blogg banner 2

Uträtta / Utforska

Skrivet av Hanna Rosvall 26.08.2020 | 0 Kommentarer

IMG 4131

Det är onsdag. Jag har, helt på riktigt, bokat in "blogga" i min kalender. Det är en del av den commitment jag delade offentligt förra veckan – den som bland annat handlar om att skapa mer space för mina egna kreativa projekt. Mer utrymme för mig själv, helt enkelt. I allra högsta grad handlar mitt commitment ändå om att omprioritera min tid för att börja samla tillbaka min kraft från jobbet som slukat majoriteten av min energi det senaste årtiondet.

Så jag tar datorn från arbetsrummet och sätter mig på balkongen. Jag gör till och med detta mellan två kundprojekt, bara för att bevisa för mig själv att jag inte alltid behöver vara min sista prioritet. Vackert så. Men när jag nu sitter på balkongen och skriver så står det lite still. Jag låter fingrarna röra sig över tangentbordet i hopp om att någon insikt infinner sig, att jag snart vet vad jag ska skriva om. Men ärligt talat vet jag inte riktigt vad det skulle vara.

Jag tänker tillbaka på veckan som varit, försöker hitta något att ta fasta på. Visst har det funnits sår som kommit upp till ytan för att läkas. Viktiga diskussioner om vad som egentligen är viktigt i livet. Stunder av insikt som gett mig gåshud. Men när jag nu plockar fram dem, en efter en, på mitt mentala ritbord, känns de som fragment. Garnnystan som leder in på helt egna berättelser. Framför mig har jag kanske fem blogginlägg. Men jag vill skriva bara ett.

Jag inser att jag fortfarande är inne i något slags arbetsmode. Jag fokuserar på vad som ska uträttas istället för vad som kan kännas och utforskas. Det är lite bakvänt. För just nu har jag ingen brief att utgå ifrån, ingen kund att skriva för. Det är bara jag och det JAG vill uttrycka. Här och nu.

Ett djupt andetag. Jag checkar in med mig själv. Jag bestämmer mig för att börja om.

Just nu vill jag uttrycka följande. Jag känner mig lite ledsen. För egentligen är den här dagen ganska fullbokad. Den här dagen är ganska fullbokad fastän jag lovat mig själv att jobba högst en halvdag på onsdagar. Den insikten gör mig nu arg, rent av förbannad. Varför är det så otroligt svårt att tillåta mig själv att inte jobba? Varför ger det mig så dåligt samvete? Varför känner jag mig lite illa till mods när jag ser en tom onsdag, mitt i veckan, mitt i en full kalender? Varför går jag med på att göra projekt X och Y och bokar upp hela min dag istället för att säga "kära projekt Y, du får vänta till nästa vecka".

Innerst inne vet jag att det handlar om ett inrotat mönster. Jag vet också att det bara är jag som kan skapa en förändring. Och när jag gräver ännu djupare ser jag att jag nog är rädd för det blanka pappret. Det känns löjligt – jag har aldrig skrivkramp när jag jobbar. Men jag får erkänna för mig själv att det är annorlunda när jag ska sätta mig ner och låta min själ tala. För jag har blivit så van att berätta andras berättelser, att vara kreativ på någon annans villkor. Det senaste årtiondet har jag varit en shapeshifter som kanaliserat berättelser och budskap och insikter för andra. Och jag har älskat mitt jobb som copywriter och konsult. Verkligen. Men jag har tappat kontakten till det unika som vill JAG vill låta Universum uttrycka genom mig.

Nå, jag har i alla fall tagit mig tiden att skriva det här blogginlägget. Det är väl bättre än ingenting? Absolut. Och nästa onsdag kommer jag definitivt att vara ledig (mer om det senare). Men när jag blickar tillbaka på det som nu uttryckts genom mig, i det här inlägget, så undrar jag om det är av något värde. Det har sagts, alltså finns det. Jag har sänt dessa tankar ut i Universum, att delas med dig som läser. När vi möts vävs våra livstrådar samman för att skapa nya mönster i den kosmiska väven. Kanske är det energin i själva mötet som är viktigt – inte det som sägs. 

ps. Jag känner mig kallad att ställa frågan: Finns det något som du vill att jag skriver om, utforskar? Lämna i så fall gärna en kommentar <3

 

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar