Skrothandel å varmkorve!
Alltid i mellanåt söker sig Nikonisten mot doften av grillkorv. Nu känders doften norrifrån, så det begav sig med följe norrut mot Juthbacka marknad, den årliga gårrmarknaden. Hoppas föreningen har klarat av den ekonomiska missen, för evenemanget är ju världens populär. Hmm med tankarna på orden kassör påminns Nikonisten om en annons i ÖB för läng saan, under rubriken 'sökes' Gamlakarleby Manskör (GM) söker två kassörer den före detta och en ny.
Bara ti byri fynd:
Gårrradio. En äkta Asa, tillverkad i Åbo med namnet Maestro- Asa tillverkade i mellanåt med olika märken till olika kedjor. Årsmodell 1949, modell 495. Tänkte köpa den mest med tanke på att programmen den tiden inte hade så mycket reklam. Men går knappast att lyssna på Deep Purples 'Burn', den var ju inte skriven då. Spelar väl mest kaffekvarnsmusik. Men ädel var den.
Med tanke på vinterns anstormning blir det dags för en ny kåljare, dessa var stiliga, om kanske inte så testade i vindtunnel. Lite väl aerodynamiska, men fina kokarder.
Alltid i mellanpt hittar man trevliga bekanta, här kommer en glad o flitig Sevendaysbloggare, en aktiv Nikonist som för den ädla konsten vidare.
Myki folk i gångarna.
Här fanns allt mad skulle behöva för att erövra Karelen tillbaka.
Den som spar han tar. Hittade dock ingern muminpappa (KOP), men i bakgrunden syns en blå äkta Föreningsbanken glob med Kokkola med omnejd.
En till blivande Nikonist.
Vi gillade detta ryska konstverk. Figurativ, abstrakt, strukturell, expressionistisk, grann.
Dessutom var det frågan om sönderbränd tejp på paktebilsbakfönster, något helt nytt.
Na liiti söderom den mafffiga mustaschen förkunnades högtidligt och med försäkringsstämma att allt silver var niiehondratjugofemmor. Å väl he!
Viktigt med märkta burkar i köket, så man hittar rätt med en gång, undrar om dessa inehhåller olika typers svartkrut?
Skål å välkommen!
Mopolandia - så nära himelriket man kan komma med fötterna på jorden.
Fanns också härliga jenkkare, här dock en lågtgående tysk modell.
Nikonisten hittade ein typykkä, en riktig lockfågel. På väg till bilen räknade Nikonisten flitigt och aritmetiskt riktigt ut hur mycket pengar han nu kan spendera på fotogrejor - för på denna marknad sparade Nikonisten gårrmyki pengar, då han int köpt nå. Gourmetkorven, Well Done, som avnjöts vid flodstranden blev han dessutom bjuden på.
Automobilar o bensinvirvlan.
Alltid i mellanåt flyr Nikonistens tankar tillbaka till gyllene tiderna, då farzan hade en Impala me rittian veeåttå. He va jusom svartsträkan heila kvartteere på Storgatå i Kokkola. Sen bar man upp kollekt och tanka för nästa varv.
Men Nikonisten är ännu strongt av den åsikten, att alla motorer under 5 liter är startmotorer. Så en dag skall jag nog ...
Vasa veteranbilssällskap underehåller Vasa bil och motormuséum sedan 1981, med klubben är mycket aktiv också on-the-road. Varje sommaronsdag samlas bilarna på torget. Efter att nyfikna och avundsjuka har kollat alla grinarna, bär det i väg på utflykt till lämpligt ställe. Klubben finns både på webben och på FB.
Nikonisten har turen att känna myki å räätta foltssi, så han blev erbjuden att joina en utflykt. Och sådant tackar han ju inte nej till.
Åkdonet var super. Janne Hinds chaffade med sin härliga Bobby Ewing (de som är tillräckliigt gamla vet vad jag menar) Mercedes 350 SL. Klart det var en V8 som såg till att det fanns drag o virvel.
Lite speciell modell, med 4-växlad manuell låda. Vrrrmm.
Bilarna är ju superfixade och man fick beundra både stora ...
... och mindre modeller. Den på bilden är ganska 'modern', själv höll sig
Nikonisten till Corgi -serien.
Volvoritaren hade nog kollat engelska Aston Martin ganska noggrannt. Man kan nog känna sig lite helig då man kör en sådan.
Arken var målet denna onsdagsafton, skulle jag ha vetat att det tar en timme att få en smirgare skulle jag kanske ha tagit matsäck med. Nå ögonmaten var det viktigaste denna afton.
Sammanlagt 40 veteranbilar deltog denna afton. Veckan innan hade det varit över 60 bilar, men då fanns med gäster norrifrån, men statistik är ju statistik.
Bilen närmast bilden är en Opel Commodore, ganska lyxig bil. Nikonistens öron tyckte sig höra en rak 6-cylinders GM...
Många bekanta på bilden, Fiaten, klassiska Peugeot ... men framför allt 80 -lätkän. För den som tror att det är någon hedersutnämning, kan jag berätta att icke så är. Nästan motsatsen. Om det känns obekant, fråga någon som har ett par skrynklor, så får du veta mera.
Ojnejnejnejnejjjjj - ein äkta Buick Riviera, själv hade jag en sådan Corgi, guldfärgad med ekobelysning. De här pastillfärgerna hänför sig nog mera till Floridas strandgator än till Paris.
Vildfrassen har nog ganska många frasskrafter under huven.
Blev också lite extra förtjust i Desoton, som dessutom hade knappväxlar - ugh.
Här var det ordentligt med plåt, kom nog att tänka mera på Chicago än Florida.
En samling rariteter - inte så ofta man ser dessa på samma parkering.
Stilpoängen utdelade.
Så var det bara restan kvar av evenemanget, hemfärden. Mycket mindre mjäll att borsta denna afton, konstaterade en nöjd Nikonist.
Loppis, heimlaga å granatkastara
Alltid i mellanåt söker sig Nikonisten till loppisar, mest för att kolla bakverk och annat nyttigt för magsäcken. Denna varma söndag tog han ett steg längre och stal några äpplen. Nikonisten tycker att äpplen skall vara så sura och hårda att man grinar varje gång man biter i dem. Annars är de bara prydnader. Äppeltjuveriet var däremot inte alls så spännande som tidigare. Äppelträdsägaren såg när stölden utövades och efter att ha utropat i tvåstrukna C 'Äppeltjuv i farten' fortsatte hon bara med att servera härliga bakverk. O Tempores o Mores.
Loppis utan godis e alls ingenting.
Livets mest äkta sanningar är enkla, färgglada och alltför ofta bortglömda
Det är den coola blicken som gör handelsmannen
Färgglada pjäxor i parti och minut.
På Falanderhusets innergård gick det till fartfyllt och rockigt - här kördes den klassiska Uriah Heep -hitten på äktafinska, 'piirimyyjä', vilket ju klart kan tolkas i ansiktsmusklerna och ackordet.... iiiiiisilivinggg gnagar på ännu mellan örona.
Viktigt med tankning - men det är sällan man får tanka i så härlig miljö
Lite eurågrekisk fiiling i denna bild från Falanderhusets ingång. Muséet var öppet för gratis guidningar.
Färdigfixad utrustning för sommarens festivaler.
Erika Nymans Nöff bageri hade 80 bröd till salu - allt gick åt som smör i solen, många gjorde färdigt reservationer för nästa års loppis.
Så länge halva familjen packade bröd och betalade kunde andra halvan njuta av en härlig laxsmirgare och en kall 100%igt procentlös äkta kalja.
Nöffbageriets bröd såldes snabbt slut, men det fanns också loppisgrejer till salu på Runebergsgatan.
Saft och gotta hör till alla gårdsloppisar.
Spännande marknadsföring med pirater och smileyballonger.
Trivsamma och vältrimmade gårdar i Gamla Vasa, här lite smakprov på riktigt lusthus.
Ta fast äpeltjuuve, lät inte så farligt om man tolkade kroppsspråket.
Redan två kvarter före målet kände Nikonisten igen soundet - The Sound. Gamla Mälarös kyrka, Holvikirkkos ljuuvliga toner kröp längs den solvarma asfalten upp i alla musikälskandes kroppar och själar. Sen kändes ett klick och den äktaoriginala Leslien varvade upp sig och fick kalsongerna att volta. Det kan bara en tvättäkta Hammond få till stånd. Inte ens en välldoft från kolgrillad köttkorv kunde få Nikonisten att ändra vandringsriktning. 'God bless my Hammond' står det på klistermärket. Spelverket ovanpå hade en viktig uppgift, att hålla bort musikälskande flugor från det Hammondska taket. Tur det inte gick att köpa med Visakort.
Allehanda attiraljer till salu.
Här hittade Nikonisten en själsfrände. Från gamla gosiga dagar i Hiukkavaaras skogar - en tvättäkta Sergei. Nikonisten hade äran att få krutsätta himmelen med denna kamrat för hundra år sedan (1978). Inte heller här fick man köpa med Visa. Egentligen tur, för Sergein skulle nog ha tagit ganska mycket utrymme på balkongen och EU har säkert redan nu förbjudit det.
Markna å luåmulakris
Alltid i mellanåt tycker Nikonisten att det är skönt att förflytta sej tillbaka i tiden då släkten växte upp på Hassis nära Lahnakoski. Inte långt borta från Camera Obscura. Storkyros 1700 talsmarknad är ein favorit. Man kan ita hälsosam luåmulakris men ändå fjärt ritti dååme.
Skämt omsider. Allt utom grillkorven e som av äldre och ädlare sort. Och härligast av allt - inte en skymt åv dammsugarpåsåna.
Från automobilparkeringen fick man kyyti me fina Zetorer, detta ex var ett kap för köparen (eller säljaren)
Stämningen var äkta, utställarna och en del andra var utklädda i tidsenliga dräkter. En del behövde inte ens klä ut sej.
Finare fruar kunde synas diskutera artigt med lägrekastade fruntimmer.
Den moderna tekniken kunde kanske ha impelementerats i svärdet?
Smeden borde bli vid sin präst, eller hur hette det i katekesen?
Tyvärr stängdes marknaden en timme tidigare än vad informerats, så det blidde lite brådis. Ingen REA hann man uppleva.
De flesta var med på marknaden.
Donna är en van marknadslamm.
Denna mjölnare ylade inte och såg lite traiskå ut, men han hade rent mjöl i påsarna.
Alltid lika intressant.
Riku Raven visade hur den behändiga kannan skulle användas. Undrar hur den skulle fungera som singlemaltautomat?
Här var det äkta konstläder i granna färger.
Karriär på toppen - skickligt gått och skön stil
Vackra jungfrur virkade (kanske) harniskar och hjälmar av ståltråd?
Stämningsfyllt i kyrkan med konsert. Kyrkan är värt ett besök också utan konsert. Bibeltexterna skrivna och illustrerade på väggarna (på svenska!). Mässorna mässades på latin för att ingen skulle förstå.
Packa din kappsäck med sulor, strumpor och öronskydd och gå!
Mera Norrbaggiskt kan det knappast bli. Riippa har sin firma i Nedervetil, stjinne er från ein struts från Terjärv, stjinne ha vaali garva i Krombi på Ahlskogas, handlase, priissätase o pruutase på Kokkolavis. Joniseerase på grondsprååtsi. Söjsleis.
Ja sko ha fota hede luåmulakris - men he finnsta bara påsa kvar (å na liiti dååme).
Stay on the channel - snart kanske mera äventyr på
same Nikonisten channel and same Nikonisten time.
Vandraren
Alltid i mellanåt funderar Nikonisten på olika sporter och evenemang. Oftast mera på evenemang. Men om man är tillräckligt stor i käfta, kan man hamna på en trevlig vandrande fotoutflykt i dagarna tre eller mera.
Vaasan marssi är den enda promenaden i Finland som är godkänd medlem i IML sammanhang - där har ni att googla över.
Det är inte en tävling och man kan välja själv hur trött man vill bli eller hur många blåsor man vill ha i fötterna. Ingen tidtagning heller, om man är långsam och vördig vandrare kan man ha mera nytta av en kalender än en klocka.
He om he, evenemanget är mycket populärt och lockar till vasa 400 - 500 vandrare årligen för att umgås, vandra, beundra våra vackra landskapsvyer och men tur får träffa en trevlig och angenäm vasabo.
Det som man lite grann skäms över är att det är mera utlänningar på vandringen än inhemska, det kunde vi nog åtgärda nästsa år. Samla i hop ett gäng (före eller efter vandringen) och ta en vandring tillsammans. Räcker med att anmäla sig på webben: klicka här för info På samma sida hittar du en massa foton från evenemanget.
Norrmän brukar ofta vara väl representerade - och det gör ju inget, för de är ju verkligt glada och trevliga.
Nos iungat ambulare! Vandringen förenar oss! - säger man och det stämmer precis.
Yrjö Saraste, snart 92, vandrar flitigt varje år och har många bekanta. Det brukar stå på hans t-skjorta:
Finland - Veteran World War II. Inte illa alls
Alla laddar upp sej till start som man bäst tycker.
Till och med fotografen möter en massa bekanta på vandringen.
En del stressar ännu mindre än andra under den avkopplande vandringen Arttu och Aliina har varit på gårrmånga vandringar.
Man kan välja mellan olika sträckor dagligen, längsta är som maraton och kortaste är 10 km. Tankningsstationer med allehanda gott finns på vägen.
Vandringen förenar oss!
Rambo (hunden alltså) har varit många gånger till Vasa på vandring. Rambo har ett eget vandringspass och är ganska populärt fotoobjekt. Tycker om plättar.
Vandringarna vidgar vyerna på mångahanda sätt.
Verkligen stressfri vandring.
Arttu och Aliina och en massa plättar på återseende.
Reinos repertuar är fantastiskt bred, ser han en flagga kan han byta till passande melodi, i flykten.
Kön till plättstationen vittnar om plättarnas hälsosamhet. Alla som sitter med plättarna framför sig ser glada ut och det är ju hälsosamt - det mest hälsosamma Nikonisten vet.
Kring plättarna samlas olika nationaliteter och olika språk ljuder över pausstället
Det är viktigt att dricka när man vandrar
Vandraren garanterade att det är bara vatten i flaskan, men han såg extra glad ut
After Plätt Stund i solens sken
Nos iungat ambulare! Vandringen förenar oss! Definitivt!
Basturace i Östermark
Alltid i mellanåt irrfärdar Nikonisten till allt mera göulå evenemang. Denna gång gällde det samling av mobila bastun i Östermark. Det jippot ordnades för tionde gången - Nikonisten var med också för ett par år sedan. Varför?
Nå mest därför att Nikonisten gillar då folk ordnar evenemang - och för att det finns ofta lite gottigott att reta smaksinnet med. Denna gång var hereford kepakko helt överlägsen - mums.
Denna bild berättar väl lite om vad jippot handlar om?
Men det är mycket mera - folk samlas, har roligt, äter, umgås, etc. Men huvudidén går ändå ut på bastubad - det som vi finnar älskar och värnar. Man drar eller kör sitt ekipage till Östermark och värmer bastun. Sen är det meningen att alla, i synnerhet från publiken, köper en bastumössa och testbastar alla bastur. Man kan kyla ner sig mellan bastuturerna i plurret. Jess - basturace - mate in vinland.
Men på området ordnas också mycket program, denna gång trollkarl och naturligtvis ein humba-humba-humba-tättärää- ohne-Läderhosen blåsorkester. Öppningslåen var naturligtvis letkajenkka.
Spralliga små tävlingar håller deltagarna på alerten och i full fart.
En del satsar väl på Cannes - eller Sodankylä Film festival.
En del landningar så ganska hurja ut, kanske rentut nödlandning.
En del bastumajorer var mycket kritiska vid bastugranskningen ...
... och en del såg bara lite fundersamma ut - men det fanns också glada, massor.
Som typ denna artexemplar.
Rad nummer 1 redo för bastugästerna.
Finsk bastu i franskt skal, det är liksom multinationellt som gäller nuförtiden.
Rekommenderas för gäster under 195 cm - redigt.
Kolla hur inredningen matchar med bastufordonet - style!
Löylyvattentransporten sköttes med stil och stiligt ekipage.
Skulle inte dylika evenemang platsa bra då vi marknadsför vårt land åt utländska turister? Typ just fransmän. De skulle älska de där djufrystuppvärmda siklöjorna där tyskarna skulle älska våra bakelsemjölkorvar och fjärranöstarna vårt lakritsutbud. För att inte tala om våra fina dammsugepåsekipage som brukar pryda våra julmarknader. Och efter en halvtimme lekande letkajenkka skulle alla sambasta.
Men precis hursomhelst. Nikonisten stortrivdes och lyfter på bastuhatten åt arrangörerna. Nästa år är det paus i arangemangen, men 2017 bastas det åter på Parraområdet. Pschhhhhhhhh....
Gårrpeedase.
Alltid i mellanåt känner sej Nikonisten extra nöjd och belåten. Som just nu. Har just avverkat Botniacyklingen. Igen en gång. Tror första gången var 2009? Lite tungt kan det ju kännas i bland, men då det är förbi och avklarat sprider sig en en herrrlian tsänslå i kroppe.
Om det råkar vara lika fint väder som i fjol eller i år kan det vara ganska tungt i bland att kånka på all kamerautrustning, men som tur är får man ju köra bil mellan tankningsställena - och där vankas alltid kaffe, energibulla, saltgurkor och härliga äkta talkomänniskor. Så lite måste man väl tåla för allt detta.
Härlig natur får man på köpet. Vy från Öjskatavägen.
Teamwork.
Skicklighet krävs av både den som tar och den som ger. Snabbhet är en fördel för fotografen.
Vågar inte gissa på arten, men vi kan väl hålla med om att de är gula, vita och ganska gemytliga.
Hejarklackarna fick mycket beröm, flere cyklare nämnde att de aldrig varit med om något liknande, folk komer ut till vägkanten med frukostbord, spelverk, sitter på traktorlavor, hejar o ropar och uppmuntrar. En orsak till att de kommer tillbaka nästa år, sade ett gäng från Den Svarta Korvens Land.
Tankningsställena var populära, de som inte tävlade tankade också lite socialt - huvudsaken att man mår bra och har roligt.
Cyklartjejerna ställde gärna upp på kompisfoto. Där karafolk hellre visade upp sina splittansnya velocitrampverk, visade tjejerne mera upp glada leenden och kompisanda.
Utrustningen behöver inte vara så vädervärdig för att man skall trivas.
(för att ingen skall missuppfatta må skribenten nämna att detta par inte deltog i tävlingen, cykelhjälm är ju obligatorisk).
Tuurala tankstationen är trevlig, fåren kommenterade ivrig, ofta och högljutt tävlingen - men ganska ensidiga och likadana kommentarer var det hela tiden.
Evenemanget har blivit till en familjefest där alla trivs och nya upptäckter görs.
Här bjuds det på musik några kilometer före Norrvalla.
Ett evenemang att rekommendera oberoende om du peedar eller inte. Men inte så allvarligt, flere trampade genom 67 kilometersloppet på helt vanliga cyklar i ett trevligt sällskap i härligt solsken - och med öm rumpa i flere dagar på köpet.
Mera foton från evenemangen finns på KLICKA HÄR!
Ta det med ro i Monäs.
Alltid i mellanåt måste också Nikonisten ta det med ro, denna gång då på Monäs rodden. Här är det meningen att man ska ta det lugnt, träffa bekanta och bara ha ro-ligt. Fast trots allat fanns det ju de som lite håsade - ja till och med dem som försökte ro utan åror.
Starten för storbåtarna var intressant, nummer 22 tog en nystart för säkerhets skulle, tjuvstartare diskas omedelbart, med Fairy. Annars är det inte stränga regler som gäller. Vid skepparmötet sades det att allt annat e ok, men man skall hålla sej i båten. Visserligen tillade någon, att man av någon anledning skulle hamna utanför båten, gäller regeln att man måste hålla på ytan som gäller. Fritt och kreativt - ingen regel för kärnbränsle eller så.
Fisksoppans åtgång var stor, man märkte att det plaskade i sjön då en del fiskar tyckte det var säkrast att söka sig längre ut till havs, om soppan skulle börja tryta.
Det där att ta det med ro gäller alla som kommer till Monäsrodden.
Hmmm, det där skulle Nikonisten inte testa med Nikonerna kring nacken.
Bagatelle -besättningen var stiliga som båten.
Starten har gått.
Både Dollargrin o Londonflin visades upp.
Ponnyridningens popularitet går inte matematiskt att räkna ut.
Skepparmötet på gång
där fanns skeppare som hade helt egna planer och strategier ...
Sonja och Dennis satte fart på flickorna i Småland så tuvorna sprättade.
Säkerthet framför allt.
Härligt mycket folk på evenemanget - som det naturligtvis bör vara.
Mera foton finns i WEBALBUMET
Markna
Alltid i mellanåt står det sommar i kalendern. Det betyder sommarmarknad i Kristinestad. Alla gånger. Dit.
Och ja - mången annan hade gjort samma beslut. Verkligt intim och ficktjuvanpasslig trängsel. Kanske någon till och med förlovade sig där i trängseln då de ansåg att de har stått och stött varandra ganska länge?
I den traditioinella roddtävlingen mellan brandkåristerna i nejden (frivilliga) var växlingarna lika spännande som på stafettkarnevalen - minst. Lappfjärdslaget var snabbast och vinner (detta var situationen före dopingtest)
Det var nå byggase på gång, så både tävlingsbanan och publikläktarna fick maka på sej. Undrar om biljetterna mellan eller inne i bajamajan var de dyrare? Hursomhelst, publiken var lika entusiastisk som tidigare år.
Ulrika Eleonoras klockstapel var redo att ta emot eventuella anfall från ovan.
Sisu hade fått varken hattara eller makkara, så lika väl kunde man väl fara hem tillbaka och lyssna på Sisu-Radio.
Från ovan hördes banjonesiska toner. Blir alltid glad att höra dem.
Denna gentleman förstod att ge en skärv till speledamen. Det gjorde inte många. Då man såg slantarna i fiolfodralet förstod man lätt att det går på ett ögonblick att göra en boupptäckning efter en speleman. Hon spelade dessutom bra.
Hurra - det fanns också vanlig mat på marknaden - och närodlat.
Jukka Lentäjänpoika, sökte flygutrustning på marknaden. Hjälmen, tillverkad nära Perkas i Kokkola av Rina, är hittad och passar som gjuten. Men Jukka var ganska besviken då han ännu inte hittat något flygplan.
Nikonisten var besviken då han inte hittade två st Arabias 'Nappi' muggar denna gång heller på marknaden.
Das Gepäck, hette det väl förr i tiden. Dessutom ett fint fodral för julklappsajpädden.
Hmm 166 dagar kvar. Kom i håg att vara snälla.
Efter marknaden understöddes Kaskö ännu med en rekordpizza, det tog 48 minuter att få den till bords och sedan en rekordglass på Mölle, det blåste så kallt att glassen inte smältade innan den vara nere bredvid kasköpizzan i magsäcken.
Nya spektakel inom kort.
Samma Nikonist - kanal.
Medeltidsmarknad i den tredje huvudstaden
Alltid i mellanåt funderar Nikonisten om allting verkligen var bäter förr. Myki var nog. Om man t.ex. ringde ett samtal och ingen svarade, betydde det inte att olyckan varit framme, det betydde bara att ingen svarade i telefonen.
Men myki var ju också sämre, som pesten. Men Nikonisten gjorde en snabbhopp tillbaka i tiden, alltså tiden före kännykkä, twitter o evrån. Alltså till Sherwood:
Tio för de stora o fem för de små ...
Andersson o Pettersson testade sina IQ nivån med äkta Domino (alltså INTE dominokex)
He jusåm tarkkuus o precision som gäller
Orättvisans orättvisa, fick varken slingor eller afro fast jag frågade snällt, spott - frääs - klöös ...
Stämningen var så äkta som man bara kunde föreställa sig. Helt tydligt var det senmedeltid, för det fanns små RobinHoodar överallt - också flyende Marian jungfrur fanns det gott om.
Skampålen var ännu inte nyttjad, Då jag frågte varför fick jag till svar att de inte har någon ännu att sätte dit. Jag lovade bidraga med ett antal förslag, om de behövde.
Det liksom bara hände något hela tiden, programinslag dök upp ur intet.
De här piip-gnäll-och-tjut herrarna musicerade med olika melodier o trevliga texter. Men de kunde varken spela Paranoid eller Burn, så de föll i samma klass som Stig-Ingvars eller Lisa-Stephanz. Men egentligen skulle ju nog båda önskelåtarna ha passat ganska bra i sammanhanget o tidsandan?
Såpbubblorna var lika stora som zeppelinare och minerna som på Hangökex.
Allt kändes så verkligt o bra planerat, att jag måste kolla på kännykkän vilket år som gäller.
Tror bestämt det fanns mera narrar än herrar på torget... Så i det hänseende inga förändringar jämfört med dagens läge.
Stackars Griseknoa. Men nu blev Nikonisten påmind från djupet i magsäcken att det är dags att äta, så mera dokumentation blidde det icke.
Ja vädret förståss - det var ungefär som på julmarknaden på stora torget, men ljusare.
En alltsomallt lyckad upplevelse alltså.