Pamelaheader

Visa inlägg taggade med 'ångest'

En julhelg utan krav och stress?

Skrivet av Pamela Lundberg 21.12.2021 | 2 kommentar(er)

 

EN MINDFUL JULHELG

-Ett inlägg om stress, krav och perfektionism som julen ofta medför;
och om att försöka vara i nuet

mindful christmasBild lånad härifrån.

Årets stressigaste storhelg är på antågande. På Instagram lyser julstjärnor i fönstren, julborden är uppdukade och stämningen är på topp. Det vackert och redigerat. Det är fina vinklar, poserande leenden och lösa prylar som plockats bort ur bilden och slängts lite längre bort i något hörn där de inte syns. Det är så mycket mer än en lycklig ögonblicksbild på sociala medier.

I bästa fall är julen en fin högtid, då nära och kära samlas runt dukade bord. Vi återser släktingar, uppdaterar läget och myser bland all dämpad belysning och ljus. För andra går julen i ensamhetens tecken. Då utanförskapet bränner lite extra i hjärtat. Då ekonomin sätter gränser för vad man kan åstadkomma. Då när man kanske bara hade velat ha en enda trygg vuxen runt sig. Julen är så väldigt mycket för så många, och jag kommer bara tala utifrån mitt eget perspektiv. Något annat har jag inte. Men jag glömmer inte att det finns de som faktiskt har det riktigt tungt just nu. De får vi absolut inte får glömma, varken i jul eller någon annan dag. 

För mig består julen av traditioner, julpynt, god mat och alldeles för mycket choklad. En ganska vanlig Svensson-jul med andra ord. Men storhelgerna är alltid lite extra svåra även för mig. Jag har egentligen inte någon orsak till det. Jag bara känner kravet på att vara lycklig. På perfektion. På att verkligenheten är precis som på bild. Och därför har jag ofta redan som tonåring känt dendär tomheten inom mig, som emellanåt gapar inombords. Detdär slukhålet. Dendär djupa ångestkänslan. 

Men julen består ju också av irritation på mannen, barn som skriker och bråkar sinsemellan i väntan på tomten, granen som barrar, julblomman som fäller sina blad på golvet, sand på golvet, mat som bränns vid, och en stressad mamma som försöker serva och fixa för att få dagen att vara så fin som möjligt för alla inblandade.

chibid

Bild lånad härifrån.

 

Julen, liksom allt annat, behöver inte vara fulländad för att vara tillräckligt bra.

Julen 2016 klädde vi julgranen under min första permis från den psykiatriska avdelningen. Jag var idel lågor över att få pynta den tillsammans med barnen. En halvtimme senare var jag totalt slutkörd. Det snurrade i mitt huvud av alla intryck. Jag hade stirrat in i en grågul vägg i en veckas tid, och kom ut till verklighetens klara ljud och ljus. Jag minns att jag tänkte att dethär är inte möjligt, att man inte kan bli så slutkörd av att klä en julgran. Men det kan man. Jag tyckte det var skrämmande, för det är nåt jag alltid älskat. Jag blir alltid lika ivrig som ett barn. Men nu satt jag efteråt i soffan och kom mig inte för att göra nåt. Det fanns ingen energi. Jag var så fruktansvärt trött.

Och det minnet bär jag hädanefter med mig under julhelgen varje år.
Att det inte är en självklarhet att orka.
Att man kan vara så slutkörd att man knappt klarar av att hänga upp julgranspynt.
Det känns konstigt att det ju faktiskt bara är ett par år sedan. Och att jag redan följande jul orkade utan problem. Det är tur att det går att komma ur depressioner. Att det går att komma igen. Resa sig. Att det inte är omöjligt.

20171219 180510Julgranspyntande år 2017.

Bara du kan skapa nya, fina stunder.
Och då menar jag inte lyckobilden vi målat upp i huvudet, utan det som för stunden skapar lyckokänslor inombords.
Gör det som känns bra för dig.
Om en sak alltid är svår, fundera hur du kan göra annorlunda - och gör det istället. 

Småheter är tillräckligt viktiga, men ofta känns de banala i jämförelse med de glada bilder vi ser på sociala media. Jag mår bra av att se julen genom barnens ivriga ögon. De kräver inga vackra inlägg på Instagram, de vill ha gemenskap och tillhörighet.
Jag kommer äta det jag tycker om, vila, andas frisk luft utomhus tillsammans med de stora barnen och bebismysa med nykomlingen. Dessutom kommer jag njuta av att få ha maken hemma i ett par dagar och kunna dela på ansvaret. Mer än så kommer jag inte hinna med en två månaders baby som helst vill vara i famnen. Men mer än så behöver jag ju faktiskt inte heller göra. 

 

"Njut av de små ögonblicken; insup dofter, intryck, ljud.
Var ett med vad som händer. 
"

 

Dessutom vill jag påminna om att vara i nuet. Vägra lyssna på tankar som säger att "alla andra har så mycket mer".
Nej, de har inte det.
Men de gör det bästa av stunden de har. 
Och om det inte går?
Andas, gör nåt som distraherar dig bort från jobbiga tankar.
Det blir bättre. 

Denhär DBT-färdigheten tycker jag är en bra påminnelse:

8d41f6105c298ebe02a1b4b1c185564bBild lånad härifrån.

Denhär övningen är bra att ha i bakfickan de närmsta dagarna. Det är tusen saker som ska fixas och klaffa för allihop. Och även om den sista meningen definitivt är överdriven; så lätt försvinner inga bekymmer eller stressigheter; så hittar jag ändå styrkan att fortsätta med det jag höll på med - lite mer medveten om nuet, lite lugnare, lite mer fokuserad genom att bli mer medveten om nuet. 

Och kom ihåg:
Det är inte som på bilderna i sociala medier.
Julafton är egentligen bara en dag.
Det är inte så fint, det är nog mest kaos.

Och vet du vad?

Det är precis som det ska vara.
Det är nuet.
En stund.
Allt blandat. Känslor som svävar.

Och det viktigaste av allt; känns det jobbigt, döm dig inte för dessa känslor.
Det är okej att det känns jobbigt och att man mår dåligt även på julafton.
 
Försök att planera in små steg och delmål för att klara dagen. 

Andas, se dig omkring. 
Andas.

Ta in det lilla. Detaljerna. Gå på gräsrotsnivå istället för att försöka få allt perfekt.
Det är det lilla som ger upplevelser.

Just nu är allting precis okej.
Det är inte mer än dethär. Inte mindre.
Det bara är.

.

Jag önskar er läsare en mindful jul!
Tack för att ni läser och kommenterar. Tack för alla mail ni skickar. Tack för alla fina ord som jag får när ni stannar mig på gatan eller i affären. Tack för alla hälsningar som jag får via maken och andra släktingar och vänner. Tack för alla livsberättelser ni delar med er av. Det betyder väldigt mycket för mig och jag blir alldeles varm i hjärtat varje gång! 

 

 

 

 


Ljusterapilampa för att bota vinterdepressionen

Skrivet av Pamela Lundberg 31.10.2021

 

FUNKAR EN LJUSTERAPILAMPA VID ÅRSTIDSBUNDNA DEPRESSIONER

 

IMG 20210929 103316526 HDR

Jag har länge misstänkt att jag har årstidsbundna depressioner, även om jag fortfarande inte har det fastställt till pappers (jag tycker inte heller att det är nödvändigt att det ens skall stå i min journal - huvudsaken är ju att jag vet om det själv!). Varje höst börjar jag må sämre, och det känns som om mörkret utanför kommer inkrypande i varje vrå inom mig. Väggarna kommer närmare och ju kortare de ljusa dagarna blir desto sämre mår jag. Jag har mest lust att gå och sova redan 17-tiden när det är som mörkast, för då står jag inte ut med denhär krypande känslan inom mig. Jag får en sådan otroligt låg energinivå, det är som om all kraft rinner ur mig. Jag sover oftast också mycket mer. Det handlar oftast om mera lindriga symtom på depression, till skillnad från de återkommande depressionerna som ger mycket starkare symtom. Men det känns ändå lite som om jag skulle gå i ide varje år. 


LÄKARREKOMMENDATION
Jag tycker egentligen att höstarna är jättefina och mysiga, men den känslan vill ändå mattas av just för att jag märker av dehär symtomen. Den värsta tiden för mig är mellan november och februari. Men det går nog enda till början av maj innan jag återfått den energi och pigghet som jag oftast har under sommaren.  Jag mår oftast som bäst just under våren och sommaren, även om det vill svänga en hel del då också. Men just dehär symtomen jag nu pratar om brukar ge med sig under det ljusa halvåret. 

Inga mediciner hjälper mot denhär mörkerkänslan. Hittills har jag faktiskt inte hittat något som skulle underlätta nämnvärt, varken att vara utomhus de ljusa timmarna eller att motionera (som är några tips på hur man kan förebygga SAD). 

Min läkare rekommenderade redan för två år sedan att jag skulle köpa en ljusterapilampa. Men jag var skeptisk. Jag tyckte det kändes som bortkastade pengar, ifall det sen skulle visa sig att det inte funkade. Förra hösten tänkte jag köpa en, men jag kom mig aldrig för att göra det. Jag bara sköt upp det. Dethär är ett typiskt symtom för mig på hösten - att jag inte riktigt orkar ta tag i saker som inte är riktigt nödvändiga. 
Det är lite omtvistat ifall denhär behandlingen faktiskt hjälper, för forskningsmässigt är resultaten lite tvetydiga. Jag tror det helt enkelt är väldigt olika från person till person. Tidigare erbjöds ju behandlingen även via psykiatriska polikliniker, men jag vet faktiskt inte om något sjukhus ännu använder sig av denhär metoden. 

Dessutom jobbar jag skiftesjobb, så jag har haft lite svårt att veta hur jag faktiskt skall få in en rutin på att använda en sådan lampa. Helst skall man ju använda dem på morgonen - men jag har omöjligt kunnat få ihop det med ett morgonskifte som börjar kl 07 (för jag är extremt morgontrött och känner mig inte sugen på att stiga upp ännu en timme tidigare för att sitta vid en lampa) eller en vaknatt (för då går man ju och sover på morgonen). 

Men nu när jag faktiskt är mammaledig och har tid på morgnarna efter att de större barnen åkt till skolan, bestämde jag mig för att ge ljusterapilampan en chans. Jag har ju dessutom trappat ned så många mediciner att jag inte har någon antidepressiv, så rädslan över att bli deprimerad har legat över mig extra starkt nu i höst. 


HUR VALDE JAG LAMPA?
Jag beställde min via nätet, för jag är inte säker på att de finns att få tag på i en fysisk affär i Vasa sådär bara. Då kunde jag också lite jämföra priser och faktiskt välja bland ett större sortiment. Egentligen lär det inte vara någon skillnad på hur lampan ser ut, så länge den är tillräckligt stark (10 000 lux). Men jag ville ha en som kan stå på bordet, en lite större modell. Jag gillade även formen på denhär. Så därför blev det just denna. Dessutom tycker jag att det är rätt bra att det syns hur länge jag suttit vid den - det tänds små gröna lampor på lampfoten varje 15:de minut. Så det är lätt att veta hur länge man suttit vid den. 
HUR FUNKAR EN LJUSTERAPILAMPA?
Man kan variera hur länge man vill sitta framför lampan (mellan 1/2 - 2 timmar). Jag har valt att sitta en timme varje dag. Det betyder då att jag skall ha lampan 30 centimeter ifrån mig. I början hade jag tänkt sitta bara 1/2 timme, för att det är tidssparande, men då kräver det att man skall sitta med lampan väldigt upptryckt i ansiktet - och det gav ett väldigt starkt, nästan obehagligt sken. Jag kanske försöker mig på det sedan då babyn fötts, ifall det visar sig att jag inte hinner sitta en timme åt gången. Ljuset är mest behagligt om man skulle sitta två timmar, men för mig börjar det kännas lite väl länge. Men det är ändå superbra att man kan välja själv!

