blogg banner 2

Hundratio till noll

Skrivet av Hanna Rosvall 19.08.2020 | 0 Kommentarer

18D8E5D5 BAE5 4221 AAD8 CE013C35B568

Det är augusti. Det är den tredje arbetsdagen efter min fem veckor långa semester. Det har varit en hemester, eller Svemester som vissa kallar den. Den första sommaren i vårt nya hem. En sommar som varit unik på många sätt. Men det finaste – och sjukaste – är att det här är första gången. Någonsin. Som jag kommer tillbaka från semestern och känner mig helt utvilad.

I över 10 år har jag alltså haft semester, men aldrig riktigt känt mig riktigt utvilad. Varför? Jag har funderat mycket på det. Och jag tror att det har att göra med att också semestern, i alla fall för mig, ofta förknippas med många krav. Allt det där med att passa på och ta vara på och optimera och maximera. Minst en resa någonstans. Och alla de där man ska träffa. Och alla aktiviteter som ska prövas på. Och så allt som ska hinna fixas hemma. Plus obligatoriska frukostar, luncher, vinglas, bokläsningar utomhus. För att inte glömma tiden som ska spenderas på badstranden. Med mera med mera med mera. För sedan ska ju allt detta blickas tillbaka på när höstvindarna viner.

Kanske handlar det om att den nordiska sommaren är så kort. Alla vi som älskar att omfamnas av värmen och ljuset får liksom ett litet fönster där vi ska klämma in all njutning och passa på att ladda batterierna. Inte så konstigt att den kroniska passa-på-vågen sköljer över oss när vi äntligen får semester. För det är ju också väldigt ovanligt att ha fyra veckor frihet och egentid.

Den här sommaren släppte jag faktiskt alla krav. Inga resor, minimala planer, carpe diem – utan skuldkänslor. Jag gav mig själv tillåtelse att sova, sitta på balkongen och stirra, ligga på bryggan och läsa. Hämta takeaway var och varannan dag. Kolla telefonen bara en gång om dagen. Städa och/eller packa upp flyttlådor exakt så lite eller mycket som jag orkade. Vara ute i naturen, med hunden, med hästarna. Alltså...det var MAGISKT. En kväll hade jag och Henrik lite ångest eftersom vi inte badat alls. Men sedan släppte vid det och tänkte: skit samma. Några dagar senare åkte vi ändå iväg till en sjö och badade med en vän, vilket förstås var fantastiskt. Kändes fint att vi fick uppleva det.

Men jag känner att det här bara är början på den återhämtning som min kropp egentligen behöver och längtar efter. Visst kunde jag vara ledig i fem veckor till, men jag tror inte att det skulle lösa de egentliga problemen: Att jag ständigt tänjer på mina gränser. Att jag får skuldkänslor när jag inte "gör" tillräckligt. Att jag åsidosätter mina egna behov för att vara andra till lags.

Dessutom har jag identifierat ett mönster som jag ständigt upprepar. Det handlar om att köra på till 110% tills det blir helg, eller några helgdagar i sträck, eller till och med semester. Då behöver jag egentligen gå ner till NOLL för att på något sätt över huvud taget kunna kompensera och balansera upp mitt liv. Men det händer väldigt sällan. För jag får dåligt samvete när jag säger nej eller "bara är" eller inte träffar någon. Så jag kör helt enkelt över mitt behov att stanna upp eller ha egentid och fortsätter framåt istället.

Det känns så otroligt bakvänt, när jag tänker på det. Varför har jag – det senaste årtiondet – gett så mycket till mitt jobb att jag sedan haft väldigt lite att ge åt mig själv, mina nära och kära? Att gå in på det skulle nog vara en helt egen historia. Men jag börjar inse att fastän jag kommit långt i min karriär, har det delvis varit på bekostnad av mitt eget välmående och mina nära relationer. Det har inneburit att jag inte har känt mig utvilad efter en enda semester – inte förrän nu när hela världen mer eller mindre saktat ner.

För första gången committar jag nu till att göra konkreta förändringar. Till exempel är min telefon på ljudlös. Jag har dessutom städat upp startvyn på min iPhone så att där endast finns sådant som jag värdesätter. Mailen, alla verktyg jag använder för sociala medier i mitt jobb – de har fått flytta till en egen vy. När jag öppnar telefonen ser jag alltså nu endast notifikationer som innebär meddelanden från vänner och familj. Vill jag gå in i mailen eller kolla något arbetsrelaterat behöver jag medvetet swipa höger för att göra det. Först tänkte jag: Kan jag verkligen göra det här? Tänk om jag missar något? Men efter några veckor kan jag bara konstatera att det här känns helt fantastiskt!

lugnorosvall phonescreen

I somras pratade jag med en vän om varför man egentligen behöver vänta till semestern för att vila upp sig. Jag har tänkt mycket på det och kommer att vidta konkreta åtgärder för att skapa utrymme för återhämtning mitt i arbetsvardagen. Till exempel kommer jag att vara supertydlig med mina kunder angående vad jag hinner eller inte hinner. Jag kommer att tillåta mig själv att säga stopp när kalendern blivit uppbokad och endast jobba kvällar och helger om det verkligen behövs. Dessutom är min ambition att hålla i alla fall halva onsdagen öppen för mina egna kreativa projekt. Förhoppningsvis ger det mig utrymmet att börja blogga mer regelbundet <3

Det är alltså den tredje arbetsdagen efter semestern. Jag har redan fått träna på att sätta gränser och administrera min tid. Det känns bra. Men på måndagen satt jag ändå till kl.23 och gick igenom mailen. Och igår satt jag ändå allt för länge med telefonen i handen och fixade med allt möjligt. I skrivande stund känner jag mig också lite överstimulerad. Men jag ska verkligen unna mig själv en offlinekväll efter det här. För det behöver jag. Och jag är så tacksam för att jag är i kontakt med detta inre behov som jag nu kan bejaka, istället för att förneka det.

 

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar