blogg banner 2

Visa alla inlägg skrivna 2020

På den här dagen

Skrivet av Hanna Rosvall 21.10.2020

965674FD 33DE 44BF 92A7 9A9F0E0E8D14

Ett minne dök upp igår. Du vet, ett sånt där som Facebook bjuder på ibland: På den här dagen för X år sedan. Just det här minnet var åtta år gammalt. En bild från 2012 – det mytomspunna året då profetiorna siade att jorden skulle gå under. För min del fanns det sanning i de där urgamla orden. Det var nog kring 2012 som jag började vakna upp till en ny verklighet.

2012 var året när jag var ständigt sjuk. Jag gick från en antibiotikakur till en annan och hade både det ena och det andra symtomet. Till och med folk omkring mig reagerade på att mina förkylningar inte tycktes gå över. Visst, jag var helt överarbetad – vilket säkert påverkade mitt immunförsvar – men under ytan bubblade också en större förändring som jag ännu inte kunde förstå.

På den där dagen, för 8 år sedan, satt jag med en köplapp i knät. Siffran, 001, var anmärkningsvärd – resultatet av att jag stått utanför apoteket och hängt på låset tillsammans med ett gäng pensionärer. På den där dagen var jag 24 år gammal. Jag kände att jag inte hörde hemma utanför apoteket, tidigt på morgonen. Men där stod jag. Redo att hämta ut ännu en antibiotikakur.

Det finns likheter mellan den där dagen och den här dagen. I skrivande stund är jag nämligen också förkyld. Det känns lite spännande att tänka att en förkylning kan upprepas på exakt samma dag. Men det blir riktigt hisnande när jag tänker på vilken enorm skillnad det här knappa årtiondet har gjort.

På den där dagen, för 8 år sedan, var jag uppgiven. Kraftlös. Jag hade kapitulerat. Jag gick till läkaren – om och om igen – för det var det enda jag kände att jag kunde göra. Jag åt snällt medicinerna som jag fick utskrivna och hoppades på det bästa. Och så upprepade jag beteendet tills jag slutligen blev frisk.

Det dröjde inte ens ett år innan jag blev utbränd. Men något hände inom mig i samband med det. Jag slängde recepten jag hade fått utskrivna och vände in på en helt ny väg. Med mina sista krafter släpade jag iväg mig själv till en klok kvinna, läkare i kinesisk medicin. Det visade sig vara ett av de bästa besluten jag någonsin har gjort.

Åtta år senare har jag samlat på mig så mycket kunskap. Från kloka personer som jag har träffat och som har behandlat mig på olika sätt, men också genom egna studier. Mindfulness. Yoga. Läkande mat. Helande örter. Akupunktur. Zonterapi. KBT. Kosttillskott. Min resa har varit både kroppslig och själslig, andlig och alldaglig.

Min största lärdom har nog ändå varit att allt hänger ihop. Jag är en helhet. Därför har jag också fått mycket hjälp av till exempel den österländska medicinens holistiska synsätt. Att inte isolera ett symtom, utan att istället se allt omkring. Känslorna, kosten, livsstilen, energiflödena. För allt, allt, allt hänger ihop.

Förstå mig rätt. Den 'traditionella' vården har absolut en plats i helheten den också. Jag är tacksam för att det finns mediciner som kan skrivas ut vid behov. Så mitt syfte är alltså inte att säga att det är dåligt att gå till en läkare. Det som min insikt handlar om – när jag jämför 2012 och 2020 – är att jag inte hade nån kunskap om hur jag kan läka mig själv och vad som döljer sig bakom mina symtom, ur ett större perspektiv. Det är förstås viktigt att vara försiktig också när det kommer till örter och naturliga preparat. Att alltid rådfråga kunniga personer och så vidare. Men jag tror verkligen att individen själv också kan lära sig om och påverka sitt välmående.

Vi kan alla göra något. Vi kan se till så att vår fysiska kropp får det den behöver i form av näring, vila och rörelse. Att våra känslor får uttryckas på ett sunt sätt och att vi inte bär runt på tunga grejer. Att vår energi får flöda fritt och att det finns en balans mellan in- och utflöde. Att vi omger oss med sådant som får oss att må bra. Att vi gör sådant som känns meningsfullt och som ger oss möjligheten att bli de bästa möjliga versionerna av oss själva.

På den här dagen, 2020, känner jag mig alltså hoppfull. Fastän jag väldigt sällan är sjuk nuförtiden har jag åkt på en ordentlig förkylning. Kanske på grund av att jag har en väldigt stressig månad bakom mig. Men det är okej. För de senaste åtta åren har jag samlat på mig en hel del kunskap om mig själv – min kropp, min själ – och vet hur jag kan hjälpa mig själv att återfå balansen.

Därför känner jag hur min energi återvänder dag för dag. Och mitt i förkylningen är den sprudlande glädjen nära till hands. Skulle jag behöva gå till läkaren och få ett recept utskrivet, så gör jag det. Men den största skillnaden – jämfört med 2012 – är nog att jag inte längre känner mig som en passagerare i min personliga healingresa. Jag har blivit reseledaren.

Må väl, ta hand om dig själv. Och kom ihåg att det här bara är min upplevelse – din resa kanske ser helt annorlunda ut <3

 

 


Helgskammen

Skrivet av Hanna Rosvall 10.10.2020 | 1 kommentar(er)

IMG 3922

Fredag. En diskussion med en kollega. Vi står i hallen på kontoret och knyter skorna. Frågar varandra vad vi har för helgplaner. Det blir tyst. Min kollega säger: "Jag har inga planer...och jag har äntligen lärt mig att inte skämmas för det". Hon berättar att hon tidigare aldrig skulle ha vågat erkänna att hon sett tre säsonger av Game of Thrones på en helg. Men nu bryr hon sig inte längre. Två andra kollegor ansluter sig. En utbrister: "Doing nothing is the best!" Och plötsligt blir vår diskussion en hyllning till att göra ingenting.

Jag och Henrik har inte heller några planer den här helgen. Det känns rimligt efter några galna veckor med jobb nästan från morgon till kväll. Så vi ger oss själva tillåtelse att bara ligga i sängen och stirra i taket, om det är vad som krävs. Vi ställer inga krav på städning eller matlagning eller något annat. För tvätten kan vänta. Och det finns Foodora.

Men behöver det vara så? Behöver man typ jobba ihjäl sig innan man kan unna sig en helg av ingenting? Behöver man liksom förtjäna det? Jag tror inte det. Jag tror att tomheten behöver få finnas jämte allt det andra som vi fyller våra liv med. Den behöver få vara likvärdig. Och jag tror också att det behöver finnas en balans – tomrummet behöver ibland få innehåll.

Men den där skammen. Var kommer den ifrån? Varför är det så viktigt att åstadkomma märkvärdiga saker på helgen? Nästan som att det ibland kan bli en tävling. På måndag ska man helst kunna berätta att man har målat huset eller vandrat i ett naturreservat eller haft middag för alla vänner eller äntligen lärt sig måla akvarell eller passat på att sortera bokhyllan eller gått en onlinekurs eller tränat inför ett maraton eller haft besök av släktingar eller på något annat sätt maximalt ha tagit till vara på helgen. Men har man istället sett tre säsonger av Game of Thrones så blir man ganska tyst. För det är ju pinsamt att slänga bort så mycket kvalitetstid. Eller?

Jag har själv aldrig känt mig särskilt dömd av mina kollegor. Det har känts okej att säga att jag inte har gjort något särskilt i helgen. Men istället har jag själv ibland känt en press på att jag borde göra 'mer'. Till exempel när jag passat på att ta en sovmorgon en lördag och vaknat till ett Instagramflöde där väldigt många personer redan lagt upp bilder som visar "lunch i skogen med hela familjen" eller "allt detta som jag redan bakat" eller "rummet som jag precis målat" eller "dessa 50km som jag cyklat". Och jag har tänkt...klockan är 11?!

Jag kan helt ärligt säga att jag inte är någon morgonmänniska. Och särskilt på helgerna passar jag på att sova så länge och så mycket som möjligt. Men samtidigt vet jag att det finns personer som naturligt går upp väldigt tidigt och som njuter av att fixa och dona när det blir helg. Ibland är jag precis likadan – jag vaknar tidigt, har massor av energi och gör hur mycket som helst innan lunch.

Mitt inlägg handlar alltså inte om att peka finger. Jag är mest nyfiken på var den här helgskammen egentligen kommer ifrån. Varför kan vi inte alla fröjdas åt det fina i att de allra flesta har två lediga dagar i veckan då de kan göra precis vad de vill? För vissa innebär det massor av aktiviteter, för andra innebär det tre säsonger av Game of Thrones. Eller att ligga i sängen och stirra i taket.

Det ena är inte bättre än det andra. Så istället för att jag – som kanske passat på att vakna kl.11 en lördag – ska känna mig dålig i jämförelse med någon annan som redan åstadkommit X, Y och Z, kunde jag istället tänka: "GOOD FOR YOU!" Och den där personen som gått upp klockan 6 och bestigit ett berg kan, på samma sätt, se min sovmorgons-selfie och uppskatta att jag gav mig själv det jag behövde just då, dvs. sömn.

Kanske handlar det hela om att helgen är så kort. Kanske är det därför som vi känner en sorg ifall vi inte optimerar och maximerar den lediga tid vi har. För det är ju faktiskt bara två dagar. Särskilt på vintern kan det vara den enda möjligheten att komma ut i dagsljuset. Eller helt enkelt göra det som själen längtar efter. För sanningen är ju att en stor del av våra liv fylls av jobb. Så om jag känner mig dålig i jämförelse med någon annan kanske det egentligen handlar om att jag önskar att jag kunde göra mer av det jag längtar efter. Eller så kan det vara ett prestationsmönster där jag lurar mig själv att tro att vila, återhämtning och att 'bara' vara inte är värt något.

Så, om du behöver göra ingenting den här helgen: Gör det! Utan att känna några skuldkänslor. Utan att känna någon rapporteringsskyldighet i fikarummet på måndag. Och skulle någon fråga dig vad du gjorde i helgen, kan du helg ärligt och med gott samvete svara: "Jag gjorde ingenting. För det var exakt det jag behövde just då."

 

 


Jag såg en fågel dö

Skrivet av Hanna Rosvall 08.10.2020

evie s npaXePc13ec unsplash

Det var en helt vanlig dag då jag hörde en duns. Jag rusade upp från min dator, skrek till när jag insåg vad som hade hänt. Jag föll ner på knä. Och genom balkongdörren bevittnade jag sedan den sista långsamma rörelsen – fågelfötterna som slutgiltigt sträckte ut sig innan livslågan slocknade i de vackra bruna ögonen.

Henrik gick ut på balkongen. Genom en ridå av tårar såg jag honom lyfta upp fågeln i sina händer. Jag hörde honom säga något om att fågeln hade brutit nacken. Men jag hade inga ord.

Vi satt med fågeln en lång stund. Beundrade dess vackra fjäderskrud. Kroppen som fortfarande var varm, men som plötsligt hade blivit ett skal. Vår hund, Wilja, satt på golvet bredvid och nosade försiktigt på fågeln. Hon höll avstånd – som om hon kunde känna det heliga i stunden. Som om hon kunde förstå övergången vi fick bevittna.

Jag tänkte på fågeln hela dagen. En del av mig undrade om allt hade varit en slump. Eller hade fågeln valt att dö på vår balkong? Hade den valt just vårt fönster för att, med sin död, förmedla något? Eller för att helt enkelt bli sedd, sörjd och respektfullt begraven med en bukett torkad lavendel? Det var omöjligt att veta.

På något sätt kändes det som att fågeln speglade mig. För just den dagen kände jag mig lite vingklippt. Men samtidigt kände jag mig också farligt nära att själv – i full fart – flyga mot en öppning som skulle visa sig vara ett stängt fönster. Tanken var skrämmande. Nästan som att jag hade fått en varning från Universum.

Låt mig förtydliga hur jag tänker. Jag försöker inte påstå att den stackars fågeln offrade sitt liv bara för att jag skulle vakna upp och förstå att sakta ner. Men om det någonstans, i Universums stora plan, står skrivet att en fågel ska avsluta sin existens genom att flyga in i ett fönster...är det då helt omöjligt att det fönstret väljs ut så att händelsen också kan tjäna ett högre syfte? Jag tror inte det. På något sätt är vi nog alla sammankopplade i den kosmiska väven.

Vad mer kan jag säga. För mig har de senaste veckorna känts lite som ett fritt fall. Någon slags störtdykning in i en stressnivå som jag inte trodde att jag skulle uppleva igen. Jag har varit helt överbokad och överarbetad och övertrött och överväldigad. Jobbat nästan från morgon till kväll varje dag. Verkligen skrämmande flashbacks till tiden innan jag blev utbränd för ca 8 år sedan.

