Pamelaheader

Visa inlägg taggade med 'föreläsning'

Hej! Här är jag nog än och jag mår alldeles okej!

Skrivet av Pamela Lundberg 08.06.2022

 

DAGS FÖR EN REJÄL UPPDATERING!

Min man sa däromdagen att han tyckte att det var dags att jag skulle uppdatera bloggen och ge ifrån mig ett litet livstecken. Så hej, här är jag nog ännu och jag är alldeles okej och mår faktiskt väldigt bra!

PAUSA, ELLER BARA LEVA
Jag har faktiskt känt ett litet motstånd till bloggen den senaste månaden. Inte så att jag velat sluta blogga, absolut inte, men jag har inte heller velat gå in hit. Jag har helt enkelt behövt pausa. Det har varit så mycket annat som fyllt min vardag och jag har faktiskt varit helt tom på idéer och blogguppslag. Sådär som man kan vara ibland.

Jag har velat pausa, andas, fundera, och låta orden komma till mig. För jag vet att de alltid hittar tillbaka, dedär orden. Ju mindre jag tvingar, ju bättre uppslag hittar jag. Jag har inte ens velat skriva om psykisk ohälsa, inte velat andas ordet psykisk hälsa - utan faktiskt bara leva. 

Så det har jag gjort. Levt. Och nu har jag hittat orden, skrivlusten, inspirationen. Svarat på kommentarer (ursäkta väntetiden!), påbörjat ett inlägg med hittills enbart franska sträck, skriver detta inlägg. Med två barn på sommarlov och en liten tredje vill denhär egentiden bli prioritierad. Det är så mycket jag vill göra, så jag får helt enkelt priotitera även här.

IMG 20220605 202217135 HDR

FÖRELÄSNING FÖR VÅRDPERSONAL
Det som tagit en del tid av mig är planerandet av en helt ny föreläsning. När man bara hinner femton minuter någon dag går det inte direkt snabbt framåt, hehe. Jag behövde strukturera om, lägga till nytt, fundera vad jag riktigt vill säga. Och därför har också bloggen hamnat i skymundan, för att jag velat fokusera på nytt material. Jag föreläser hemskt gärna åt just vårdpersonal, för att jag tycker att det är så jätteviktigt med annat än bara teoretisk kunskap. Så därför är jag alltid extra glad åt sådana förfrågningar. Dessutom gillade jag uppdraget "....vi vill lyssna på erfarenheter, inte teorier!".

Att föreläsa åt allmänheten och åt vårdpersonal kräver lite olika utgångspunkter och information. Men jag är nöjd med den biten nu. Det är definitivt en föreläsning jag skulle kunna hålla igen även på annat håll. Jag skall också försöka börja utveckla vissa delar av min egen historia som jag brukar berätta. Jag gillar att hitta nya, bättre förklaringar.

Jag föreläste för två veckor sedan för vårdpersonalen på Luna familjecenter i Jakobstad.
Min föreläsning handlade om min egen historia samt mina egna erfarenheter av bemötande inom vården.
(Tips, tips till er inom vården!)

Det var så otroligt roligt att äntligen få hålla en föreläsning LIVE, inför publik!
Det är ju nog trots allt något helt annat när man ser publikens miner och reaktioner, hör skratt och ser om de intresserat lyssnar. Det blir så mycket enklare när det man säger bekräftas. Dessutom tror jag att det spontant blir en helt annan diskussion efteråt när man ser varandra. Jag gillar åhörare som frågar mycket. Och jag hade en jättepositiv publik, och fick blommor som tack.

Jag är genuint supernöjd med hur min föreläsning gick. För nervös, det var jag. Första föreläsningen på plats och ställe, utan hybridteknik.

Tack till er, Luna!

IMG 20220527 123845936 HDR

IMG 20220527 123930859 HDR

NYBÖRJARE  PÅ SPRAY ART
Något av det absolut häftigaste jag lärt mig den senaste tiden är spray art. Jag fyllde år i slutet av april, och hade kanske inte förväntat mig något storslaget. Min man är väl inte den mest kreativa på dethär med presenter. Men iår vet jag inte vad som hänt - för jag fick ett presentkort där jag enbart fick en adress, datum och tid när jag skulle infinna mig. Jag hann gissa på yoga-lektion, gymträning utomhus, vandring,... ja egentligen allt. Men istället fick jag lära mig nybörjargrunderna i spray art, alltså när man målar målningar med helt vanliga sprayburkar. Något jag aldrig i min vildaste fantasi skulle ha kunnat gissa på.

