blogg banner 2

Visa alla inlägg skrivna oktober 2020

På den här dagen

Skrivet av Hanna Rosvall 21.10.2020

965674FD 33DE 44BF 92A7 9A9F0E0E8D14

Ett minne dök upp igår. Du vet, ett sånt där som Facebook bjuder på ibland: På den här dagen för X år sedan. Just det här minnet var åtta år gammalt. En bild från 2012 – det mytomspunna året då profetiorna siade att jorden skulle gå under. För min del fanns det sanning i de där urgamla orden. Det var nog kring 2012 som jag började vakna upp till en ny verklighet.

2012 var året när jag var ständigt sjuk. Jag gick från en antibiotikakur till en annan och hade både det ena och det andra symtomet. Till och med folk omkring mig reagerade på att mina förkylningar inte tycktes gå över. Visst, jag var helt överarbetad – vilket säkert påverkade mitt immunförsvar – men under ytan bubblade också en större förändring som jag ännu inte kunde förstå.

På den där dagen, för 8 år sedan, satt jag med en köplapp i knät. Siffran, 001, var anmärkningsvärd – resultatet av att jag stått utanför apoteket och hängt på låset tillsammans med ett gäng pensionärer. På den där dagen var jag 24 år gammal. Jag kände att jag inte hörde hemma utanför apoteket, tidigt på morgonen. Men där stod jag. Redo att hämta ut ännu en antibiotikakur.

Det finns likheter mellan den där dagen och den här dagen. I skrivande stund är jag nämligen också förkyld. Det känns lite spännande att tänka att en förkylning kan upprepas på exakt samma dag. Men det blir riktigt hisnande när jag tänker på vilken enorm skillnad det här knappa årtiondet har gjort.

På den där dagen, för 8 år sedan, var jag uppgiven. Kraftlös. Jag hade kapitulerat. Jag gick till läkaren – om och om igen – för det var det enda jag kände att jag kunde göra. Jag åt snällt medicinerna som jag fick utskrivna och hoppades på det bästa. Och så upprepade jag beteendet tills jag slutligen blev frisk.

Det dröjde inte ens ett år innan jag blev utbränd. Men något hände inom mig i samband med det. Jag slängde recepten jag hade fått utskrivna och vände in på en helt ny väg. Med mina sista krafter släpade jag iväg mig själv till en klok kvinna, läkare i kinesisk medicin. Det visade sig vara ett av de bästa besluten jag någonsin har gjort.

Åtta år senare har jag samlat på mig så mycket kunskap. Från kloka personer som jag har träffat och som har behandlat mig på olika sätt, men också genom egna studier. Mindfulness. Yoga. Läkande mat. Helande örter. Akupunktur. Zonterapi. KBT. Kosttillskott. Min resa har varit både kroppslig och själslig, andlig och alldaglig.

Min största lärdom har nog ändå varit att allt hänger ihop. Jag är en helhet. Därför har jag också fått mycket hjälp av till exempel den österländska medicinens holistiska synsätt. Att inte isolera ett symtom, utan att istället se allt omkring. Känslorna, kosten, livsstilen, energiflödena. För allt, allt, allt hänger ihop.

Förstå mig rätt. Den 'traditionella' vården har absolut en plats i helheten den också. Jag är tacksam för att det finns mediciner som kan skrivas ut vid behov. Så mitt syfte är alltså inte att säga att det är dåligt att gå till en läkare. Det som min insikt handlar om – när jag jämför 2012 och 2020 – är att jag inte hade nån kunskap om hur jag kan läka mig själv och vad som döljer sig bakom mina symtom, ur ett större perspektiv. Det är förstås viktigt att vara försiktig också när det kommer till örter och naturliga preparat. Att alltid rådfråga kunniga personer och så vidare. Men jag tror verkligen att individen själv också kan lära sig om och påverka sitt välmående.