Men det har ändå varit annorlunda. För jag har inte varit ensam. Jag har fått sådant ovärderligt stöd från fina människor omkring mig. Och när jag utmattad stupat i säng har jag fått falla ner i Henriks trygga armar. Dessutom har jag insett att jag, de senaste 8 åren, har samlat på mig ovärderlig kunskap om mig själv och hur jag, genom olika övningar, kan hjälpa min kropp och mitt sinne att återfinna balansen. Mitt i kaoset har jag med andra ord känt mig trygg. Hållen. Villkorslöst älskad.

Förra helgen unnade jag mig själv faktiskt lite egentid. Det blev både bra och dåligt, kan man väl säga. Jag åkte nämligen på en kurs i djurkommunikation och personlig utveckling, vilket förstås var magiskt. Men det var också en hel del som rördes upp inom mig under mina möten med både hästar och människor, och jag hade liksom inte utrymmet att bearbeta det eftersom jag behövde sitta och jobba sent in på kvällen efter båda kursdagarna. Inte så jättebra planering från min sida. Men ändå 100 % värt det.

Nu kan jag nog ändå konstatera att jag börjat landa igen. I tisdags unnade jag mig själv en Reiki-session. Igår hade jag min första lediga kväll på väldigt länge. Idag fick jag inleda morgonen i stallet. Och det är som att livet bara strömmar tillbaka in i mig, fastän jag fortfarande är väldigt trött. Henrik har också jobbat massor. Så vi ser fram emot NOLL planer – att göra absolut bara det vi vill och orkar hela helgen. Fastän det skulle innebära att bara sova. Och så kommer jag nog också att bearbeta intrycken och insikterna från förra helgens kurs... Vi får se om det blir ett blogginlägg om det i framtiden.

Just nu känner jag alltså att jag befinner mig på en bra plats. Men jag har också fått mig en rejäl tankeställare. På något sätt trodde jag liksom inte att jag var kapabel att halka in i en sån här arbetssituation igen. Det finns helt klart saker jag behöver se över och förändra i mitt liv. Helt. På. Riktigt. NU.

Och så tänker jag också så här: Det senaste årtiondet har jag gett så otroligt mycket för min karriär – på bekostnad av mitt eget välmående och mina nära relationer. Visst, jag har uppnått mycket och fått njuta av en hel del framgång. Men har det varit värt det? Och vill jag köra på i samma stil i 10 år till? Eller är det dags att ta ett steg tillbaka från karriären och prioritera något helt annat? Istället för att fortsätta springa ifrån de här frågorna, ska jag den här gången frivilligt stanna upp och hitta svaren – i god tid innan Universum placerar en glasvägg framför mig.

 

Bild: Pixabay


Alltid tillgänglig?

Skrivet av Hanna Rosvall 09.09.2020

IMG 4154

Ibland drömmer jag om att försvinna in i skogen. Att bara gå och gå tills jag passerar tröskeln för tid och rum. Lägga mig ner i mossan och bara andas. Omfamnas av naturens kravlösa kärlek. Existera sida vid sida med varelser som bara är där – som alltid har varit där, i en eller annan form. I deras sällskap tänker jag att jag också skulle få tillåtelse att bara vara.

Jag längtar till det vilda och trolska. Det finns ingen tvekan om det. Men jag tror att min längtan till skogen också representerar något annat. Att det liksom kamouflerar en annan inre önskan. Jag tror nämligen att jag fick syn på ett undermedvetet mönster igår.

Det som hände var följande. Jag skulle åka iväg till stallet och kom plötsligt ihåg att jag hade glömt att följa upp ett missat samtal. "Jag har så dåligt samvete för att jag så ofta missar samtal då jag har telefonen på ljudlös", suckade jag åt Henrik. Samtalet och ärendet ifråga var inte akut på något sätt, men jag kände mig ändå så dålig. Då svarade Henrik, så där klokt som han ofta gör: "Jag tror du behöver träna bort förväntningen att alltid vara tillgänglig".

Jag tror du behöver träna bort förväntningen att alltid vara tillgänglig. Det var något med de där orden som rörde upp något djupt inom mig. Och ju mer jag tänkte på det, desto mer resonerade det. För det var samma förväntning som igår kväll fick mig att läsa mailen sent på kvällen. Samma förväntning som imorse fick mig att öppna mailen typ direkt efter att jag stängt av väckarklockan på telefonen. Samma förväntning som får ångesten att stiga inom mig när jag missat ett samtal, glömt att svara på ett mail, eller drar ut på att svara åt någon på Messenger eller WhatsApp eller Instagram eller younameit.

Det handlar inte om att jag inte vill svara. Jag är jätteglad för alla som tänker på mig, hör av sig till mig. Men jag undrar var den där oskrivna regeln fått sin början – den som säger att jag måste släppa allt och svara genast. För annars är jag en dålig och arrogant människa som skiter i alla andra. När jag skriver ut det så där låter det ju helt absurt. Men samtidigt tror någon del av mig att det är sant. Innerst inne finns ett litet barn som är rädd för att bli dömd och avvisad om hon inte alltid är tillgänglig.

Tillbaka till skogen. Jag tänker så här. Mitt verkliga behov är att dagligen finna tid för att vara offline, för mig själv. Samtidigt finns det människor som vill att jag ska vara online. Då har jag svårt att berättiga min offlinetid. För jag vill verkligen ha kontakt med alla fina personer som hör av sig. Så om jag plötsligt stänger av – springer in i skogen – är jag nog, innerst inne, rädd för att ingen ska stå kvar och vänta på mig när jag är redo att vara online igen.

Därför väljer jag att ständigt tänja på min offlinetid. Jag väljer att ständigt öppna den stängda dörren där jag satt upp skylten "vänligen stör ej". För jag tänker att ingen annan vet att jag vill vara för mig själv just då. På semestern har jag ju ändå en out-of-office, då känner jag mig mer bekväm med att vara otillgänglig. Det är spännande att det lilla automatiska mailmeddelandet faktiskt har en så stor effekt på mig. Det är också spännande att jag tänker i allt-eller-inget-banor. Att jag antingen måste vara 100 % närvarande, eller helt off the grid. Och också det där med att jag tror att alla andra kräver den där fullständiga närvaron av mig, 24/7.

