blogg banner 2

Visa alla inlägg skrivna augusti 2020

Uträtta / Utforska

Skrivet av Hanna Rosvall 26.08.2020

IMG 4131

Det är onsdag. Jag har, helt på riktigt, bokat in "blogga" i min kalender. Det är en del av den commitment jag delade offentligt förra veckan – den som bland annat handlar om att skapa mer space för mina egna kreativa projekt. Mer utrymme för mig själv, helt enkelt. I allra högsta grad handlar mitt commitment ändå om att omprioritera min tid för att börja samla tillbaka min kraft från jobbet som slukat majoriteten av min energi det senaste årtiondet.

Så jag tar datorn från arbetsrummet och sätter mig på balkongen. Jag gör till och med detta mellan två kundprojekt, bara för att bevisa för mig själv att jag inte alltid behöver vara min sista prioritet. Vackert så. Men när jag nu sitter på balkongen och skriver så står det lite still. Jag låter fingrarna röra sig över tangentbordet i hopp om att någon insikt infinner sig, att jag snart vet vad jag ska skriva om. Men ärligt talat vet jag inte riktigt vad det skulle vara.

Jag tänker tillbaka på veckan som varit, försöker hitta något att ta fasta på. Visst har det funnits sår som kommit upp till ytan för att läkas. Viktiga diskussioner om vad som egentligen är viktigt i livet. Stunder av insikt som gett mig gåshud. Men när jag nu plockar fram dem, en efter en, på mitt mentala ritbord, känns de som fragment. Garnnystan som leder in på helt egna berättelser. Framför mig har jag kanske fem blogginlägg. Men jag vill skriva bara ett.

Jag inser att jag fortfarande är inne i något slags arbetsmode. Jag fokuserar på vad som ska uträttas istället för vad som kan kännas och utforskas. Det är lite bakvänt. För just nu har jag ingen brief att utgå ifrån, ingen kund att skriva för. Det är bara jag och det JAG vill uttrycka. Här och nu.

Ett djupt andetag. Jag checkar in med mig själv. Jag bestämmer mig för att börja om.

Just nu vill jag uttrycka följande. Jag känner mig lite ledsen. För egentligen är den här dagen ganska fullbokad. Den här dagen är ganska fullbokad fastän jag lovat mig själv att jobba högst en halvdag på onsdagar. Den insikten gör mig nu arg, rent av förbannad. Varför är det så otroligt svårt att tillåta mig själv att inte jobba? Varför ger det mig så dåligt samvete? Varför känner jag mig lite illa till mods när jag ser en tom onsdag, mitt i veckan, mitt i en full kalender? Varför går jag med på att göra projekt X och Y och bokar upp hela min dag istället för att säga "kära projekt Y, du får vänta till nästa vecka".

Innerst inne vet jag att det handlar om ett inrotat mönster. Jag vet också att det bara är jag som kan skapa en förändring. Och när jag gräver ännu djupare ser jag att jag nog är rädd för det blanka pappret. Det känns löjligt – jag har aldrig skrivkramp när jag jobbar. Men jag får erkänna för mig själv att det är annorlunda när jag ska sätta mig ner och låta min själ tala. För jag har blivit så van att berätta andras berättelser, att vara kreativ på någon annans villkor. Det senaste årtiondet har jag varit en shapeshifter som kanaliserat berättelser och budskap och insikter för andra. Och jag har älskat mitt jobb som copywriter och konsult. Verkligen. Men jag har tappat kontakten till det unika som vill JAG vill låta Universum uttrycka genom mig.

Nå, jag har i alla fall tagit mig tiden att skriva det här blogginlägget. Det är väl bättre än ingenting? Absolut. Och nästa onsdag kommer jag definitivt att vara ledig (mer om det senare). Men när jag blickar tillbaka på det som nu uttryckts genom mig, i det här inlägget, så undrar jag om det är av något värde. Det har sagts, alltså finns det. Jag har sänt dessa tankar ut i Universum, att delas med dig som läser. När vi möts vävs våra livstrådar samman för att skapa nya mönster i den kosmiska väven. Kanske är det energin i själva mötet som är viktigt – inte det som sägs. 

ps. Jag känner mig kallad att ställa frågan: Finns det något som du vill att jag skriver om, utforskar? Lämna i så fall gärna en kommentar <3

 


Hundratio till noll

Skrivet av Hanna Rosvall 19.08.2020

18D8E5D5 BAE5 4221 AAD8 CE013C35B568

Det är augusti. Det är den tredje arbetsdagen efter min fem veckor långa semester. Det har varit en hemester, eller Svemester som vissa kallar den. Den första sommaren i vårt nya hem. En sommar som varit unik på många sätt. Men det finaste – och sjukaste – är att det här är första gången. Någonsin. Som jag kommer tillbaka från semestern och känner mig helt utvilad.

