, för han hade ställt sig upp frivilligt – han hade valt att stanna kvar. Vi fick båda en voucher. Men min voucher var som ett plåster, hans voucher var lite mer som ett pris för en bragd. Med olika infallsvinklar valde vi att prata om våra upplevelser på olika sätt. 

Mitt äventyr tog inte riktigt slut vid ombordstigningen. För då var det någon från flygbolaget som sa att inga fler handbagage får tas in i kabinen. Först var det bara min röda väska som stod på marken bredvid trapporna som leder upp till flyget. Jag kände mig lite sur. Men sedan blev bagagen fler och fler. Plötsligt var jag inte ensam i min upplevelse. Jag var inte längre en ensam resenär som plötsligt får ändrade resplaner och en voucher. Min väska var en av många väskor. Och jag tänkte: "Det här gör vi tillsammans."

Jag tänker att det är så viktigt med perspektiv. Väljer jag att leta efter problem, utmaningar, isolering? Eller väljer jag att istället se möjligheter, lärdomar, gemenskap? Det är okej att känna frustration, ilska, besvikelse. Men det jag letar efter kan vara avgörande för hur situationen utvecklas. Och jag är sällan ensam i det som sker, fastän jag kanske inte alltid ser de andra inblandade. Det har i alla fall jag blivit påmind om genom dessa real-life Rorschachtest.

Vad letar du efter? Stanna upp och se vad som händer när du frågar dig själv den här förrädiskt enkla frågan.

 

Bild: Pexels

 


Täckmanteln

Skrivet av Hanna Rosvall 27.11.2019

black framed glass wall 3269060

Jag går på en mörk gata och morrar. Ja, jag morrar. För jag är så trött att jag är arg. Hela jag vill stanna upp och skrika, men jag vågar inte – mitt i staden, mitt bland alla. Så när en buss kör förbi passar jag på: Jag morrar när ingen hör. Sedan går jag vidare. Det känns lite bättre. Men jag vill fortfarande skrika.

Jag drar den välbekanta röda resväskan efter mig. Hjulen som rullar mot asfalten får mig att tänka på hur mitt liv rullat på den senaste månaden. Runt, runt, runt. Framåt, framåt, framåt. Men vem är det egentligen som har dragit väskan? Vem är det som har förflyttat mig från plats A till B till C och placerat mig och min dator intill ständigt nya vägguttag? Vem är det som har drivit mig till en punkt där jag stundvis tänker mer på batteritid än min egen energinivå? Jag vet inte.

Jag ser knappt staden, för jag är fullständigt uppslukad av mig själv. Ett omständigheternas offer. Jag är arg på den som tvingat mig att jobba sent in på kvällen de senaste veckorna. Jag är irriterad på den som bombarderar mig med fler krav än min kalender klarar av. Jag är förbannad på den som begär att jag jobbar i ett så högt tempo att jag ständigt behöver nedprioritera mig själv.

Mitt i den mörka staden ställer jag en öppen fråga till Universum:
Var finns jag, mitt i all denna stress och press? Var finns mina behov?
Min inre röst svarar omedelbart: "Här."

Förstummad stannar jag upp i mörkret. Jag är inget offer. Jag inser att det är en gammal täckmantel som jag bär med mig från en tid då jag inte tog ansvar för min egen verklighet. Om jag inte är uppmärksam kan manteln åka på igen – särskilt när jag känner mig stressad och pressad. Men jag är tacksam för att jag blivit tillräckligt medveten om mina tankar och känslor för att kunna ta ett steg tillbaka, betrakta mig själv på avstånd.

Jag skapar själv min verklighet. När jag går på en mörk gata i ett annat land – trött, tårögd, morrande – är det för att jag själv satt mig i den situationen. Det är för att jag inte har satt tillräckliga gränser, för att jag inte har sagt nej. Men också för att jag inte har sagt ja – till mig själv, mina behov. Det är sant att jag inte kan ha kontroll över allt, men jag kan alltid kontrollera hur jag svarar på det som sker.