Egentligen är det hela väldigt odramatiskt. Om jag själv ringer upp någon och inte får något svar så ringer jag upp dem igen. Ibland får man helt enkelt vänta lite. Svårare än så är det inte. Så, varför ser jag då framför mig hotbilder av människor som tar avstånd för att jag "skiter i dem"? Eller ser ner på mig för att jag "inte bryr mig"? Det känns som att det är röster från mitt förflutna som talar. Och det är det nog, med största sannolikhet. För jag har tyvärr fått uppleva en sådan dynamik med vissa personer som funnits i mitt liv.

Nu kanske det här låter mer dramatiskt än det egentligen är. Jag tycker själv att jag blir bättre och bättre på att ha olästa mail i inboxen, att ha telefonen på ljudlös och låta bli att svara på meddelanden direkt. Men jag märker ändå att det finns något oläkt inom mig, kopplat till det här mönstret och rädslorna som orsakar det. Det dyker upp då och då, som till exempel igår. Så jag känner att jag får vara uppmärksam på hur det visar sig i mitt liv, och gå emot det obekväma i att inte alltid vara tillgänglig.

Först och främst behöver jag ju faktiskt vara tillgänglig för mig själv. Jag behöver ibland hänga upp den där "vänligen stör ej"-skylten och stänga dörren med gott samvete. Och jag behöver lära mig att lita på att när jag sedan öppnar dörren igen, har ingen försvunnit. Det jag vill se framför mig är istället människor som säger "så bra att du skapade utrymme för dig själv så att du nu kan känna dig själsligt påfylld och vara ännu mer närvarande när du möter oss". Om jag är riktigt ärlig är den drömmen faktiskt egentligen redan verklighet – jag behöver bara släppa taget om de gamla skuggorna som inte fullt tillåter mig att stiga in i den här nya verkligheten.

 

 


Uträtta / Utforska

Skrivet av Hanna Rosvall 26.08.2020

IMG 4131

Det är onsdag. Jag har, helt på riktigt, bokat in "blogga" i min kalender. Det är en del av den commitment jag delade offentligt förra veckan – den som bland annat handlar om att skapa mer space för mina egna kreativa projekt. Mer utrymme för mig själv, helt enkelt. I allra högsta grad handlar mitt commitment ändå om att omprioritera min tid för att börja samla tillbaka min kraft från jobbet som slukat majoriteten av min energi det senaste årtiondet.

Så jag tar datorn från arbetsrummet och sätter mig på balkongen. Jag gör till och med detta mellan två kundprojekt, bara för att bevisa för mig själv att jag inte alltid behöver vara min sista prioritet. Vackert så. Men när jag nu sitter på balkongen och skriver så står det lite still. Jag låter fingrarna röra sig över tangentbordet i hopp om att någon insikt infinner sig, att jag snart vet vad jag ska skriva om. Men ärligt talat vet jag inte riktigt vad det skulle vara.

Jag tänker tillbaka på veckan som varit, försöker hitta något att ta fasta på. Visst har det funnits sår som kommit upp till ytan för att läkas. Viktiga diskussioner om vad som egentligen är viktigt i livet. Stunder av insikt som gett mig gåshud. Men när jag nu plockar fram dem, en efter en, på mitt mentala ritbord, känns de som fragment. Garnnystan som leder in på helt egna berättelser. Framför mig har jag kanske fem blogginlägg. Men jag vill skriva bara ett.

Jag inser att jag fortfarande är inne i något slags arbetsmode. Jag fokuserar på vad som ska uträttas istället för vad som kan kännas och utforskas. Det är lite bakvänt. För just nu har jag ingen brief att utgå ifrån, ingen kund att skriva för. Det är bara jag och det JAG vill uttrycka. Här och nu.

Ett djupt andetag. Jag checkar in med mig själv. Jag bestämmer mig för att börja om.

Just nu vill jag uttrycka följande. Jag känner mig lite ledsen. För egentligen är den här dagen ganska fullbokad. Den här dagen är ganska fullbokad fastän jag lovat mig själv att jobba högst en halvdag på onsdagar. Den insikten gör mig nu arg, rent av förbannad. Varför är det så otroligt svårt att tillåta mig själv att inte jobba? Varför ger det mig så dåligt samvete? Varför känner jag mig lite illa till mods när jag ser en tom onsdag, mitt i veckan, mitt i en full kalender? Varför går jag med på att göra projekt X och Y och bokar upp hela min dag istället för att säga "kära projekt Y, du får vänta till nästa vecka".

Innerst inne vet jag att det handlar om ett inrotat mönster. Jag vet också att det bara är jag som kan skapa en förändring. Och när jag gräver ännu djupare ser jag att jag nog är rädd för det blanka pappret. Det känns löjligt – jag har aldrig skrivkramp när jag jobbar. Men jag får erkänna för mig själv att det är annorlunda när jag ska sätta mig ner och låta min själ tala. För jag har blivit så van att berätta andras berättelser, att vara kreativ på någon annans villkor. Det senaste årtiondet har jag varit en shapeshifter som kanaliserat berättelser och budskap och insikter för andra. Och jag har älskat mitt jobb som copywriter och konsult. Verkligen. Men jag har tappat kontakten till det unika som vill JAG vill låta Universum uttrycka genom mig.

Nå, jag har i alla fall tagit mig tiden att skriva det här blogginlägget. Det är väl bättre än ingenting? Absolut. Och nästa onsdag kommer jag definitivt att vara ledig (mer om det senare). Men när jag blickar tillbaka på det som nu uttryckts genom mig, i det här inlägget, så undrar jag om det är av något värde. Det har sagts, alltså finns det. Jag har sänt dessa tankar ut i Universum, att delas med dig som läser. När vi möts vävs våra livstrådar samman för att skapa nya mönster i den kosmiska väven. Kanske är det energin i själva mötet som är viktigt – inte det som sägs. 

ps. Jag känner mig kallad att ställa frågan: Finns det något som du vill att jag skriver om, utforskar? Lämna i så fall gärna en kommentar <3

 


Hundratio till noll

Skrivet av Hanna Rosvall 19.08.2020

18D8E5D5 BAE5 4221 AAD8 CE013C35B568

Det är augusti. Det är den tredje arbetsdagen efter min fem veckor långa semester. Det har varit en hemester, eller Svemester som vissa kallar den. Den första sommaren i vårt nya hem. En sommar som varit unik på många sätt. Men det finaste – och sjukaste – är att det här är första gången. Någonsin. Som jag kommer tillbaka från semestern och känner mig helt utvilad.