Helst skall man sitta vid lampan på morgonen, och gärna varje dag i början. Ifall jag har annat brukar jag lämna bort det helt den dagen, och på helgerna har jag också oftast pausat (speciellt ifall jag redan suttit de andra dagarna). Det står i bruksanvisningen att man kan använda den när som helst under dagen, förutom på kvällarna - eftersom det stör sömnen. Men jag har då alltid hört att det helst ska vara direkt på morgonen, så det brukar jag köra på. Då får man också det gjort.

Fördelen med lampan är att man kan göra annat under tiden som man använder den. Jag sitter oftast vid datorn och skriver blogginlägg eller svarar på mail. Jag har också testat att läsa böcker, men ljuset gör att jag inte tyckt att det varit riktigt behagligt. Man behöver alltså inte sitta och titta in i lampan en timme, utan låta den vara på vid sidan om, medan man själv kan göra annat. Man skall ändå försöka titta in i den med jämna mellanrum.

140856 Eckhart Tolle Quote Instead of fighting the darkness you bring inBild lånad härifrån.

TYCKER JAG ATT LAMPAN HJÄLPER?
Ja. Jag gör faktiskt det. Jag är nästan förvånad själv. Jag ångrar absolut inte att jag köpt en. Jag har inte använt lampan i så många veckor, men jag tycker ändå att jag är mycket piggare och inte känner dethär obehaget att mörkret kryper sig in i varje vrå inombords. Såklart märker jag att jag suckar när mörkret infaller tidigare varje kväll, men det är ändå som om det skulle hänt något, som om en liten skillnad uppenbarat sig. Det går egentligen inte riktigt att sätta fingret exakt på vad som hänt, bara att något hänt. Precis som det ofta känns när man hittat en medicin som funkar, men man inte riktigt kan förklara hurdan nytta den gör. Bara att något är annorlunda. Det skall bli intressant att se hur det känns efter en månad, när det börjar bli mitten på november. 

TIPS TILL DIG SOM FUNDERAR PÅ ATT SKAFFA EN LJUSTERAPILAMPA
-Fundera på hurdan modell som passar dig. Vill du ha en som kan stå på ett bord eller någon mindre som är lätt att förflytta? Det finns även modeller som nästan ser ut som en vanlig platta. 
-Var noga med att den har tillräckligt med lux! Det krävs 10 000 lux för att lampan skall ge effekt. Kolla noga så att det inte är en wake-up-lampa, för det är inte samma sak. Utseendemässigt är de väldigt lika.
-På en del modeller står det att "produkten är certifierad av läkarvetenskapen". Jag satsade på en sådan för att vara säker på att det är just en lampa som kan klassas som en ljusterapilampa. 
-Få in en rutin på när du använder den, annars lämnar det lätt (i varje fall för mig, för det är ju inte det roligaste jag vet - men jag ser det som en behandling som jag behöver för att må bättre).
-Sitt vid den varje dag för bäst effekt. Helst på morgonen för att få effekt av den under hela dagen.
-Sitt helst så att lampans ljus träffar ögonen snett från sidan och även ovanifrån.
-Vänj dig gradvis med lampljuset. Börja med till exempel 15 minuter första dagen och utöka sedan tiden tills du uppnått rätt behandlingstid. Om man direkt sitter en timme är risken stor att man får huvudvärk och ont i ögonen. Jag kan känna av dethär ännu i dagsläget, trots att jag använt den några veckor. 

-----

 P.s. Jag är mitt i babybubblan just nu, med en 6 dagars bebis som är alldeles ljuvlig. Den 25 oktober kom lilleman till världen.
Dethär är ett inlägg jag hunnit knåpa ihop tidigare - men jag skall uppdatera er på bebisfronten och livet lite senare när vi landat lite mer. 


Tankar om mitt mående i graviditetsvecka 36

Skrivet av Pamela Lundberg 06.10.2021 | 1 kommentar(er)

 

TANKAR OM MITT PSYKISKA MÅENDE
UR ETT GRAVIDITETSPERSPEKTIV

 

Jag har medvetet valt att inte göra min blogg till något som fylls med vardagligheter, eftersom syftet med bloggen redan från början varit att fokusera på inlägg som handlar mer om psykisk hälsa/ ohälsa. Men när jag nu går in i vecka 36 i graviditeten vet jag ju samtidigt att min fritid den kommande framtiden kommer att vara ganska fylld med just småbarnsliv och babybubbla. När som helst kan ju babyn faktiskt komma! (Även om den kan dra ut det lite till, för den ligger fortfarande i sätesläge/tvärläge - jag har tid till svängning denna vecka). Därför skall jag också försöka att nu som då kika in och även uppdatera lite på den fronten.
Jag antar att en del är lite nyfikna på hur det kommer att se ut, med tanke på min historik med psykisk ohälsa. Ifall ni tycker dethär är värt att läsa om, får ni gärna klicka gilla på hjärtat i slutet av inlägget, så vet jag ifall dethär alls är något som ni vill läsa om :).

birth gd9fea95aa 1280Bild från Pixabay.

EN ORO ÖVER ATT BLI DEPRIMERAD IGEN
Ärligt sagt så är jag lite spänd över hur det kommer att gå. En bebis vet jag att jag klarar, men det är snarare mitt eget mående i det förflutna som skapar en liten oro. Jag tror ju att jag kommer att klara av det jättebra. Det måste jag ju utgå från. Men såklart finns oron där i bakgrunden, för jag är så medveten om hur snabbt man kan gå in i en depression. Jag vet ju också att risken för mig är högre, eftersom jag har återkommande depressioner. 
Det positiva är att jag nuförtiden har massor av verktyg att ta till ifall symtomen kommer. Jag har kunskapen om vad som jag behöver mest för att stoppa depressioner i tid. Jag har också förändrats väldigt mycket som person om man jämför med för något år sedan. Jag står på en mycket stadigare grund. Jag har hittat mig själv allt mer. Så förutsättningarna är helt annorlunda när jag jämför. Men jag tror inte jag skulle bli kvitt oron helt oavsett hur jag skulle göra. 

Jag tror ju tillika att det är ganska bra, eftersom jag är mera beredd i så fall. Jag är mest rädd för att bli deprimerad. Dragen av EIPS har jag ju haft nästan hela mitt liv, så de ingår liksom mer eller mindre automatiskt. De kommer troligen inte heller att förvärras. Det är under kontroll. Men jag är ganska säker på att jag lider av SAD (seasonal affective disorder, alltså årstidsbundna depressioner) och senhösten/vintern är alltid den värsta tiden. Då när mörkret kommer och fram till mitten av februari någon gång, när dagarna sakta börjar bli längre och de vackra vinterdagarna börjar visa sig på allvar. Först då börjar denhär känslan av att väggarna buktar inåt av mörkret att småningom försvinna.

Och jo, jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte är orolig för att babybubblan infaller just nu, när det börjar bli som mörkast. Iår har jag införskaffat en ljusterapilampa, på min läkares inrådan. Jag har inte använt den så länge ännu, så återkommer säkert till ett blogginlägg om det småningom. Jag tycker ändå att jag känner mig mer energisk när jag använder den (så pigg man nu är som höggravid...).

När mina flickor var bebisar mådde jag helt okej. Jag åt en antidepressiv medicin, men gick inte i terapi längre. Jag hade inte kontakt med vården alls angående psyket. Det behövdes inte heller. Det gick bra. Jag hade händerna överfulla och hade över huvud taget inte alls fokus på mig själv (vilket jag faktiskt nog borde ha prioriterat liiite bättre). 

IMG 20210602 100232Sommar 2021. Betydligt piggare än nu ;)

ANGÅENDE MEDICINERING UNDER GRAVIDITETEN
Jag vet att dethär med medicinering under en graviditet väcker en del negativa känslor hos en del - så därför vill jag framhålla att inget är rätt eller fel, men att det är jätteviktigt att acceptera någon annans val. Dethär är mitt val, som jag diskuterat mycket tillsammans med både läkare och terapeut. Med det sagt tänker jag inte säga mer om det rent alltmänt ;). 
Jag vill bara tillägga att man inte behöver skämmas ifall man äter psykmediciner under graviditeten. Lita på din magkänsla - om du mår bättre av det så lyssna på magkänslan. Det är viktigare att må bra under graviditeten, både för din och babyns skull. 

I dagsläget har jag en behovsmedicin som jag tar till natten, för att jag sover så dåligt. Det är en med tröttande inverkan, men ingen traditionell sömnmedicin. Jag har lägsta dosen av den, och den är inget som kommer att påverka babyn negativt. Jag skulle få ta högre dos, men jag väljer istället att ha lite sämre sömn nu en tid. Det känns ändå rätt okej. Jag har försökt lämna bort den, men det slutar med att jag efter ett par dagar är så otroligt trött och slutkörd att jag inte orkar göra något om dagarna. Så det är inget alternativ, för att åka in slutkörd redan till förlossningen är ingen bra idé. 

Däremot är det faktiskt den enda medicinen jag har i dagsläget. Och det är häftigt!
Jag har ätit en medicin tidigare som absolut inte passar om man är gravid, så redan ett år innan jag blev gravid planerades hur jag skulle trappa ned den. Jag väntade likväl ganska länge efter att jag fått okej från läkaren, för det var den medicinen som hjälpt mig mest efter min krasch. Utan den hade jag inte kommit mig tillbaka. Så jag trodde inte jag skulle kunna vara utan den. Men jag tänkte att jag testar att trappa ned. Om det inte går, så då är det inte meningen att jag skall bli gravid heller. 
Det tog många veckor att trappa ned den, och det var ett litet helvete i sig. I efterhand har jag förstått att det är många som återgår till den ursprungliga dosen, för de klarar inte av utsättningssymtomen. Däremot så märkte jag ganska snabbt att när ångesten (som var ett utsättningssymtom) började klinga av, så mådde jag exakt likadant som innan. Alltså lika bra.
Så dethär är en medicin som jag faktiskt inte ens behövde längre. Den hade bara lämnat på. När den väl var nedtrappad mådde jag faktiskt precis som när jag ätit den. Så jag är ju jätteglad att jag faktiskt vågade - för nu kunde jag bli gravid, och hade dessutom en medicin mindre. 

Sedan har jag ytterligare trappat ned de två andra medicinerna jag haft. (Ingen enskild medicin vill ge tillräcklig effekt åt mig, så det behövs en kombo). Det märks nog lite mer. Jag mår kanske inte riktigt lika bra sedan jag avslutade den sista, men det behövde göras innan förlossningen. Medicinerna har varit okej att äta under graviditeten, men läkaren ville att jag helst avslutar dem nu i slutet. Det svåra är ju att avgöra om mitt humör är sämre för att jag är gravid - alla gravidhormoner och krämpor gör ju verkligen sitt! - eller om jag faktiskt behöver medicin. Mina humörsvängningar är definitivt starkare, jag pendlar mycket mer i humöret. Jag är också så lättirriterad. Är mera nere. Ja, ni hör ju, det kan lika bra vara på grund av graviditeten som på grund av EIPS. Däremot är jag inte deprimerad, som tur är. 