November har varit en väldigt stressig månad. Jag har haft så mycket jobb, vilket jag förstås är tacksam för. Men ingen tjänar på att jag tar på mig för mycket ansvar. Jag trodde att jag redan hade lärt mig den läxan för sex år sedan, då jag blev utbränd. Men eftersom jag finner mig själv i situationer som jag lovade att aldrig återuppleva – äta vid datorn, jobba kväll, och så vidare – blir det tydligt att det fortfarande finns något jag behöver förstå.

De senaste sex åren har i alla fall gett mig verktygen för att att stanna upp, återhämta mig. Det är värdefullt. För fastän jag fortfarande kan pressa mig själv väldigt hårt tar jag ändå kroppens första varningssignaler på stort allvar. Jag kommer. Aldrig. Att tillåta att jag går in i väggen igen. För jag har jobbat så otroligt hårt för att komma till den punkt där jag är idag. Och det inre arbetet jag gjort är värt ofantligt mycket mer än något jobb jag någonsin gjort.

Men jag tänker också så här. Något är fel i samhället. Vi går emot vår sanna natur. I alla fall för mig handlar vintern om reflektion, att vända sig inåt, sakta ner, medan jag förknippar sommaren med expansion, energi. Ändå verkar det alltid vara mest stressigt i kölden och mörkret. Det är så många omkring mig som går igenom en tung period just nu. Stress, press. Är det så vi vill ha det? Måste samhället snurra på i samma höga tempo fastän så många av oss instinktivt vill stanna upp?

Jag är ett vinterbarn, till jorden kommen när skogen sover under ett snötäcke. Innerst inne älskar jag hösten och vintern. Jag välkomnar kölden och mörkret – tiden då jag kan bearbeta året som varit, förbereda mig för ett nytt solvarv. Men i år är det annorlunda. För första gången längtar jag till solen, värmen. Jag vill omfamnas av ett varmt hav och gå barfota på gyllene sand. När jag blundar kan jag se det, känna det.

Jag öppnar ögonen. Utanför fönstret finns ett vintergrått Malmö. Jag kommer att tänka på orden som en väninna använde för att trösta sin dotter. Hon sa: "Mörkret är mjukt." Jag tror hon har rätt. Så jag tillåter mig själv att vila i vintermörkrets armar. Jag tänder ljus och stannar upp för att fråga mig själv vad jag behöver. Och jag lovar mig själv att vara mjuk istället för hård. Istället för att förblindas av mörkret låter jag det belysa sådant som jag inte längre vill bära med mig efter årsskiftet.

Jag tar av mig min täckmantel. Och jag väljer att ta ansvar för den verklighet jag själv skapar, i varje stund. Jag släpper taget om tidslinjen som säger att jag måste kämpa för att lyckas. Tidslinjen där jag måste vara ständigt tillgänglig. Tidslinjen där den trötta minen inför dagens sista Skypemöte känns relevant att dela på Instagram Stories. Det är inte jag. Det har nog aldrig varit jag. Under min täckmantel finns helt andra värderingar. Jag måste bara börja leva ut dem, på riktigt. Annars är jag inte sann mot mig själv.

 

Bild: Pexels

 


Känsla/Behov

Skrivet av Hanna Rosvall 07.11.2019

close up concrete exterior solid 1694980

Jag och hunden väntade på hissen. Den var på väg uppåt, passerade våning 2, 3, 4. Jag insåg att någon antingen skulle komma upp till femte våningen, där vi stod, eller fortsätta ännu längre upp. För säkerhets skull tog jag och Wilja ett steg åt sidan, för att ge plats åt den eller dem som eventuellt snart skulle stiga ut.

Hissen stannade på vår våning. När dörren öppnades möttes vi av en liten flicka – hon som bor i en av grannlägenheterna. Jag kunde se att hon inte förväntat sig att någon skulle stå utanför dörren. Jag log vänligt mot hennes skrämda ansikte och sa hej. Hon svarade inte. Istället stod hon kvar lamslagen, som om hon samlade mod för att säga något. Jag väntade tålmodigt, tänkte att hon får ta den tid hon behöver.