I över 10 år har jag alltså haft semester, men aldrig riktigt känt mig riktigt utvilad. Varför? Jag har funderat mycket på det. Och jag tror att det har att göra med att också semestern, i alla fall för mig, ofta förknippas med många krav. Allt det där med att passa på och ta vara på och optimera och maximera. Minst en resa någonstans. Och alla de där man ska träffa. Och alla aktiviteter som ska prövas på. Och så allt som ska hinna fixas hemma. Plus obligatoriska frukostar, luncher, vinglas, bokläsningar utomhus. För att inte glömma tiden som ska spenderas på badstranden. Med mera med mera med mera. För sedan ska ju allt detta blickas tillbaka på när höstvindarna viner.

Kanske handlar det om att den nordiska sommaren är så kort. Alla vi som älskar att omfamnas av värmen och ljuset får liksom ett litet fönster där vi ska klämma in all njutning och passa på att ladda batterierna. Inte så konstigt att den kroniska passa-på-vågen sköljer över oss när vi äntligen får semester. För det är ju också väldigt ovanligt att ha fyra veckor frihet och egentid.

Den här sommaren släppte jag faktiskt alla krav. Inga resor, minimala planer, carpe diem – utan skuldkänslor. Jag gav mig själv tillåtelse att sova, sitta på balkongen och stirra, ligga på bryggan och läsa. Hämta takeaway var och varannan dag. Kolla telefonen bara en gång om dagen. Städa och/eller packa upp flyttlådor exakt så lite eller mycket som jag orkade. Vara ute i naturen, med hunden, med hästarna. Alltså...det var MAGISKT. En kväll hade jag och Henrik lite ångest eftersom vi inte badat alls. Men sedan släppte vid det och tänkte: skit samma. Några dagar senare åkte vi ändå iväg till en sjö och badade med en vän, vilket förstås var fantastiskt. Kändes fint att vi fick uppleva det.

Men jag känner att det här bara är början på den återhämtning som min kropp egentligen behöver och längtar efter. Visst kunde jag vara ledig i fem veckor till, men jag tror inte att det skulle lösa de egentliga problemen: Att jag ständigt tänjer på mina gränser. Att jag får skuldkänslor när jag inte "gör" tillräckligt. Att jag åsidosätter mina egna behov för att vara andra till lags.

Dessutom har jag identifierat ett mönster som jag ständigt upprepar. Det handlar om att köra på till 110% tills det blir helg, eller några helgdagar i sträck, eller till och med semester. Då behöver jag egentligen gå ner till NOLL för att på något sätt över huvud taget kunna kompensera och balansera upp mitt liv. Men det händer väldigt sällan. För jag får dåligt samvete när jag säger nej eller "bara är" eller inte träffar någon. Så jag kör helt enkelt över mitt behov att stanna upp eller ha egentid och fortsätter framåt istället.

Det känns så otroligt bakvänt, när jag tänker på det. Varför har jag – det senaste årtiondet – gett så mycket till mitt jobb att jag sedan haft väldigt lite att ge åt mig själv, mina nära och kära? Att gå in på det skulle nog vara en helt egen historia. Men jag börjar inse att fastän jag kommit långt i min karriär, har det delvis varit på bekostnad av mitt eget välmående och mina nära relationer. Det har inneburit att jag inte har känt mig utvilad efter en enda semester – inte förrän nu när hela världen mer eller mindre saktat ner.

För första gången committar jag nu till att göra konkreta förändringar. Till exempel är min telefon på ljudlös. Jag har dessutom städat upp startvyn på min iPhone så att där endast finns sådant som jag värdesätter. Mailen, alla verktyg jag använder för sociala medier i mitt jobb – de har fått flytta till en egen vy. När jag öppnar telefonen ser jag alltså nu endast notifikationer som innebär meddelanden från vänner och familj. Vill jag gå in i mailen eller kolla något arbetsrelaterat behöver jag medvetet swipa höger för att göra det. Först tänkte jag: Kan jag verkligen göra det här? Tänk om jag missar något? Men efter några veckor kan jag bara konstatera att det här känns helt fantastiskt!

lugnorosvall phonescreen

I somras pratade jag med en vän om varför man egentligen behöver vänta till semestern för att vila upp sig. Jag har tänkt mycket på det och kommer att vidta konkreta åtgärder för att skapa utrymme för återhämtning mitt i arbetsvardagen. Till exempel kommer jag att vara supertydlig med mina kunder angående vad jag hinner eller inte hinner. Jag kommer att tillåta mig själv att säga stopp när kalendern blivit uppbokad och endast jobba kvällar och helger om det verkligen behövs. Dessutom är min ambition att hålla i alla fall halva onsdagen öppen för mina egna kreativa projekt. Förhoppningsvis ger det mig utrymmet att börja blogga mer regelbundet <3

Det är alltså den tredje arbetsdagen efter semestern. Jag har redan fått träna på att sätta gränser och administrera min tid. Det känns bra. Men på måndagen satt jag ändå till kl.23 och gick igenom mailen. Och igår satt jag ändå allt för länge med telefonen i handen och fixade med allt möjligt. I skrivande stund känner jag mig också lite överstimulerad. Men jag ska verkligen unna mig själv en offlinekväll efter det här. För det behöver jag. Och jag är så tacksam för att jag är i kontakt med detta inre behov som jag nu kan bejaka, istället för att förneka det.