Spray art är något jag tänkt börja med här hemma, så vi har inhandlat massor med sprayfärg. Hittills har jag faktiskt bara hunnit måla en endaste gång, för jag kan inte göra det medan lillen sover. Det kräver ganska mycket städning efteråt, så jag känner att det är bäst att göra det när någon kan ta hand om lilleman. Det kräver dessutom nästan att man är utomhus. Jag har ingen ordentlig andningsmask, men det är nog något jag får lov att köpa. Det räcker inte med munskydd för mig, även om det nog tar bort de värsta ångorna.

Det är otroligt svårt att gå från att aldrig hållit i en sprayburk till att plötsligt vilja skapa konst av sprayfärger, men jag tror jag ändå snappat upp tekniken en aning. Nu gäller det bara att öva. För dethär är absolut ett nytt intresse! Det funkar jättebra som tillägg till akrylmålning, vilket var makens tanke när han gav mig denna födelsedagspresent. Sprayfärg och akrylfärg går att måla på varandra.

IMG 20220507 122101799 HDRIMG 20220507 140150646 HDRIMG 20220521 090132866 HDRIMG 20220521 090528835 HDRIMG 20220521 115243373

MYCKET PROGRAM DEN SENASTE TIDEN
Men jag skall också erkänna att jag är ganska trött just nu, naturligt trött. Det har varit så mycket specialprogram den senaste tiden, och så mycket som vi behövt fixa här hemma. Jag har inte velat välja bort något, utan lite försiktigt tänjt på min egen orkar-gräns.
Efter kraschen 2015 är det så ofantligt irriterande att inte orka lika mycket som innan, och ibland måste jag faktiskt tänja en aning för att få allt som behöver göras gjort. Korta tider så kan jag göra det. Men det kommer också denhär tröttheten när jag hållit på ett tag. Det enda jag egentligen kan göra är att vila. Det räcker egentligen med ett par dagar.

Dessutom går min ork lite i vågor. Ibland är jag mer energisk, så jag brukar utnyttja den tiden. Efteråt kommer alltid en down-period, när jag automatiskt är tröttare. Jag går absolut inte på höga övervarv, utan kan känna mig en aning mer lätt och energisk bara. Det är inget onormalt över det, som det kanske låter. Upp och ned. Energi och trötthet. Såhär funkar jag bara liksom.

IMG 20220520 144109383 HDREtt besök på biblioteket i grannbyn tillsammans med alla tre barnen. Flickorna har gått i konstskola iår, så självklart ville vi ju se deras utställda alster. Dessutom har jag bland annat hunnit träffa både mina jobbarkollegor och vara på det första riktiga föräldramötet till skolan sedan corona-pandemin kom. För oss som får vardagen att rulla, men inte hinner med mer än så (småbarnslivet!), har denna månad varit ganska intensiv. Rolig, men intensiv. Varje vecka har varit fylld av specialprogram.

OMMÖBLERING I HUSET
Vi har möblerat om och sorterat bort leksaker i döttrarnas rum, och dessutom håller vi på att tömma vårt datarum. Det är nog här energin börjat tryta känner jag.... Lilleman skall nämligen få datarummet som sitt rum. Dethär blev dock ett ofantligt stort projekt. Tre bokhyllor skulle plötsligt minimeras till två, och grejerna som lämnar över skall också placeras någonstans. Med en liten som inte vill ligga på golvet långa stunder går det väldigt långsamt framåt. Men nu är flickornas rum klara. Det enda som fattas är fler tavlor (som jag ju lovat att jag ska måla...).