"Jag är rädd", sa hon slutligen. "Kan du ta upp din hund i famnen så att jag vågar gå förbi?" Jag tittade ner mot golvet och insåg att hennes starka reaktion berodde på att min lilla vita hund stod bredvid mig. "Det är klart", svarade jag och plockade upp Wilja i famnen. Flickan slappnade av. Jag höll handen vid Wiljas nos, vände mig bort från hissen, och nickade mot flickan. Med blicken fäst på Wilja samlade hon mod och sprang ut ur hissen. Hon stannade till. Jag frågade om det kändes okej. Hon nickade och sprang vidare till lägenheten där hennes familj bor.

Jag har tänkt mycket på den här flickan de senaste dagarna. Hon är väl kring 10 år, kanske inte ens det, men åh vilken styrka hon redan har inom sig. Jag beundrar henne. En del av mig önskar att jag skulle ha haft samma mod vid flera tillfällen. Men av någon orsak har det ofta varit svårt för mig att erkänna att jag går över min egen gräns. Så jag har blivit van vid att pressa mig själv, övervinna mig själv. Lite som att måla över med ett nytt lager färg för att täcka det som inte får synas.

Besvärlig. Av någon orsak är det ett ord som jag lärt mig förknippa med de tillfällen då jag sätter gränser, uttrycker mina behov eller ställer krav. Särskilt om dessa gränser och behov och krav baserar sig på känslor som inte är 'rationella'. Då känns det som att jag gör mig till eller ställer till med en scen. Men vet du vad jag har lärt mig? En känsla behöver inte ha en rationell förklaring. Den bara är. Och den behöver bli tagen på allvar.

Jag kunde ha sagt åt den lilla flickan i hissen att skärpa sig. Att en liten hund inte är något att bli rädd för. Jag kunde ha påpekat att jag står långt ifrån hissen och håller i hunden, att det bara är att gå förbi. Jag kunde ha anklagat henne för att hon inte litar på att jag har koll på min egen hund. Jag kunde ha sagt åt henne att sluta gnälla, sluta göra sig till, sluta ställa till med en scen. Jag kunde ha bemött henne så som jag själv många gånger har blivit bemött när jag blottat mina inre känslor och osäkerheter.

Men jag valde annorlunda. Jag valde att se henne, höra henne, känna med henne. Fastän jag inte själv är rädd för hundar har hon all rätt att vara det. Hon behöver inte förklara. Rädslan är inget hon ska bli straffad eller förlöjligad för. Att hon vågar visa sina känslor är något hon ska bli hyllad och tackad för.

Jag lyssnade nyligen till en fantastiskt fin ljudbok. Nonviolent communication av psykologen Marshall Rosenberg. I boken uppmanar han sina läsare att leta efter "what's alive in us", dvs. det som händer inom människorna vi möter. Hans icke-våldsamma sätt att kommunicera handlar mycket om att uttrycka det vi känner och också berätta för omgivningen vad vi behöver.

Den lilla flickan i hissen kunde det här. Hon uttryckte sin känsla (rädsla) och berättade också vad hon behövde i den stunden för att må bättre. När jag fick ta del av hennes känsla kunde jag känna empati med henne. Jag kunde förstå vad som hände inom henne. När hon dessutom bad mig ta upp Wilja i famnen kunde jag möta henne halvvägs genom att göra något konkret. Vi kunde samverka så att situationen löste sig på ett harmoniskt sätt.

Några dagar senare fick jag själv en möjlighet att öva på icke-våldsam kommunikation. Det var nämligen så att någon knackade på vår dörr. Jag trodde att det var Henrik som glömt nycklarna och tänkte mig inte för innan jag öppnade. Jag möttes av en ung man som gärna ville berätta om olika larmtjänster som han sålde. Jag skulle precis gå ut med Wilja och skulle sedan åka till stallet. Med andra ord hade jag inte mycket extra tid, vilket gjorde mig stressad.