Mitt humör påverkas ju också jättemycket av att min kropp rent fysiskt stretar emot. Jag har sådan foglossning att det inte längre går att ens gå ut på promenader utan att jag ligger i soffan och har ont resten av kvällen. Eftersom motion är extremt viktigt för att jag skall ha mindre ångest, är dethär läget tungt. Bara att ta sig upp ur sängen gör ont. Jag vet egentligen inte riktigt om jag ska stå, sitta eller ligga emellanåt - för allting är obekvämt, gör ont eller gör så att andningen påverkas (eftersom bebin ligger så högt upp). Jag LÄNGTAR verkligen tills jag får hålla babyn i mina armar, för såhär påverkad av en graviditet har jag aldrig varit tidigare. Det är enbart en plåga just nu. Turligt nog mår ju bebisen bra. 
 

self esteem ga13d071c5 1280Bild från Pixabay


RADIKAL ACCEPTANS AV LÄGET
Jag har kommit fram till att jag helt enkelt bara måste använda mig av radikal acceptans, alltså att jag helt enkelt måste acceptera att det är som det är just nu. Det är vad jag vill. Jag kommer inte ta fler mediciner i nuläget, utan vänta ut läget. Jag måste helt enkelt våga leva lite i ovisshet just nu. Mina symtom kanske går om av sig själv efter att jag landat lite i bebisbubblan. Men det kan också hända att jag kommer att börja med någon medicin igen efter förlossningen. Jag tror ju någonstans att det är så det kommer att bli. Men före det vill jag testa hur det är att vara utan medicin. Jag har ätit medicin i hela mitt vuxna liv, så denhär pausen då jag får ta emot alla starka känslor utan dämpningar är bara nyttigt för mig. Inte alltid lätt, men välbehövligt. Det är verkligen humörsvängningar deluxe.

Sedan vad som händer efter förlossningen kan jag inte fundera över nu. Men jag vet att jag i dagsläget har både en terapeut och en läkare vid min sida, som jag kan kontakta ifall jag skulle börja må sämre. Det är alltså ingen orsak att jag oroar mig - för jag har tillgång till hjälp av sådana som faktiskt känt mig i många år. Det gör mig också lugn just nu. Jag står inte ensam, och det finns reservplaner. Däremot får jag helt enkelt lov att leva med framtidsoron. Den får vara där som ett litet, men inte alltför stort, orosmoln på min axel. Det kan jag inte göra särskilt mycket åt, för det hör liksom till GAD. 

Men i det stora hela så hanterar jag mitt mående ganska okej just nu.  Dessutom kvarstår det ju faktiskt så liiite av graviditeten nu! Flickorna har fötts runt vecka 37-38, så det förväntas inte att jag kommer gå fulla veckor nu heller. Det är i varje fall det som håller orken upp nu, att det inte är så länge kvar. För rent fysiskt står jag inte ut länge till. Och såklart vill ju veta vem som finns därinne - vi har valt att inte veta om det är en pojke eller flicka, så allt kommer bli en stor överraskning.

 


Vardagslivet med psykisk ohälsa

Skrivet av Pamela Lundberg 10.09.2021

 

VARDAGEN MED PSYKISK OHÄLSA

- eller en vardag som småbarnsmamma med familj, jobb och fritid

                   IMG 20210620 105226

INGET FÖRE ELLER EFTER
Min man föreslog för ett tag sedan att jag skulle kunna skriva om hur min vardag ser ut här på bloggen. Alltså en vardag med psykisk ohälsa - eller en vardag helt vanlig ur mitt perspektiv. Jag har ett bra tag suttit och grubblat på hans förslag, för jag gillar idén - men har insett att det inte är så enkelt för mig att få det förklarat. Ni kanske undrar varför - jag menar, det är ju trots allt jag som lever mitt liv. 

Så långt håller jag ju med.
Svårigheten ligger i att jag inte har något att jämföra med. Jag kan inte gå tillbaka till ett före min psykiska ohälsa och jämföra med hur livet ser ut nu . Det finns ju egentligen inget före för mig. I hela min ungdom och mitt vuxna liv har jag ständigt haft det psykiska illamåendet närvarande, även om jag periodvis mått bra - och periodvis väldigt dåligt. Men skall jag backa bandet till hur det såg ut före ångesten blev en del av mitt liv måste jag backa till lågstadiet. Och det är ett barns liv. Det är svårt att jämföra med vuxenhetens utmaningar. 

Utan ett före är det ganska svårt att kunna veta hur livet skulle se ut om jag inte levde med psykiska svårigheter. Därför är det också svårt att riktigt veta vad som skiljer mitt liv från andras. Dethär är ju så naturligt för mig - dethär är den enda vardag jag känner till. 

 

EN VANLIG VARDAG
Men egentligen så är min vardag precis som alla andras nuförtiden. Det är kanske också därför jag tycker att det är svårt att veta vad jag skall skriva om - min vardag skiljer sig inte markant från någon som inte är drabbad av psykisk ohälsa. Om man jämför så är den inte mer bedrövlig eller mer spännande än någon annans.

De senaste åren har livet bestått av det vanliga pusslandet för att få vardagen att gå ihop. Precis som alla familjer har. Det skall hämtas och lämnas på dagis och skola. Jag jobbar skiftesjobb, så mina dagar är väldigt varierande. Barnen har sitt program efter skolan. Jag och min man har våra intressen, som vi försöker lyckas klämma in några dagar i veckan. Huset skall städas, maten skall handlas och tillredas. Jag har min terapi som tar tid. Dessutom vill jag ju hitta på saker med barnen då och då, och ha tid för familjen i vardagen. Fredagsmys är högt rankat på vår topplista här. 

vandra

BEGRÄNSAD ENERGINIVÅ
Däremot finns det en stor skillnad. Efter året när jag riktigt kraschade (2015) har jag blivit tvungen att hushålla med min energi. Jag orkar inte riktigt ha lika mycket program som förut, utan jag väljer snarare bort istället för att lägga till. Helst vill jag bara ha ETT program inplanerat på en dag. Jag vill inte heller ha programpunkter in varje ledig dag. Det orsakar en inre stress för mig, även om det bara är roliga saker. Såhär var det inte innan kraschen, då orkade jag mycket mer. Nu är det som om energinivåerna är mera begränsade. Jag har lärt mig acceptera det, och försöker helt enkelt anpassa livet efter de begränsningarna. 

Men det kan göra mig själv frustrerad.  Det är inte alltid jag kommer mig för att ringa samtal som behövs, eller höra av mig till mina vänner. Det finns dagar när jag helt enkelt är helt uttömd, och bara behöver få vara ifred. Jag skulle vilja orka mer - men det är väl något som är väldigt typiskt för alla nuförtiden.

 

EGENTID
Jag behöver också ganska mycket ensamtid. Jag märker att det är då som jag laddar energi och ork för att vara en bra mamma. Om det går väldigt många dagar utan att jag hunnit återhämta mig blir jag dränerad. Jag blir trött, och det gör mig irriterad och höjer min ångest. Så helst skall jag få tid att vara ensam varje dag - men det är omöjligt. Men så ofta det går letar jag mig till ensamheten snarare än till aktiviteter. Jag börjar helt enkelt må jättedåligt annars. Det är dock snarare ett personlighetsdrag än en sjukdom!

Jag behöver få träna, för det gör att min ångestnivå hålls på en lägre nivå. Så om det bara är möjligt försöker jag få in två eller tre gångers veckoträning. Helst går jag till gymmet, lägger musik i öronen och lyfter vikter i min ensamhet. Men jag har också märkt, sedan Coronan kom, att hemmaträning också funkar ganska bra. Med barnen runt mig. Ibland är de med mig och tränar på sitt sätt. Jag har också mer och mer börjat gå promenader istället för att träna med vikter. Oavsett så har jag inte lika stark ångest om jag ser till att motionera. 

Jag märker ju nu hur viktigt det är att få träna och röra på mig för att minska på ångesten. Jag har hela denhär graviditeten fått kämpa med att över huvud taget få till någon slags träning. I början var jag så otroligt trött och mådde illa, så då försökte jag träna ibland. Men sedan kunde jag inte röra mig särskilt mycket utan att det började trycka obehagligt. Så då lät jag ju såklart bli. Nu ett tag på sensommaren och framåt kunde jag ta promenader utan denhär känslan - och jag märkte direkt att denhär eviga småångesten inombords försvann. Jag var mycket gladare.
Nu har jag lite gett upp tanken på att jag alls skall träna eller gå ut på promenader förrän efter att babyn är född. Jag har ganska mycket foglossning och ryggont, så går jag ut och gå gör det helt enkelt ont. Och njae, det är ju snarare att jag lider mer av det efter att jag rört på mig (har svårt att ens komma mig upp ur soffan då) - och det skapar inte direkt samma lugn och glädje inombords. Just med träning som ångestlindring skall ju inte göra ont. Sen finns det ju andra aspekter till varför jag likväl skall försöka röra på mig. 

Jag mår också bättre om jag får måla. Jag har ett (nästan) eget målarrum, där jag målar tavlor. Samma effekt får jag av att skriva ned mina tankar eller skriva i största allmänhet. Jag behöver det - speciellt de dagar som jag har ångest. Bara ta tag i en pensel/penna och skapa med händerna. En podd i bakgrunden och bara vara i nuet, just i den stunden. Ingen fokusering på mina tankar, utan full koncentration på det jag gör. Dethär är också något jag skall satsa på den sista tiden av graviditeten, för efter ett 7 års-kalas nu småningom börjar min kalender vara ganska tömd på planer. Medvetet, och delvis på grund av foglossning som gör att jag inte kan jobba nu den sista tiden. 

vardagenOktober 2016.

Anteckningar från år 2016:

"Här har ni den Pamela som oftast finns i vardagen. Mamman. Den som kramar, lagar mat, värmer mjölk, kollar på barnkanalen på tv, tröstar, bär, är arg när det utförs olämpliga hyss, lämnar på dagis, älskar, ler äkta leenden, skrattar åt tokigheter, handlar, hälsar på vänner, leker, går skogspromenader, nattar och diskar flaskor. (Och icke att förglömma frun som älskar sin man, men det passar inte in just på denna bild). För bortom dåligmåendet klarar jag av att vara rätt vanlig. Just nu är detta min viktigaste roll som jag ska fixa. Mammarollen."

TIDEN FRÅN 2015 - LIVET SOM SJUKSKRIVEN
(fram till ungefär 2018)

Min vardag har också varit väldigt fylld av småbarnsliv även när jag mådde som sämst. Den var fylld med rutiner, blöjbyten, kramar, Bolibompa och Astrid Lindgren-program på tv, matande, tvättande, veckohandlingar, utomhuslekar och barnahyss. 

Tiden efter att jag kraschade rejält under hösten 2015 hade jag däremot inget vanligt vardagsliv. Förvisso var jag sjukskriven väldigt lång tid (ett och ett halvt år), och det begränsade givetvis mitt sociala liv. Jag var ganska ensam, men det var också precis det jag behövde. 

Då bestod min vardag av att varje dag lämna barnen på dagis kl 11. Jag ville inte att de skulle behöva ha jättelånga dagar - och jag orkade inte heller med både att hämta och lämna på dagis. Det skulle tagit för mycket energi. Så jag lämnade, och min man hämtade när han slutade jobba kl 16. 

