blogg banner 2

Visa alla inlägg skrivna september 2020

Alltid tillgänglig?

Skrivet av Hanna Rosvall 09.09.2020

IMG 4154

Ibland drömmer jag om att försvinna in i skogen. Att bara gå och gå tills jag passerar tröskeln för tid och rum. Lägga mig ner i mossan och bara andas. Omfamnas av naturens kravlösa kärlek. Existera sida vid sida med varelser som bara är där – som alltid har varit där, i en eller annan form. I deras sällskap tänker jag att jag också skulle få tillåtelse att bara vara.

Jag längtar till det vilda och trolska. Det finns ingen tvekan om det. Men jag tror att min längtan till skogen också representerar något annat. Att det liksom kamouflerar en annan inre önskan. Jag tror nämligen att jag fick syn på ett undermedvetet mönster igår.

Det som hände var följande. Jag skulle åka iväg till stallet och kom plötsligt ihåg att jag hade glömt att följa upp ett missat samtal. "Jag har så dåligt samvete för att jag så ofta missar samtal då jag har telefonen på ljudlös", suckade jag åt Henrik. Samtalet och ärendet ifråga var inte akut på något sätt, men jag kände mig ändå så dålig. Då svarade Henrik, så där klokt som han ofta gör: "Jag tror du behöver träna bort förväntningen att alltid vara tillgänglig".

Jag tror du behöver träna bort förväntningen att alltid vara tillgänglig. Det var något med de där orden som rörde upp något djupt inom mig. Och ju mer jag tänkte på det, desto mer resonerade det. För det var samma förväntning som igår kväll fick mig att läsa mailen sent på kvällen. Samma förväntning som imorse fick mig att öppna mailen typ direkt efter att jag stängt av väckarklockan på telefonen. Samma förväntning som får ångesten att stiga inom mig när jag missat ett samtal, glömt att svara på ett mail, eller drar ut på att svara åt någon på Messenger eller WhatsApp eller Instagram eller younameit.

Det handlar inte om att jag inte vill svara. Jag är jätteglad för alla som tänker på mig, hör av sig till mig. Men jag undrar var den där oskrivna regeln fått sin början – den som säger att jag måste släppa allt och svara genast. För annars är jag en dålig och arrogant människa som skiter i alla andra. När jag skriver ut det så där låter det ju helt absurt. Men samtidigt tror någon del av mig att det är sant. Innerst inne finns ett litet barn som är rädd för att bli dömd och avvisad om hon inte alltid är tillgänglig.

Tillbaka till skogen. Jag tänker så här. Mitt verkliga behov är att dagligen finna tid för att vara offline, för mig själv. Samtidigt finns det människor som vill att jag ska vara online. Då har jag svårt att berättiga min offlinetid. För jag vill verkligen ha kontakt med alla fina personer som hör av sig. Så om jag plötsligt stänger av – springer in i skogen – är jag nog, innerst inne, rädd för att ingen ska stå kvar och vänta på mig när jag är redo att vara online igen.

Därför väljer jag att ständigt tänja på min offlinetid. Jag väljer att ständigt öppna den stängda dörren där jag satt upp skylten "vänligen stör ej". För jag tänker att ingen annan vet att jag vill vara för mig själv just då. På semestern har jag ju ändå en out-of-office, då känner jag mig mer bekväm med att vara otillgänglig. Det är spännande att det lilla automatiska mailmeddelandet faktiskt har en så stor effekt på mig. Det är också spännande att jag tänker i allt-eller-inget-banor. Att jag antingen måste vara 100 % närvarande, eller helt off the grid. Och också det där med att jag tror att alla andra kräver den där fullständiga närvaron av mig, 24/7.

Egentligen är det hela väldigt odramatiskt. Om jag själv ringer upp någon och inte får något svar så ringer jag upp dem igen. Ibland får man helt enkelt vänta lite. Svårare än så är det inte. Så, varför ser jag då framför mig hotbilder av människor som tar avstånd för att jag "skiter i dem"? Eller ser ner på mig för att jag "inte bryr mig"? Det känns som att det är röster från mitt förflutna som talar. Och det är det nog, med största sannolikhet. För jag har tyvärr fått uppleva en sådan dynamik med vissa personer som funnits i mitt liv.

Nu kanske det här låter mer dramatiskt än det egentligen är. Jag tycker själv att jag blir bättre och bättre på att ha olästa mail i inboxen, att ha telefonen på ljudlös och låta bli att svara på meddelanden direkt. Men jag märker ändå att det finns något oläkt inom mig, kopplat till det här mönstret och rädslorna som orsakar det. Det dyker upp då och då, som till exempel igår. Så jag känner att jag får vara uppmärksam på hur det visar sig i mitt liv, och gå emot det obekväma i att inte alltid vara tillgänglig.

Först och främst behöver jag ju faktiskt vara tillgänglig för mig själv. Jag behöver ibland hänga upp den där "vänligen stör ej"-skylten och stänga dörren med gott samvete. Och jag behöver lära mig att lita på att när jag sedan öppnar dörren igen, har ingen försvunnit. Det jag vill se framför mig är istället människor som säger "så bra att du skapade utrymme för dig själv så att du nu kan känna dig själsligt påfylld och vara ännu mer närvarande när du möter oss". Om jag är riktigt ärlig är den drömmen faktiskt egentligen redan verklighet – jag behöver bara släppa taget om de gamla skuggorna som inte fullt tillåter mig att stiga in i den här nya verkligheten.