Jag försökte slingra mig ur situationen. Använde alla ursäkter man kan tänkas använda i en liknande situation. Den unga mannen var en duktig försäljare och svarade med bra motargument. Min frustration växte. Wilja kände av det och morrade i min famn. Slutligen lyckades jag säga något som fick killen att ge upp. Han sträckte fram en broschyr med sina kontaktuppgifter och han tackade för sig.

I efterhand tänker jag att jag kunde ha löst situationen på ett annat sätt. Utan att känna ångest eller uppleva att försäljaren trängde sig på, gick över mina personliga gränser. Jag kunde ha sagt: "Jag förstår att du upplever att dina tjänster kunde ge oss en tryggare vardag. Men just har jag begränsat med tid och för att undvika onödig stress behöver jag prioritera annat. Jag är inte öppen för att fortsätta den här diskussionen. Om du har en broschyr kan jag kolla igenom den vid lämpligt tillfälle och då avgöra om det här känns intressant och aktuellt." Det skulle ha känts mycket bättre att säga sanningen istället för att försöka slingra mig ur situationen.

Vad känner du just nu? Vad behöver du just nu? Det kanske känns oviktigt, men det är det inte. Det är jätteviktigt. Var nyfiken och försök uttrycka din känsla + ditt behov i en diskussion. Bara för att se vad som händer. Kanske någon överraskas – det är trots allt ganska ovanligt att uttrycka sig så som den lilla flickan i hissen gjorde. Men det är väldigt värdefullt. För när människorna omkring dig vet vad du känner och behöver är det lättare för dem att bemöta dig på ett harmoniskt sätt.

 

Bild: pexels.com


Det här med Purpose

Skrivet av Hanna Rosvall 28.10.2019

IMG 2519

Purpose. Ett stort engelskt ord som jag inte riktigt vet hur jag ska översätta. För det betyder ju ungefär 'syfte', eller 'avsikt'. Men det är större än så. För att ha en avsikt antyder också att man har en plan – att man vet vad man ska göra, i vilken riktning man ska gå. När jag tänker på någon som vet sitt syfte ser jag en person som står fast förankrad i sin fulla kraft och vet exakt vart hen är påväg.

Live your purpose! Speak your truth! Be your true authentic self! Jag läser det överallt, sagt med olika ord, berättat genom olika livshistorier. Och jag säger: Ja! Det är exakt vad jag ska göra! Och så känner jag mig just så där empowered som man gör efter att ha sett en video eller läst en blogg eller hört en podcast eller deltagit i en workshop eller haft en diskussion som känns djupt inne i själen. Gud vad jag ska leva min purpose och speak my truth, tänker jag i dessa stunder.

Ett litet erkännande dock. Fastän jag, sedan jag var barn, starkt har känt att jag har kommit hit av en orsak, att jag har en uppgift, är jag inte alls säker på vad den uppgiften är. Jag är inte heller helt säker på vad min sanning är. Ja, så är det faktiskt, om jag är riktigt ärlig. Så hur ska jag då kunna speak my truth och live my purpose...?

Dessa insikter kom till mig när jag satt på min yogamatta i lördags. Jag fick nämligen den fina möjligheten att delta i Yoga Games – Nordens största yogakonferens (tack M&M!). Det kändes extra fint eftersom eventet arrangerades bara några hundra meter från där vi bor i Hyllie. Stunden jag refererar till inträffade under dagens tredje workshop. Eller, egentligen började insikterna redan ta form under workshop nummer två. Låt oss börja där.

Så, workshop nummer två. Jag låg i Savasana på min yogamatta efter ett svettigt och intensivt Bhakti Flow pass med Rusty Wells. Jag hörde honom säga: "Not knowing your purpose is an opportunity. But know that in this moment – a moment that will never come again – you completely belong. Rest in that knowing." Jag kände tårarna rulla ner för mina kinder. Orden berörde mig djupt. Djupare än jag kunnat tro. För jag behövde verkligen höra det där just då. Att just då, i den där stunden, var jag precis där jag skulle vara.