Mellan kl 11-16 var jag alltså helt ensam. Första tiden sov jag ofta mycket de timmarna, eller bara lämnade i sängen för att jag helt enkelt inte kom mig upp. Det var den tiden som jag fick låta ångesten och depressionen synas. Jag behövde inte orka, jag behövde inte tvinga mig till att göra något alls. 
Men jag hade också väldigt mycket terapi den första tiden- jag gick 2 gånger i veckan hos min egenterapeut (och tack vare det specialarrangemanget så klarade jag av att vara hemma och undvek fler inläggningar! Jag vet att jag annars högst troligt hade återkommit till slutenvården. Det var nog på en väldigt skör tråd den första tiden.. Jag hade så enorm ångest, men med tät terapi orkade jag kämpa hemma mellan träffarna. 
I vanliga fall är inte 2 gånger i veckan något som är varken möjligt eller något som erbjuds. Det kommer jag alltid vara enormt tacksam till, för det var helt enkelt tack vare min terapeut som jag fick dethär). Dessutom hade jag också gruppterapi en gång i veckan. Så jag gick alltså tre dagar i veckan i terapi - för jag orkade inte heller slå ihop egenterapi och gruppterapi till samma dag den första tiden. Jag blev helt enkelt för trött. 

FB IMG 1566038856010Snodd bild från Facebook.

När jag börjat återfå lite mer energi, några månader efter att jag kommit hem, så började jag också försöka ta tillvara de timmar som jag var ensam på ett helt annat sätt. Jag skaffade ett gymkort och började gå dit cirka 3 gånger i veckan. Dit for alltså en hel del av denhär tiden, eftersom jag pendlade in till Vasa för att träna (bor ca 25 km därifrån). Jag hade ett gym som jag trivdes på. Och ville vara bland folk, trots att jag inte umgicks med dem. Men jag var en del av ett sammanhang - det var viktigt just då. 

Efter kl 16 var familjen hemma. Då var det på barnens villkor. Äta, leka, gå ut, kvällsmål, nattningar. Jag och min man kollade inte tv efteråt, eller läste böcker. Jag gick och sova ganska tidigt jag med. Mer ork än så hade jag inte. 

Småningom ökade jag mina aktiviteter, sådär helt obemärkt. Jag började göra mer saker helt enkelt. Just efter inläggningen kunde jag knappt gå på loppis en timme innan min hjärna var alldeles överfull av intryck. Första gången minns jag ännu hur det till slut bländade i ögonen av allt ljus och alla intryck. Och vi var där en timme. Inte längre än så. Jag hade en av mina bästa vänner med mig, och jag orkade knappt prata till sist. Hörde inte vad som sas, såg inte vad som fanns i hyllorna - det bara flimrade framför mina ögon. Dessutom skulle jag sedan via jobbet och skriva under en sjukskrivning - jag visste inte var jag skulle skriva namnet på pappret så det hamnade på helt fel ställe första gången. 

IMG 20201010 002401 174De ständiga humörsvängningarna är nog det som mest dränerar mig.
Såhär kan det växla under en dag - glad och nöjd, och i nästa stund bottenlöst ledsen, 
och sen i nästa stund tillbaka till helt bra humör.

 

EN VARDAG MED EIPS, ÅNGEST OCH ÅTERKOMMANDE DEPRESSIONER
Jag tänker sällan på de humörsvängningar jag faktiskt har, även om de finns där (antingen under samma dag eller under en kortare period). Jag har helt enkelt blivit tvungen att acceptera att mitt humör kan gå från jättebra till jättedåligt på sekunder. Ibland mår jag riktigt dåligt i ett par dagar. 
Det behöver dessutom inte ens ha hänt något desto mer än att de planer jag haft för dagen ändras, att någon säger något eller tittar på mig med fel blick. Det kan egentligen vara vad som helst som gör att mitt humör blir bottenlöst svart. 

Men även om jag sällan reflekterar över att dethär har med emotionellt instabilt personlighetssyndrom att göra, känns det ibland tungt. Extremt tungt. Det tär på min ork att hela tiden pendla i humör så pass att jag inte själv hänger med i svängarna. De snabba humörsvängningarna är nog det allra tyngsta med EIPS för mig. De orsakar så ofta ångest. De gör att jag aldrig riktigt vågar tro på att det faktiskt skall bli en bra dag idag - för det kan ju ändra om en minut. Att i ena stunden vara jätteledsen och tycka att allt är värdelöst, för att i nästa vara jätteglad och social skapar en ganska stor förvirring även för mig själv. Att hålla fast vid sin personlighet de gångerna kan vara svårt, för till sist börjar man tvivla på vem man faktiskt är - förutom någon med dethär kaoset.

Däremot har mina humörsvängningar börjat jämna ut sig. De är inte lika dramatiska som för bara något år sedan. De är lite mer mjuka, behagligare. Och de är framförallt kortare - tidigare hade jag riktigt dåliga perioder, idag handlar det snarare om dagar. En orsak har säkert med min ålder att göra - att det helt enkelt bruka jämna ut sig ju äldre man blir. En annan är att jag ju gått så pass länge i terapi nu att jag har jättemånga verktyg som jag använder mig av för att hantera känslostormarna - för det mesta använder jag mig av DBT-färdigheter utan att ens tänka det som terapiverktyg längre. Det bara går av sig själv.

Även min ångest är oftast relativt hanterbar numera. Den inkräktar inte alltför mycket. Den tar inte all plats längre. Den finns med mig som ett litet orosmoln på axeln, eller en ihålighet i bröstet - men oftast är den inte större än så. Det gör också att vardagen flyter på bättre.
Den tid jag är ensam är oftast den tid då ångesten kommer fram. Delvis för att jag brukar låta den göra det. Då kan jag tillåta mig att vara ledsen, må dåligt, känna alla negativa känslor som finns. Bara att ge utlopp för dem ibland gör att de lättar. Sedan kan jag vara mamma igen när barnen kommer hem. Sedan har jag oftast glömt att jag haft ångest, för jag lever ändå ganska mycket i nuet. Det blir kanske något man måste göra när humöret ständigt svajar. 

Däremot tror jag att jag alltid kommer att leva med en rädsla för att bli djupt deprimerad igen. Jag har verktyg som gör att jag kan stoppa depressionen innan den löper amok, och jag vet exakt vilka trådar jag skall dra i om jag faktiskt skulle falla djupare. Men likväl finns dendär oron kvar. Den är som ett litet varningsalarm - som ringer ifall mitt humör börjar raseras helt. Då blir jag ännu mer noggrann med att försöka få mig upp på banan igen. 

FB IMG 1514065171106
Den ständiga småångesten gör att jag blir trött. Lever man med generaliserat ångestsyndrom har man alltid något att oroa sig för. Det kan vara exakt vilken småsak som helst. Det kan vara naturliga saker, såsom att något skall gå fel vid förlossningen (jag menar, jag tror ju verkligen att alla blivande mammor tänkt den tanken) eller någon annan oro för barnen. Men det kan också vara helt orealistiska orosmoment, någon liten sak som blir enormt stor. Att tvingas ringa ett samtal för att fixa hit en reparatör eller avboka något skapar oro för mig. Jag kan oroa mig för saker som skall hända ("tänk om"... -tankar) - eller sådant som redan hänt (sa jag något fel? gjorde jag något fel? kunde jag gjort annorlunda?). Idag är orostankarna ganska i bakgrunden, jag låter inte dem styra mig - men de finns där och stjäl lite, lite energi. 

Så ja, mina svårigheter påverkar definitivt min vardag. Men inte i så pass stor utsträckning att de tar över hela livet. De går helt enkelt att leva med. Ibland har jag bättre balans, ibland är det rätt kaotiskt inombords. Mest är det faktiskt jag själv som lider av det inre kaoset. Jag är rätt duktig på att fungera utåt oavsett hur det känns inombords. 

Jag har nämligen aldrig släppt mina vardagsrutiner,
mitt jobb eller mina intressen. Ibland känner jag att det är det enda jag vill göra, precis som när jag riktigt kraschade - tills jag inser att jag inte har någon nytta av det. Och de stunderna får jag bara bita ihop och försöka orka ännu mer. Det kan ta mycket energi, men jag vet också att om låter jag mig själv falla, kommer jag definitivt att falla. Så är det bara. 
Jag har mått dåligt i så många år att tröskeln till att igen drabbas av en depression eller få djup ångest är extremt låg. Så ibland tvingar jag mig att fortsätta orka. Jag tvingar mig att städa, diska, laga mat, skjutsa till aktiviteter och vänner, umgås med människor, läsa böcker - till och med att träna och måla. Milt tvång. För det är viktigt för mig att hållas kvar i vardagen oavsett hur mycket det än stormar inombords. Det är vad jag behöver, men det betyder inte att det är rätt för någon annan. Jag åker annars ut på mörkt vatten väldigt snabbt.

Men mina svårigheter har jag lärt mig leva med. Jag bestämde mig för många år sedan att de inte skall gå ta över och styra mitt liv helt och hållet. Jag skall ha ett vanligt liv - och då är det också det jag vägrar ge upp. Mycket tack vare min envishet har jag också klarat av vardagen i många år - för att jag helt enkelt vägrat ge upp. (Och en krasch däremellan var precis vad jag behövde för att börja ta tag i mitt illamående och sluta fly mina svårigheter).
Det är en styrka att vara nästintill omöjligt envis -  men också ganska långt ett val. 

Sedan måste jag ju också tillägga att jag tror att de flesta tampas med något i sin vardag, som gör det extra tungt. Det finns inget perfekt lyckligt liv, sådär som vi ofta tror när vi läser sociala media. Alla har nog något som de kämpar med. Dethär är bara min kamp, medan andra högst troligt kämpar med något annat. 


Gårdagens föreläsning

Skrivet av Pamela Lundberg 09.09.2021

IMG 20210909 101116081 HDR

IMG 20210908 162249082

Igår höll jag min första riktiga officiella föreläsning. Det tycker jag är värt ett alldeles eget inlägg här på bloggen.

Det svåraste med att föreläsa för min del är att jag blir nervös (vilket jag tycker är sunt, däremot!), men det leder väldigt lätt till att jag får overklighetskänslor. Det händer något när jag blir stressad helt enkelt - det är precis som om min hjärna tror att jag har ångest och måste stänga av. Jag tycker själv att dethär är lite underligt, så ni med EIPS får gärna dela med er ifall ni har liknande erfarenheter. Jag berättar dethär helt enkelt för att jag tror det är viktigt att prata om även sådant som känns obekvämt.

Dethär är inte alls något ovanligt fenomen för mig. Overklighetskänslorna har ofta även som mycket yngre kommit när det hände något extra roligt. Och det var otroligt frustrerande. Mitt i allt kunde jag bli osäker på om dethär verkligen hände just nu, eller om jag drömde. Det är alltså inget större trauma bakom, utan händer mest för att reglera ångest eller känslor. När jag mådde riktigt dåligt för ett par år sedan hände det dock att jag helt stängde av, bara försvann in i min egen bubbla. Men då förstår jag det, för det hände när jag helt enkelt hade så pass hög ångest och stressnivå att jag inte klarade av hantera ångesten längre.
Jag kan däremot tackla dehär overklighetskänslorna bra i dagsläget, speciellt när de inte beror på något annat än att jag är lite nervös. Jag behöver bara bryta dem med att koncentrera mig på var jag är och vad som sägs. Då brukar de försvinna snabbt. Så nu är de mest med som ett irritationsmoment ibland. 

Jag tycker att jag och min medföreläsare överlappade varandra jättebra - fakta och erfarenhet gick hand i hand. Jag tog inte ett enda foto på plats, men jag tyckte inte heller att det riktigt gick. Det blir ju tyvärr inte mer spännande än en dator när föreläsningarna hålls via nätet. Men jag är ändå glad att det faktiskt går att mötas på det viset. Tekniken är fantastisk. 