Och faktiskt är det nästan bara att kasta ut en del grejer ut nya barnrummet nu, och börja möblera. Ja, och köpa garderober, för det var ju inte tänkt att dethär skulle bli ett barnrum. Men jag vet fortfarande inte vart en del saker ska placeras, som fotoalbum och min ljusterapilampa. Det är fullt överallt nu... Fördelen är att jag sorterat, slängt, och sparat i förvaringslådor. Det har jag inte gjort på kanske 9 år, hehe. Men det är ett pågående projekt än. Såhär ser det ut i kaoset nu - men snart har vi ett nytt barnrum:

IMG 20220531 200532683

BÄSTA ÅRSTIDEN FÖR MIG
Jag mår ju alltid väldigt bra just denhär årstiden. När våren är på antågande, då är min energi som bäst och humöret jämt. 
Då när man börjar se små gröna knoppar i de länge så kala träden längs min promenadrutt, då ler mitt inre. Som ett slags välbehag, som förnöjt väntar på värmen.

När det gröna exploderar och fylls ut med färger som lila, gult och vitt utmed vägkanten, då kan jag andas lätt. Det är något med våren och sommaren som gör att jag mår så bra.
Det är ljuset, solen, värmen. Det är de gröna färgerna, blommorna, vattnet.
Och ju äldre jag blir desto mer har årstidsväxlingarna börjat påverka mig.

Nu har jag ju faktiskt förmånen att kunna gå ut klockan 9 på en morgonpromenad med ett litet knytte i vagnen. Jag, som inte varit någon morgonmänniska på grund av att en medicin gjort mig så seg och trött. Jag tar den inte just nu, just på grund av att det inte är någon bra kombination när man har en liten bebis. Nu vaknar jag alert och pigg, och hinner känna den fuktiga sommargrönskan som omger oss just nu. Ja, jag njuter. 

 

TACK FÖR DENNA GÅNG!
Det var en lång uppdatering om läget. Jag skall försöka hinna skriva snart igen. Det är fint att märka att ni fortfarande loggar in hit och läser. Speciellt roligt är det att veta att framförallt inlägget om självhjälp när ångesten är som värst hjälpt så många. Och det är också intressant att jag har minst lika många läsare från Sverige som härifrån Finland. Jag märker ju att mina inlägg om emotionellt instabilt personlighetssyndrom ständigt är i topp, men om du vill att jag skall ta upp något särskilt här på bloggen får du gärna kommentera/maila mig.

IMG 20220506 172356787 HDR


Att få leva sin dröm och föreläsa om sina erfarenheter

Skrivet av Pamela Lundberg 12.02.2022

Kategorier:
Taggar:

IMG 20220211 103445916

Igår höll jag en föreläsning för blivande utvecklingspsykologer. Jag är så glad att tekniken höll - internetanslutningen höll ihop och mina egna torftiga kunskaper om datakunskap räckte alldeles väl för att jag skulle få powerpointen att funka. Bilden hängde inte ens sig. Även om jag blev lite ställd där ett tag, eftersom bilden släpade efter. Jag har inte använt Zoom så jätteofta, så vet inte riktigt exakt hur det kan se ut. Jag lyckades dessutom hålla tidtabellen. Dethär är ju något som vi redan under vår utbildning till erfarenhetsexperter blev lärda. Se till att håll tiden. Vad du än gör, dra inte över. 

En av mina närmsta vänner skickade igår en viktig påminnelse åt mig. "Vet du själv vilket jobb du faktiskt gjort? Dethär var ju din dröm för inte så länge sedan. Tänk att du nu får hålla på med det som du drömt om. Fattar du själv att du faktiskt kommit dit nu?" 

Nej, jag har egentligen inte tagit in det. Jag kan faktiskt inte helt ta in vilken sjujädra resa jag gjort på bara några år. Att jag kan berätta om det som varit, och som inte längre är. Kan man någonsin egentligen ta in det? "Vi får komma ihåg att påminna varandra" skrev min vän.
Ja, vi får göra det. 

Påminn era vänner. Påminn hur mycket hen kämpat, hur långt hen kommit.
Vi gör alla en egen livsresa, som ständigt får nya mål. Därför är det så fruktansvärt lätt att man faktiskt glömmer varifrån man startade. Istället ser vi bara vart vi vill. Vi ser nya mål. Vi ser en lång väg dit, och hur stenig den känns. Vi ser att vi står en bit ifrån, för där vi nu står finns inte längre målet. Där vi nu står har vi ju redan nått fram. 