Vidare till workshop nummer tre. Det var först när jag rullat ut min yogamatta som jag insåg att jag strax skulle delta i en workshop som hette: "Live your Purpose". Jag tänkte: Shit. Vad gör jag här – jag som inte ens har koll på min purpose? Jag försökte komma ihåg varför jag anmälde mig. Jag såg mig omkring i rummet och undrade om alla andra visste exakt vart de var påväg. Om de kanske bara behövde lite verktyg för att kunna gå ut och göra det med stort D. Eller stort P – deras Purpose. Rummet doftade av rökelse. Jag visste att ingen skulle kräva något av mig. Men jag kände ändå att jag blev lite ställd mot väggen.

Vi blev ombedda att skriva en lista:
1. What I desire
2. What holds me back
3. My intentions

Det var lätt att fylla pappret med ord. När jag såg bokstäverna framför mig insåg jag att allt hängde ihop. Jag insåg att allt jag egentligen vill är att vara mig själv – att tjäna världen genom den jag är. Men det som håller mig tillbaka är rädslor kring att inte bli accepterad, att bli förlöjligad eller övergiven. Så min intention blev att göra det ändå, trots rädslorna. Att vara mig själv och strunta i vad andra människor tycker eller tänker.

En stund senare satt jag mitt emot en okänd kvinna och sa de här sakerna högt. Hon nickade igenkännande, hon förstod. När det var hennes tur berättade hon att hon var bra på sitt jobb. Att alla sa att hon var så snäll, rätt person på rätt plats. Men hon sa också att jobbet kändes konstigt, som att något fattades. Hon sa att hon önskade att hon visste vad hon skulle vilja göra istället så att hon kunde fokusera sin energi i en ny riktning. Då var det min tur att nicka igenkännande.

Det var en absurd känsla. Att sitta mitt emot en okänd kvinna som kände likadant. Vi var två kvinnor utan purpose som plötsligt funnit varandra på en "Live your Purpose"-workshop. Eller utan purpose var vi ju inte – vi behövde bara lite svar. Universum alltså. Vad tacksam jag var över att ha just henne som par. Efter ett tag frågade jag om hon ville berätta vad hon jobbar med. "Jag är gynekolog och förlossningsläkare", var hennes var.

Oj. Okej. Där måste jag erkänna att jag kände att kvinnan mitt emot mig hade lite djupare purpose än jag själv. För det kändes ganska mycket mer purposefullt att hjälpa barn till världen än att jobba med marknadsföring (= jag). Men direkt när jag tänkt tanken släppte jag den. För vad fick jag ut av att jämföra? Innan vi visste vad den andra jobbar med var vi två kvinnor som kände exakt likadant. Att allt var bra, att vi gillade våra jobb, men att något saknades. Det där djupare syftet.

Jag har tänkt mycket på det där. Vad är det jag kan tillföra? Hur kan jag tjäna världen? Och jag har kommit fram till följande: Jag kan vara mig själv. Det är det enda som ingen annan kan kopiera. Aldrig någonsin. Bara jag kan vara jag, med allt vad det innebär. Nästa fråga är förstås hur det förkroppsligas. Hur väljer jag att, på bästa sätt, dela med mig av den jag är? Här har jag ännu inget tydligt svar.

Just nu är jag glad och tacksam för det jag tillför. Jag får jobba med fina personer och hållbara startup-företag. Jag antar att en del av mig skulle vilja att skyarna skulle öppna sig och att Universums röst skulle ljuda över hela Skåne: "JA, HANNA, DU HAR HITTAT DITT SYFTE, DET ÄR EXAKT DET HÄR DU SKA GÖRA I RESTEN AV DITT LIV, GRATULERAR TILL INSIKTEN!" Men det funkar inte riktigt så. Och vackert så, tänker jag. För sökandet – hur frustrerande det än må vara ibland – är ju det fina med resan här på jorden.

