Pamelaheader

Tankar om mitt mående i graviditetsvecka 38

Skrivet av Pamela Lundberg 20.10.2021

 

GRAVIDITETSTANKAR I VECKA 38

Eftersom det var ovanligt många som gillade mitt senaste inlägg om graviditetstankar, så kommer jag fortsätta att uppdatera er lite smått om hur jag mår såhär i nuläget. 

pregnant woman g0ccaaeb3e 1920Bild från Pixabay.


Idag går jag in i graviditetsvecka 38, och jag som trott hela tiden att bebin kommer att komma mycket tidigare är väldigt förvånad. 
Och uppgiven.
(Jag kommer inte publicera någon magbild. Jag har aldrig gillat att ta magbilder på mig själv. Känner mig bara obekväm). 

Bebin ligger fortfarande väldigt högt upp. Den trycker rakt på mina revben, samtidigt som jag har mycket sammandragningar och det också trycker neråt. Dethär gör att andningen påverkas, och det börjar bli svårt att äta utan at må illa. Det finns helt enkelt inte plats för mer än bebin där. Jag har svårt att gå och stå längre än korta stunder, men det har också blivit svårt att kunna sitta längre, för det börjar också fort göra ont. Jag kan inte luta mig bakåt, för då påverkas andningen. Så jag sitter rak som en pinne. Jag kan dessutom nästan bara sova på en sida, så nätterna är inte heller direkt roliga. Ibland blir jag yr eller har tyngre med andningen. Jag vaknar stel och trött. 
Jag tror att det delvis är så mycket tyngre än mina andra graviditeter eftersom bebin ligger i vidöppen hjässbjudning. Alltså hen ligger med huvudet ner, men med ansiktet vänt mot min mage -istället för mot ryggen, som är det vanligaste. Och att den inte sjunkit ned tillräckligt. Den har inte heller huvudet vinklat i det mest optimala läget. 

Och nu märker jag att mitt psyke börjar ta stryk. Att gå med värk och inte kunna ens sitta längre stunder börjar ta ut sin rätt. Jag mår faktiskt ganska dåligt psykiskt just nu - men det är just för att det är så otroligt tungt rent fysiskt. Det har varit tungt så länge nu, för jag blev ju sjukskriven redan en månad innan mammaledigheten började. Redan då blev foglossningen alltför besvärlig för att jag skulle kunna gå längre sträckor. När jag passerade dag 37+3 var det precis som om luften gick ur mig. Ena dottern är född just den dagen, och jag har alltid hoppats att denhär krabaten skall komma tidigare. Min andra dotter är också född tidigare än beräknat, kan tilläggas - och nu börjar jag bli rädd att jag kommer att gå över tiden. 
Jag har ändå kunnat stå ut och känna mig rätt positiv fram tills dess, men nu är jag mest deppig. Det blir väldigt långa dagar. Väldigt mycket soffläge. Och för min mentala hälsa är det inte alls bra.

Jag vet att det finns många som har en mycket tyngre graviditet än vad jag har. Jag har lärt mig att man inte skall jämföra. Är det tungt så är det tungt. Oavsett vad det gäller. 
Såklart påverkar det också att jag faktiskt är utan medicinering.  Jag har inte vant mig vid det heller riktigt - även om det är något som jag tänker hålla fast vid ännu. Det finns ingen dämpning av känslorna, och att både vara gravid och ha en släng av EIPS gör ju att humöret påverkas mer än kanske hos andra gravida. Nog i dethär höstvädret, som jag också mår dåligt av.
Men jag tycker ändå inte att jag är i behov av medicin - för det är ju främst det fysiska som ställer till det. Här väljer jag faktiskt att lita på mig själv, trots att jag kan känna mig ifrågasatt om varför jag inte vill påbörja medicinering direkt efteråt. Min terapeut och psykiater håller samma linje som jag själv, men från de andra instanserna kan jag känna att de är oroliga (givetvis förstår jag till viss del, för att de inte har hand om den vården).


IMG 20200328 191055 245

Jag fick nyss veta att jag får åka till mödrapolikliniken nästa vecka. Jag har väl inga direkta förhoppningar på att de kommer att påskynda förlossningen, eftersom både mina och bebins värden är bra. Men de kommer ändå att kolla lite hur bebin ligger och sedan diskutera vidare med mig. Om inget hänt innan besöket så kommer jag själv föreslå igångsättning. Man kan ju alltid försöka. Så pass bra känner jag mig själv att när jag når en sånhär gräns när det bara är stopp, så måste något ändras ganska direkt. Annars blir jag ännu mer i psykisk obalans, och det kan leda till att jag sjunker djupare in i en depression. För jag har inte ett jättehögt försvar mot depressioner, med tanke på att jag haft flertalet tidigare. Jag känner också en större oro denhär gången, eftersom bebin ligger som den ligger. Det känns inte jättetryggt med tanke på förlossning, när jag hela tiden tänkt att den kommer svänga sig rätt långt innan. Jag tror att oron kommer släppa den dag jag faktiskt åker till förlossningen, för jag har aldrig känt mig rädd då. Jag har mera känt mig trygg och tyckt att jag har det under kontroll. Det är mera "tänk om"-tankar jag har nu, som är ganska typiskt mig.  

Så jag hoppas helhjärtat att bebin snart kommer, både för att min kropp och knopp är trötta, men också för att vi såklart vill träffa hen som vi väntat på så länge nu. Allt är klart rent praktiskt. BB-väskan är packad nästan helt klar (en del grejer som telefon och laddare går ju inte att packa ned), allt är tvättat och fixat, det mesta är inhandlat och storasyskonen pysslar för fullt teckningar och pyssel som bebisen skall få.

En del saker har jag medvetet inte köpt, eftersom jag tänkte att flickorna får inhandla det tillsammans med maken så länge jag är på BB. Jag vet att de kommer att uppskatta det. Annars blir det lätt väldigt mycket nallar åt bebin i present, och dem har vi i överflöd. För presenter vill de ge. Så de skall få köpa reflex, regnskydd och solskydd till vagnen. Det tycks inte finnas något att dra över denhär vagnen, så ett solskydd lär få bli snöskydd i vinter.
Vaggan skall de också få bädda innan bebin kommer hem - för med tre katter löns det inte att göra det på förhand. Jag har en stor plastpåse över madrassen just nu, och ändå hörde jag prassel inatt när den ena katten var där. Egentligen kommer jag säkert samsova även med denhär bebisen, men dagtid behövs eventuellt vaggan. Om inte annat så är den en fin inredningsdetalj.

Och även om det känns väldigt tungt just nu så finns det också en del av mig som är förväntansfull inför förlossningen och som ser så fram emot att få komma hem med en ny familjemedlem. Bara för att det tyngre överväger just nu så ser jag nog det positiva och det spännande ännu. Jag är som sagt inte deprimerad, även jag får väldigt liknande symtom på grund av det fysiska. 

 


Idag infaller World Mental Health Day

Skrivet av Pamela Lundberg 10.10.2021

 

DAGEN FÖR MENTAL HÄLSA

-World mental health day

den 10 oktober

 

Mental Health Awareness Day 3Bild lånad härifrån.

Idag är det Världsdagen för psykisk hälsa (World Mental Health Day). Den infaller alltid den 10 oktober varje år och syftet med den är att öka medvetenheten kring frågor som är kopplade till psykisk hälsa i hela världen. Årets tema är "Alla unga har ett ovärderligt inre!”, där man vill betona ungas psykiska hälsa. Jag vill även uppmärksamma hur psykisk ohälsa påverkar oss alla i samhället.

Här kommer en kort lista som visar på hur utbredd psykisk ohälsa faktiskt är i vårt land:
-Psykiska ohälsa försämrar livskvaliteten i större utsträckning än många fysiska sjukdomar.
-Psykisk ohälsa är den största av sjukdomsgrupperna som orsakar arbetsoförmåga.
-En av de vanligaste psykiska störningarna är depression.
-Åtminstone 5 procent av den vuxna befolkningen lider årligen av allvarlig depression.
-Årligen görs 27 000 ansökningar om sjukdagpenning i anknytning till depression.
-Årligen beviljas 3 500 personer invalidpension på grund av en depressionssjukdom.
-Ungefär 20–25 procent av ungdomarna lider av någon psykisk störning och det är de vanligaste hälsoproblemen bland skolelever och unga vuxna. 
-Var sjätte person någon gång under sitt liv funderat på självmord. 
-Självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna bland 15–19-åringar. 

Källor: THL samt Sotkanet.

10/10. Dagen för mental hälsa.
En viktig påminnelse om att psykisk hälsa är lika viktig som fysisk.
Att det är okej att inte vara okej.
Och att det är okej att säga det högt.

fear gd9c774e7c 1280

Institutet för hälsa och välfärd, THL, har listat dessa punkter som viktiga för att man skall ha en god psykisk hälsa:
*God självkänsla
*Känsla av kontroll över livet
*Optimism 
*En meningsfull sysselsättning
*Förmåga att skapa tillfredsställande sociala relationer
*Förmåga att möta motgångar

Tycker du att listan är komplett? Finns det något du vill fylla på med? Jag tycker i varje fall att den är rätt okej. 

VAD MÅR DU BRA AV IDAG?
För någon som lider eller har haft psykisk ohälsa är det viktigt att orka mata sig själv med sådant som ger ny energi. Att lära sig att ta hand om sig själv. Hitta nya vägar, nya strategier, andra verktyg.

Att orka när man egentligen inte orkar är dränerande. När man öppnar ögonen på morgonen och inte ser någon vits med att stiga upp. När kylskåpet ekar tomt men man inte har energi att åka till affären. När det råder ett konstant novembermörket i själen. När det är omöjligt att ta upp telefonen och ringa en vän, för det är alldeles tomt i huvudet. När man inte ser någon mening med att leva längre.
Då man likväl vet att man måste orka.
Varje dag.

Att prata om psykisk ohälsa räddar liv.
Att betona psykisk hälsa förebygger.
Att veta att man inte är ensam gör en mindre ensam.
Att prata högt om svåra saker är en livsviktig början.

Idag påminns jag om att det går att skapa ett liv värt att leva, trots att man kämpar med psykisk ohälsa. Att det går att resa sig även från en sådan mental krasch där hela ens jag uppslukades i ett mörkt hål. Att man kan övervinna psykiskt illamående med rätt hjälp och rätta verktyg.

Ingen är ett hopplöst fall, dömd att leva i ständigt mörker. Låt aldrig någon få dig att tro det. Det går att resa sig igen. Men då behövs också tillräckligt med resurser, tillräckligt med vårdmöjligheter och tillräckligt många som vågar fråga "hur mår du, egentligen?".

Jag är okej idag.
Tillräckligt.
Enligt mina förutsättningar.
Men jag har också varit långt ifrån okej. 
Djupt nere.

Ge aldrig upp, för det finns en tid när även din resa kommer dit, till att livet är tillräckligt bra.


Här kommer en mycket viktig bild om hur våra tankar kan spela oss ett spratt. Vad som ständigt matas in i vårt huvud via sociala media vs. vad vi kanske på djupet faktiskt behöver:

41381175 262123117651455 8007510532173178453 nLånad bild.


Tankar om mitt mående i graviditetsvecka 36

Skrivet av Pamela Lundberg 06.10.2021 | 1 kommentar(er)

 

TANKAR OM MITT PSYKISKA MÅENDE
UR ETT GRAVIDITETSPERSPEKTIV

 

Jag har medvetet valt att inte göra min blogg till något som fylls med vardagligheter, eftersom syftet med bloggen redan från början varit att fokusera på inlägg som handlar mer om psykisk hälsa/ ohälsa. Men när jag nu går in i vecka 36 i graviditeten vet jag ju samtidigt att min fritid den kommande framtiden kommer att vara ganska fylld med just småbarnsliv och babybubbla. När som helst kan ju babyn faktiskt komma! (Även om den kan dra ut det lite till, för den ligger fortfarande i sätesläge/tvärläge - jag har tid till svängning denna vecka). Därför skall jag också försöka att nu som då kika in och även uppdatera lite på den fronten.
Jag antar att en del är lite nyfikna på hur det kommer att se ut, med tanke på min historik med psykisk ohälsa. Ifall ni tycker dethär är värt att läsa om, får ni gärna klicka gilla på hjärtat i slutet av inlägget, så vet jag ifall dethär alls är något som ni vill läsa om :).

birth gd9fea95aa 1280Bild från Pixabay.

EN ORO ÖVER ATT BLI DEPRIMERAD IGEN
Ärligt sagt så är jag lite spänd över hur det kommer att gå. En bebis vet jag att jag klarar, men det är snarare mitt eget mående i det förflutna som skapar en liten oro. Jag tror ju att jag kommer att klara av det jättebra. Det måste jag ju utgå från. Men såklart finns oron där i bakgrunden, för jag är så medveten om hur snabbt man kan gå in i en depression. Jag vet ju också att risken för mig är högre, eftersom jag har återkommande depressioner. 
Det positiva är att jag nuförtiden har massor av verktyg att ta till ifall symtomen kommer. Jag har kunskapen om vad som jag behöver mest för att stoppa depressioner i tid. Jag har också förändrats väldigt mycket som person om man jämför med för något år sedan. Jag står på en mycket stadigare grund. Jag har hittat mig själv allt mer. Så förutsättningarna är helt annorlunda när jag jämför. Men jag tror inte jag skulle bli kvitt oron helt oavsett hur jag skulle göra. 

Jag tror ju tillika att det är ganska bra, eftersom jag är mera beredd i så fall. Jag är mest rädd för att bli deprimerad. Dragen av EIPS har jag ju haft nästan hela mitt liv, så de ingår liksom mer eller mindre automatiskt. De kommer troligen inte heller att förvärras. Det är under kontroll. Men jag är ganska säker på att jag lider av SAD (seasonal affective disorder, alltså årstidsbundna depressioner) och senhösten/vintern är alltid den värsta tiden. Då när mörkret kommer och fram till mitten av februari någon gång, när dagarna sakta börjar bli längre och de vackra vinterdagarna börjar visa sig på allvar. Först då börjar denhär känslan av att väggarna buktar inåt av mörkret att småningom försvinna.

Och jo, jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte är orolig för att babybubblan infaller just nu, när det börjar bli som mörkast. Iår har jag införskaffat en ljusterapilampa, på min läkares inrådan. Jag har inte använt den så länge ännu, så återkommer säkert till ett blogginlägg om det småningom. Jag tycker ändå att jag känner mig mer energisk när jag använder den (så pigg man nu är som höggravid...).

När mina flickor var bebisar mådde jag helt okej. Jag åt en antidepressiv medicin, men gick inte i terapi längre. Jag hade inte kontakt med vården alls angående psyket. Det behövdes inte heller. Det gick bra. Jag hade händerna överfulla och hade över huvud taget inte alls fokus på mig själv (vilket jag faktiskt nog borde ha prioriterat liiite bättre). 

IMG 20210602 100232Sommar 2021. Betydligt piggare än nu ;)

ANGÅENDE MEDICINERING UNDER GRAVIDITETEN
Jag vet att dethär med medicinering under en graviditet väcker en del negativa känslor hos en del - så därför vill jag framhålla att inget är rätt eller fel, men att det är jätteviktigt att acceptera någon annans val. Dethär är mitt val, som jag diskuterat mycket tillsammans med både läkare och terapeut. Med det sagt tänker jag inte säga mer om det rent alltmänt ;). 
Jag vill bara tillägga att man inte behöver skämmas ifall man äter psykmediciner under graviditeten. Lita på din magkänsla - om du mår bättre av det så lyssna på magkänslan. Det är viktigare att må bra under graviditeten, både för din och babyns skull. 

I dagsläget har jag en behovsmedicin som jag tar till natten, för att jag sover så dåligt. Det är en med tröttande inverkan, men ingen traditionell sömnmedicin. Jag har lägsta dosen av den, och den är inget som kommer att påverka babyn negativt. Jag skulle få ta högre dos, men jag väljer istället att ha lite sämre sömn nu en tid. Det känns ändå rätt okej. Jag har försökt lämna bort den, men det slutar med att jag efter ett par dagar är så otroligt trött och slutkörd att jag inte orkar göra något om dagarna. Så det är inget alternativ, för att åka in slutkörd redan till förlossningen är ingen bra idé. 

Däremot är det faktiskt den enda medicinen jag har i dagsläget. Och det är häftigt!
Jag har ätit en medicin tidigare som absolut inte passar om man är gravid, så redan ett år innan jag blev gravid planerades hur jag skulle trappa ned den. Jag väntade likväl ganska länge efter att jag fått okej från läkaren, för det var den medicinen som hjälpt mig mest efter min krasch. Utan den hade jag inte kommit mig tillbaka. Så jag trodde inte jag skulle kunna vara utan den. Men jag tänkte att jag testar att trappa ned. Om det inte går, så då är det inte meningen att jag skall bli gravid heller. 
Det tog många veckor att trappa ned den, och det var ett litet helvete i sig. I efterhand har jag förstått att det är många som återgår till den ursprungliga dosen, för de klarar inte av utsättningssymtomen. Däremot så märkte jag ganska snabbt att när ångesten (som var ett utsättningssymtom) började klinga av, så mådde jag exakt likadant som innan. Alltså lika bra.
Så dethär är en medicin som jag faktiskt inte ens behövde längre. Den hade bara lämnat på. När den väl var nedtrappad mådde jag faktiskt precis som när jag ätit den. Så jag är ju jätteglad att jag faktiskt vågade - för nu kunde jag bli gravid, och hade dessutom en medicin mindre. 

Sedan har jag ytterligare trappat ned de två andra medicinerna jag haft. (Ingen enskild medicin vill ge tillräcklig effekt åt mig, så det behövs en kombo). Det märks nog lite mer. Jag mår kanske inte riktigt lika bra sedan jag avslutade den sista, men det behövde göras innan förlossningen. Medicinerna har varit okej att äta under graviditeten, men läkaren ville att jag helst avslutar dem nu i slutet. Det svåra är ju att avgöra om mitt humör är sämre för att jag är gravid - alla gravidhormoner och krämpor gör ju verkligen sitt! - eller om jag faktiskt behöver medicin. Mina humörsvängningar är definitivt starkare, jag pendlar mycket mer i humöret. Jag är också så lättirriterad. Är mera nere. Ja, ni hör ju, det kan lika bra vara på grund av graviditeten som på grund av EIPS. Däremot är jag inte deprimerad, som tur är. 

Mitt humör påverkas ju också jättemycket av att min kropp rent fysiskt stretar emot. Jag har sådan foglossning att det inte längre går att ens gå ut på promenader utan att jag ligger i soffan och har ont resten av kvällen. Eftersom motion är extremt viktigt för att jag skall ha mindre ångest, är dethär läget tungt. Bara att ta sig upp ur sängen gör ont. Jag vet egentligen inte riktigt om jag ska stå, sitta eller ligga emellanåt - för allting är obekvämt, gör ont eller gör så att andningen påverkas (eftersom bebin ligger så högt upp). Jag LÄNGTAR verkligen tills jag får hålla babyn i mina armar, för såhär påverkad av en graviditet har jag aldrig varit tidigare. Det är enbart en plåga just nu. Turligt nog mår ju bebisen bra. 
 

self esteem ga13d071c5 1280Bild från Pixabay


RADIKAL ACCEPTANS AV LÄGET
Jag har kommit fram till att jag helt enkelt bara måste använda mig av radikal acceptans, alltså att jag helt enkelt måste acceptera att det är som det är just nu. Det är vad jag vill. Jag kommer inte ta fler mediciner i nuläget, utan vänta ut läget. Jag måste helt enkelt våga leva lite i ovisshet just nu. Mina symtom kanske går om av sig själv efter att jag landat lite i bebisbubblan. Men det kan också hända att jag kommer att börja med någon medicin igen efter förlossningen. Jag tror ju någonstans att det är så det kommer att bli. Men före det vill jag testa hur det är att vara utan medicin. Jag har ätit medicin i hela mitt vuxna liv, så denhär pausen då jag får ta emot alla starka känslor utan dämpningar är bara nyttigt för mig. Inte alltid lätt, men välbehövligt. Det är verkligen humörsvängningar deluxe.

Sedan vad som händer efter förlossningen kan jag inte fundera över nu. Men jag vet att jag i dagsläget har både en terapeut och en läkare vid min sida, som jag kan kontakta ifall jag skulle börja må sämre. Det är alltså ingen orsak att jag oroar mig - för jag har tillgång till hjälp av sådana som faktiskt känt mig i många år. Det gör mig också lugn just nu. Jag står inte ensam, och det finns reservplaner. Däremot får jag helt enkelt lov att leva med framtidsoron. Den får vara där som ett litet, men inte alltför stort, orosmoln på min axel. Det kan jag inte göra särskilt mycket åt, för det hör liksom till GAD. 

Men i det stora hela så hanterar jag mitt mående ganska okej just nu.  Dessutom kvarstår det ju faktiskt så liiite av graviditeten nu! Flickorna har fötts runt vecka 37-38, så det förväntas inte att jag kommer gå fulla veckor nu heller. Det är i varje fall det som håller orken upp nu, att det inte är så länge kvar. För rent fysiskt står jag inte ut länge till. Och såklart vill ju veta vem som finns därinne - vi har valt att inte veta om det är en pojke eller flicka, så allt kommer bli en stor överraskning.

 


Min väg tillbaka till arbetslivet efter en långtidssjukskrivning

Skrivet av Pamela Lundberg 04.10.2021

 

INTE FULLT ÅTERSTÄLLD,
MEN INTE HELLER ICKE-ARBETSFÖR

Om att bli beviljad yrkesinriktad rehabilitering istället för fortsatt sjukskrivning

 

*Denhär texten är en direkt fortsättning på mitt föregående inlägg "Att plötsligt vara långtidssjukskriven för psykisk ohälsa".*           20180816 095631

"Jag var på gränsen att bli marginaliserad som 30-åring. Jag höll på hamna utanför arbetslivet, för att jag inte längre trodde på mig själv som en arbetsför person".

 

AVSLAG PÅ SJUKDAGPENNING
Under min långa sjukskrivning (år 2015--->) var jag sjukskriven i ett och ett halvt år. I sträck. Utan pauser. År 2017 närmade jag mig alltså de maxdagar för sjukdagpenning som Folkpensionsanstalten här i Finland beviljar. Men jag kände mig ändå inte arbetsför. Jag mådde fortfarande dåligt efter den djupa depressionen, även om den hade övergått till att bli medelsvår. Min krasch hade varit så djup att jag inte längre kände mig redo för arbetslivet. Min läkare gick med på att försöka skriva ännu ett läkarintyg, men sa väldigt tvekande att han "inte alls är säker på att dethär kommer att bli godkänt".

FPA har särskilda kriterier för att bevilja sjukskrivningar, som jag inte längre är särskilt väl insatt i. Men när man nått maxdagarna ansöker man inte längre om sjukdagpenning, utan om sjukpension. Det betyder inte att man kommer att vara pensionär resten av livet, utan det är också något som man kan återgå till arbetslivet med. Egentligen skiljer det sig inte mycket från vanlig sjukskrivning, i varje fall i mitt fall, förutom att det visade på att jag var långtidssjukskriven. 

Men att få sjukpension för psykisk ohälsa är inte lätt. Det är höga kriterier för att få det att gå igenom. Det räcker inte alltid med intyg från läkare, där de beskriver svårigheterna och räknar upp diagnoserna. Det beror helt på vilken diagnos man råkar ha. Jag hade då EIPS och generaliserat ångestsyndrom på läkarintyget.

När jag fick hem brevet från FPA och öppnade det kände jag paniken stiga i kroppen. 
Avslag. 
"Din arbetsförmåga är inte tillräckligt nedsatt för att FPA skall godkänna din ansökan". 
Jag var alltså inte tillräckligt sjuk för att beviljas sjukperson. 
Jag hade psykisk ohälsa, men den ansågs inte vara tillräckligt funktionsnedsättande för att jag skulle vara helt icke-arbetsför.
Och även om läkaren hade varnat mig för dethär, så hade jag ändå trott att det skulle gå igenom. Jag trodde att en läkare, som kände mig, hade tillräckligt mycket att säga till om. Jag var nästintill chockad. För vad skulle jag nu göra? 


DE NYA ALTERNATIVEN
Jag hade jättesvårt att acceptera dethär beslutet. Jag kände mig förnedrad och inte lyssnad på. Som om FPA inte alls förstod hur mycket min psykiska ohälsa fortfarande påverkade min vardag. Jag var arg och ledsen på samma gång. Med tanke på hur EIPS kan orsaka svårigheter att reglera känslor så kändes det verkligen som om FPA drog undan mattan under fötterna på mig. Som om de ville att jag skulle falla tillbaka, nu när jag äntligen hade börjat kunna stå upprätt. Jag hade mest lust att bara ge upp och sluta kämpa för att försöka må bättre, för det kändes så himla tungt. Jag hade så svårt att kunna acceptera att dethär inte var ett bakslag. Det var mina tankar just då, även om jag i efterhand har insett att det bara var mina egna tolkningar. 

Jag hade väl egentligen tre alternativ:
1. Jag kunde börja jobba som vanligt igen (men eftersom jag inte hade haft fast anställning när jag blev sjukskriven, så hade jag inte heller ett arbete att direkt gå tillbaka till - så jag behövde i så fall börja söka jobb). 
2. Jag kunde överklaga beslutet, vilket högst troligen bara skulle ge ännu ett avslag och förlänga min ångest.
3. Jag kunde välja att få sysselsättningsfrämjande yrkesrehabilitering, som jag redan automatiskt blivit beviljad i samband med beslutet. 

Jag valde alternativ tre, även om jag verkligen inte alls ville. Men jag behövde ju trots allt få in pengar, och att direkt återgå till arbetslivet skulle inneburit en totalchock, något jag inte hade klarat av. 

20181219 160006December 2018. Hade återgått till arbetslivet på riktigt. Ännu en tent avklarad i skolan.


EN EGEN YRKESCOACH
I samband med att jag blev beviljad yrkesrehabiliteringen fick jag samtidigt en egen coach, som skulle hjälpa mig att hitta en arbetsplats där jag kunde utföra min rehabilitering. Jag kan inte direkt säga att jag är nöjd med den hjälp jag fick, för någon vidare handledning var det tyvärr inte. Hon ansåg att jag själv skulle ge förslag på arbetsplatser där jag kunde tänka mig att jobba - något som var ännu svårare på den tiden, eftersom jag enbart var utbildad utvecklingspsykolog och det inte finns ett specifikt yrkesområde just för oss. Det kan också hända att det var därför jag fick så lite handledning av coachen - hon hade inte en aning om vad min utbildning innebär. 

Jag visste själv att jag ville tillbaka till min gamla arbetsplats. Jag tyckte om mina arbetskamrater där och jag hade trivts med det jobb jag gjorde. De som beviljat rehabiliteringen var däremot inte alls nöjda med dethär alternativet. De ville att jag skulle hitta en helt ny arbetsplats. Än idag har jag lite svårt att förstå den tankegången. Det var ju nämligen inte jobbet som gjort mig sjuk och fått mig att krascha, vilket de tycktes tro. Av någon anledning accepterade de inte det faktum att jag inte blivit utbränd på min arbetsplats. Därför tyckte de också att det var ett fruktansvärt dåligt alternativ.
 
Jag själv visste ju att den gamla arbetsplatsen var min chans att faktiskt komma tillbaka till arbetslivet. Det var förutom ett ställe jag trivdes på även en arbetsplats där jag kunde alla rutiner och kände alla, både personal och boende. Min krasch har gjort att jag fortfarande i dagsläget har svårt för förändringar och jag vill helst ha det ganska inrutat. Då var det ännu viktigare. Jag ville bara gå tillbaka till något jag kunde någorlunda, inte till ett ställe som var helt nytt för mig. Jag ville ha det gamla, trygga.
Jag hade absolut inte klarat av alla intryck och nya arbetsuppgifter som en helt främmande arbetsplats hade erbjudit. Jag hade gått under. Jag är tvärsäker än idag att en sådan process hade gjort återgången till arbetslivet väldigt tung och svår, om inte omöjlig. 

Så jag tjatade. Jag vidhöll bestämt att jag vill till just den arbetsplatsen som jag redan föreslagit. Jag sa att om det alternativet inte går, så måste KEVA (som beviljat rehabiliteringen) hitta en jobbplats som de anser lämplig - för jag visste inte. Jag fick aldrig några förslag. 

Men jag fick slutligen igenom min vilja - men med bestämda villkor. 
Om jag valde att göra min arbetsrehabilitering på gamla arbetsplatsen skulle jag bara få sex veckors rehabiliteringspenning. Mer än så vägrade de betala ut. I vanliga fall beviljas en sådan rehabilitering för minst 3 månader. Så det var absolut inte lång tid - men jag godkände det med lättnad. För en gångs skull lyssnade jag på min magkänsla som sa att dethär var det rätta alternativet. Jag svalde känslan av att de lite ville straffa mig för att jag inte följde deras rekommendation.


EN SVÅR ÅTERGÅNG
År 2017 tog jag mina första stapplande steg tillbaka till arbetslivet. I sex veckor fick jag alltså möjlighet att vara på mitt gamla jobb. Innan hade jag alltså varit anställd som vårdbiträde, där jag i princip gjorde samma uppgifter som en närvårdare - men där jag saknade själva behörigheten. Meningen var att jag snarare skulle jobba med sysselsättning av de boende än att vara i vården. Jag hade alltså inte ansvar för något, utan jag var som en extra resurs. Jag assisterade vid matsituationer, gick på promenader och samtalade med de boende. Pysslade med sådant som de tyckte om.

Jag fick ganska långt justera mina arbetstider. Jag hade inte jobbat fulltid innan sjukskrivningen, så jag hade inte det kravet på mig. Jag började med mindre timmar i veckan, och skulle försöka utöka så mycket som möjligt upp till 75%:s arbetstid. Då var jag ganska nära det jag jobbat innan. Men jag fick lite friare tyglar av KEVA, eftersom jag bara hade sex veckor på mig. 

I början hatade jag varje arbetsdag. Jag ville inte. Det var en enda lång plåga. Jag blev så översköljd av intryck att det tog andan ur mig. Jag blev så trött av de få timmar jag var där. Jag hade ingen motivation att ens gå dit. Jag hade ingen tilltro till att jag var duktig. 

Men jag gick. Varje dag gick jag dit, oavsett hur mycket ångest jag hade. Jag ville bara få undanstökat dehär sex veckorna och sedan återgå till sjukskrivning, för jag tyckte absolut inte att jag klarade av dethär. 


ATT VARA UTANFÖR ARBETSLIVET 1,5 ÅR
Såhär i efterhand har jag insett att det var mycket nära att jag faktiskt skulle förblivit sjukskriven i kanske resten av mitt liv. Det händer något med en människa när man är sjukskriven under lång tid och bara är hemma.

Man tappar helt tron på att man faktiskt kan tillföra arbetslivet något. 

Jag trodde på fullt allvar att eftersom jag mådde psykiskt dåligt så var jag en värdelös arbetstagare. Jag trodde inte längre att arbetslivet var något för mig. Jag trodde inte att någon ens skulle vilja anställa mig. Jag hade dessutom glömt hur det kändes att ingå i ett jobbsammanhang, med arbetsuppgifter och arbetskamrater. Jag vågade inte ens längre hoppas på att jag skulle klara av det, för jag kände mig så dålig och värdelös redan som det var. 

Och ju längre tiden gick, desto längre bort från arbetslivet kom jag mig. Jag glömde bort hur viktig den biten varit för mig.

Jag inser ju nu i efterhand att jag aldrig skulle känt mig tillräckligt återställd om jag lyssnat på min inre röst. Oavsett när min sjukdagpenning skulle ha blivit avslagen så skulle jag aldrig varit redo att återgå till jobblivet. Jag skulle aldrig känt mig redo att återvända. Det blev en så hög mur mellan mig och arbetslivet. Och ju längre tiden gick, desto högre blev den. 


20180904 135553September 2018. 
Många gånger var kombinationen jobb, studiedagar och småbarnsliv otroligt tröttsamt. Som synes. Men 
det var värt det. 


BITAR SOM FÖLL PÅ PLATS
Ännu mitt inne i rehabiliteringsperioden trodde jag ännu inte att jag skulle återvända till arbetslivet direkt efteråt. Jag såg snarare bara nattsvart på framtiden. Men bara de sista två veckorna hände något med mig. Den förlamande tröttheten som jagat mig under de tidigare fyra veckorna var borta. Jag gick inte längre omkring som i en dimma. Arbetsuppgifterna flöt på ett helt annat sätt, och tog inte all energi ur mig.
Jag började hitta min gamla jobbidentitet igen. Den som helt försvunnit under den tid jag varit sjukskriven. Jag insåg att dethär ju var roligt, och något som jag tyckte om. Något som jag faktiskt hade saknat. Jag deltog mer och mer i vården, även om jag inte behövde det. Men jag ville själv. För det var min jobbidentitet som vaknat till liv. Jag blev den glada kvinna som jag faktiskt varit på mitt jobb innan kraschen. Jag lämnade ångesten på utsidan när jag kom till jobbet - och kunde istället fokusera på mitt jobb. 

I samma veva fick jag reda på att det skulle komma en ledig tjänst till boendet. Min spontana idé var att jag skulle börja gå på läroavtal till närvårdare, nu när det faktiskt fanns en chans till det (för då behövdes en ledig tjänst som jag kunde få). Jag var absolut inte säker på att jag skulle klara av det - att både börja studera och jobba 75% efter så lång tid som sjukskriven. Dessutom med två små barn hemma. Men jag ville verkligen dethär. Och som tur var så var min chef villig att låta mig försöka. 

Det blev också slutligen min väg tillbaka till arbetslivet. Tack vare en påtvingad arbetsrehabilitering fick jag känna att jag ju faktiskt hade något att tillföra arbetslivet - och framförallt att jag ju faktiskt klarade av det. Och tack vare läroavtalet fick jag nu möjlighet att jobba med det jag trivdes med, samtidigt som jag nu kunde bli behörig närvårdare om något år. 

Det var inte lätt alla gånger, speciellt inte med tanke på att mina barn också var relativt små vid denhär tiden. En del dagar tvingade jag mig att orka, en del dagar kändes hopplöst svarta och fulla med ångest. En del dagar var jag obotligt trött. Men jag gav aldrig upp. Jag visste att även om jag hade ångest nu så skulle jag må bättre av att gå till skolan eller jobbet. Så jag steg över den bit av muren som fanns kvar, drog ett djupt andetag och fortsatte se målet som jag hade lagt upp för mig själv. 

Jag fick i början mycket stöd av mina terapeuter, som peppade mig när jag själv tvekade till om dethär verkligen var något jag skulle klara av. Mitt självförtroende var nere på bottnen när det gällde det mesta. Och deras positiva ord var egentligen det enda som krävdes för att jag skulle orka kämpa lite till. Så lite behövs egentligen för att ge någon annan ny energi att fortsätta om den tvekar.

Efter ett år kunde jag se tillbaka och inse att jag faktiskt inte hade en enda sjukdag som berodde på mitt psykiska mående. Det var en vinst, en jättestor seger för någon som nästan hade gett upp tanken på att någonsin återvända till arbetslivet. 

IMG 20180509 113907Maj 2018. 
Ett år efter att jag återgått till jobbet igen - och insåg att jag inte hade en enda sjukskrivningsdag
som berodde på psykisk ohälsa. Det var en stor seger.


LIVSVIKTIG REHABILITERING
Såhär i efterhand är jag enormt tacksam för att jag inte blev beviljad sjukpension, för det hade bara skjutit upp återgången till arbetslivet ännu längre och gjort det ännu svårare att komma tillbaka. Tack vare den yrkesinriktade arbetsrehabiliteringen fick jag en chans att få in en fot i arbetslivet igen, utan att pressas av för stora krav som ett vanligt arbetsavtal skulle ha gjort. Nu hade jag fått chansen att bli en del av arbetslivet igen. Få in de rutiner som krävs för att klara av ett arbete.

Det absolut viktigaste var nog att få möjlighet att bara ingå i ett jobbsammahang igen. Inse att jag saknat gemenskapen som kollegerna ger och det behov som vi alla har - att ha en uppgift i livet.
Rehabiliteringsprocessen var absolut inte optimal, det var mycket som inte funkade, tack vare krångligt pappersarbete - men slutresultatet blev ändå bra.

Jag var på gränsen att bli marginaliserad som 30-åring. Jag höll på hamna utanför arbetslivet, för att jag inte längre trodde på mig själv som en arbetsför person. Därför vill jag visa hur viktigt det faktiskt är att man erbjuds yrkesinriktad rehabilitering. Den kan se ut på många olika sätt, men är en otroligt viktig del av återgången till arbetslivet/ chansen att få in en fort i arbetslivet. Den må kosta samhället en del pengar - men den räddar också människor från att bli helt utanför.
Det är så otroligt lätt att hamna mellan stolarna, mellan sjukskrivning/arbetslöshet och arbetsliv. Därför är det också så jätteviktigt att rehabiliterande tjänster finns - och att man kan få dem utan att behöva kämpa för sin rätt, för när man befinner sig på bottnen, fylld av självtvivel, tror man inte längre alls på sin egen förmåga. Då skulle man inte heller orka kämpa för att få rehabilitering.

Jag trodde ju själv att jag kunde återvända till arbetslivet först när jag var helt återställd. Det var en tanke som behövde en del modifikation. Jag behövde absolut ta mig ur den djupa depressionen jag hade för att kunna jobba. Jag hade inte kunnat börja tidigare än vad jag gjorde. Men jag hade inte heller blivit återställd lika fort om jag inte återgått till arbetslivet i det skedet. Faktum är att också återgången till arbetslivet gjorde att jag fick en till bit tillbaka av mitt jag. Blev återhämtad. Och dessutom -  jag insåg först senare att jag aldrig skulle återgå till att vara samma person igen. Jag skulle inte bli återhämtad så som jag först trodde - genom att gå tillbaka till den jag varit. Jag bar ju nu helt nya erfarenheter med mig.

Bara för att man mår dåligt behöver det inte heller betyda att man är totalt icke-arbetsför. Det hade jag trott. Men jag hade fruktansvärt fel. Jag må ha mina psykiska svårigheter, men det betyder inte automatiskt att jag inte kan sköta mitt jobb. Min jobbidentitet mår bra och trivs. Vi har ju alla olika roller i vårt liv, varav jobbrollen är en av dem. Och den kan vara jätteduktig även om man lider av psykiska problem. De följs inte alltid åt. De krockar inte ens alltid.
När jag jobbar har jag min yrkesidentitet, som lämnat de personliga problemen på utsidan av dörren när jag gick in till min arbetsplats. Men det hade jag glömt bort när jag var sjuk (jag anser att jag var sjuk i svår depression, för den tog verkligen över mitt liv - men jag är definitivt inte sjuk i EIPS, även om det ställer till problem ibland).

FB IMG 1508749906622                                                                                             Snodd bild, vet tyvärr inte varifrån.

Har du fått yrkesrehabilitering? Vad tyckte du om det? Dela gärna med dig i kommentarsfältet. 

 

 


Att plötsligt vara långtidssjukskriven för psykisk ohälsa

Skrivet av Pamela Lundberg 27.09.2021 | 1 kommentar(er)

 

STIGMAT ATT VARA SJUKSKRIVEN
FÖR PSYKISK OHÄLSA

 

Obs! Texten handlar i huvudsak om åren 2015-2017. I dagsläget har jag redan varit tillbaka i arbetslivet några år. 

Jag pratar främst om de negativa konsekvenserna av långtidssjukskrivningen här nedan - även om det ju också fanns bra saker med att bara sjukskriven. Jag hade aldrig klarat av att INTE vara sjukskriven. Jag behövde det absolut. Tack vare sjukskrivningen kunde jag ju fokusera på mig själv och på att försöka bli frisk igen. Jag var totalt arbetsoförmögen efter min krasch. Men jag gissar att alla vet varför man behöver en sjukskrivning, så därför skriver jag mest om det som blev svårt med att inte kunna jobba som vanligt.
68710680 158550381869678 7374049852575052867 n

VÄGEN TILL SJUKSKRIVNING
I slutet av år 2015 blev jag sjukskriven för psykisk ohälsa för första gången i mitt liv. Det som jag trodde skulle bli någon veckas frånvaro från jobbet visade sig bli ett och ett halvt år sjukledigt. Maxdagarna fylldes, och efter det beviljades inte sjukpension utan arbetsrehabilitering (kan återkomma till det i ett annat inlägg). 

År 2015 hade jag hela hösten kämpat för att försöka hålla mig kvar i arbetslivet. Jag ville verkligen inte bli sjukskriven för något så pinsamt som psykisk ohälsa, som jag på den tiden tyckte. Jag hade svårt att acceptera att jag skulle vara hemma för en åkomma som inte syntes utåt. Jag trodde att andra skulle uppfatta mig som lat och som att jag bara överdrev, för att jag istället skulle få vara ledig.
Jag ville inte heller låta det psykiska illamåendet gå så långt att jag tvingades ge upp yrkeslivet. Jag, som ju hade klarat av studier och många års jobb sida vid sida med den psykiska ohälsan. Varför skulle jag nu mitt i allt inte klara av det?
Så jag fortsatte jobba många veckor, trots att hälsovården oroat påpekade att jag skulle behöva få vara hemma. Jag hade då just gått in i en djup depression och orkade knappt ta hand om mig själv. Men jobba, det skulle jag. Och när jag har bestämt mig för en sak, brukar jag vägra ge efter i min envishet.

Jag insåg nog någonstans att det inte var vettigt att driva sig såhär nära stupet bara för att jag var för rädd för vad det innebar att bli sjukskriven, men jag kunde ändå inte tillåta mig att vara hemma. På den tiden tänkte jag att jag får blir sjukskriven om jag har något fysiskt problem, men absolut inte för att själen mår dåligt. Jag ville vara en som var tillräckligt stark för att klara av jobbet, trots den psykiska ohälsan. Så som det alltid varit. Tanken på att tvingas berätta för min chef och mina arbetskamrater varför jag inte kunde jobba gav mig en sådan enorm skamkänsla. Jag kunde bara inte. På den tiden var min psykiska ohälsa inget jag pratade högt om, eller egentligen över huvud taget pratade om. Jag kunde helt enkelt inte acceptera fakta - att jag mådde enormt dåligt. 

Min kontaktperson på hälsovårdscentralen kunde ju givetvis inte sjukskriva mig med tvång, även om hon påpekade att "det finns andra som är sjukskrivna med även lättare problematik än du. Du har en svår depression och mycket nedsatt arbetsförmåga". Hon fick mig slutligen att gå med på en överenskommelse - den dagen jag kände att jag inte orkade jobba mer skulle jag ringa henne direkt, så skulle jag få sjukledigt på momangen. 
Givetvis var det skönt att veta att den möjligheten fanns, men jag trodde ändå inte att jag skulle ringa ett sådant samtal till henne. Jag trodde att jag även skulle orka denhär gången. Jag hade ju tidigare klarat av tyngre perioder, trots att jag jobbat (och även då skulle behövt sjukledigt, men det insåg jag inte då). Jag tror ju att hon redan visste att det var en tidsfråga innan jag skulle stupa, men jag kunde inte alls tänka åt det hållet. Det var så totalt omöjligt. Jag var ju stark?

4.7.2016År 2016.

På jobbet gick jag omkring som i en dimma. Bokstavligt talat. Jag tyckte att hela världen var så suddig. Det var precis som om jag fått jättedålig syn. Jag såg världen med utsuddade konturer. Jag kände bara en stor ångestklump som gjorde att jag inte kunde andas ordentligt. Jag hade fullt upp med att försöka hålla den under kontroll. Jag gjorde allt på rutin. På något vis klarade jag av mitt jobb, trots att jag inte ens mindes vad jag själv sagt för fem minuter sedan. Jag hade till och med svårt att höra vad andra sa på jobbet vid den tidpunkten. Jag hängde inte längre med i diskussioner vid kaffepauserna. Deras ord bara flög rakt över mitt huvud, som ett konstant mummel i bakgrunden till den dånande ångesten.

Men en dag tog det stopp.
Och jag ringde detdär samtalet som jag aldrig trodde att jag skulle göra. 
"Jag skulle nog kanske behöva sjukledigt", hulkade jag fram mellan tårarna, "jag orkar inte mer nu, jag är så fruktansvärt slutkörd". Jag hade haft nattskifte, var nyss hemkommen och satt i sängen och bara grät. Någonstans där hade min ork runnit ut, och det enda som kvarstod var en enorm trötthet och uppgivenhet. Det var totalstopp. Det fanns inget kvar. Efter ett samtal med min man, som sa att jag skall göra som det känns bäst, insåg jag att det enda som fanns framför mig var en stor, hög betongvägg. Jag orkade knappt med vardagen längre, så givetvis klarade jag ju inte heller av att jobba. Men den insikten var svår att acceptera för någon som är högpresterande. 
Min kontaktperson på hälsovårdscentralen sa i telefon att hon bara skulle prata med läkaren och återkom ganska direkt. Läkaren skrev sjukintyget direkt. Jag behövde inte ens åka dit, för de visste vid dethär laget hur läget såg ut. När jag fick höra de orden lättade lite av den stora press som jag känt den senaste tiden, eftersom jag insåg att jag inte skulle behöva kämpa för att orka ta mig till jobbet. Jag kunde lite slappna av när jag insåg att jag skulle få lämna åtminstone det kravet.

 

ATT BLI SJUKSKRIVEN FÖR PSYKISK OHÄLSA
När jag sedan hade ringt min chef insåg jag att denhär stora rädslan för att bli sjukskriven för psykisk ohälsa hade varit så felaktig som den bara kunde bli.  Hon var enormt stöttande och förstående. Det var ingen katastrof, ingenting hade ändrats - för jag hade gått omkring med känslan av att världen går under om jag sjukskriver mig. 
Jag tror ju att det finns en sådan hög arbetsmoral hos oss finländare att vi många gånger nästan hellre går under själva än sjukskriver oss. Vi vill vara duktiga, in i det sista. Det är ju fint att värdesätta sitt jobb - men det borde inte heller gå så långt som det gjorde för mig. Jag var inte en sämre människa bara för att jag mådde psykiskt dåligt. Jag var sjuk, lika sjuk som någon med fysiska åkommor. En svår depression slår totalt ut en människa. Man upphör att vara sig själv, eftersom den sjukdomen helt tar över. Det hade jag inte kunnat ta in tidigare. Jag drev mig helt enkelt över trötthetsgränsen bara för att jag ville visa mig duktig och nyttig. Jag ville inte vara någon som gav upp - som jag på den tiden trodde andra skulle se min sjukskrivning som. 

När jag var färdig med de två samtalen kunde jag för första gången lägga mig ned och känna hur enormt slutkörd jag faktiskt var. Jag var som en urvriden trasa. Den sista energin jag hade tvingat mig försöka upprätthålla rann helt av mig. Det fanns inte mycket annat kvar än ett skal av mig. Jag vet inte riktigt än idag vart jag for, men jag vet att en svår depression kan urholka en människa tills det inte finns mycket mer än ångest kvar. Min man brukar säga att det inte fanns mycket av min gamla personlighet kvar vid den tidpunkten.

I början fick jag två veckors sjukskrivning och trodde på allvar att jag skulle komma tillbaka efter det. Sedan fick jag en månad, som förnyades. Och på mitt första läkarbesök i öppenvården fick jag åtminstone ett halvt år. Minnet sviker lite där - det kan till och med ha varit ännu längre.
Att få en sådan lång sjukskrivning var jättejätteviktigt! Jag fick det i två omgångar. Då kunde jag faktiskt släppa stressen och pressen det innebar med alla korta sjukskrivningar, och faktiskt fokusera på min egen hälsa. Efteråt blev det några månader i taget, för att det började bli aktuellt med jobbtänkande och framtidsplaner.

3.6.2016År 2016.

Jag har varit sjukskriven även senare för psyket, men då under kortare perioder. Den senaste gången berodde det enbart på att jag trappade ned en medicin, vars utsättningssymtom var bland annat stark ångest. Jag har däremot insett att det är bättre att sjukskriva sig i tid, oavsett orsak, för då blir återhämtningen så mycket kortare. Även om jag tycker det är motigt att bli sjukskriven, oavsett för vad, så känner jag i dagsläget bättre till var min gräns går. Jag skulle inte längre pressa mig över den - för det är verkligen inte värt det. 

Det handlar inte om att vara svag eller stark bara för att man klarar av att jobba. Man är inte sämre om man behöver sjukskrivning, även om jag vet att ens egna tankar ofta går den vägen. I slutänden handlar det ju faktiskt om att inte vara dumdristig - om den psykiska ohälsan är så pass nedsatt att man inte kan koncentrera sig på jobbet behöver man faktiskt pausa. Det finns inget som går före hälsan. Återhämtningen blir bara jobbigare och längre. 

ATT MÖTAS AV TYSTNAD ELLER BORTVÄNDA BLICKAR
En sjukskrivning för psykisk ohälsa är ju egentligen samma som en för fysiska problem. Ändå är det så mycket mer stigmatiserande och skamfyllt. Det är så lätt att berätta åt arbetskollegan att man har ont i armen, att foten krånglar eller att ryggen värker. Men skall man plötsligt berätta att man är sjukskriven för djup depression eller svår ångest blir det som att tvingas klättra över en jättemur. Det är svårt att berätta om psykisk ohälsa för kollegor. Det händer fortfarande än idag att jag får ta ett extra andetag innan jag nämner något sådant åt kollegor eller bekanta - och då vet ju redan i princip nästan alla min historia. Likväl kräver det lite extra av mig för att jag skall kunna säga det högt. 

Jämför skillnaden med när man berättar att man är sjukskriven för en fysisk åkomma - då möts man ofta av frågor om hur man mår, hurdan hjälp man fått och när man tror att man är återställd. Jag har ofta upplevt att omgivningen inte vågar fråga vidare när det gäller psykisk ohälsa.
Jag är medveten om att alla inte tycker att det är något problem att berätta att man är sjukskriven för psykisk ohälsa, men för mig har det nog alltid varit ett stigma. Orsaken till dethär är nog att jag ofta mötts av tystnad. Det blir väldigt svårt att berätta om psykisk problematik om omgivningen helt nonchalerar eller bara säger "jaha".

Efter tiden på avdelningen började jag ärligt berätta åt alla varför jag var sjukskriven. Det sa jag inte åt alla före det. Men då valde jag att vara total ärlig - för min egen skull. Jag ville inte tvingas skämmas längre. Jag möttes av mycket förståelse - men också ofta av tystnad och bortvända blickar. Nej, jag kan inte riktigt säga än idag att jag tycker att det var lätt. Speciellt om man själv skäms inför sig själv, vilket jag gjorde på den tiden, gör det ont att ignoreras. Den egna skammen blir ännu större när man märker omgivningens reaktioner. Då tolkade jag det som att jag var fel. I dagsläget skulle jag inte reagera lika mycket, eftersom jag vet att det snarare beror på okunskap hos andra. Men då var jag så mycket mera känslig, när jag var mitt uppe i allt.
 
Jag insåg då att jag hellre föredrog att människor inte frågade om de faktiskt inte var beredda på svaret. Varje bortvänd blick eller pinsam tystnad förstärker lite känslan av att det är något fel om man lider av psykisk ohälsa. Även om jag ju såklart insåg att det ju inte är så. Det är ju inget man väljer. Men möts man av sådana reaktioner är det inte heller så konstigt att man skäms för att erkänna en sjukskrivning för psykisk ohälsa. För man vet att det finns en risk att andra inte vet hur de skall tackla dethär, vilket ju gör att det är så mycket enklare att bara mumla fram någon ursäkt som att man är förkyld eller har haft influensa. 

HUR BEKANTA I OMGIVNINGEN REAGERADE 
När jag hade varit hemma väldigt länge redan visste ju nästan alla varför jag var sjukskriven. Dethär kunde många gånger också leda till ganska sårande situationer i vardagen, som jag tror att ingen utom jag tänkte på. Många, många i min närhet visste inte riktigt längre hur de skulle småprata med mig när vi sågs. Nu syftar jag alltså inte på de i min allra närmaste vänkrets, med dem har jag alltid kunnat prata om hur jag mår. Nu syftar jag enbart på bekanta

Under den långa tid jag var sjukskriven uppfattade jag det många gånger som att andra även var rädda för att fråga mig personligen hur jag mådde. De ville antagligen inte tränga sig på. Istället sa min man ofta åt mig att andra hade frågat honom om just dethär. Jag tyckte många gånger att dethär också var lite sårande och konstigt. Jag kände ju att jag hellre svarade på den frågan själv, än att min man skulle göra det. Jag hade faktiskt hellre sett att de frågade mig direkt.

Däremot kan jag förstå att det finns en vissa osäkerhet kring att ta upp andras psykiska ohälsa. Man är helt enkelt rädd att trampa någon på tårna. Man är rädd för att personen skall tycka att man lägger sig i. Man vill inte tränga sig på. Man vet inte riktigt hurdan reaktion man kommer att få. Dethär är såklart svårare om personen inte ingår i den närmaste vänkretsen. Men jag tror att det ofta uppskattas mer om man frågar någon personligen, än går via anhöriga. Då visar man att man bryr sig, medan om man går via anhöriga  uppfattas frågorna mest som nyfikenhet.

22.6.2016År 2016. 
Minnen från den tiden är nästan lika suddiga och otydliga som bilderna.
Dethär är bildmässigt beskrivningen av min djupa depression.
En konstant dimma över livet,

JOBBETS SOCIALA SIDOR FÖLL BORT
Men jag kunde också tycka att det var svårt att veta vad jag riktigt själv skulle berätta om min vardag. Detdär småpratet om att jobbet går bra eller att man har fullt upp med jobbet försvann. Och jag kunde ofta stå där och känna mig lite obekväm - för vad skulle jag riktigt småprata om? Hur det gått på senaste terapin? Hur jag knappt kommit mig upp ur sängen den senaste tiden?

Faktum är ju att en så viktig del av livet föll bort när jag var sjukskriven så länge. Inte bara småpratet, utan också jobbkompisar som man dagligen mötte på jobbet. Ett sammanhang som man var en del av. En uppgift som man skulle fullfölja tillsammans med de andra. Detdär sociala sammanhanget som man ofta tar för givet. Jag var trots allt 29 år, mitt i arbetsåren. Det var en stor förlust. En viktig del som togs ifrån mig.

I början tänkte jag ju inte på det på det viset. Jag mådde alltför dåligt. Men ju friskare jag blev, desto mer började jag inse att andra hade en sådan vardag, som jag inte var del av. Ett naturligt socialt sammanhang. Jag gick ju mest omkring hemma för mig själv. Det är en stor skillnad. Framförallt eftersom jag inte heller mådde bra - så att orka hitta andra sociala sammanhang var oftast för tungt. Återigen, här var faktiskt gymmet min räddning! Där kunde jag vara anonym, där behövde jag inte orka vara social - men jag hade ändå ett socialt sammanhang runt mig. Jag hade bekanta ansikten som ofta också tränade samma tider som jag själv. Jag var inte helt isolerad, även om jag var ensam på gymmet. 

ATT KUNNA ÅTERGÅ TILL JOBBVARDAGEN - ELLER ATT NÄSTAN HAMNA UTANFÖR
Något annat som visade sig vara jättesvårt var att återgå till arbetslivet. Småningom ville jag inte längre. Jag var aldrig redo. Jag mådde ju fortfarande dåligt, och när jag hade gått hemma i över ett år hade jag helt tappat bort saknaden efter jobbet. Det var ju något som jag inte längre var en del av. Jag tillhörde inte arbetslivet - och jag hade helt glömt bort det behovet. 

Min känsla var att jag inte längre hade någon tillhörighet i jobblivet. Jag trodde inte längre på mig själv. Mitt självförtroende var totalt nollat, så långt på bottnen det bara kunde gå att komma. "Hur skulle jag kunna jobba, jag som mådde dåligt? Det var nog inget för mig..."  gick mina tankar. Jag trodde på allvar att jag aldrig skulle klara av att jobba igen. 

Det var absolut inte heller någon lätt återgång till jobbet, men tack vare arbetsrehabilitering fick jag ändå in en fot igen. Jag tänker inte skriva mer om det i dethär inlägget, men vill verkligen lyfta fram hur viktigt det är att sådan verksamhet finns. För att komma in i arbetslivet efter en lång sjukskrivning eller ett långt uppehåll av annan orsak kan faktiskt vara totalt omöjligt annars. Det finns så mycket tvivel och rädslor att det slutligen kan bli en omöjlighet, trots att man likväl vill. 

70538310 132152674813845 4369347648687496373 nBild lånad från Instagram-kontot crazyheadcomics.

 

VÅGA VISA ATT DU BRYR DIG, TROTS ATT NI BARA ÄR BEKANTA
Har ni tänkt på att en av de allra vanligaste frågorna vi frågar när vi träffar någon bekant/vän är "hur det går på jobbet"? Det måste verkligen vara en av de vanligaste samtalsämnena. Såklart - vi spenderar ju nästan halva vår tid på jobbet.
Om någon är sjukskriven för en fysisk åkomma frågar vi helt naturligt om hur återhämtningen går.
Men vad händer då när en person är långtidssjukskriven för psykisk ohälsa?
Precis - det blir direkt svårare att veta vad man riktigt skall småprata om. Det var i varje fall min känsla många gånger. Vad skall man nu prata om, när du inte ens jobbar?

Men det är okej att fråga.
Om man är sjukskriven för psykisk ohälsa uppskattar man omtanke lika mycket som man gör det ifall man har någon fysisk åkomma. Att fråga är helt enkelt att visa att man bryr sig. 

text 1318198 1920

...MEN VÄLJ HUR DU FRÅGAR
Däremot tycker jag att man kan välja vad man frågar och när man faktiskt gör det.
Speciellt om det inte handlar om en nära vän - då tycker jag att man skall våga fråga tunga och jobbiga frågor rakt ut. Men om det är en bekant eller arbetskollega man inte känner lika bra behöver man kanske inte gå lika djupt, speciellt i början av samtalet. Tänk på att personen kanske faktiskt inte vill förklara desto mer ingående om den bakomliggande orsaken till sjukskrivningen. Säger personen att den är sjukskriven för depression eller ångest - kräv inte desto djupare förklaringar. Om personen vill berätta mer så kommer den att göra det. 

Däremot är det alltid okej att fråga den bekanta hur läget är, om sjukskrivningen känns okej, om personen får tillräckligt med stöd. Precis som vid vilken annan fysisk sjukdom som helst. Det finns många sätt att fråga och visa att du bryr dig - men utan att kräva att personen skall öppna upp sig om privata detaljer. 
Dessutom tycker jag inte att man behöver fråga orsaken till en sjukskrivning, oavsett vilken, på allmänna platser. Jag har fått frågan i byabutiken. Det blir väldigt pinsamt när man tvingas försöka komma med ett svar, som man kanske inte vill att alla skall höra. De flesta berättar ändå spontant om de känner att de vill, utan att man frågar orsaken. Om de inte nämner något om orsaken till sjukskrivningen, kan det helt enkelt bero på att de inte vill berätta just nu. Vissa dagar orkar man inte, medan det andra dagar känns mer okej att dela med sig. Så bara för att du fick ett hummande till svar en gång, betyder det inte att det är så nästa gång. 

Kom också ihåg att arbetsoförmåga inte 
syns utåt. Var därför beredd på att du kanske inte alltid får det det svar du tänkt dig, ifall du frågar. Var medveten om att det lika bra kan bero på psykisk ohälsa såsom fysiska bekymmer. Var därför beredd på svaret, för den sjukskrivna kommer garanterat att märka att du tycker det är ett obekvämt samtalsämne ifall du flackar med blicken eller blir tyst. Ge istället lika hoppfulla kommentarer om återhämtning som du skulle gjort om det handlat om fysiska problem. 


*Och - återigen vill jag påpeka att dethär
är mina personliga upplevelser. Det är inte fakta eller verklighet för alla med psykisk ohälsa. Varje person är unik. Det betyder att andra inte med säkerhet känner igen något ur min berättelse, trots att vi suttit i liknande sits.*

 

 


Vad är egentligen kroniska tomhetskänslor?

Skrivet av Pamela Lundberg 21.09.2021

 

EN KÄNSLA AV INRE TOMHET

 

Ett av kriterierna till diagnosen emotionellt instabilt personlighetssyndrom är kroniska tomhetskänslor. Eftersom man inte behöver uppfylla alla kriterier för att få diagnosen, är det inte heller alla som känner en inre tomhet. Men jag vågar nästan säga att det är mycket vanligt. Mera vanligt att känna så i vissa stunder än att inte känna så. Det är i varje fall så jag uppfattat det utifrån även andra personers erfarenheter av EIPS. I dethär blogginlägget tänkte jag fördjupa mig lite i just den inre upplevelsen. heart 1192662 1920

"Det som i ena sekunden var något man verkligen brann för, kan i nästa sekund kännas helt meningslöst och som något som inte betyder något för en längre."

 

MIN EGEN ERFARENHET
Redan som tolvåring minns jag att jag ibland gick omkring med en känsla av inre tomhet. Det fanns ingen yttre orsak till dethär, men direkt det var lite tråkigt och jag inte hade något att göra kunde jag drabbas av känslan av att allt är tomt och trist. Precis som om livet mitt i allt var helt meningslöst. Jag gick aldrig djupare in i denhär känslan på den tiden, utan såg till att sysselsätta mig.

Jag läste till exempel väldigt mycket böcker, vilket ju var ett stort intresse. Jag var en riktig bokslukare. Men jag tror också att det i efterhand var ett sätt för mig att hantera just känslan av inre tomhet. Jag kunde tack vare böckerna fly in i andra världar och inte behöva kännas vid dethär obehagliga som fanns inuti. För jag minns att jag tyckte att det kändes konstigt och obekvämt, dethär nya, gråa. Jag tycker alltså inte att det var något dåligt med min bokläsning, för att läsa böcker kan aldrig vara dåligt. Det var en väldigt konstruktivt, vettigt sätt att hantera denhär konstiga känslan, som jag inte ens hade ord för. Däremot hade jag ganska svårt att bara vara, för då tog ju känslan över. 


ATT SÄTTA ORD PÅ HUR DET KÄNNS
När jag var yngre hade jag däremot inte klarat av att sätta ord på vad jag kände inombords. Jag hade inte kunnat förklara det åt någon annan. Än idag är det väldigt svårt att försöka förklara hur tomheten riktigt känns. 

Jag brukar säga att det känns som att jag har ett stort svart hål inombords. Precis som ni ser på bilden med hjärtat ovanför. Det är ihåligt och ekar tomt. Det finns inget jag egentligen kan göra för att få bort dethär hålet i bröstkorgen, utan det finns med mig oavsett om jag är glad eller ledsen. Jag kan inte heller göra något för att det skall försvinna. Vad som än händer, hur jag än anstränger mig för att få bort det och vad som än händer runt mig så finns det tyvärr alltid kvar. Jag känner mig aldrig riktigt hel. 

Däremot så tänker jag inte alltid på att det finns där. Jag känner inte alltid av tomheten. För precis som på bilden här ovanför så är också mitt inre fyllt med helhet runtomkring. Så även om hålet finns där, så kan jag glömma bort det tack vare helheten runt det. Det är egentligen mest när jag är ledsen och nere som jag drabbas av tomhetskänslor.
Men det har också hänt sig att även riktigt roliga saker gjort att jag drabbats av en inre tomhet. Jag tror det har att göra med att det blir så fruktansvärt bra, så otroligt färgsprakande överglatt, att min hjärna till sist inte kan ta in dehär superpositiva känslorna - så den dämpar dem genom att drabbas av en inre tomhet. När den inre tomhetskänslan tar över blir dessutom allting väldigt meningslöst, och det känns inte som någon mening med att försöka göra något roligt eller ta tag i  någon uppgift. Ingenting känns ju betydelsefullt, så varför skulle jag ens försöka?


FÖLJDKÄNSLOR OCH -TANKAR
När jag drabbas av en inre tomhetskänsla stannar det oftast inte vid just att livet bara är tomt och grått. Livet känns dessutom meningslöst och fruktansvärt, extremt tråkigt. Jag kan känna mig värdelös, hopplös, ensam och isolerad. Det leder också till att jag känner mig deprimerad och får ångest, för att jag inte alls tycker om denhär tomheten. Dessutom är det svårt att få andra att förstå varför jag känner mig så tom mitt i allt, ibland helt utan orsak. Det är ju egentligen ganska självklara följdkänslor - för hur skulle jag egentligen kunna känna på annat sätt när jag bara känner en värkande tomhet inom mig? 

Det sägs också att personer som har EIPS-problematik ofta blir lite kameleont-liknande i sociala sammanhang. När man umgås med andra och känner sig så otroligt tom inombords, är det lätt att man tar in och fylls av andras känslor och värderingar. En person med EIPS kan ofta beroende på vem hen umgås med helt och hållet ändra värderingar mitt i allt. Vad man tycker och vill ändrar också beroende på vem som råkar finnas i ens närhet. Dethär gör också att en person med EIPS väldigt lätt kan tappa bort sig själv - vad den mår bra av och vad den egentligen själv vill. 

Jag känner inte riktigt igen mig i dethär, eftersom jag alltid har samma värderingar oavsett vad. Jag känner inte att jag ändras enbart utifrån andras åsikter. Jag vet dessutom vad jag vill. Men jag har definitivt drag av det - speciellt dethär i att dras med i andras känslor. Jag blir automatiskt glad om andra i min omgivning är glada. Jag dras med i deras glädje. Jag har också lätt att haka fast mig i andras sorg, och börja må ännu sämre själv för att det triggat igång min egen ledsenhet. Jag kan lite överta deras sorg och börja bära den själv, utan att kunna släppa taget om den. 

27.10.2016Bild från 2016.
Det händer något med min blick när jag drabbas av tomhetskänslor. 
Den slutar glöda, den nästan slocknar.

ATT GÅ FRÅN STARKA KÄNSLOR TILL ATT KÄNNA INGET ALLS
Jag är ganska säker på att alla då och då känner att livet är trist och meningslöst. Så är ju livet, det är helt naturligt. Jag skulle säga att skillnaden mellan en person som har EIPS och en person som enbart tycker att livet är trist i största allmänhet är just styrkan på känslan. Såsom det alltid är, oavsett vilka känslor det handlar om.
De flesta tycker att livet är grått ibland, ja, men går inte desto mer upp i känslan. Någon med EIPS känner verkligen denhär känslan enda ut i fingertopparna. Gråheten tar över och gör livet till en suddig massa. Det känns överallt och jättestarkt. Det som i ena sekunden var något man verkligen brann för, kan i nästa sekund kännas helt meningslöst och som något som inte betyder något för en längre.
Det är också troligen därför EIPS-känslor uppfattas som så otroligt överdramatiska av andra, för i viss mån stämmer det. Det är en normal känsla som speedas upp till maxat. Man ÄR känslan fullt ut, man har den inte bara. Dethär gör också att man får en massa andra negativa följdkänslor av den inre tomheten. 


Jag tycker ju själv att det låter ganska logiskt att livet kan kännas trist och meningslöst för någon som känner alla känslor så starkt. När man är mitt uppe i glädje eller ledsenhet existerar bara den känslan, den fyller varje por av en själv. Men när den starka känslan går ned till normalläge igen - vad händer då? Tjae, kanske är det just då som man drabbas av denhär meningslösheten. Då man inte känner starkt, som man är van med, då känns ju allt annat ganska grått och trist i jämförelse. 
Om man har EIPS är man ju helt enkelt så van att ha starka känslor, att vanliga känslor känns ganska främmande och skrämmande. Det känns helt enkelt för lite. Då är det ju inte heller konstigt att man kan tycka det är meningslöst med mindre känslopåslag, och istället helt gå upp i den känslan. Men dethär är bara mina egna tankar och inget som har desto större vetenskapligt belägg. 

Något som jag också tror är ganska vanligt om man har EIPS är att man ganska lätt blir uttråkad. Man behöver nya intryck hela tiden för att inte tycka livet känns trist. I början är allting roligt och spännande, eftersom det är nytt och ger utmaningar. Men när det gått en tid kommer tomheten in i bilden, för då kan man ju redan dethär. Så istället för att inse hur bra det går just nu, vill man istället ställa till det för sig själv eller bara göra något annat - för annars tar denhär tomheten över. Jag inbillar mig att det är lättare att känna dramatiska känslor än ingenting - och när jag är mitt i superledsenheten längtar jag efter att inte känna något alls. Båda är tunga på sitt sätt. 

3 TIPS FÖR ATT ORKA LEVA MED EN INRE TOMHET
Jag har genom åren lärt mig att inte låta denhär tomhetskänslan styra mig så pass att allting lämnar ogjort. Jag vet ju att känslan inte alltid kommer att kännas så stark som den gör vissa dagar. Här är några korta och lätta tips på hur man kan fortsätta med vardagen, trots att tomheten kan gå hand i hand med det jag gör. 

-Fokusera på mål och delmål.
Vad vill jag få ut av denhär dagen? Finns det något som jag behöver få gjort, trots att det just nu känns helt meningslöst? Kan jag göra det ändå, trots att känslan säger mig att det inte är till någon nytta? Vet jag att dethär ändå är så pass viktigt att jag behöver få det gjort? Vad var mitt mål egentligen? Om jag inte klarar av att göra uppgiften just nu, kan jag dela upp det i flera delmål och göra åtminstone något? Kommer jag att må bättre om jag faktiskt tar tag i denhär uppgiften, trots att det kan kännas tungt just nu? Om en uppgift känns hopplöst meningslös - vad kommer jag att få ut av den om jag faktiskt slutför den?

-Stå ut med känslan av inre tomhet. 
Ibland är det lättare att inte försöka fylla denhär tomheten med aktiviteter eller känslor.
Jag brukar låta det kännas totalt meningslöst i stunden, för jag vet numera att känslan kommer att gå om småningom. Dimman kommer lätta, och ibland är det lättare att inte försöka fly undan den eller förbättra något - utan bara låta det kännas tomt. Däremot - om det börjar gå alltför många dagar så försöker jag hitta tillbaka till sådant som jag tycker är meningsfullt och som ger mig glädje. Just fritidsintressen. Det kan kännas meningslöst att försöka måla en ny tavla eller tvinga sig ut på detdär träningspasset - men efteråt brukar jag känna större glädje igen. 

-Stå emot känslan av skam som ofta uppkommer i samband med tomhetskänslan.
Ibland hjälper det inte att försöka analysera varför man känner som man gör, för hur man än försöker så kommer man bara fram till att ens känsla ju är jättefel. Jag vet att mitt liv inte är meningslöst, jag vet också att den inre tomhetskänslan inte alltid ens har en orsak att finnas där. Jag är nöjd över mitt liv, men likväl känns tomheten som en ekande grotta inuti mig emellanåt. Och jag har helt enkelt börjat acceptera att det är så.
Låt helt enkelt tomhetskänslan vara - det är inte ditt eller någon annans fel att den finns där. Den bara är. Stå emot känslan av skam som kan uppkomma för att du har ett bra liv och trots det känner en inre tomhet. Du har ingen nytta av skammen. Acceptera istället att det är såhär. 

FB IMG 1516564403509Bild från någon Facebook-sida.

KRINGGÅ TOMHETSKÄNSLAN
Och. Framförallt. 
Min forna DBT-terapeut gav mig ett råd som jag brukar plocka fram när den inre tomheten vill få mig att bara lägga mig ned och ge upp. Det funkar inte längre för mig, för jag hör alltid hennes röst uttala just dethär orden just då, när jag som bäst behöver dem:


"Fokusera inte på hålet inombords,
utan istället på det byggnadsmaterial som finns runtomkring"


Gå tillbaka och titta på den första bilden i dethär inlägget. Den med hjärtat och massa gröna blad runtomkring. Läs dehär orden ovanför igen. Du ser väl? Det finns massor av byggnadsmaterial på sidorna - också i ditt liv. Ta vara på de bitarna, istället för att stirra dig blind på ihåligheten i mitten.

 

 


Vardagslivet med psykisk ohälsa

Skrivet av Pamela Lundberg 10.09.2021

 

VARDAGEN MED PSYKISK OHÄLSA

- eller en vardag som småbarnsmamma med familj, jobb och fritid

                   IMG 20210620 105226

INGET FÖRE ELLER EFTER
Min man föreslog för ett tag sedan att jag skulle kunna skriva om hur min vardag ser ut här på bloggen. Alltså en vardag med psykisk ohälsa - eller en vardag helt vanlig ur mitt perspektiv. Jag har ett bra tag suttit och grubblat på hans förslag, för jag gillar idén - men har insett att det inte är så enkelt för mig att få det förklarat. Ni kanske undrar varför - jag menar, det är ju trots allt jag som lever mitt liv. 

Så långt håller jag ju med.
Svårigheten ligger i att jag inte har något att jämföra med. Jag kan inte gå tillbaka till ett före min psykiska ohälsa och jämföra med hur livet ser ut nu . Det finns ju egentligen inget före för mig. I hela min ungdom och mitt vuxna liv har jag ständigt haft det psykiska illamåendet närvarande, även om jag periodvis mått bra - och periodvis väldigt dåligt. Men skall jag backa bandet till hur det såg ut före ångesten blev en del av mitt liv måste jag backa till lågstadiet. Och det är ett barns liv. Det är svårt att jämföra med vuxenhetens utmaningar. 

Utan ett före är det ganska svårt att kunna veta hur livet skulle se ut om jag inte levde med psykiska svårigheter. Därför är det också svårt att riktigt veta vad som skiljer mitt liv från andras. Dethär är ju så naturligt för mig - dethär är den enda vardag jag känner till. 

 

EN VANLIG VARDAG
Men egentligen så är min vardag precis som alla andras nuförtiden. Det är kanske också därför jag tycker att det är svårt att veta vad jag skall skriva om - min vardag skiljer sig inte markant från någon som inte är drabbad av psykisk ohälsa. Om man jämför så är den inte mer bedrövlig eller mer spännande än någon annans.

De senaste åren har livet bestått av det vanliga pusslandet för att få vardagen att gå ihop. Precis som alla familjer har. Det skall hämtas och lämnas på dagis och skola. Jag jobbar skiftesjobb, så mina dagar är väldigt varierande. Barnen har sitt program efter skolan. Jag och min man har våra intressen, som vi försöker lyckas klämma in några dagar i veckan. Huset skall städas, maten skall handlas och tillredas. Jag har min terapi som tar tid. Dessutom vill jag ju hitta på saker med barnen då och då, och ha tid för familjen i vardagen. Fredagsmys är högt rankat på vår topplista här. 

vandra

BEGRÄNSAD ENERGINIVÅ
Däremot finns det en stor skillnad. Efter året när jag riktigt kraschade (2015) har jag blivit tvungen att hushålla med min energi. Jag orkar inte riktigt ha lika mycket program som förut, utan jag väljer snarare bort istället för att lägga till. Helst vill jag bara ha ETT program inplanerat på en dag. Jag vill inte heller ha programpunkter in varje ledig dag. Det orsakar en inre stress för mig, även om det bara är roliga saker. Såhär var det inte innan kraschen, då orkade jag mycket mer. Nu är det som om energinivåerna är mera begränsade. Jag har lärt mig acceptera det, och försöker helt enkelt anpassa livet efter de begränsningarna. 

Men det kan göra mig själv frustrerad.  Det är inte alltid jag kommer mig för att ringa samtal som behövs, eller höra av mig till mina vänner. Det finns dagar när jag helt enkelt är helt uttömd, och bara behöver få vara ifred. Jag skulle vilja orka mer - men det är väl något som är väldigt typiskt för alla nuförtiden.

 

EGENTID
Jag behöver också ganska mycket ensamtid. Jag märker att det är då som jag laddar energi och ork för att vara en bra mamma. Om det går väldigt många dagar utan att jag hunnit återhämta mig blir jag dränerad. Jag blir trött, och det gör mig irriterad och höjer min ångest. Så helst skall jag få tid att vara ensam varje dag - men det är omöjligt. Men så ofta det går letar jag mig till ensamheten snarare än till aktiviteter. Jag börjar helt enkelt må jättedåligt annars. Det är dock snarare ett personlighetsdrag än en sjukdom!

Jag behöver få träna, för det gör att min ångestnivå hålls på en lägre nivå. Så om det bara är möjligt försöker jag få in två eller tre gångers veckoträning. Helst går jag till gymmet, lägger musik i öronen och lyfter vikter i min ensamhet. Men jag har också märkt, sedan Coronan kom, att hemmaträning också funkar ganska bra. Med barnen runt mig. Ibland är de med mig och tränar på sitt sätt. Jag har också mer och mer börjat gå promenader istället för att träna med vikter. Oavsett så har jag inte lika stark ångest om jag ser till att motionera. 

Jag märker ju nu hur viktigt det är att få träna och röra på mig för att minska på ångesten. Jag har hela denhär graviditeten fått kämpa med att över huvud taget få till någon slags träning. I början var jag så otroligt trött och mådde illa, så då försökte jag träna ibland. Men sedan kunde jag inte röra mig särskilt mycket utan att det började trycka obehagligt. Så då lät jag ju såklart bli. Nu ett tag på sensommaren och framåt kunde jag ta promenader utan denhär känslan - och jag märkte direkt att denhär eviga småångesten inombords försvann. Jag var mycket gladare.
Nu har jag lite gett upp tanken på att jag alls skall träna eller gå ut på promenader förrän efter att babyn är född. Jag har ganska mycket foglossning och ryggont, så går jag ut och gå gör det helt enkelt ont. Och njae, det är ju snarare att jag lider mer av det efter att jag rört på mig (har svårt att ens komma mig upp ur soffan då) - och det skapar inte direkt samma lugn och glädje inombords. Just med träning som ångestlindring skall ju inte göra ont. Sen finns det ju andra aspekter till varför jag likväl skall försöka röra på mig. 

Jag mår också bättre om jag får måla. Jag har ett (nästan) eget målarrum, där jag målar tavlor. Samma effekt får jag av att skriva ned mina tankar eller skriva i största allmänhet. Jag behöver det - speciellt de dagar som jag har ångest. Bara ta tag i en pensel/penna och skapa med händerna. En podd i bakgrunden och bara vara i nuet, just i den stunden. Ingen fokusering på mina tankar, utan full koncentration på det jag gör. Dethär är också något jag skall satsa på den sista tiden av graviditeten, för efter ett 7 års-kalas nu småningom börjar min kalender vara ganska tömd på planer. Medvetet, och delvis på grund av foglossning som gör att jag inte kan jobba nu den sista tiden. 

vardagenOktober 2016.

Anteckningar från år 2016:

"Här har ni den Pamela som oftast finns i vardagen. Mamman. Den som kramar, lagar mat, värmer mjölk, kollar på barnkanalen på tv, tröstar, bär, är arg när det utförs olämpliga hyss, lämnar på dagis, älskar, ler äkta leenden, skrattar åt tokigheter, handlar, hälsar på vänner, leker, går skogspromenader, nattar och diskar flaskor. (Och icke att förglömma frun som älskar sin man, men det passar inte in just på denna bild). För bortom dåligmåendet klarar jag av att vara rätt vanlig. Just nu är detta min viktigaste roll som jag ska fixa. Mammarollen."

TIDEN FRÅN 2015 - LIVET SOM SJUKSKRIVEN
(fram till ungefär 2018)

Min vardag har också varit väldigt fylld av småbarnsliv även när jag mådde som sämst. Den var fylld med rutiner, blöjbyten, kramar, Bolibompa och Astrid Lindgren-program på tv, matande, tvättande, veckohandlingar, utomhuslekar och barnahyss. 

Tiden efter att jag kraschade rejält under hösten 2015 hade jag däremot inget vanligt vardagsliv. Förvisso var jag sjukskriven väldigt lång tid (ett och ett halvt år), och det begränsade givetvis mitt sociala liv. Jag var ganska ensam, men det var också precis det jag behövde. 

Då bestod min vardag av att varje dag lämna barnen på dagis kl 11. Jag ville inte att de skulle behöva ha jättelånga dagar - och jag orkade inte heller med både att hämta och lämna på dagis. Det skulle tagit för mycket energi. Så jag lämnade, och min man hämtade när han slutade jobba kl 16. 

Mellan kl 11-16 var jag alltså helt ensam. Första tiden sov jag ofta mycket de timmarna, eller bara lämnade i sängen för att jag helt enkelt inte kom mig upp. Det var den tiden som jag fick låta ångesten och depressionen synas. Jag behövde inte orka, jag behövde inte tvinga mig till att göra något alls. 
Men jag hade också väldigt mycket terapi den första tiden- jag gick 2 gånger i veckan hos min egenterapeut (och tack vare det specialarrangemanget så klarade jag av att vara hemma och undvek fler inläggningar! Jag vet att jag annars högst troligt hade återkommit till slutenvården. Det var nog på en väldigt skör tråd den första tiden.. Jag hade så enorm ångest, men med tät terapi orkade jag kämpa hemma mellan träffarna. 
I vanliga fall är inte 2 gånger i veckan något som är varken möjligt eller något som erbjuds. Det kommer jag alltid vara enormt tacksam till, för det var helt enkelt tack vare min terapeut som jag fick dethär). Dessutom hade jag också gruppterapi en gång i veckan. Så jag gick alltså tre dagar i veckan i terapi - för jag orkade inte heller slå ihop egenterapi och gruppterapi till samma dag den första tiden. Jag blev helt enkelt för trött. 

FB IMG 1566038856010Snodd bild från Facebook.

När jag börjat återfå lite mer energi, några månader efter att jag kommit hem, så började jag också försöka ta tillvara de timmar som jag var ensam på ett helt annat sätt. Jag skaffade ett gymkort och började gå dit cirka 3 gånger i veckan. Dit for alltså en hel del av denhär tiden, eftersom jag pendlade in till Vasa för att träna (bor ca 25 km därifrån). Jag hade ett gym som jag trivdes på. Och ville vara bland folk, trots att jag inte umgicks med dem. Men jag var en del av ett sammanhang - det var viktigt just då. 

Efter kl 16 var familjen hemma. Då var det på barnens villkor. Äta, leka, gå ut, kvällsmål, nattningar. Jag och min man kollade inte tv efteråt, eller läste böcker. Jag gick och sova ganska tidigt jag med. Mer ork än så hade jag inte. 

Småningom ökade jag mina aktiviteter, sådär helt obemärkt. Jag började göra mer saker helt enkelt. Just efter inläggningen kunde jag knappt gå på loppis en timme innan min hjärna var alldeles överfull av intryck. Första gången minns jag ännu hur det till slut bländade i ögonen av allt ljus och alla intryck. Och vi var där en timme. Inte längre än så. Jag hade en av mina bästa vänner med mig, och jag orkade knappt prata till sist. Hörde inte vad som sas, såg inte vad som fanns i hyllorna - det bara flimrade framför mina ögon. Dessutom skulle jag sedan via jobbet och skriva under en sjukskrivning - jag visste inte var jag skulle skriva namnet på pappret så det hamnade på helt fel ställe första gången. 

IMG 20201010 002401 174De ständiga humörsvängningarna är nog det som mest dränerar mig.
Såhär kan det växla under en dag - glad och nöjd, och i nästa stund bottenlöst ledsen, 
och sen i nästa stund tillbaka till helt bra humör.

 

EN VARDAG MED EIPS, ÅNGEST OCH ÅTERKOMMANDE DEPRESSIONER
Jag tänker sällan på de humörsvängningar jag faktiskt har, även om de finns där (antingen under samma dag eller under en kortare period). Jag har helt enkelt blivit tvungen att acceptera att mitt humör kan gå från jättebra till jättedåligt på sekunder. Ibland mår jag riktigt dåligt i ett par dagar. 
Det behöver dessutom inte ens ha hänt något desto mer än att de planer jag haft för dagen ändras, att någon säger något eller tittar på mig med fel blick. Det kan egentligen vara vad som helst som gör att mitt humör blir bottenlöst svart. 

Men även om jag sällan reflekterar över att dethär har med emotionellt instabilt personlighetssyndrom att göra, känns det ibland tungt. Extremt tungt. Det tär på min ork att hela tiden pendla i humör så pass att jag inte själv hänger med i svängarna. De snabba humörsvängningarna är nog det allra tyngsta med EIPS för mig. De orsakar så ofta ångest. De gör att jag aldrig riktigt vågar tro på att det faktiskt skall bli en bra dag idag - för det kan ju ändra om en minut. Att i ena stunden vara jätteledsen och tycka att allt är värdelöst, för att i nästa vara jätteglad och social skapar en ganska stor förvirring även för mig själv. Att hålla fast vid sin personlighet de gångerna kan vara svårt, för till sist börjar man tvivla på vem man faktiskt är - förutom någon med dethär kaoset.

Däremot har mina humörsvängningar börjat jämna ut sig. De är inte lika dramatiska som för bara något år sedan. De är lite mer mjuka, behagligare. Och de är framförallt kortare - tidigare hade jag riktigt dåliga perioder, idag handlar det snarare om dagar. En orsak har säkert med min ålder att göra - att det helt enkelt bruka jämna ut sig ju äldre man blir. En annan är att jag ju gått så pass länge i terapi nu att jag har jättemånga verktyg som jag använder mig av för att hantera känslostormarna - för det mesta använder jag mig av DBT-färdigheter utan att ens tänka det som terapiverktyg längre. Det bara går av sig själv.

Även min ångest är oftast relativt hanterbar numera. Den inkräktar inte alltför mycket. Den tar inte all plats längre. Den finns med mig som ett litet orosmoln på axeln, eller en ihålighet i bröstet - men oftast är den inte större än så. Det gör också att vardagen flyter på bättre.
Den tid jag är ensam är oftast den tid då ångesten kommer fram. Delvis för att jag brukar låta den göra det. Då kan jag tillåta mig att vara ledsen, må dåligt, känna alla negativa känslor som finns. Bara att ge utlopp för dem ibland gör att de lättar. Sedan kan jag vara mamma igen när barnen kommer hem. Sedan har jag oftast glömt att jag haft ångest, för jag lever ändå ganska mycket i nuet. Det blir kanske något man måste göra när humöret ständigt svajar. 

Däremot tror jag att jag alltid kommer att leva med en rädsla för att bli djupt deprimerad igen. Jag har verktyg som gör att jag kan stoppa depressionen innan den löper amok, och jag vet exakt vilka trådar jag skall dra i om jag faktiskt skulle falla djupare. Men likväl finns dendär oron kvar. Den är som ett litet varningsalarm - som ringer ifall mitt humör börjar raseras helt. Då blir jag ännu mer noggrann med att försöka få mig upp på banan igen. 

FB IMG 1514065171106
Den ständiga småångesten gör att jag blir trött. Lever man med generaliserat ångestsyndrom har man alltid något att oroa sig för. Det kan vara exakt vilken småsak som helst. Det kan vara naturliga saker, såsom att något skall gå fel vid förlossningen (jag menar, jag tror ju verkligen att alla blivande mammor tänkt den tanken) eller någon annan oro för barnen. Men det kan också vara helt orealistiska orosmoment, någon liten sak som blir enormt stor. Att tvingas ringa ett samtal för att fixa hit en reparatör eller avboka något skapar oro för mig. Jag kan oroa mig för saker som skall hända ("tänk om"... -tankar) - eller sådant som redan hänt (sa jag något fel? gjorde jag något fel? kunde jag gjort annorlunda?). Idag är orostankarna ganska i bakgrunden, jag låter inte dem styra mig - men de finns där och stjäl lite, lite energi. 

Så ja, mina svårigheter påverkar definitivt min vardag. Men inte i så pass stor utsträckning att de tar över hela livet. De går helt enkelt att leva med. Ibland har jag bättre balans, ibland är det rätt kaotiskt inombords. Mest är det faktiskt jag själv som lider av det inre kaoset. Jag är rätt duktig på att fungera utåt oavsett hur det känns inombords. 

Jag har nämligen aldrig släppt mina vardagsrutiner,
mitt jobb eller mina intressen. Ibland känner jag att det är det enda jag vill göra, precis som när jag riktigt kraschade - tills jag inser att jag inte har någon nytta av det. Och de stunderna får jag bara bita ihop och försöka orka ännu mer. Det kan ta mycket energi, men jag vet också att om låter jag mig själv falla, kommer jag definitivt att falla. Så är det bara. 
Jag har mått dåligt i så många år att tröskeln till att igen drabbas av en depression eller få djup ångest är extremt låg. Så ibland tvingar jag mig att fortsätta orka. Jag tvingar mig att städa, diska, laga mat, skjutsa till aktiviteter och vänner, umgås med människor, läsa böcker - till och med att träna och måla. Milt tvång. För det är viktigt för mig att hållas kvar i vardagen oavsett hur mycket det än stormar inombords. Det är vad jag behöver, men det betyder inte att det är rätt för någon annan. Jag åker annars ut på mörkt vatten väldigt snabbt.

Men mina svårigheter har jag lärt mig leva med. Jag bestämde mig för många år sedan att de inte skall gå ta över och styra mitt liv helt och hållet. Jag skall ha ett vanligt liv - och då är det också det jag vägrar ge upp. Mycket tack vare min envishet har jag också klarat av vardagen i många år - för att jag helt enkelt vägrat ge upp. (Och en krasch däremellan var precis vad jag behövde för att börja ta tag i mitt illamående och sluta fly mina svårigheter).
Det är en styrka att vara nästintill omöjligt envis -  men också ganska långt ett val. 

Sedan måste jag ju också tillägga att jag tror att de flesta tampas med något i sin vardag, som gör det extra tungt. Det finns inget perfekt lyckligt liv, sådär som vi ofta tror när vi läser sociala media. Alla har nog något som de kämpar med. Dethär är bara min kamp, medan andra högst troligt kämpar med något annat. 


Gårdagens föreläsning

Skrivet av Pamela Lundberg 09.09.2021

IMG 20210909 101116081 HDR

IMG 20210908 162249082

Igår höll jag min första riktiga officiella föreläsning. Det tycker jag är värt ett alldeles eget inlägg här på bloggen.

Det svåraste med att föreläsa för min del är att jag blir nervös (vilket jag tycker är sunt, däremot!), men det leder väldigt lätt till att jag får overklighetskänslor. Det händer något när jag blir stressad helt enkelt - det är precis som om min hjärna tror att jag har ångest och måste stänga av. Jag tycker själv att dethär är lite underligt, så ni med EIPS får gärna dela med er ifall ni har liknande erfarenheter. Jag berättar dethär helt enkelt för att jag tror det är viktigt att prata om även sådant som känns obekvämt.

Dethär är inte alls något ovanligt fenomen för mig. Overklighetskänslorna har ofta även som mycket yngre kommit när det hände något extra roligt. Och det var otroligt frustrerande. Mitt i allt kunde jag bli osäker på om dethär verkligen hände just nu, eller om jag drömde. Det är alltså inget större trauma bakom, utan händer mest för att reglera ångest eller känslor. När jag mådde riktigt dåligt för ett par år sedan hände det dock att jag helt stängde av, bara försvann in i min egen bubbla. Men då förstår jag det, för det hände när jag helt enkelt hade så pass hög ångest och stressnivå att jag inte klarade av hantera ångesten längre.
Jag kan däremot tackla dehär overklighetskänslorna bra i dagsläget, speciellt när de inte beror på något annat än att jag är lite nervös. Jag behöver bara bryta dem med att koncentrera mig på var jag är och vad som sägs. Då brukar de försvinna snabbt. Så nu är de mest med som ett irritationsmoment ibland. 

Jag tycker att jag och min medföreläsare överlappade varandra jättebra - fakta och erfarenhet gick hand i hand. Jag tog inte ett enda foto på plats, men jag tyckte inte heller att det riktigt gick. Det blir ju tyvärr inte mer spännande än en dator när föreläsningarna hålls via nätet. Men jag är ändå glad att det faktiskt går att mötas på det viset. Tekniken är fantastisk. 

Jag är jätteglad att så många ville delta i denhär temakvällen, även om det var via nätet. Och ett särskilt tack till arrangörerna som ordnade allt - jag är glad att jag slipper hålla koll på tekniken i sådana här sammanhang. 

Tusen tack till er som dök upp! 

Jag hoppas att vi snart skall ha möjlighet att ses i en riktig föreläsningssal!

-

P.s. Om ni tycker jag ser trött ut, så är jag det. Jag är gravid i vecka 32 nu, och vaknar ungefär tre gånger per natt för att gå på toa. Dessutom har jag foglossning som gör att jag mest har ont dagtid. Det är lite slitsamt ;)


Quiet borderline - om att ha högfungerande EIPS

Skrivet av Pamela Lundberg 19.08.2021 | 1 kommentar(er)

QUIET BORDERLINE 

- om  att ha "högfungerande borderline"
composing 2391033 1920

Har ni hört om 'quiet borderline' tidigare? Det var helt nytt för mig fram till riktigt nyligen, så därför tänkte jag skriva lite om det. Det är också den formen av emotionellt instabilt personlighetssyndrom som jag för första gången kan relatera till mycket mer än det som traditionellt beskrivs kring diagnosen. Det har gett mig själv en större insikt i att emotionellt instabil personlighetssyndrom kan vara så mycket mer än vad som skrivs om i de flesta artiklar och även diagnoskriterier. 

Jag gillar inte benämningen borderline, men jag kommer att använda mig av det i denna text - helt enkelt för att det är kortast att skriva. Emotionellt instabilt personlighetssyndrom är dock något som jag föredrar att kalla diagnosen. 

 

VAD ÄR QUIET BORDERLINE?

Det finns ingen diagnos i som heter 'quiet borderline'. Dethär är viktigt att komma ihåg. Ingen läkare som använder sig av diagnosmanualerna ICD eller DSM skulle använda sig av det uttrycket. 

Det är psykologen Theodore Millon som försökt dela in emotionellt instabilt personlighetssyndrom i 4 olika undergrupper. Det är alltså i grunden hans egen tolkning av personlighetssyndromet, men jag tycker ändå att hans indelning är riktigt bra. 

Theodore Millon anser att borderline är en sådan bred diagnos att personer som har diagnosen även har ganska olika svårigheter. Därför har han försökt kategorisera in dem i fler undergrupper: 
-Quiet borderline (Tyst eller lugn borderline låter lite konstigt) 
-Självdestruktiv borderline
-Impulsiv borderline
-Retlig borderline (Petulant borderline - hittar ingen riktig bra uttryck för det heller på svenska)

Quiet borderline kallas även för "high-functioning borderline", vilket jag tycker är en mer passande term. Jag brukar även själv säga att jag har högfungerande borderline. 

Det finns dock ingen som helt passar in i enbart en undergrupp, utan man kan ha drag från alla fyra grupperna.
Man kan även identifiera sig med mer än en undergrupp.

psychology 4420030 1920

VAD INNEBÄR QUIET BORDERLINE?

Enkelt sagt vänder en person med quiet borderline alla humörsvängningar och beteenden som hör ihop med det inåt, istället för utåt. Dethär innebär att personen kan ha extremt starka känslostormar inombords, som omgivningen inte ens märker av.

Exempel på sådana symtom som en person med queit borderline kan uppleva:

-Starka humörsvängningar som pågår ett par timmar eller ett par dagar, men som omgivningen inte märker av
-Förmåga att trycka undan känslor av ilska för omgivningen eller helt förneka att man är arg inför andra
-Drar sig undan andra när man är upprörd
-Undviker att prata med personer som gjort en upprörd och stänger dem helt ute istället 
-Beskyller alltid sig själv om man hamnar i bråk eller konflikter med någon annan 
-Bestående känslor av tomhet och skam
-Är väldigt känslig och tar ofta saker högst personligt
-Känsla av att vara en börda för andra
-Känslor av tomhet och avstängdhet
-Känsla av att vara avskärmad från omgivningen (dissociation)
-Behov av att alltid göra andra människor nöjda, även när det inte är bra för en själv
-En djup rädsla för att bli avvisad av andra
-Social ångest och självisolering
-Rädsla för att vara ensam, men likväl ett behov av att stöta bort andra människor
-Svårt att veta vem man är som person och overklighetskänslor (depersonalisering)
-Självskadebeteende och självmordstankar

En del personer med högfungerande borderline upplever enbart ett fåtal av dehär symtomen, medan andra känner igen sig i de flesta.

FB IMG 1494140108444Lånad bild från nån Facebook-sida.

 

6 TYPISKA SYMTOM PÅ HÖGFUNGERANDE BORDERLINE

-Ständiga humörväxlingar
En person med högfungerande borderline upplever nog ständiga humörväxlingar, men istället för att agera utåt med till exempel aggressionsutbrott, vänder personen alla sina känslor inåt. Dethär betyder att omgivningen kan vara helt omedveten om de starka humörsvängningarna.
En person med högfungerande borderline är ofta tyst om sina starka känslor. Personen försöker göra allt för att dölja sina känslor för andra, och låtsas istället som om allt är bra. Det händer också att personen helt stänger av sina egna känslor när de blir för starka. Personen skäms för sina starka känslor och det kan hända att hen drar sig undan andra i sin omgivning istället för att prata med någon om vad hen känner. 

-Beskyller sig själv
Det är vanligt att en person med högfungerande borderline beskyller allt som går fel på sig själv. Det händer ju oss alla att vi beskyller oss själv när något går fel, men för en person med högfungerande borderline är dethär mycket mer vanligt förekommande och på en helt annan nivå. Ibland kan personen till och med beskylla sig för saker som gått fel, trots att hen inte ens gjort något. Eftersom personen känner skuld, är det också vanligt att känslor som värdelöshet, skam och känsla av att inte ens förtjäna att vara lyckliga förekommer. 

-Rädsla för att låta andra människor komma för nära samt rädsla för att bli övergiven
En person med högfungerande borderline är ofta rädd för att låta andra människor lära känna dem alltför väl. De tror att om de kommer för nära någon annan, "kan denhär personen lämna mig, och det står jag inte ut med". Dethär gör att det kan vara svårt att skapa djupare relationer med andra människor. En person med högfungerande borderline är samtidigt även orolig för att deras EIPS skall göra att människor självmant tar avstånd.

IMG 20210111 002953 654

-Svårigheter att sätta ord på känslor 
Det är vanligt att personen har svårt att sätta ord på olika känslor som hen upplever. Det är svårt att förklara åt andra vad man känner inombords. Även när personen till exempel är väldigt ledsen eller arg är det svårt att känna igen känslorna och beskriva dem i ord.

-Dissociation
Det är vanligt att man upplever overklighetskänslor, som om man är frånkopplad från sig själv och resten av världen. När känslorna blir alldeles för starka är dethär också vanligt. Personen skärmar av sig helt från själva upplevelsen. Det kan kännas som om man tittar på sitt liv utifrån och är helt bortkopplad från sina egna känslor.  

-Upplevs som högfungerande
En del personer med EIPS är väldigt bra att undanhålla sina symtom för omgivningen. De verkar vara självständigt och högfungerande. De kan vara duktig på sitt arbete eller i sin skola, men när de väl kommer hem försvinner de in i ett depressivt eller ångestfyllt tillstånd. Att vara så högfungerande kan fungera som en mask utåt. När personen är omgiven av andra människor verkar hen närvarande och som att hen mår bra, men hen lider istället i det tysta. Det är enbart när personen är ensam som hen kan släppa denhär fasaden och perfektionismen som hen ofta vill uppnå. Det tar ofta mycket energi att låtsas må bra utåt, även om man mår dåligt inombords.

 Dehär punkterna är hämtade från denna hemsida.

IMG 20210203 141044

VAD JAG SJÄLV TYCKER

Jag tycker det är bra att någon försöker dela in den jättebreda diagnosen borderline i mindre undergrupper. Det kan göra det lättare att känna igen sig och förstå hur man fungerar.

När jag läste om quiet borderline kände jag lättnad. ÄNTLIGEN någon som skriver om hur jag upplever diagnosen. Jag kan känna igen mig ganska mycket på en del punkter.

VAD JAG KÄNNER IGEN I MIG SJÄLV

Mina symtom syns inte så jättemycket utåt. Ofta uppfattas jag som lugn och högfungerande, även om jag kan känna att jag kollapsar inombords. Min fasad är stenhård och välbearbetad. Även de dagar jag mår sämre visar jag inte det utåt. 

Däremot håller jag inte med om att man alltid undanhåller sina symtom för omgivningen. Faktum är att jag kan känna mig jätteglad och energisk tillsammans med andra, till exempel på jobbet eller när jag umgås med vänner. Det är absolut ingen social mask som jag lägger på mig, utan jag har börjat kunna inse att det är en del av min personlighet. Jag är glad just då, och de känslorna är inte fejkade. Jag undanhåller inte mitt lidande, utan jag har istället lätt att dras med i glädje och kunna känna mig glad vid sådana tillfällen. 

Men när jag kommer hem igen kan jag likväl känna att jag faller tillbaka ned i depressiva och ångestfyllda känslor. Så innan jag fick dialektisk beteendeterapi kände jag ofta att om jag hade på mig en glad mask som inte var jag - men idag vill jag ändå säga att den glada, sociala delen av mig absolut är sann och äkta. Däremot orsakar humörsvängningarna att jag ofta också faller in i dystra tankar när jag väl är hemma och inte har lika mycket social stimulans.
Men absolut kan jag säga att jag också många gånger lagt på en glad fasad utåt för att slippa visa hur det känns inombords. 

Jag fungerar alltså väldigt bra i vardagen. Jag har alltid kunnat sköta skola och jobb, till och med jättenoga. Det är jag tacksam för. Givetvis har jag inte kunnat jobba när jag mått som sämst, men då har det berott på depression och inte på EIPS.

Jag exploderar och agerar inte utåt. Mina humörsvängningar märks inte alltid. Jag drar mig undan, undviker, isolerar mig. Tiger. Dissocierar, även om det numera inte händer så ofta längre (och även om jag kan hantera det för det mesta).
Känner en inre tomhet. Känner egentligen alla känslor till max, men i tysthet.

Jag är alltför känslig. Allting går rakt in, suger sig fast och tar lång tid att frigöras. Jag är dålig på att kunna förklara hur jag känner för andra, men jag har blivit bättre på att sätta ord på känslor. Men tack och lov kan jag kontrollera humörväxlingarna, och de leder inte till självskadebeteenden. 

Mina känslor är högt och lågt, men att känna alla nyanser av allt är ju JAG. Inget jag vill vara utan.

Jag kan hålla fasaden om jag vill, men jag vet numera att jag inte behöver det.
Men jag visar inte allt åt alla.
Jag visar om jag vill.
Jag har kontroll över de flesta känslostormar.
Och jag har trygga rum där jag kan lämna kontrollen och våga vara så känslosam som jag behöver.

.

Känner ni igen er i detta begrepp?
Eller är ni nån av de andra undergrupperna (impulsive, petulant eller self-destructive)?

 


Häng med på föreläsning om emotionell instabilitet, ångest och dialektisk beteendeterapi

Skrivet av Pamela Lundberg 10.08.2021 | 2 kommentar(er)

 

FÖRELÄSNING VIA ZOOM

Jag kommer att hålla en föreläsning tillsammans med DBT-terapeuten Elina Westerlund den 8 september 2021 via Zoom. Det är FinFami, Vasa medborgarinstitut och Svenska Österbottens Anhörigförening som ordnar evenemanget.

Jag medverkar främst som erfarenhetsexpert, och kommer att berätta om det som ledde fram till min rejäla krasch för ett par år sedan. Jag kommer även fokusera på det som tog mig uppåt och slutligen ur det stora ångestmoln jag konstant levde med och hur jag personligen brukar hantera ångest. För jag har fortfarande ångest, men i dagsläget kan jag leva med den och ändå känna att jag har kontroll. Ångest styr inte mitt liv längre, utan jag styr ångesten till mildare nivå. 

Jag hoppas att just du vill komma med och lyssna på oss! Jag ser väldigt mycket fram emot denhär föreläsningen, för den är så speciell för mig på många sätt. På grund av det osäkra läget med Coronan har vi valt att hålla hela föreläsningen via nätet. 

Kom ihåg att anmäla dig i god tid via länken nedan.
Vi ses den 8 september!

EIPS angesthantering och DBT 8.9.2021