Påminn era vänner ibland att titta bakåt. Påminn varann om alla de steg som faktiskt lett fram till där ni nu står. 
Ta ett djupt andetag och känn in känslan av att ha lyckats. Le. 
Här står ni, på stället som för ett tag sedan kändes ouppnåeligt. Sträck på er.
Ta in det, känn på det med fingertopparna, våga vara stolta. 

IMG 20220211 103203218

Såhär såg det ut bakom kameran igår. Bokhögar är bra till det mesta. Bloggen har nog kommit lite i andrahand den senaste tiden, eftersom jag förberett föreläsningen de korta stunder lillen sover. Av nån anledning vaknar nämligen alltid småbarn precis när man skall börja göra något eget projekt. Så det tar alltid väldans tid att lyckas få till en föreläsning eller ett blogginlägg. Mina barn har aldrig varit sådana som sovit i timtal själva. Här satsar vi ofta på powernaps. Dessutom har jag också prioriterat promenader de stunder mina skolflickor inte är hemma. Så därför kommer blogginläggen med mer fördröjning än vad jag faktiskt tänkt. 

Jag är nöjd med gårdagens föreläsning.
Där försöker jag själv sätta punkt. I mitt huvud försöker jag alltid ständigt förbättras. Jag är sällan nöjd, utan funderar hela tiden på vad som gick mindre bra, om det finns något som kan tas bort och om det är något som skulle behöva läggas till. Funderar på felen istället för det som flöt på superbra.

Det jag också fick lära mig på utbildningen är nämligen att bakom varje duktig föreläsare står ofta timtal av övning och förberedelse. Det är inte så att den kända föreläsaren bara går upp på scen och drar fram orden till sin föreläsning. Det är minutiös övning. Omprövningar, testningar och nya försök, att med kritisk blick kunna syna sig själv. Ja, om man vill vara bra alltså. Och om man tillhör den skaran vars puls är uppe i hundraåttio minuterna innan. Där man vill ha förberett innan. 
Därför glömmer jag ibland att först sätta punkt. Som med det mesta vi kämpat med länge. Men det behöver man också. Berömma. 
Jag är nöjd. Punkt. 

Men konstigt nog är det dethär jag älskar. Förberedandet, funderandet, virrandet innan man hittar den röda tråden, ihopklippandet av powerpointsen, tillbakablickandet. Att skapa mening ur det som en gång var min smärta. Den rädda, ensamma tonåringen i mig får äntligen en röst. Hon pratar rakt ur buken, med kraft och eld i blicken. Jag pratar för att tonåringen i mig aldrig vågade berätta hur det kändes inombords. Nu kan hon prata utan skam. 

IMG 20220211 103355460Men jag längtar efter att få se människorna jag pratar till. Längtar efter svettiga föreläsningssalar fyllda med parfymdoft och mummel. Igår fick mina lyssnare i bakgrunden se vår råddiga bokhylla, fylld till bredden med böcker, foton och en stor trägiraff jag köpt på loppis för nåt år sedan, som aldrig riktigt hittat sin plats här hemma. Den kan falla och göra ont med sin tyngd, där den balanserar på sina smala träben. 

Idag känner jag mig urholkad, mör. Jag är glad att vi förbereddes på den känslan redan under utbildningen. "Ni kommer att känna er som en urvriden disktrasa följande dag" var vår lärares ord. Det är ju nämligen min historia som jag mentalt går igenom varje gång jag berättar. Det är smärta, svärta, ångest och djupa slukhål. Det är ju också förbättring och återhämtning, men att resa bakåt tar kraft och energi. Det drar upp minnen som gör ont. "När ångesten tar över livet" handlar om att vad som händer när den glada fasaden faller, men också hur jag gjort för att kunna börja leva ett liv som är värt att leva igen. Att resa sig ur svärtan. 

Gråten är alltid varit nära dagen efter jag föreläst. Jag får upp minnesbilder som jag glömt. Känslor som varit. Jag reser mentalt tillbaka i tiden och spolar den framåt under en timme. Det är omtumlande, mörbultande. Det är klart det känns. Och det ska få kännas. Nästa vecka kommer jag också få vara erfarenhetsexpert och berätta, i ett projekt som känns så fint och spännande.

Jag lever min dröm nu.
Jag har nått ända hit nu. In till drömmen. 