Jag tror att det finns personer som har stenkoll på sin purpose. Men de flesta – också de som verkar ha koll – har nog sina stunder av tvivel. Jag har hört så många sådana exempel den senaste tiden. Kanske vi helt enkelt är inne i en sådan förändringsperiod just nu – en tid då många av oss ställer väldigt stora frågor som inte har några direkta svar men som kan ha desto större konsekvenser. Så de här tankarna kräver en hel del mod. För det är inte lätt att ifrågasätta de strukturer man byggt upp i sitt liv.

Just nu tänker jag så här. Min purpose är att vara mig själv. Hanna Matilda. Och då tänker jag också att jag kan passa på att vara den bästa möjliga versionen av mig själv. Hur det ser ut i praktiken är inte så viktigt. Det väsentliga är att sträva till att vara mig själv – med allt vad det innebär – så mycket som möjligt, så ofta som möjligt.

Jag vill hoppa tillbaka till lördagen. Yoga Games, workshop nummer fem. Yin yoga & sound healing. Jag var supertrött när jag, efter klassen, packade ihop mina saker och gick fram till mitten av salen. Jag satte mig på knä vid en cirkel av kort och kände genast att ett kort kallade på mig. När jag läste affirmationen kunde jag inte låta bli att skratta högt:

Universe Has Your Back Cards Page 03 688x1000

Universum kunde inte ha sänt mig ett tydligare tecken. Affirmationen är dessutom från Gabrielle Bernsteins kortlek "The Universe has your back". Gabby har varit och är fortfarande en lärare och inspiration för mig, så kortet kändes betydelsefullt. När jag gjorde en Google-sökning för att försöka hitta kortet var det dessutom en del av det här blogginlägget. Om du har en stund över rekommenderar jag att du läser det. Jag älskar att Gabby skriver: "I haven't become anything. I've let go of who I thought should be"

Det är exakt så jag känner. Ju mer jag släpper taget om den jag trodde att jag är, desto mer utrymme skapar jag i mitt liv. Det känns lite skrämmande med tomheten ibland, men samtidigt är det en otroligt fin möjlighet. "Not knowing your purpose is an opportunity", precis som Rusty Wells sa. Det känns sant för mig just nu. Och jag tänker ta vara på den här möjligheten genom att vara den jag är. Vi får se vart det leder mig.

Det hände en sak till. Jag satt på soffan och tog av mig tröjan – ett plagg jag köpt på Vöråstans gårdsloppis för några år sedan. Plötsligt såg jag att det fanns en lapp inne i tröjan med texten: The Good Life is Right Here! Jag har aldrig sett lappen förr. Men den kändes som ännu en bekräftelse från Universum. Allt jag söker efter finns redan här. Jag behöver bara öppna ögonen. Jag behöver bara vara mig själv.

 


Balanssinne

Skrivet av Hanna Rosvall 08.10.2019

BEEC2C21 832D 4117 94E1 2E1847F1AE90

En dag i maj. Kastrup, Köpenhamns flygfält. En parkbänk och ett golv som ser ut som gräs. Jag tar av mig skorna medan jag väntar på att rullbandet ska forsla fram väskan från mitt flyg. Jag blundar. Jag kan se parken framför mig. Men golvet är kallt och halt. Inte mjukt och prasslande som gräset jag vill känna under fotsulorna. När jag öppnar ögonen ser jag min väska. Dags att ta på sig skorna igen.

Det är oktober. Jag är precis hemkommen från Helsingfors. Om du följer mig på Instagram kanske du såg min Insta Story igår? Det var ett klipp där jag reflekterade kring hur min post-weekend-workshop-bliss förvandlades till måndagsstress. För jag insåg att jag har många fina saker framför mig – saker jag verkligen vill göra. Saker jag valt att göra. Både jobb och personlig utveckling. Men de innebär också att jag kommer att vara bortrest en hel del under resten av året.