Vi kan alla göra något. Vi kan se till så att vår fysiska kropp får det den behöver i form av näring, vila och rörelse. Att våra känslor får uttryckas på ett sunt sätt och att vi inte bär runt på tunga grejer. Att vår energi får flöda fritt och att det finns en balans mellan in- och utflöde. Att vi omger oss med sådant som får oss att må bra. Att vi gör sådant som känns meningsfullt och som ger oss möjligheten att bli de bästa möjliga versionerna av oss själva.

På den här dagen, 2020, känner jag mig alltså hoppfull. Fastän jag väldigt sällan är sjuk nuförtiden har jag åkt på en ordentlig förkylning. Kanske på grund av att jag har en väldigt stressig månad bakom mig. Men det är okej. För de senaste åtta åren har jag samlat på mig en hel del kunskap om mig själv – min kropp, min själ – och vet hur jag kan hjälpa mig själv att återfå balansen.

Därför känner jag hur min energi återvänder dag för dag. Och mitt i förkylningen är den sprudlande glädjen nära till hands. Skulle jag behöva gå till läkaren och få ett recept utskrivet, så gör jag det. Men den största skillnaden – jämfört med 2012 – är nog att jag inte längre känner mig som en passagerare i min personliga healingresa. Jag har blivit reseledaren.

Må väl, ta hand om dig själv. Och kom ihåg att det här bara är min upplevelse – din resa kanske ser helt annorlunda ut <3

 

 


Helgskammen

Skrivet av Hanna Rosvall 10.10.2020 | 1 kommentar(er)

IMG 3922

Fredag. En diskussion med en kollega. Vi står i hallen på kontoret och knyter skorna. Frågar varandra vad vi har för helgplaner. Det blir tyst. Min kollega säger: "Jag har inga planer...och jag har äntligen lärt mig att inte skämmas för det". Hon berättar att hon tidigare aldrig skulle ha vågat erkänna att hon sett tre säsonger av Game of Thrones på en helg. Men nu bryr hon sig inte längre. Två andra kollegor ansluter sig. En utbrister: "Doing nothing is the best!" Och plötsligt blir vår diskussion en hyllning till att göra ingenting.

Jag och Henrik har inte heller några planer den här helgen. Det känns rimligt efter några galna veckor med jobb nästan från morgon till kväll. Så vi ger oss själva tillåtelse att bara ligga i sängen och stirra i taket, om det är vad som krävs. Vi ställer inga krav på städning eller matlagning eller något annat. För tvätten kan vänta. Och det finns Foodora.

Men behöver det vara så? Behöver man typ jobba ihjäl sig innan man kan unna sig en helg av ingenting? Behöver man liksom förtjäna det? Jag tror inte det. Jag tror att tomheten behöver få finnas jämte allt det andra som vi fyller våra liv med. Den behöver få vara likvärdig. Och jag tror också att det behöver finnas en balans – tomrummet behöver ibland få innehåll.

Men den där skammen. Var kommer den ifrån? Varför är det så viktigt att åstadkomma märkvärdiga saker på helgen? Nästan som att det ibland kan bli en tävling. På måndag ska man helst kunna berätta att man har målat huset eller vandrat i ett naturreservat eller haft middag för alla vänner eller äntligen lärt sig måla akvarell eller passat på att sortera bokhyllan eller gått en onlinekurs eller tränat inför ett maraton eller haft besök av släktingar eller på något annat sätt maximalt ha tagit till vara på helgen. Men har man istället sett tre säsonger av Game of Thrones så blir man ganska tyst. För det är ju pinsamt att slänga bort så mycket kvalitetstid. Eller?

Jag har själv aldrig känt mig särskilt dömd av mina kollegor. Det har känts okej att säga att jag inte har gjort något särskilt i helgen. Men istället har jag själv ibland känt en press på att jag borde göra 'mer'. Till exempel när jag passat på att ta en sovmorgon en lördag och vaknat till ett Instagramflöde där väldigt många personer redan lagt upp bilder som visar "lunch i skogen med hela familjen" eller "allt detta som jag redan bakat" eller "rummet som jag precis målat" eller "dessa 50km som jag cyklat". Och jag har tänkt...klockan är 11?!