I över 10 år har jag alltså haft semester, men aldrig riktigt känt mig riktigt utvilad. Varför? Jag har funderat mycket på det. Och jag tror att det har att göra med att också semestern, i alla fall för mig, ofta förknippas med många krav. Allt det där med att passa på och ta vara på och optimera och maximera. Minst en resa någonstans. Och alla de där man ska träffa. Och alla aktiviteter som ska prövas på. Och så allt som ska hinna fixas hemma. Plus obligatoriska frukostar, luncher, vinglas, bokläsningar utomhus. För att inte glömma tiden som ska spenderas på badstranden. Med mera med mera med mera. För sedan ska ju allt detta blickas tillbaka på när höstvindarna viner.

Kanske handlar det om att den nordiska sommaren är så kort. Alla vi som älskar att omfamnas av värmen och ljuset får liksom ett litet fönster där vi ska klämma in all njutning och passa på att ladda batterierna. Inte så konstigt att den kroniska passa-på-vågen sköljer över oss när vi äntligen får semester. För det är ju också väldigt ovanligt att ha fyra veckor frihet och egentid.

Den här sommaren släppte jag faktiskt alla krav. Inga resor, minimala planer, carpe diem – utan skuldkänslor. Jag gav mig själv tillåtelse att sova, sitta på balkongen och stirra, ligga på bryggan och läsa. Hämta takeaway var och varannan dag. Kolla telefonen bara en gång om dagen. Städa och/eller packa upp flyttlådor exakt så lite eller mycket som jag orkade. Vara ute i naturen, med hunden, med hästarna. Alltså...det var MAGISKT. En kväll hade jag och Henrik lite ångest eftersom vi inte badat alls. Men sedan släppte vid det och tänkte: skit samma. Några dagar senare åkte vi ändå iväg till en sjö och badade med en vän, vilket förstås var fantastiskt. Kändes fint att vi fick uppleva det.

Men jag känner att det här bara är början på den återhämtning som min kropp egentligen behöver och längtar efter. Visst kunde jag vara ledig i fem veckor till, men jag tror inte att det skulle lösa de egentliga problemen: Att jag ständigt tänjer på mina gränser. Att jag får skuldkänslor när jag inte "gör" tillräckligt. Att jag åsidosätter mina egna behov för att vara andra till lags.

Dessutom har jag identifierat ett mönster som jag ständigt upprepar. Det handlar om att köra på till 110% tills det blir helg, eller några helgdagar i sträck, eller till och med semester. Då behöver jag egentligen gå ner till NOLL för att på något sätt över huvud taget kunna kompensera och balansera upp mitt liv. Men det händer väldigt sällan. För jag får dåligt samvete när jag säger nej eller "bara är" eller inte träffar någon. Så jag kör helt enkelt över mitt behov att stanna upp eller ha egentid och fortsätter framåt istället.

Det känns så otroligt bakvänt, när jag tänker på det. Varför har jag – det senaste årtiondet – gett så mycket till mitt jobb att jag sedan haft väldigt lite att ge åt mig själv, mina nära och kära? Att gå in på det skulle nog vara en helt egen historia. Men jag börjar inse att fastän jag kommit långt i min karriär, har det delvis varit på bekostnad av mitt eget välmående och mina nära relationer. Det har inneburit att jag inte har känt mig utvilad efter en enda semester – inte förrän nu när hela världen mer eller mindre saktat ner.

För första gången committar jag nu till att göra konkreta förändringar. Till exempel är min telefon på ljudlös. Jag har dessutom städat upp startvyn på min iPhone så att där endast finns sådant som jag värdesätter. Mailen, alla verktyg jag använder för sociala medier i mitt jobb – de har fått flytta till en egen vy. När jag öppnar telefonen ser jag alltså nu endast notifikationer som innebär meddelanden från vänner och familj. Vill jag gå in i mailen eller kolla något arbetsrelaterat behöver jag medvetet swipa höger för att göra det. Först tänkte jag: Kan jag verkligen göra det här? Tänk om jag missar något? Men efter några veckor kan jag bara konstatera att det här känns helt fantastiskt!

lugnorosvall phonescreen

I somras pratade jag med en vän om varför man egentligen behöver vänta till semestern för att vila upp sig. Jag har tänkt mycket på det och kommer att vidta konkreta åtgärder för att skapa utrymme för återhämtning mitt i arbetsvardagen. Till exempel kommer jag att vara supertydlig med mina kunder angående vad jag hinner eller inte hinner. Jag kommer att tillåta mig själv att säga stopp när kalendern blivit uppbokad och endast jobba kvällar och helger om det verkligen behövs. Dessutom är min ambition att hålla i alla fall halva onsdagen öppen för mina egna kreativa projekt. Förhoppningsvis ger det mig utrymmet att börja blogga mer regelbundet <3

Det är alltså den tredje arbetsdagen efter semestern. Jag har redan fått träna på att sätta gränser och administrera min tid. Det känns bra. Men på måndagen satt jag ändå till kl.23 och gick igenom mailen. Och igår satt jag ändå allt för länge med telefonen i handen och fixade med allt möjligt. I skrivande stund känner jag mig också lite överstimulerad. Men jag ska verkligen unna mig själv en offlinekväll efter det här. För det behöver jag. Och jag är så tacksam för att jag är i kontakt med detta inre behov som jag nu kan bejaka, istället för att förneka det.

 


Kolla lamporna i kanalen

Skrivet av Hanna Rosvall 04.07.2020

IMG 3784

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Maj och juni har varit så otroligt intensiva månader att jag knappt hunnit stanna upp för att reflektera över vad som händer. Jag har bara gjort, gjort, gjort. Flexat och fixat och pusslat. Många gånger har mina gränser varit mer eller mindre utsuddade. Jag har prioriterat det som andra behöver – på bekostnad av det som jag själv behövt just då.

Min egen self care har bestått av små ögonblick. Typ 5 minuter yoga innan jag lägger mig. 30 minuter Qi Gong om jag riktigt tagit mig tid. Eller att jag spontant lagt mig på golvet och försökt andas. Ett telefonmöte som jag lyckas kombinera med en hundpromenad. Ett bad. En fin stund med en vän. Små vardagliga gyllene ögonblick av närvaro med Henrik, Wilja, och hästarna.

Tiden jag avsatt för mig själv har ändå inte varit tillräcklig. Jag har varit tankspridd, frånvarande. Jag har glömt saker. Jag har varit trött och lättirriterad och stundvis känt att om någon ber mig om en enda sak till kommer jag att explodera. Det har funnits förmiddagar då jag suttit ensam ute i hästhagen och bara gråtit. Och så var det en kväll då jag satt och jobbade och fick panik när jag tänkte på alla pusselbitar som behövde falla på plats nästa dag och Henrik placerade pasta framför mig och jag spontant satte mig under bordet för att äta den. Jag vet inte varför. Men det kändes som att det gav mig trygghet just då.