Jag är jätteglad att så många ville delta i denhär temakvällen, även om det var via nätet. Och ett särskilt tack till arrangörerna som ordnade allt - jag är glad att jag slipper hålla koll på tekniken i sådana här sammanhang. 

Tusen tack till er som dök upp! 

Jag hoppas att vi snart skall ha möjlighet att ses i en riktig föreläsningssal!

-

P.s. Om ni tycker jag ser trött ut, så är jag det. Jag är gravid i vecka 32 nu, och vaknar ungefär tre gånger per natt för att gå på toa. Dessutom har jag foglossning som gör att jag mest har ont dagtid. Det är lite slitsamt ;)


Häng med på föreläsning om emotionell instabilitet, ångest och dialektisk beteendeterapi

Skrivet av Pamela Lundberg 10.08.2021 | 2 kommentar(er)

 

FÖRELÄSNING VIA ZOOM

Jag kommer att hålla en föreläsning tillsammans med DBT-terapeuten Elina Westerlund den 8 september 2021 via Zoom. Det är FinFami, Vasa medborgarinstitut och Svenska Österbottens Anhörigförening som ordnar evenemanget.

Jag medverkar främst som erfarenhetsexpert, och kommer att berätta om det som ledde fram till min rejäla krasch för ett par år sedan. Jag kommer även fokusera på det som tog mig uppåt och slutligen ur det stora ångestmoln jag konstant levde med och hur jag personligen brukar hantera ångest. För jag har fortfarande ångest, men i dagsläget kan jag leva med den och ändå känna att jag har kontroll. Ångest styr inte mitt liv längre, utan jag styr ångesten till mildare nivå. 

Jag hoppas att just du vill komma med och lyssna på oss! Jag ser väldigt mycket fram emot denhär föreläsningen, för den är så speciell för mig på många sätt. På grund av det osäkra läget med Coronan har vi valt att hålla hela föreläsningen via nätet. 

Kom ihåg att anmäla dig i god tid via länken nedan.
Vi ses den 8 september!

EIPS angesthantering och DBT 8.9.2021


Är det skamfyllt att gå i terapi?

Skrivet av Pamela Lundberg 04.08.2021 | 2 kommentar(er)

ÄR DET SKAMFYLLT ATT GÅ I TERAPI?

psychology 531071 1920

Bild lånad, Pixabay

MÅNGA GÅR I TERAPI NÅGON GÅNG I LIVET
Enligt en artikel från Yles hemsida från februari 2021 går över 50 000 finländare i psykoterapi. I artikeln framkommer inte hur de räknat siffrorna. Det kan hända att de enbart tagit med den rehabiliterande psykoterapin som erbjuds av den privata marknaden och ersätts av Fpa. Det skulle i så fall betyda att siffrorna är ännu högre om man räknar med alla dem som har en samtalskontakt inom den allmänna vården. Därtill finns det de som betalar helt själv för sin terapi. Oavsett så tycker jag att du skall smaka på dendär siffran.

50 000 personer.

Det är alltså många som regelbundet besöker ett terapirum för att prata om något i deras liv som gör att de mår dåligt. En av de vanligaste orsakerna till psykisk ohälsa är depression, ångest och utmattning.

"Om någon frågade varför jag missade lektioner i skolan fick de bara ett mumlande svar. För terapi, nej, det vägrade jag berätta att jag gick i."

...ÄNDÅ ETT SKAMFYLLT DISKUSSIONSÄMNE
Men hur ofta hör du egentligen vid kaffebordet
om någon som berättar att hen skall besöka sin terapeut idag?

"Nej, men jag kan tyvärr inte ses den tiden, för jag skall på terapi just då"
"Jag måste tyvärr sluta tidigare från jobbet idag, för jag skall till min terapeut"
"Jag hade ett väldigt intressant samtal med min terapeut alldeles nyligen...."

Jag gissar att du inte heller hört dethär samtalet särskilt ofta, om du inte diskuterat tillsammans med någon nära vän. Däremot pratar vi med lätthet om att vi skall besöka läkaren senare idag, för att vi har problem med ryggen, magen eller någon muskel i armen. De fysiska åkommorna är det inga problem att ta upp tillsammans med kollegor och vänner, men när det kommer till psykisk ohälsa tystnar vi ofta. Då är vi plötsligt inte alls lika bekväma, och istället väljer vi kanske tystnaden eller en vit lögn. 

27.5.2016

VARFÖR ÄR DET SVÅRT ATT SÄGA ATT MAN GÅR I TERAPI?
Är det viktigt för oss att visa upp en lyckad fasad utåt
och låtsas må bra inför vår omgivning? Kanske delvis. För vi vill ju själva också att våra liv skall vara stabila och bra. Vi vill ju gärna vara lyckliga jämt.
Men det finns också något annat som gör det svårt att säga att man går i terapi. Att berätta att man har en terapikontakt gör en sårbar. Att berätta att man går i terapi är fortfarande i viss mån skamfyllt och lite tabubelagt. Rädslan för vad andra skall tycka och tänka om en gör att man hellre undviker det samtalsämnet. Kanske är man rädd för att bli dömd som en svag person, en opålitlig arbetskompis eller en konstig vän. Att blotta svagheter är absolut förenat med rädsla för vad omgivningen skall tycka. Att gå i terapi och öppna upp om det allra innersta är så personligt.

Många är troligen också lite rädda för att de skall få alltför personliga följdfrågor om man berättar att man skall besöka terapeuten. Ibland tänker omgivningen inte på att bara för att man berättar att man går i terapi behöver det inte alls betyda att man är villig eller redo att berätta hela historien bakom. Även om någon berättar att hen går i terapi, är det inte alls säkert att hen vill diskutera anledningen till det. Jag tror ju att omgivningen gör det av nyfikenhet, oro eller intresse. Men för en person som är sårbar och mitt i en terapiprocess kan det bli svårt att tackla alltför personliga frågor. Då är det lättare att tiga om allt.

FRÅGA INTE VARFÖR, UTAN FRÅGA HUR DET GÅR
Om någon berättar att hen går i terapi brukar jag försöka
fokusera på andra sätt att visa att jag bryr mig och att jag är beredd att lyssna om så behövs. Man behöver inte fråga orsaken till att terapikontakten finns, utan man kan ställa helt andra frågor. "Tycker du att du haft nytta av terapin? Har du en terapeut som du tycker att du har bra kontakt med?" är två frågor som är lättare att svara på. Sedan är det upp till den andra vad hen vill berätta. 

"Jag ville mest av allt bara gå under jorden där jag satt i väntrummet till terapeutens mottagning"

Jag, som ung vuxen

4.7.2016Gammal bild från 2016.

JA, SKAMMEN ÄR OCKSÅ MIN
Men jag skall erkänna en sak. Jag är inte heller alltför bekväm med att berätta i alla sociala sammanhang att jag gått och går i terapi. Och då har jag ändå en blogg som i huvudsak är inriktad på psykisk ohälsa, och ett instagram-konto där jag skriver om hur jag i dagsläget mår. Likväl vill orden "jag går i terapi" ibland fastna i halsen och bli svåra att uttala. Det finns ett motstånd i mig som hellre skulle vilja säga att allting är jättebra. Jag kan känna dendär tröskeln av skam, och tvingas ofta ta sats för att komma över den. Även om jag valt att gå ut i offentligheten med min historia. Det är så mycket lättare att säga att man har en läkartid. Är det inte konstigt hur en gammal vana kan vara så inrotad? Och hur svårt det ibland kan vara att säga vissa saker högt? 

Jag började går i terapi när jag var 16 år. Jag gick i gymnasiet och var livrädd för att någon skulle få reda på denna fruktansvärda hemlighet. I början vägrade jag till och med berätta för föräldrarna, och det var enbart skolsköterskan som visste om det. Med tanke på att jag ännu behövde skjuts till min terapi, som låg på en annan ort, var dethär ingen långsiktig lösning. De fick ganska snabbt reda på det, men ännu många år senare var det enbart någon vän som visste om dethär hemska. Om någon frågade varför jag missade lektioner i skolan fick de bara ett mumlande svar. För terapi, nej, det vägrade jag berätta att jag gick i. Att jag mådde dåligt skulle förbli en hemlighet för all tid och evighet.
En stor rädsla var att möta någon annan patient i väntrummet som skulle råka känna igen mig. Jag tänkte aldrig på att de ju faktiskt var i samma situation som jag själv. Jag kunde inte fokusera på något annat än min egen skam för att befinna mig på en psykiatrisk mottagning. Jag ville inte att någon skulle se mig. Jag ville mest av allt bara gå under jorden där jag satt och väntade.

88511 1183655039Jag som cirka 19 år?

Som tur är har den skammen försvunnit. Men det tog faktiskt väldigt många år. Jag kan bli lite sorgsen när jag tänker på mitt unga vuxna jag, vars största rädsla i väntrummet var att bli igenkänd av någon annan. Jag ställde till och med in vidare läkarbesök på en mottagning för att jag inte gillade stället. Exakt det ställe jag i dagsläget går på, kan tilläggas. Men då, som väldigt ung och väldigt skör, var det mycket rädsla över att någon skulle få reda på att jag mådde dåligt som styrde mina val.

OM ATT GÅ MÅNGA ÅR I TERAPI
Idag vet jag att jag är aningen för mycket terapiad. Det talas det inte heller särskilt ofta om. Alltså om personer som gått i terapi i så många år att de delvis blivit terapeutiserade. När jag för första gången fick höra om dethär av min terapeut blev jag faktiskt förvånad. Vaddå för mycket terapi? Men det är sant. Man kan faktiskt gå så länge i terapi att även det blir mindre bra. Man har blivit så analyserad av ofta flertalet terapeuter att man egentligen plockat sönder bitarna för mycket. Man har överanalyserat allt och lärt sig att terapi är en del av livet. Det blir en trygghet, och det blir svårt att vara utan något stöd vid sin sida. Jag har dessutom en stark rädsla att bli övergiven, som många andra med emotionell instabilitet. Jag har mycket svårt att inse att personer kommer försvinna ur mitt liv.

Givetvis är långa terapier inget som någon eftersträvar, varken patienten eller terapeuterna. Men längs vägen råkar det bli så. Det är en konstig sanning. Å andra sidan behöver en del terapi i många år, medan det för andra räcker med en kortare tid. Utan mina terapeuter som jag haft hade jag inte suttit här idag. Jag hade aldrig klarat av mina tvära humörsvängningar, djupa ångest och återkommande depressioner på egen hand. Jag har behövt många år i terapi. Så är det bara. Oavsett om jag råkat bli terapeutiserad på vägen - och tvingas börja pussla ihop de sönderanalyserade bitarna till en helhet.
Dethär är dock lite knepigt, och kanske något jag kommer skriva mer om i ett annat inlägg - för en person med emotionell instabilitet har ofta inte heller en klar självbild, vilket gör att man behöver hitta det. Helhetsbilden skiftar, försvinner och ändras så att det är svårt att ens veta vem man är. NU har jag börjat landa och lär mig acceptera vad som faktiskt är jag.

12.10.2016

BARA ETT VANLIGT VÅRDBESÖK - I VISS MÅN
Det lustiga med terapi är att det egentligen är som vilket
läkarbesök eller besök hos sjukskötare som helst. I ett mottagningsrum finns besöksfåtöljer som man sitter i (oftast mittemot varandra), terapeutens arbetsbord och eventuellt lite trevligare inredning än den spartanska som finns hos en vanlig läkare. Skillnaden är att terapeuten inte är där för att ge dig svaren på alla dina problem, utan du själv som skall lära dig att ha en dialog och relation med dig själv.
En annan skillnad är också givetvis att du blottar hela din tankevärld och innersta oro, som du kanske inte ens delat med någon annan i din närhet. Samtidigt som du gör det vet du egentligen ingenting om den person som sitter mitt emot dig. Du vet hens namn, yrke och kanske någon annan detalj. Och visst kan det kännas väldigt konstigt och skamfyllt att berätta om sina innersta tankar även för en terapeut. Någon du egentligen inte känner. Ändå är det just det man behöver.

 

"Du skall vara stolt för att du vågar göra dethär för din egen hälsas skull".

ATT BARA SÄGA SOM DET ÄR
Numera har jag lärt mig att ta jag sats, dra ett djupt andetag och försöka säga att "jag går i terapi" lika neutralt som om jag skulle på ett helt vanligt läkarbesök. Även om det inte är lika neutralt ens för mig själv. Men jag vägrar ge mig på den punkten. Det skall bli naturligt att säga. För ingen skall behöva skämmas för att man går i terapi. Jag har valt att vara öppen för att försöka få bort skammen även hos andra.

Istället borde man ju vara stolt för att man gör sig själv den tjänsten och gör allt för att hjälpa sig själv. Det är styrka att våga erkänna för sig själv att man behöver hjälp och inte kommer att klara dethär på egen hand. Jag vet att det blivit mycket bättre sedan 2000-talet, då jag själv började min terapiresa. Men jag vet också att det inte alltid är lätt.

Kanske du som läser dethär gått i terapi. Kanske du rentav gör det nu.
Jag vill bara påminna dig om att det är okej att gå i terapi. Det är okej att säga att man gör det också. 
Du behöver inte skämmas. 
Du är en av över 50 000 finländare. Absolut inte ovanlig på något vis. 
Du skall vara stolt för att du vågar göra dethär för din egen hälsas skull.


Att minska ångest: Citat som en källa till hopp och tröst

Skrivet av Pamela Lundberg 19.07.2021

 

Dagens TIPP-färdighet: Distrahera

CITAT SOM EN KÄLLA TILL HOPP OCH TRÖST

 

Introducerar en ny tema-serie på min blogg, som jag tänker skriva lite nu som då: DAGENS TIPP-FÄRDIGHET. 
Här kommer jag ta upp enskilda tips på hur man kan minska ångesten. För att få en bättre helhetsbild läs inlägget om självhjälp när ångesten är som värst. I denna temaserie fördjupar jag mig bara i de enskilda sätten att hantera ångest. Man behöver alltså ta till fler sätt att hantera ångest för att få ned den ordentligt. Det hjälper enbart i stunden - det är alltså inga tips som man skall använda sig av för att hantera ångest och svårigheter i längden.


angestskala50 75.jpg

Var på ångestskalan jag brukar använda mig av denna färdighet.

När jag mådde som sämst för ett par år sedan brukade jag ofta sysselsätta mig med att leta efter peppande citat på internet.
I DBT, dialektisk beteendeterapi, skulle man antagligen säga att jag hade det som en form av distraktion när jag mådde riktigt dåligt. Det är alltså en färdighet man kan använda för att överleva kriser. Min ångestnivå låg ungefär på 50-75 av min hundragradiga skala. Då ville jag ha något som distraherade mig så pass att ångesten inte skulle bli värre. Jag behövde något som gjorde att jag stod ut i stunden när det var svårt.

Dethär är alltså inte något som kommer att minska ångesten i det långa loppet, men tillfälligt kan man minska ångesten genom dethär sättet att distrahera sig själv. Det löser inga problem, men kan ge en själv andrum att orka tillfälligt - så att man inte tar till andra, mer negativa sätt att hantera dåligmående eller bara stannar kvar i ångesten i timtal.

Att leta efter citat på internet var ett enkelt sätt att distrahera sig själv. Jag kunde till och med ligga halvt ihopkrupen under täcket och ändå använda mig av denhär färdigheten. Givetvis skall man väl inte sitta i timtal och leta, men en liten stund kan ändå underlätta.

Jag brukade ofta ta fram mobilen när jag låg i sängen under de ångestskoven. Ibland brukade jag känna det som om jag aldrig skulle orka stiga upp och göra något som skulle göra att jag kom mig ur ångestbubblan. Min kropp kändes låst av ångest. Men efter att ha distraherat mig ett litet tag med att leta efter citat som inger hopp brukade jag ändå känna något slags ny styrka. Jag hann distrahera bort ångesten så pass att jag kunde komma på något ytterligare som gjorde att jag skulle må bättre igen (ibland var det så enkelt som att komma upp ur sängen). Att leta fram peppande citat är bra, men givetvis behöver man fortsätta att få ned ångesten även efter det.

Faktum är att en del av dedär citaten tröstade mig. Jag brukade spara dem i mobilen, så småningom hade jag en hel drös av fina citat som gav mig tröst när jag behövde det. 

Jag har inte längre kvar mappen med citat som jag hade i min forna mobil, för så småningom när jag började må bättre ändrades även de citat som jag tyckte om. De blev ljusare, och var inte lika dystra som de kunde vara i början. Då kände jag också att det var dags att plocka bort och radera. Jag kände inget när jag läste citaten, förutom hur det varit när det var som värst. Men jag har ändå hittat ett par favoriter från tidigare:

(Alla bilderna är tagna från andra sidor, men jag har inga desto mer hänvisningar till ursprungskällorna förutom det som står i bilderna).

2091399FB IMG 1484428720393FB IMG 1488793362458FB IMG 1489831683917FB IMG 1502738456409FB IMG 1508749906622FB IMG 1514314556062FB IMG 1529956419425

Har ni något något citat som ger er extra hopp och styrka? Ni får gärna skriva ned dem i kommentarsfältet!


Att hantera ångest genom att bli mer närvarande i nuet

Skrivet av Pamela Lundberg 10.07.2021 | 1 kommentar(er)

Mindfulness

Lånad bild.

MINDFULNESS - ATT VARA NÄRVARANDE I NUET


En av de viktigaste grundstenarna i DBT, dialektisk beteendeterapi, är att lära sig tillämpa mindfulness, alltså medveten närvaro. I gruppterapin började och avslutade vi alltid varje session med just en mindfulness-övning, vilket visar på vikten av att just lära sig den färdigheten.
De senaste åren har det börjat talas om just mindfulness lite var och varannan stans. Det finns otaliga böcker i ämnet och mycket fakta på internet. Mindfulness har blivit en trend, men jag tycker å andra sidan att det är en väldigt bra trend. 

Mindfulness är ett av de verktyg som jag haft mest nytta av sedan jag själv gick i DBT. Det har ändrat mitt liv så pass mycket att jag i korthet skall försöka göra ett blogginlägg om det, eftersom det egentligen är ett väldigt lätt sätt att lära sig att leva i nuet, just i denhär stunden

Jag anser det vara en så pass viktig grundsten i ångesthantering och att lära sig uppskatta vardagens enkla småsaker, som vi ofta missar i allt det stora att jag faktiskt tatuerat in en mindfulness-symbol på min högra handled. Den är en påminnelse för mig om hur man kan hantera ångest på ett effektivt sätt. Något jag själv alltid vill komma ihåg att använda.

IMG 20210708 130223
Mindfulness handlar för mig inte om avancerade meditationsövningar eller yoga-rörelser, utan om att kunna stanna upp i sitt inre och se var man befinner sig exakt i den sekunden. Sedan kan man givetvis göra alla möjliga mindfulness-övningar som integrerar både yoga och meditation, men eftersom jag gillar det simpelt föredrar jag själva grundide'n bättre. Det skall gå att göra var som helst, och helt utan att någon annan ens märker av det.

"Det bästa vapnet mot stress är vår förmåga
att välja en tanke framför en annan."
-WILLIAM JAMES

 

NÅGRA GRUNDLÄGGANDE FAKTA OM MINDFULNESS

SYFTET MED ATT UTÖVA MEDVETEN NÄRVARO
-Minska lidande och öka glädje. Du blir bättre på att uppskatta små vardagsdetaljer som man lätt missar när man är mitt uppe i all jäkt, ångest eller stress.
-Bli bättre på att styra ditt eget medvetande och din uppmärksamhet. Du bli bättre på att sortera bort ovälkommna tankar, och lär dig fokusera på vad som faktiskt är viktigt just nu - nuet. Det enda vi har är ju egentligen denhär stunden. Inte dåtiden, inte framtiden, utan just exakt nu.
-Uppleva verkligheten som den är. Verkligheten är varken bättre eller sämre än det som vi lägger märke till just nu. Verkligheten bara är. Exakt så som stunden ser ut. 

När man mår dåligt är man ofta så uppe i sina egna tankar och känslor att man glömmer bort var man faktiskt befinner sig i stunden. Mindfulness hjälper en att landa i verkligheten, och att sluta vara så uppe i dåligmåendet. Det har lärt mig inse att även om jag mår dåligt inombords, så pågår livet faktiskt utanför ångesten.
Mindfulness har hjälpt mig hitta ut ur ångesten och vidga perspektivet till att även låta livet finnas med i de svåra stunderna. Jag är inte bara ångest då, utan jag lever ju faktiskt även i de stunderna. Mindfulness för mig handlar om att lära sig hitta ut ur ångesten, stressen och oron, och hitta tillbaka till verkligheten igen. Den som finns utanför alla känslor och tankar. Det ger mig en paus från ångest, oro och stress, så att jag börjar fokusera på annat.

mindset 743166 1920

Bild härifrån.

HUR SKALL MAN DÅ BLI MINDFUL I NUET?
När man är fullt närvarande i nuet behöver man egentligen bara kunna tre grundläggande verktyg. Det är alltså en av de tre sakerna som listas nedan som du skall fokusera på för att vara mindful. Välj en av dem, och koncentrera dig på att göra bara det. Du kommer antagligen att märka att det är lättare att observera än att beskriva eller delta. Jag gillar mest att observera, eftersom det är enkelt. Dessutom måste man ÖVA för att lära sig vara mindful. Man har inte nytta av det direkt, men småningom kommer du inse att det är ett bra verktyg.

Jag tyckte i början att dethär med mindfulness var jättefånigt, och jag förstod inte i början varför vi alltid höll på med dethär i gruppterapin. Men småningom har jag lärt mig att uppskatta enkelheten i att kunna stanna upp, eftersom de inre känslorna (oftast ångest för min del) minskar radikalt när jag gör något av dethär. Det handlar alltså i korthet om att välja vad man fokuserar på i nuet, för att kunna vara mer närvarande i stunden. 
Det är inte flummigt, men det kräver att man under lång tid gör det så pass ofta att det nästan blir en vana. Alltid när jag får mycket ångest börjar jag nästan automatiskt att observera vad som finns runt mig. Det är konkret och lugnar mig, medan ångesten samtidigt går ned, eftersom jag får annat att tänka på. 

EORR42jW4AAHO8PLånad bild.

TRE SÄTT ATT VARA MINDFUL:

OBSERVERA

HUR MAN ÄR MINDFUL GENOM ATT OBSERVERA:
*Vad kan du observera i din omgivning?
Tänk på att använda alla dina sinnen, men ett i taget.
  -Vad ser du? Vad hör du? Vilka lukter känner du? Hur känns det på din kropp (trycker det någonstans, hur är kroppen placerad, hur känns det på huden)? Hurdana smaker känner du?
*Var uppmärksam endast på nuet, både i omgivningen men också inombords. Observera tankar som kommer, men låt dem också gå lika snabbt. Stanna inte kvar i funderingar som kommer, låt dem passera. Lägg märke till alla känslor som uppstår och sjunker undan likt vågor på havet. 

Exempel på övningar: 
-Ligg på marken och betrakta molnen på himlen
-Plocka upp ett löv, en blomma eller en liten sten. Studera föremålet noggrant för att se alla detaljer. 
-Observera människor som går förbi.
-Lyssna på musik. Välj till exempel att lyssna på antingen texten, tystnaderna mellan ljuden, rytmen eller tempot.
-Andas in och lägg märke till lukter runt omkring dig. När du äter, lägg märke till smakerna. När du lagar mat, lägg märke till dofterna. När du badar eller duschar, lägg märke till doften av tvålen eller schampot. 
-Stryk med en fingernagel över läppen. Avbryt och lägg märke till hur lång tid det tar innan förnimmelserna på läppen avtar. 
-När du promenerar, lägg märke till förnimmelserna av att gå - fötterna som träffar marken och rör sig upp och ned. Gå riktigt långsamt en stund och känn efter hur det känns. Gå riktigt snabbt en stund och se hur det känns. 
-Rör vid ett föremål (väggen, tyget, bordet, ett djur, en person, ...) och lägg märke till strukturen i det du vidrör och hur det känns mot din hud.
-Lägg märke till rörelserna i magen när du andas. När du andas in, vidgas magen för att ta in mer luft i lungorna. När övre halvan av lungorna fylls vidgas även bröstkorgen. När du andas ut, lägg märke till hur bröstkorgen och magen sjunker.
-Lägg märke till tankarna som uppstår inombords. Fråga dig: Varifrån kommer dehär tankarna?
-När oroliga tankar snurrar runt i medvetandet, flytta din uppmärksamhet och känn efter var de känns som starkast i kroppen. 
-Lägg märke till alla sinnesintryck som du uppfattar i stunden. Säg dem tyst för dig själv. "Jag hör...., jag ser...., jag känner....,"
-När en känsla uppstår, lägg märke till den och säg till exempel: "En ledsen känsla uppstår inom mig".


BESKRIVA

HUR MAN ÄR MINDFUL GENOM ATT BESKRIVA:
*Sätt ord på upplevelsen. När en tanke eller känsla uppstår skall du bekräfta det för dig själv. Till exempel "Nu har jag blivit uppfylld av en ledsen känsla" eller "Nu dök en tanke upp som säger att 'jag inte klarar dethär' ".
*Sätt namn på det du observerar. En tanke skall just vara en tanke, medan en handling skall vara en handling. "Nu har jag en känsla av..." eller "Nu handlade jag genom att.....". 
*Skilj på fakta och egna tolkningar och åsikter. Du skall beskriva enbart fakta. En övning är att fundera över vad du håller på med just nu. Tänk på "vem, vad, när, och var". Till exempel "nu är jag hemma tillsammans med min familj, vi sitter i soffan och ser på film, klockan närmar sig 20 på kvällen".

Exempel på övningar: 
-Sitt någonstans där det passerar mycket folk. Beskriv en sak hos varje person som går förbi.
-Hitta saker i naturen - ett löv, en vattendroppe, en sten, ett träd - och beskriv det så detaljerat du bara kan. 
-Beskriv dina tankar när du upplever en stark känsla: "Jag känner X och jag tänker Y."
-Beskriv så många av dina tankar som du kan medan du upplever en stark känsla.


DELTA

HUR MAN ÄR MINDFUL GENOM ATT DELTA:
*Engagera dig helt och fullt i en aktivitet i nuet.
Gör ingen åtskillnad mellan dig själv och det som pågår. 
En terapeut sa en gång åt mig att jag skall sjunga högt när jag får overklighetskänslor. Det kändes som en absurd tanke, men det var faktiskt ett av de bästa tipsen jag någonsin fått. Även om jag bara gör det när jag är ensam. Testa! Lägg på musik i bilen fast och kör iväg. Det är totalt omöjligt att kunna vara något annat än närvarande i sången. Ångesten läggs åt sidan den stunden du sjunger, för du kan bara koncentrera dig på en känsla i taget. Jag blir definitivt mer närvarande i nuet.
*Bli ett med det du gör, så pass att du glömmer bort vad du gör. 

Exempel på övningar:
-Rikta din uppmärksamhet till de områden där din kropp är i kontakt med ett föremål (golvet, marken, luften, armstödet, kläderna, ...). Vad gör dethär föremålet för dig? Hur känns det att röra vid föremålet?
-Dansa till musik
-Sjung
-Lyssna engagerat på vad en annan person säger
-Utöva en sport och ägna dig helt och hållet åt den
-Räkna! Räkna fönster i huset, räkna lampor, räkna födelsemärken, räkna bladen på en blomma, räkna alla saker du ser som är blåa/gröna/röda/..., räkna bilar som kör förbi eller räkna ett visst bilmärke. 

dandelion 5178095 1280Bild härifrån.

HUR SKALL MAN DÅ TA MAKTEN ÖVER SINA EGNA TANKAR?
För att man skall kunna vara helt närvarande i nuet när man gör dehär övningarna som jag berättar om, krävs det också att man väljer att bestämma över sina egna tankar. Det finns tre saker som man skall komma ihåg när man gör någon mindfulness-övning, för annars kommer inte dehär övningarna att göra någon nytta. Du skall utgå från att använda dig av alla tre sätten samtidigt.

Dessutom har man nytta av dehär tre sakerna i egentligen allt man gör. Framförallt brukar jag tänka på att handla effektivt när jag inte vet hur jag skall göra i en vardagssituation eller när jag har så mycket ångest att jag inte vet vad jag skall göra av mig själv. Bara att fråga mig själv "Vad är mest effektivt?" brukar göra att jag faktiskt kan ta ett bra beslut. 


TRE SÄTT ATT TA MAKTEN ÖVER EGNA TANKAR:

VAR ICKE-VÄRDERANDE

*Kom ihåg att göra övningarna utan att värdera saker som bra eller dåliga. Se bara fakta. 
*När du märker att du värderar, värdera inte ditt eget värderande. Exempel: När du märker att dina tankar säger dig att dethär är meningslöst och fånigt, döm inte dig själv för att du tänker så. Välj istället att konstatera att "nu var jag dömande". Eller om du märker att du tänker att dethär inte fungerar, konstatera bara att du tänker så och fortsätt med övningen.

Tips på hur man kan byta ut värderande beskrivningar mot konstaterande fakta:
-Beskriv fakta i händelsen eller situationen. Det vill säga ENBART det som du kan observera med dina sinnen.
-Beskriv konsekvenserna av händelsen. Håll dig till fakta.
-Beskriv dina egna känslor inför dessa fakta (kom ihåg att känslor inte är värderanden!)

Exempel på övningar:
-Observera värderande ansiktsuttryck, kroppshållningar och röstlägen (även i ditt inre) hos dig själv. Förändra dem.
-Berätta vad du gjort idag på ett icke-värderande sätt. Berätta bara om vad du observerat direkt. 
-Föreställ dig en person som du är arg på. Försök minnas vad den gjort som gjorde dig arg, och försök se livet hur hens synvinkel. Föreställ dig hens känslor, tankar, tårar, förhoppningar och önskningar. Föreställ dig hens bakgrundshistoria. Föreställ dig att du förstår hen. 

GÖR EN SAK I TAGET
*Ägna din fulla uppmärksamhet åt nuet. Var helt närvarande i ögonblicket. Släpp allt annat som distraherar!
*Gör en sak i taget:
  -när du äter, ät
  -när du promenerar, promenera
  -när du oroar dig, oroa dig
*Släpp allt som distraherar dig. Om du ändå märker att du börjar fundera på annat, gå bara tillbaka till övningen som du gjorde och fortsätt, igen och igen och igen. 

Exempel på övningar:
-Diska, gör te/kaffe, tvätta kläder för hand, städa - och var medveten om varje rörelse du gör. Tänk dig att dethär är det viktigaste du gör i livet. Utför varje rörelse långsamt och medvetet. Följ varje steg du gör uppmärksamt. Var medveten om din egen andning.

HANDLA EFFEKTIVT
*Gör exakt det som behöver göras JUST NU i stunden. Du skall inte fokusera på den situation som du hellre skulle vilja befinna dig i, inte heller den som är mer rättvis eller mer bekväm. Utan just den stunden där du är nu. 
*Agera på det sätt som är mest aktivt, och låt bli att vara passiv. Det är bättre att göra något än att inte alls börja, och bara förbli kvar där du var från början!

Exempel på övningar:
-Fråga dig själv: "Är dethär effektivt?"
-Observera dig själv när du vill börja ha rätt istället för att vara effektiv. Avstå från behovet av att få rätt, och försök istället utgå från det som är mest effektivt

e9bacd5301e79597ec0171e05483e94eLånad bild.

ANDRA BRA ÖVNINGAR
Det finns en hel uppsjö av mindfulness-övningar på internet. Leta efter sådant som du gillar, framförallt på Youtube där man får guidning och en röst som säger vad man skall göra. Det är lättare att börja så.

IMG 20210708 130342

MINDFULNESS I HJÄRNAN
Mindfulness är ett redskap som gör att att man kan forma om sin hjärna. Man kan nämligen lära sig att styra om sina egna tankemönster, som lett till depression och ångest. Vi har nämligen en mängd automatiska tankar, som ofta till slut börjar ses som sanningar. Ett exempel på dethär är tanken "jag är värdelös" eller "jag kan ingenting". Sällan tänker vi ju att dehär tankarna är något som vi lärt vår hjärna att tro. När vi använder oss av mindfulness kan vi börja aktivera delar av hjärnan som vi inte använder. Då kommer småningom nya, sundare tankar att bli automatiserade. 

Jag har inte tänkt orda desto mer om hur hjärnan omformas med mindfulness, men om du är intresserad så vill jag tipsa om Åsa Nilsonnes bok "Mindfulness i hjärnan" (Natur & Kultur, 2016) som tar upp dethär. Boken är lättläst med enkla förklaringar och bra exempel. Absolut värd att läsas!
Dessutom har hon utkommit med en ny bok år 2020, "Mindfulness utan flum", som jag definitivt skall läsa. Hon skriver enkla böcker, som inte kräver förkunskaper eller specialkunskaper i varken psykologi eller psykiatri.


Och kom ihåg:

practice 615657 1280Bild härifrån.


Vill du tipsa om en bra övning eller en bra bok om ämnet? Kommentera gärna här nedan, så får även andra nytta av det!

 


Nej, ångest tar inte sommarsemester

Skrivet av Pamela Lundberg 23.06.2021 | 1 kommentar(er)

 

watercolour 4120925 1280

Bild lånad härifrån.

Midsommaren står för dörren. Många av oss väntar mycket på att sommaren skall inledas på allvar. Juli anses bland många vara sommarens magiska månad.

Naturen är grönskande, blommande och varm. Solen hettar, vattnet svalkar våra tår och vi får en helt annan känsla av frihet denhär ljusa årstiden. Plötsligt känns allt möjligt.
Vi är många som ser fram emot semestertider eller de lediga helgerna, där vi kan njuta av villaliv, terrassgrillningar, badande på stranden och utekvällar tillsammans med familjen och vännerna. Det är nu som vi skall vara som mest lyckliga. Det är nu vi har chansen att satsa hundra procent på att bara ha roligt. 

Eller?

 

SOMMAR BETYDER INTE AUTOMATISKT LYCKA

Sommaren är inte stressfri och lycklig för alla. Om man lider av psykisk ohälsa är juli ofta en tyngre månad, då psykiatrin och den övriga vården kör på sommarresurser. Det betyder i många fall fyra veckor utan terapi, utan det psykologiska stödet som man är van vid. Det betyder ensamhet, där man ofta tvingas brottas med svårigheterna alldeles själv. Plötsligt är man tvungen att gå ensam med alla tankar och problem i fyra veckor, trots att man inte alls känner sig redo. 

Men även om man inte lider av psykisk ohälsa kan sommaren kännas kravfylld och ge en lätt ångestkänsla. För det är ju nu som man skall vara så fruktansvärt lycklig hela tiden.
Vi loggar in på sociala medier och ser andra som åkt på en dyr sommarsemester, vilket vi själva inte har råd med. Vi ser de perfekta strandkropparna, vilket gör att vi skäms för hur vi själva ser ut. Vi ser hur andra fixar allt som de inte hunnit med och tar sig an nya projekt, medan vår egen ork knappt räcker till att vika in tvätten i garderoben. Vi ser villaliv och fester, medan vi bor i en höghuslägenhet i storstan utan möjlighet till sommarstuga. Vi ser lyckliga barn gå hand i hand, medan våra egna vildingar håller på att riva huset och enbart är osams med varandra.
Plötsligt känner vi oss ensammare än någonsin. 

Och vi känner oss så misslyckade med våra fjuttiga små sommarplaner.

Nej, ångesten tar aldrig sommarsemester. 
Den finns där alla dagar, oavsett hur gärna man än vill slippa den. 
Den finns där trots solen, värmen, grönskan och terapeutens sommarsemester. 
Den finns där trots dyra semesterplaner, fester, villaliv och sommarstugor.
Nej, ångesten väljer aldrig tidpunkt.

204995873 10158227856345208 7462083791266620167 nAbsolut nyaste bilden på mig.

 

HUR JAG SJÄLV KAN KÄNNA INFÖR SOMMAREN

Jag lever i dagsläget ett relativt ångestfritt liv, i mina egna ögon mätt, och jag älskar sommaren. Det är den årstid när jag mår som bäst, tack vare ljuset och solen. 

Men ändå kan jag känna en liten klump i bröstet när terapeutens semester närmar sig, trots att jag vet att jag mår okej och absolut klarar av att ta hand om mig själv. För även om jag vet dethär, så minns kroppen ändå hur det varit tidigare. Jag hade många somrar svårt att orka själv, och denhär känslan och rädslan väcks alltid till liv om somrarna. Det spelar ingen roll hur bra jag än mår i dagsläget, för rädsla och ångest är sällan rationell. Klumpen finns där och min kropp minns alltför bra hur dåligt det varit tidigare.

Jag är rädd att jag skall falla och börja må jättedåligt, just precis när terapeuten är på semester och det mesta håller sommarstängt.
Jag är rädd för att bli deprimerad eller väldigt ångestfylld, och inte kunna ha terapeuten att bolla tankarna med när jag som mest skulle behöva det. Istället skulle jag ju då behöva gå omkring med den känslan i flera veckor. 
Jag är rädd för att plötsligt stå på egna ben, även om jag vet att jag är tillräckligt stark i dagsläget. 
Jag är rädd för att det ju ändå kan hända något som gör att jag börjar må jättedåligt, så jag oroar mig i förtid.
Jag medger att jag är lite obekväm med att skriva ut rädslorna, för jag inser ju själv hur onödigt det är att oroa sig över sådant som jag faktiskt inte vet om det ens kommer inträffa. Och som faktiskt högst troligt inte händer.

FB IMG 1484079396409Bild lånad.

Dessutom blir det inte lättare av att jag loggar in på sociala medier och ser leende människor och lyckliga undertexter till bilderna. Även om jag förstår att en bild och en kort text inte berättar något om verkligheten, matas jag ständigt med intryck av att allas liv är så perfekt lyckliga och ångestfria. Jag ser vältränade strandkroppar och stora fester. Jag ser egentligen allt det som jag inte har, och som jag från början inte ens eftersträvade i mitt liv - men plötsligt skulle jag ändå behöva just det, för människorna på bilderna ser ju så lyckliga ut. För vem vill inte ha en lycklig och helt underbar sommar?

Jag är också väldigt duktig på att lägga stora krav på mig själv. Jag anser att jag borde göra så fruktansvärt mycket under sommaren. Jag borde maxa lyckan så att den är på hundra varje solig sommardag. 

Känner du igen dig i något av dethär? 

De senaste åren har jag ändå blivit bättre på att se sommaren för vad den faktiskt är. En vacker årstid, visst. Men också något som kan innebära en helt vanlig vardag och en väldigt stor stress. 

I sommar försöker jag att ta dagen som den kommer. Jag har diverse graviditetskrämpor som gör att jag inte orkar eller kan göra så jättemycket som innehåller mycket aktivitet. Mina barn är rastlösa mest hela tiden, såklart. De är ju barn. Och jag har bestämt att de skall vara hemma med mig. Ibland är det en jättebra kombination, ibland känns det som en katastrof. 
Men vi har en sommar. En utan krav, för det går helt enkelt inte. Det är bara att acceptera.

scale 2635397 1920Bild lånad härifrån.

FRÅGOR JAG BRUKAR STÄLLA MIG SJÄLV
när ångesten eller kraven tar över tankarna

När sommaren börjar kännas för kravfylld och ångestfylld brukar jag även försöka
FUNDERA ÖVER NÅGON AV DEHÄR FRÅGORNA

-Vad är det som gör att jag mår dåligt?

-Vad är jag mest rädd för? 
-Vad är det som känns svårt och jobbigt?
-Finns det något som jag kan göra för att hjälpa mig själv att må bättre just nu?

-Behöver jag faktiskt ha likadana sommarplaner som de jag nyss såg på sociala medier? Är det faktiskt ens något jag egentligen behöver för att må bra? Vill jag faktiskt ens göra dedär aktiviteterna själv, eller är det bara för att jag sett någon annan ha skoj?
-Måste jag ha en perfekt sommarkropp för att kunna ha roligt på stranden?

-Vad tycker jag om att göra på sommaren? Och framförallt, vad vill jag göra just nu?
-Vad skulle jag verkligen vilja göra i sommar, om jag ser till min egen budget? 
-Måste jag göra allt som jag planerat, eller kan något av det faktiskt vänta?

rethinking 4060505 1920Bild lånad härifrån.

ÄNDRA TANKESÄTT
för att acceptera din egen verklighet

VAD OROAS DU FÖR INFÖR SOMMAREN?

Jag tycker att det är lättare att sätta ord på vad jag är rädd för, istället för att gå omkring med en gnagande oro. Det är till och med ännu bättre att skriva ned det i korta punkter. Det tydliggör ännu mer. Och då kan jag dessutom se på rädslan helt ur andra synvinklar. Jag kan se att min rädsla faktiskt inte är särskilt realistisk, utan mest bara en rädsla. Jag brukar leta efter motsatsen till varje enskild rädsla. Och inse att verkligheten kanske landar någonstans däremellan, om ens det. Sällan händer ju det värsta som vi oroar oss för. 

Dessutom brukar jag leta efter fakta. Stämmer det som jag är rädd för alls in på verkligheten?
Och om det inte gör det, måste jag försöka skuffa undan rädslan och medge att jag absolut inte har en aning om hur framtiden blir. Jag skall bara vara orolig för sådant som faktiskt är skäl att oroa sig för. Jag brukar påminna mig om vad som faktiskt är fakta, och vad som inte är det.

Jag brukar även försöka bryta mina tankemönster när jag märker att jag börjar ställa orimliga krav eller få för mycket ångest. Jag brukar försöka argumentera med mina egna tankar - hitta alternativa sätt att se på tankarna.
Till exempel inser jag ju att jag faktiskt inte har behov av stora fester, villaliv eller dyra semesterresor för att må bra. Även om mina tankar från början kan börja längta efter sådant.  

TANKAR SOM BRUKAR GE MIG TRÖST:

-Jag får må dåligt, trots att det är sommar. Det är okej. Så är min verklighet just idag.
-Jag behöver inte fira midsommar traditionsenligt om jag inte vill. Det är bara en helt vanlig dag, med alltför maxade krav. 
-Alla kroppar ser olika ut, och jag behöver inte vara vältränad för att visa mig i simkläder. 
-Min terapeut kommer tillbaka från semester om fyra veckor. Jag har alla verktyg inom mig, som gör att jag klarar mig utan henne. Hon försvinner ingenstans. Hon har bara lite ledigt. Det behöver jag också. 
-Sociala media berättar inget om den verklighet som finns bakom leenden och glada tillställningar. 
-Jag får sänka kraven och njuta av sommaren på mitt sätt. Man behöver inte maxa allting.

IMG 20190811 193315

SE DET LILLA I DET STORA
för att hitta guldkanter på sommaren

Jag har tidigare alltid uppskattat de mest stora sommarplanerna jag haft. Jag har sett sommaren höra ihop med festivaler, resor och evenemang. Det är det enda jag faktiskt sett. Att man måste ha något stort att se fram emot för att det skall bli en bra sommar.

Men de senaste åren har jag insett att sommaren, och livet, handlar om så mycket mer. Det är ju det lilla, enkla, som jag faktiskt uppskattar och mår bäst av. Det behöver inte kosta mycket, och det ger sällan stora krav. 

NÅGRA ENKLA AKTIVITETER SOM JAG SJÄLV TYCKER HÖR IHOP MED SOMMAREN:
-Äta glass utomhus
-Bada
-Sitta på en brygga och meta
-Läsa deckare i en solstol
-Äta goda sallader och grilla
-Träffas med vänner och bara slappa i solen. Dricka kaffe, äta jordgubbar och prata om livet
-Plocka bär
-Plantera och böka med händerna i jorden
-Plocka blommor
-Ta ut radion/musiken och lyssna på det utomhus
-Lyssna på sommarprat från radion
-Gå ut, blunda, lyssna på sommarvinden, känn efter hur sommaren doftar, se hur det grönskar. Lyssna, se, hör. Använd dina sinnen och verkligen ta in sommaren på alla nivåer.

20180602 191254Bild från år 2018.

GÖR DET DU MÅR BRA AV OCH HÅLL DINA RUTINER

Med dethär vill jag säga att sommaren inte behöver innehålla program och tillställningar jämt. Det viktiga är att man gör det som man själv mår bra av. Oftast hör det faktiskt inte ihop med de krav som vi upplever att man borde uppfylla om somrarna. Dessutom mår vi oftast bäst när vi fortsätter att hålla våra egna, vanliga rutiner så gott det går.

Nej, ångest och psykisk ohälsa tar
inte sommarsemester. 
Gör vad du kan och orkar. 
Något annat behöver du faktiskt inte. 
Streta inte emot verkligheten, för då blir det bara tyngre. 
Om du mår dåligt, så mår du dåligt. Punkt.
Det behöver ju inte betyda att du inte skulle kunna hitta aktiviteter som du mår bättre av. 
Man får se film en hel dag i soffan trots strandvädret. Man får skippa alla utomhusfester. Man behöver inte resa. Man behöver egentligen inte göra något annat än bara vara. 

Istället för att önska dig en jättebra fortsättning på sommaren, vill jag hellre önska dig att ha en sommar

tree 276014 1920 Bild lånad härifrån.

Och om du mår akut jättedåligt, så sök hjälp. Det finns hjälp även på sommaren! Det finns alltid jour på sjukhusen.