Gårdagens föreläsning

Skrivet av Pamela Lundberg 09.09.2021

IMG 20210909 101116081 HDR

IMG 20210908 162249082

Igår höll jag min första riktiga officiella föreläsning. Det tycker jag är värt ett alldeles eget inlägg här på bloggen.

Det svåraste med att föreläsa för min del är att jag blir nervös (vilket jag tycker är sunt, däremot!), men det leder väldigt lätt till att jag får overklighetskänslor. Det händer något när jag blir stressad helt enkelt - det är precis som om min hjärna tror att jag har ångest och måste stänga av. Jag tycker själv att dethär är lite underligt, så ni med EIPS får gärna dela med er ifall ni har liknande erfarenheter. Jag berättar dethär helt enkelt för att jag tror det är viktigt att prata om även sådant som känns obekvämt.

Dethär är inte alls något ovanligt fenomen för mig. Overklighetskänslorna har ofta även som mycket yngre kommit när det hände något extra roligt. Och det var otroligt frustrerande. Mitt i allt kunde jag bli osäker på om dethär verkligen hände just nu, eller om jag drömde. Det är alltså inget större trauma bakom, utan händer mest för att reglera ångest eller känslor. När jag mådde riktigt dåligt för ett par år sedan hände det dock att jag helt stängde av, bara försvann in i min egen bubbla. Men då förstår jag det, för det hände när jag helt enkelt hade så pass hög ångest och stressnivå att jag inte klarade av hantera ångesten längre.
Jag kan däremot tackla dehär overklighetskänslorna bra i dagsläget, speciellt när de inte beror på något annat än att jag är lite nervös. Jag behöver bara bryta dem med att koncentrera mig på var jag är och vad som sägs. Då brukar de försvinna snabbt. Så nu är de mest med som ett irritationsmoment ibland. 

Jag tycker att jag och min medföreläsare överlappade varandra jättebra - fakta och erfarenhet gick hand i hand. Jag tog inte ett enda foto på plats, men jag tyckte inte heller att det riktigt gick. Det blir ju tyvärr inte mer spännande än en dator när föreläsningarna hålls via nätet. Men jag är ändå glad att det faktiskt går att mötas på det viset. Tekniken är fantastisk. 

Jag är jätteglad att så många ville delta i denhär temakvällen, även om det var via nätet. Och ett särskilt tack till arrangörerna som ordnade allt - jag är glad att jag slipper hålla koll på tekniken i sådana här sammanhang. 

Tusen tack till er som dök upp! 

Jag hoppas att vi snart skall ha möjlighet att ses i en riktig föreläsningssal!

-

P.s. Om ni tycker jag ser trött ut, så är jag det. Jag är gravid i vecka 32 nu, och vaknar ungefär tre gånger per natt för att gå på toa. Dessutom har jag foglossning som gör att jag mest har ont dagtid. Det är lite slitsamt ;)


Häng med på föreläsning om emotionell instabilitet, ångest och dialektisk beteendeterapi

Skrivet av Pamela Lundberg 10.08.2021 | 2 kommentar(er)

 

FÖRELÄSNING VIA ZOOM

Jag kommer att hålla en föreläsning tillsammans med DBT-terapeuten Elina Westerlund den 8 september 2021 via Zoom. Det är FinFami, Vasa medborgarinstitut och Svenska Österbottens Anhörigförening som ordnar evenemanget.

Jag medverkar främst som erfarenhetsexpert, och kommer att berätta om det som ledde fram till min rejäla krasch för ett par år sedan. Jag kommer även fokusera på det som tog mig uppåt och slutligen ur det stora ångestmoln jag konstant levde med och hur jag personligen brukar hantera ångest. För jag har fortfarande ångest, men i dagsläget kan jag leva med den och ändå känna att jag har kontroll. Ångest styr inte mitt liv längre, utan jag styr ångesten till mildare nivå. 

Jag hoppas att just du vill komma med och lyssna på oss! Jag ser väldigt mycket fram emot denhär föreläsningen, för den är så speciell för mig på många sätt. På grund av det osäkra läget med Coronan har vi valt att hålla hela föreläsningen via nätet. 

Kom ihåg att anmäla dig i god tid via länken nedan.
Vi ses den 8 september!

EIPS angesthantering och DBT 8.9.2021