Redan i maj visste jag att jag hade överbokat min kalender fram till juli. Egentligen är det ju en fantastiskt fin sak, att det finns så många som behöver den hjälp jag kan erbjuda. Av ren tacksamhet och glädje ville jag verkligen få det att fungera. Och det fungerade – så länge jag inte hade något extra på gång.

Men så hände det sig att vi köpte en bostad. Efter att Henrik kollat bostadsannonser varje dag i över ett år var den plötsligt där – vårt blivande hem. Allt gick så otroligt smidigt att det verkligen kändes som att det var meningen. Och så känns det fortfarande. Men flytten blev mycket mer intensiv än jag hade kunnat tänka mig. Jag kan väl bara kort och gott konstatera att jag och Henrik sov 2,5h den natten då vi flyttade möblerna från Hyllie till Slussen.

Och så bestämde vi oss för att renovera. Inte för att det var helt nödvändigt, men för att vi ville och för att vi hade en möjlighet att göra det. Vi fick kontakt med en jättefin inredningsarkitekt som på något magiskt sätt fick allt att falla på plats trots en extremt tight tidtabell. Det innebar dock också att hela renoveringen blev en liten övning i tillit. Vi hann inte provmåla. Vi visste inte exakt hur vårt slipade golv skulle se ut. Men vi litade på att allt skulle bli bra – och det blev det också. Så himla bra.

Trots att flytten varit intensiv inser jag ändå att det också har varit en chans för mig och Henrik att stanna upp. Det blev så tydligt redan den andra kvällen i vårt nya hem. Vi stod ute på vår fantastiska balkong och bara andades. Plötsligt bröt Henrik tystnaden. Han sa: "Kolla lamporna i kanalen". Och jag fylldes av en sådan lycka att jag bara ville gråta. För i den stunden insåg jag att vi äntligen var så härvarande att vi kunde lägga märke till ljusets dans i kanalen som flödar strax utanför vårt hus. En så liten men ändå stor sak.

Nu har vi bott i vårt nya hem lite över en vecka. Renoveringen är klar (fas ett, i alla fall) och en stor del flyttlådor är tömda. Vi har packat upp tv:n, men den är fortfarande vänd mot väggen. Istället sitter vi i soffan och bara lyssnar på musik. Vi prioriterar samtal och fikastunder och promenader. Vi kollar lamporna i kanalen. Vi ÄR. Helt enkelt. Och det är bara så...fint.

Om en vecka tar jag semester. Hela fem veckor välförtjänt semester. Just nu känner jag att jag vill spendera en stor del av semestern offline – helt utan krav. Jag behöver ladda batterierna, men också hitta tillbaka till mig själv – vad jag vill, vad jag behöver. För sist och slutligen är det bara jag som kan svara på det.

 


Sårbarhetskrabbis

Skrivet av Hanna Rosvall 24.05.2020 | 1 kommentar(er)

IMG 3454

Det är nästan en månad sedan jag har skrivit. Några gånger har jag påbörjat ett inlägg som jag sedan valt att radera. På något sätt har det känts som att jag borde hitta lite mer klarhet innan jag skriver av mig. För när jag öppnar upp mig här, för dig som läser, så gör jag mig själv väldigt sårbar. Det är något jag har tänkt på väldigt mycket den senaste tiden.

Jag har tänkt på att du som läser min blogg ofta får ta del av sådant som jag aldrig skulle säga högt. Sådant som jag egentligen vill reservera för de personer som står mig allra närmast – dem jag bjuder in i mina innersta rum. Egentligen är jag en ganska privat person. Men för lite över två år sedan kände jag mig ändå kallad att börja dela min resa offentligt, via den här bloggen. Och på den vägen är jag.

Känslan jag suttit med den senaste månaden är följande: Jag står på en teaterscen, med strålkastarna i ögonen, utan att se vem som sitter i publiken. Jag kan inte framföra ett färdigt manus, utan behöver istället improvisera varje stund. Jag berättar historien i takt med att den utspelar sig. Det får mig att känna mig naken, sårbar. Och jag önskar stundvis att jag kunde byta plats med dem som sitter i publiken.

Så man kan väl säga att jag har lite sårbarhetskrabbis. Jag frågar mig själv varför jag skriver. Vem jag skriver för. Och sanningen är att jag inte riktigt vet. Jag känner mig kallad att skriva. Jag skriver för alla dem som, av en eller annan orsak, vill läsa. Det är inte upp till mig att välja vem som sitter i publiken. Och om någon väljer att gå hem i pausen, eller till och med bua mitt i föreställningen, är det inte heller något jag kan eller ens ska försöka kontrollera.

Jag har insett att det läskigaste nog är att träda fram som mig själv. Ofiltrerad. Utan någon av de många masker jag har burit under mitt liv. Det är som att jag är inne i en process där alla de roller jag någonsin spelat smälter samman. Istället för att anpassa mig enligt gruppen och situationen kommer jag hela tiden närmare mitt sanna jag. Men det kräver mod. Att vara mig själv. Oavsett vem jag möter.

Så, där är jag nu. Och fastän jag fortfarande har lite sårbarhetskrabbis känner jag mig tacksam. För dig. Just dig. Du som läser. Du som tar dig tid. Du som sätter dig i publiken och öppnar upp för att ta emot min berättelse. Den som berättas fullständigt improviserad. Tack.

Tack också till dig som gläntar på dörren till dina innersta rum. Du som vågar visa vad du känner och går igenom, offentligt eller i en privat diskussion. Du inspirerar mig. Du hjälper mig att våga berätta min historia. Så låt oss tillsammans fortsätta riva fasaderna – dem som hindrar oss från att våga visa vem vi egentligen är. Lås oss möta varandra mer genuint än någonsin.

 


Obekväm ofullständighet

Skrivet av Hanna Rosvall 27.04.2020

IMG 2279

Det var nog nån gång i dessa tider som vi fick höra att vi hade fått en lägenhet i Hyllie. Det var för två år sedan – 2018. På många sätt var flytten till Malmö ett stort steg ut i det okända. Därför var det inte så konstigt att också vår bostad förblev en planritning – en skiss på ett papper – tills vi, med flyttlasset utanför, låste upp dörren och steg in i vårt nya hem.