Fick lite panik. Kände mig rätt överväldigad. För fastän jag precis fixat hundvakt åt Wilja är det bara början. Det är ännu scheman som ska pusslas, tåg- och flygbiljetter som ska bokas. Hotellrum alternativt soffor hos nära och kära som ska klaffa med andra planer. Är det vettigast att ta flera korta fram-och-tillbaka-resor eller hellre stanna lite längre på en plats? Jag vet inte. Men det är ingen annan än jag som kan veta det. Så jag måste, sakta men säkert, röra mig mot vetandet.

I min sharing på Instagram reflekterade jag också kring det här med inre och yttre balans. Balans mellan rutiner och livet som skapas i stunden, med några fasta punkter. Balans mellan det jag själv vill / behöver och det jag borde göra, det som förväntas av mig. Jag sände ut ett litet rop på H-J-Ä-L-P och fick så många kloka svar. TACK till dig som skrev och delade din historia, dina tips <3

Jag inser att jag verkligen inte är ensam. Vi är så många som pusslar och fixar och prickar av. En vän som skriver att hon pendlar mellan 4 städer varje vecka men har hittat sina knep för att överleva. En annan vän som berättar att hon insett att hon, innerst inne, inte är en person som vill ha massor att göra hela tiden. Åh, vi är så många som balanserar mellan det ena och det andra. Och jag har sådan respekt för det som just du balanserar med, just nu – vad det än är. För på nåt sätt får du det att fungera. Hur fantastiskt är inte det!

Ett ord som kommer till mig är: Balanssinne. Det som oftast förknippas med att hållas upprätt, stå stadigt, eller behålla balansen oberoende av hur kroppen rör sig. Om balanssinnet rubbas blir det undersökningar – hur ska vi få denna människa att återfå sin gynnsamma kroppsställning i förhållande till tyngdkraften? Men jag tänker också att det finns ett annat balanssinne. Det finns också i kroppen. Men det styr vår inre frid.

Det är inte alltid så lätt. Att hitta balansen mellan vem vi faktiskt är och det som resten av världen säger att vi ska vara. Balansen mellan hur vi vill använda vår tid och hur vi borde eller förväntas använda våra 24 timmar varje dag. Balansen mellan vad vi själva behöver och vad andra personer behöver. Ja, listan kunde göras hur lång som helst.

Det gör mig så glad att den inre balansen blir allt viktigare. Jag träffar ständigt startup-företag som vågar säga NEJ till blod, svett och tårar – den där uttjatade visan som handlar om att man ska bränna ut sig för att lyckas. Jag får ständigt höra inspirerande livshistorier av personer som bestämt sig för att skapa mer balans genom större och mindre val. Förändringen är så närvarande runt omkring mig. Världen är på väg i rätt riktning. Det känns faktiskt så.

Ändå sitter jag och tycker att det är svårt. Jag som faktiskt tycker att jag prioriterar både inre och yttre balans. Jag som inte har lika hektiskt schema eller lika många resor som många andra jag känner. Jag som har alla möjliga verktyg för att hitta tillbaka till balansen. Men vet du vad? Det är ändå okej att känna sig överväldigad. För vi är alla så olika. Och vi har olika behov av inre / yttre balans.

Jag har insett att min stress, för det mesta, uppstår i framtiden. Med andra ord skickar jag ut kaotisk energi till stunder jag ännu inte upplevt. Så jag behöver ständigt komma tillbaka till nuet. Stanna upp. Ta några djupa andetag. Och se vad jag behöver ta tag i först. Min morfar brukar säga att dagarna i kalendern ligger efter varandra, inte ovanpå varandra. Det är så jag försöker tänka när jag känner att jag borde vara på många platser samtidigt. För riktigt så är det inte. Och när jag kan se den tydliga raden av saker framför mig, då kan jag också hitta tomrummen mellan dem.

Svaret är ju egentligen så enkelt: NU. I detta ögonblick, för tillfället, i denna tid, just nu, för närvarande. Två bokstäver: N och U. Nu. För just nu har jag fixat allt som behöver fixas. Och det är tillräckligt, just nu.