Jag kan helt ärligt säga att jag inte är någon morgonmänniska. Och särskilt på helgerna passar jag på att sova så länge och så mycket som möjligt. Men samtidigt vet jag att det finns personer som naturligt går upp väldigt tidigt och som njuter av att fixa och dona när det blir helg. Ibland är jag precis likadan – jag vaknar tidigt, har massor av energi och gör hur mycket som helst innan lunch.

Mitt inlägg handlar alltså inte om att peka finger. Jag är mest nyfiken på var den här helgskammen egentligen kommer ifrån. Varför kan vi inte alla fröjdas åt det fina i att de allra flesta har två lediga dagar i veckan då de kan göra precis vad de vill? För vissa innebär det massor av aktiviteter, för andra innebär det tre säsonger av Game of Thrones. Eller att ligga i sängen och stirra i taket.

Det ena är inte bättre än det andra. Så istället för att jag – som kanske passat på att vakna kl.11 en lördag – ska känna mig dålig i jämförelse med någon annan som redan åstadkommit X, Y och Z, kunde jag istället tänka: "GOOD FOR YOU!" Och den där personen som gått upp klockan 6 och bestigit ett berg kan, på samma sätt, se min sovmorgons-selfie och uppskatta att jag gav mig själv det jag behövde just då, dvs. sömn.

Kanske handlar det hela om att helgen är så kort. Kanske är det därför som vi känner en sorg ifall vi inte optimerar och maximerar den lediga tid vi har. För det är ju faktiskt bara två dagar. Särskilt på vintern kan det vara den enda möjligheten att komma ut i dagsljuset. Eller helt enkelt göra det som själen längtar efter. För sanningen är ju att en stor del av våra liv fylls av jobb. Så om jag känner mig dålig i jämförelse med någon annan kanske det egentligen handlar om att jag önskar att jag kunde göra mer av det jag längtar efter. Eller så kan det vara ett prestationsmönster där jag lurar mig själv att tro att vila, återhämtning och att 'bara' vara inte är värt något.

Så, om du behöver göra ingenting den här helgen: Gör det! Utan att känna några skuldkänslor. Utan att känna någon rapporteringsskyldighet i fikarummet på måndag. Och skulle någon fråga dig vad du gjorde i helgen, kan du helg ärligt och med gott samvete svara: "Jag gjorde ingenting. För det var exakt det jag behövde just då."

 

 


Jag såg en fågel dö

Skrivet av Hanna Rosvall 08.10.2020

evie s npaXePc13ec unsplash

Det var en helt vanlig dag då jag hörde en duns. Jag rusade upp från min dator, skrek till när jag insåg vad som hade hänt. Jag föll ner på knä. Och genom balkongdörren bevittnade jag sedan den sista långsamma rörelsen – fågelfötterna som slutgiltigt sträckte ut sig innan livslågan slocknade i de vackra bruna ögonen.

Henrik gick ut på balkongen. Genom en ridå av tårar såg jag honom lyfta upp fågeln i sina händer. Jag hörde honom säga något om att fågeln hade brutit nacken. Men jag hade inga ord.

Vi satt med fågeln en lång stund. Beundrade dess vackra fjäderskrud. Kroppen som fortfarande var varm, men som plötsligt hade blivit ett skal. Vår hund, Wilja, satt på golvet bredvid och nosade försiktigt på fågeln. Hon höll avstånd – som om hon kunde känna det heliga i stunden. Som om hon kunde förstå övergången vi fick bevittna.

Jag tänkte på fågeln hela dagen. En del av mig undrade om allt hade varit en slump. Eller hade fågeln valt att dö på vår balkong? Hade den valt just vårt fönster för att, med sin död, förmedla något? Eller för att helt enkelt bli sedd, sörjd och respektfullt begraven med en bukett torkad lavendel? Det var omöjligt att veta.