Jag kommer ihåg att vi försökte förbereda oss genom att kolla på Google maps. Men vår adress visade bara en tom tomt. En markerad ruta där ett hus skulle stå. Så var det egentligen med hela Hyllie – ett av Malmös nyaste bostadsområden. Det såldes in som porten till resten av världen, 20 minuter från Köpenhamn. En klimatsmart stadsdel för 26.000 personer. Men mäklarna fick förlita sig på att alla vi blivande Hylliebor kunde se visionen bortom byggställningarna.

Jag överdriver inte när jag säger att vi flyttade mitt in i en byggarbetsplats. Varje dag vaknade vi till ljudet av en såg, en borr, en hammare. Morgonpromenaderna med Wilja gick ofta ut på att väja för stora maskiner. Jag kom till jobbet med lera upp till knävecken eftersom gatorna runt vår hus inte var stenbelagda. Med jämna mellanrum missade jag nästan tåget eftersom det kändes näst intill omöjligt att veta vilken gata som skulle vara avstängd och fördröja promenaden. Eftersom Google maps inte hunnit uppdateras var det dessutom en hel del möbelleveranser som inte hittade fram.

Särskilt under den första tiden blev det en hel del omvägar och specialarrangemang. Men ett efter ett blev husen omkring oss färdiga. Folk flyttade in. Gränderna började stenbeläggas. Byggställningarna plockades bort och gav plats åt träd och frodiga planteringar. Plötsligt satt jag och Henrik och Wilja på vår soliga balkong utan att notera järnsågen i bakgrunden. När Hyllies första café öppnade, för kanske en månad sedan, började stadsdelen kännas levande på riktigt.

Jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden. Hur jobbigt det var att saker omkring mig ständigt förändrades. Det var som att leva mitt i förändringen – bokstavligt talat. På ett sätt var det en otroligt utmanande miljö att landa i efter flytten från Finland. Men samtidigt har det varit fantastiskt och fascinerande att vara en del av det nya som tar form.

Hyllie har byggts upp omkring oss, precis på samma sätt som jag och Henrik har byggt upp vårt nya liv i Sverige. Det var nog ingen slump att vi landade just här. Och att vi dessutom fick flytta in i ett nybygge – ett tomt blad – känns inte heller som någon tillfällighet. För tiden i Hyllie har lärt mig otroligt mycket om förändring. Om att finna lugnet mitt i kaoset. Om att vara bekväm med omställning.

Det känns extra betydelsefullt eftersom vi snart ska flytta igen. Vårt nya hem dök upp överraskande, men ändå vid precis rätt tidpunkt. Tack för det, Universum! Och det känns faktiskt som att vi är redo att flytta. Vi är redo att ta nästa steg och låta våra rötter växa intill kanalen, i området som kallas Slussen. Kanske är det också en slags transportsträcka. Men efter den här födelseprocessen ska det faktiskt bli väldigt skönt att landa i en ny slags tillvaro. I ett eget hem. I ett kvarter och en stadsdel som har en etablerad struktur.

Men jag undrar varför det är så utmattande med förändring. Varför det är så otroligt obekvämt med ofullständighet. Jag själv har till exempel alltid varit lite av en rebell när det kommer till rutiner och traditioner. På något sätt har jag känt mig driven att bryta mönstren och tänka annorlunda. Men jag tror att det egentligen är mina rutiner som gett mig utrymmet att utmana dem. För här i Hyllie, i den ständigt föränderliga tillvaron, har jag stundvis verkligen längtat efter fasta punkter att hålla mig fast vid.

Just nu är vi nog många som lever utan våra vanliga rutiner. Men personligen måste jag ändå konstatera att det inte känns så jobbigt. På något sätt har jag, de senaste åren, övat på just det här. Att vara bekväm med att saker förändras och att ständigt hitta min plats i det föränderliga landskapet. Det hade man inte trott för 15 år sedan, som Henrik brukar säga. 

Dock ett erkännande. Fastän jag gärna ser mig själv som en rebell har jag nog största delen av livet varit väldigt rutinstyrd. Jag har varit 'ett vanedjur', så som min lillebror skulle uttrycka det – en liten varelse som finner tryggheten i det välkända och invanda. Så för mig har det verkligen varit ett eldprov att sluta strida mot strömmen och istället låta mig själv flöda och färdas i dess riktning. Ibland har jag trott att jag ska drunkna i det kaotiskt ofullständiga. Men jag har alltid hållit huvudet ovanför ytan. Och jag har lärt mig att uppskatta färden i livets flod.

När jag släpper mitt kontrollbehov flyter jag i land på de mest magiska platserna. Platser som jag nog aldrig skulle ha hittat på egen hand. Platser som jag helt säkert skulle ha missat om jag bara skulle ha följt kartan jag själv ritat upp. Och om jag skulle ha haft en perfekt ruttbeskrivning skulle jag nog aldrig ha stannat upp för att prata med alla de underbara varelserna jag mött längs vägen. Så den här resan har verkligen gett mig en ny uppskattning för det okända.

 


Judgement detox

Skrivet av Hanna Rosvall 17.04.2020

IMG 3342

Jag sitter på en solig bänk och väntar. Det är inte många personer som passerar. Jag undrar vem de är, vart de ska. Jag tänker att vi alla, på ett eller annat sätt, plötsligt sitter i samma båt. Det är oklart vilken riktning vi rör oss i, men vi alla delar nog en önskan om att horisonten bär ett löfte om en ljusare framtid. Plötsligt spelar det inte så stor roll vilka titlar och bravader vi har i bakfickan. Vi gör alla vårt bästa, tillsammans. All hands on deck. Vi hjälps åt så gott vi kan. Trots ökat fysiskt avstånd blir hoppet och kärleken energimässiga band som knyter oss samman. Det känns fint.

Några dagar passerar.

Jag och Henrik går hand i hand genom Malmö C. Henrik är mitt uppe i att berätta något då jag plötsligt slutar lyssna. Totalt. Något oväntat händer och mitt fokus försvinner. Det handlar inte om att jag inte vill höra vad Henrik säger. Men något i mitt undermedvetna kräver min uppmärksamhet. Och jag har svårt att släppa det. Plötsligt och instinktivt hoppar jag ur den gemensamma båten och ror iväg i en egen livflotte medan jag kastar misstänksamma blickar bakom mig.

Det som händer är att någon hostar. Men det handlar inte om vilken hostning som helst. Det är en hostning som kommer från en person som går genom Malmö centralstation och hostar rakt ut i luften. Inte en gång. Utan två gånger. Vid två olika tillfällen. Trots att hen är på en offentlig plats. Trots att hen möter andra människor. Rakt. Ut. I. Luften. Två. Gånger.

Jag blir rasande. Jag tänker: Din respektlösa jävel, hur har du undgått nyheterna och annonserna och planscherna som berättar hur vi tillsammans minskar smittspridningen? Hur har du lyckats undvika Skånetrafikens hypnotiska handtvättningsfilmer som gör det näst intill omöjligt att "glömma tummarna"? Hur har du klarat av att gå in på Google eller Facebook eller Instagram eller YouTube eller Spotify eller ICA eller hissen i ditt hus och inte lägga märke till notiserna som säger snälla, HOSTA OCH NYS I ARMVECKET?!

Jag är verkligen så arg. På några sekunder har jag analyserat allt som rör personens utseende och umgänge. Jag har dragit slutsatsen att personen promenerade genom Malmö C på ett oberört och överlägset sätt. Och de några få orden jag hörde personen säga, blev de inte sagda i en långsam, släpande, negativ ton? Ja, detta kombinerat med många andra säkra kännetecken är ju definitivt bevis nog. Bara en SÅDAN person kan vara tillräckligt respektlös för att hosta rakt ut i luften – OBS: två gånger – på en offentlig plats utan att bry sig ett dugg om medmänniskornas välmående.

Det är som att någon knäpper med fingrarna.

Plötsligt hajar jag till och tänker: Oj, hur blev det så här? Ilskan börjar långsamt rinna av mig. Jag ser på Henrik och ber om ursäkt för att jag plötsligt försvann in i mina egna tankar. Jag ber honom upprepa det han höll på att berätta. Och jag lyssnar på reprisen. Men med en halv tanke försöker jag också förstå hur jag plötsligt kunde kastas in i en så stark avsky, riktad mot en främling som jag mötte i några få sekunder. Jag är inte särskilt stolt över mig själv. Sån är väl inte jag...?

Den känns skrämmande, denna instinktiva ilska. Så många förutfattade meningar på så kort tid. Jag tänker att ilskan är kamouflerad rädsla. Och fastän jag inte vill skylla ifrån mig tänker jag att jag nog ändå har influerats av informationen omkring mig. Jag har lärt mig att hen som hostar är ett hot – någon att sky som pesten.

Mina tankar avbryts. I en mental bild ser jag plötsligt mig själv på bussen. Jag som fått något som kliar i halsen, men som inte vågar hosta. Och jag inser att jag ju själv är rädd för att bli dömd som en hostare – en som andra skyr som pesten.

Jag tar mina tankar ett steg vidare. Jag inser att allt detta, innerst inne, också är kopplat till rädslan att bli övergiven, lämnad, utanför. Intressant. Att döma hostaren är alltså en skyddsmekanism. Ett slags ställningstagande. En inbillad inträdesbiljett. När jag dömer syndaren – hen som förrådde oss fromma handtvättare genom att inte hosta i armvecket – ställer jag mig på majoritetens sida. Jag vänder bort blicken, tar avstånd från den jag inte vill förknippas med. Jag signalerar "jag gör rätt – du gör fel".

I nästa stund dömer jag mig själv för att jag dömer andra. Jag tänker att jag borde vara bättre än det här. Jag tänker att så många år av yoga och mindfulness borde ha gjort det enklare att ha ett icke-dömande förhållningssätt. Istället har jag blivit extremt medveten om när jag dömer andra människor. Var det lättare då jag rynkade på näsan utan att veta om det? Definitivt. Men jag skulle aldrig välja bort medvetenheten jag har idag. För den ger mig kraft att fortsätta vandra i den icke-dömande riktningen.

För några år sedan inledde jag faktiskt en "judgement detox". Det var i samband med att Gabrielle Bernstein gav ut en bok med samma namn. Jag kom en bit på vägen. Jag lärde mig att "judgement is an addictive pattern" och inledde processen med att "witness your judgement without judgement". Jag skrev en lista på minst femton saker, situationer eller personer som jag dömer. Hur jag känner mig när jag dömer dem. Varför jag känner mig berättigad till mitt dömande beteende.

Det var tungt. I något skede gav jag upp. Boken hamnade på ett bord, i en hylla, i ett skåp. Ofta tänkte jag på Gabrielles uppmaning att försöka låta bli att döma någon eller något under 24 timmar. Men det kändes pinsamt svårt. För det dömande beteendet är ofta så automatiskt – självklart på något sätt. De flesta av oss är inte vana vid att stanna upp och ifrågasätta varför vi dömer någon eller något. Det bara händer, det bara är så. Det känns som att vi har någon slags medfödd rätt att döma andra.

Men jag tänker: Var går gränsen? När dömer jag någon/något och när har jag en fakta- och/eller upplevelsebaserad åsikt? I vilket skede går jag från att låta alla blommor blomma till att förråda mig själv och mina behov genom att inte säga stopp? Eftersom gränssättning är en av mina utmaningar känner jag att de här frågorna inte är helt lätta att svara på.

Att döma är ju inte heller bara en dålig sak. I många fall behöver vi kunna avgöra vad och vem som är bra för oss. Men i många fall kan ett dömande beteende också bli en slags drog – "an addictive pattern", så som Gabrielle uttrycker det. Då kan det vara intressant att fundera på vad som döljer sig bakom de dömande tankarna. Det vi inte älskar och accepterar hos oss själva är ju ofta det vi har svårt att älska och acceptera hos andra. Är det detta som den dömande drogen försöker dölja?

Ja, den här speciella situationen vi befinner oss i bjuder verkligen på en hel del perspektiv. Jag tycker fortfarande inte att det är okej att hosta rakt ut i luften på en offentlig plats. Men jag har lärt mig mycket om mig själv genom att studera hur jag reagerade på den så kallade hostaren. Och skulle något liknande hända igen vet jag att jag inte kommer att lägga lika mycket energi på att döma personen. Istället kan jag tillåta mig själv att observera vad händelsen väcker i mig, och sedan släppa taget om det. 

Jag har också märkt att jag oftast dömer andra då jag själv saknar något. Därför känns det viktigt för mig att fokusera på rätt saker just nu. Jag väljer ett extremt begränsat intag av nyheter. Jag fokuserar på fakta istället för rädslofyllda rubriker. Utan att blunda för verkligheten väljer jag att se det vackra omkring mig. Guldkornen i kaoset. Och jag ser till att ta hand om mig själv, älska mig själv. Då blir det mycket lättare att möta mänskligheten med öppet hjärta och öppet sinne. Kanske får jag också ta och läsa klart boken Judgement Detox. Vi får se.