På något sätt kändes det som att fågeln speglade mig. För just den dagen kände jag mig lite vingklippt. Men samtidigt kände jag mig också farligt nära att själv – i full fart – flyga mot en öppning som skulle visa sig vara ett stängt fönster. Tanken var skrämmande. Nästan som att jag hade fått en varning från Universum.

Låt mig förtydliga hur jag tänker. Jag försöker inte påstå att den stackars fågeln offrade sitt liv bara för att jag skulle vakna upp och förstå att sakta ner. Men om det någonstans, i Universums stora plan, står skrivet att en fågel ska avsluta sin existens genom att flyga in i ett fönster...är det då helt omöjligt att det fönstret väljs ut så att händelsen också kan tjäna ett högre syfte? Jag tror inte det. På något sätt är vi nog alla sammankopplade i den kosmiska väven.

Vad mer kan jag säga. För mig har de senaste veckorna känts lite som ett fritt fall. Någon slags störtdykning in i en stressnivå som jag inte trodde att jag skulle uppleva igen. Jag har varit helt överbokad och överarbetad och övertrött och överväldigad. Jobbat nästan från morgon till kväll varje dag. Verkligen skrämmande flashbacks till tiden innan jag blev utbränd för ca 8 år sedan.

Men det har ändå varit annorlunda. För jag har inte varit ensam. Jag har fått sådant ovärderligt stöd från fina människor omkring mig. Och när jag utmattad stupat i säng har jag fått falla ner i Henriks trygga armar. Dessutom har jag insett att jag, de senaste 8 åren, har samlat på mig ovärderlig kunskap om mig själv och hur jag, genom olika övningar, kan hjälpa min kropp och mitt sinne att återfinna balansen. Mitt i kaoset har jag med andra ord känt mig trygg. Hållen. Villkorslöst älskad.

Förra helgen unnade jag mig själv faktiskt lite egentid. Det blev både bra och dåligt, kan man väl säga. Jag åkte nämligen på en kurs i djurkommunikation och personlig utveckling, vilket förstås var magiskt. Men det var också en hel del som rördes upp inom mig under mina möten med både hästar och människor, och jag hade liksom inte utrymmet att bearbeta det eftersom jag behövde sitta och jobba sent in på kvällen efter båda kursdagarna. Inte så jättebra planering från min sida. Men ändå 100 % värt det.

Nu kan jag nog ändå konstatera att jag börjat landa igen. I tisdags unnade jag mig själv en Reiki-session. Igår hade jag min första lediga kväll på väldigt länge. Idag fick jag inleda morgonen i stallet. Och det är som att livet bara strömmar tillbaka in i mig, fastän jag fortfarande är väldigt trött. Henrik har också jobbat massor. Så vi ser fram emot NOLL planer – att göra absolut bara det vi vill och orkar hela helgen. Fastän det skulle innebära att bara sova. Och så kommer jag nog också att bearbeta intrycken och insikterna från förra helgens kurs... Vi får se om det blir ett blogginlägg om det i framtiden.

Just nu känner jag alltså att jag befinner mig på en bra plats. Men jag har också fått mig en rejäl tankeställare. På något sätt trodde jag liksom inte att jag var kapabel att halka in i en sån här arbetssituation igen. Det finns helt klart saker jag behöver se över och förändra i mitt liv. Helt. På. Riktigt. NU.

Och så tänker jag också så här: Det senaste årtiondet har jag gett så otroligt mycket för min karriär – på bekostnad av mitt eget välmående och mina nära relationer. Visst, jag har uppnått mycket och fått njuta av en hel del framgång. Men har det varit värt det? Och vill jag köra på i samma stil i 10 år till? Eller är det dags att ta ett steg tillbaka från karriären och prioritera något helt annat? Istället för att fortsätta springa ifrån de här frågorna, ska jag den här gången frivilligt stanna upp och hitta svaren – i god tid innan Universum placerar en glasvägg framför mig.

 

Bild: Pixabay