DSC 7646 1

Alla andra mammor...

Skrivet av Sofia Donner 20.01.2021 | 6 Kommentarer

Kategorier:

Jag har en lite svag länk i min roll som mamma. Och det är min relation till andra mammor. Jag har analyserat detta en tid nu, och jag tror att det beror på att jag känner mig lite udda som mamma.. Häng med här nu. Jag hoppas det finns någon där ute som känner lite lika..

Alla mina vänner har nu barn. Och speciellt 2018, Sigges årskull, kom det hur mycket barn som helst runt omkring oss. Naturligt blir ju att vi ses tillsammans med barnen, och jag tycker det är helt fantastiskt. Att vi skapat en ny generation, som nu får skapa en egen relation till varandra. Bli kompisar. Men där tar det nog slut för min del. Jag har lixom inget intresse av att sitta och prata om allt som rör barnen också. När Sigge föddes var vi med i en mammagrupp som Folkhälsan ordnade. Vi sågs med jämna mellanrum, och satt och pratade om barnen och föräldraskapet och allt därtill. Och jag kände mig aldrig riktigt bekväm med detta. Missförstå mig inte nu, mina ungar är det absolut viktigaste i mitt liv. Men när jag sitter ner med mina vänner (som är mammor) vill jag prata om annat. Om dom. Om livet. Om mig. Om våra förhållanden. Om vardagspusslet. Om ditt och datt. 

För att sitta (eller promenera) i timmar och prata om barnens sovtider och bajsblöjor och leksaker gör mig lite knäpp. Mest kanske för att jag aldrig riktigt känner att jag passar in. Det känns som "alla andra mammor" gör allt så korrekt och så rätt och så strukturerat. Medan jag, och Rasmus, är väldigt liberala och går mest på känsla i vårt föräldraskap. 

Som exempel. Saker "alla andra mammor" gör (och observera nu citationtecknet!) - men som inte jag tillför något till. Jag har inget att tillföra när det kommer till det eviga samtalsämnet amning. Med Sigge tyckte jag det var hemskt, rent ut sagt. Och gav upp efter 3 månader (för att rädda min mentala hälsa). Med Melker måsta jag sluta efter 8 veckor, för han behövde få receptbelagd ersättning som gav kroppen en mega-boost. Dom är båda ersättningsbarn, och inte det minsta otrygga (som en elak barnmorska sa till mig, att amningen är det som ger barn trygghet, BAH) och båda välmående och glada. Jag tycker inte om att ha mina barn i sele eller sjal. Också ett ämne som alltid kommer upp. Jag tycker det är obekvämt (jo, har provat många många), känner mig instängd och får stress-svett-attacker. Bär dom hellre på höften och helt vanligt i famnen. Jag kan inte samsova. Också något som alltid kommer upp i mamma-sammanhang. Det går inte. Jag vill sova ifred (samma gäller för Rasmus, han får inte heller hålla om mig/hålla i mig när vi sover). Jag har gärna barnen nära, men inte på mig. Melker sover i en bedsidecrib bredvid min sida av sängen, och det går jättebra. Däremot har det ändrat massor nu när Sigge är större. Nu är det riktigt mysigt att ha honom mellan oss. Men kanske för att han också sover "själv" nu - och inte på mig? Jag har inget problem med att lämna mina barn hos mormor/farmor och farfar. Jag minns när Sigge var 4 månader och en av mina bästa vänner skulle gifta sig. Vi lämnade Sigge hela dagen och halva natten med Farmor och Farfar. (Jag drack ingenting för att direkt kunna köra hem om han behövde oss!) Och den första fråga jag får på bröllopsfesten är "Va? Har ni lämnat bort en så liten!?". FY jag kände mig så hemsk. Samtidigt som jag inte tyckte det var konstigt. Sigge var helt och hållet totalt trygg hos dom. Och jag lägger stor vikt vid att mina barn ska ha så många trygga vuxna relationer i sitt liv som möjligt, och känner att dom behöver få bygga en egen relation till dessa också - utan oss snusandes i nacken. Mina barn är den största delen av mig själv och mitt liv, men dom är inte hela mig eller hela mitt liv. Det ämne som också alltid, alltid kommer upp är sömn. Vi har (PEPPAR, PEPPAR) haft den enorma turen och lyckan att få två barn som sover nätterna igenom. Sigge blir snart 3 och jag tror han varit vaken kanske 3 gånger på natten, alltid i samband med feber eller magsjuka. Och Melker verkar följa samma mönster. Så till det samtalsämnet, när "alla andra mammor" pratar om hur lite dom får sova, kan jag inte tillföra annat än "oj nej vad tråkigt". Jag förstår verkligen hur tufft det måste vara att vakna en gång i timmen, men jag känner mig så obekväm med att prata om det. För det känns som det är fel, att jag inte vaknar? Låter det här helt ologiskt nu...? 

Listan kan göras lång. Det är inte min mening att dra upp den. Jag försöker bara lätta lite på ett ämne som jag aldrig riktigt får en chans att vädra..

Detta är en stor och viktigt sak, som känns så tabu i så många mamma-sammanhang. Varför är det så? Varför är det inte mer än okej att vara en egen person som är mamma, istället för en mamma som är en egen person? Dela gärna med dig av egna tankar, åsikter och erfarenheter. Har du någongång känt att du inte passar in i mallen?

Med Sigge var allt detta ett konstant dåligt samvete. Jag kände mig ofta otillräcklig och som en sämre mamma, för att jag inte gjorde "som alla andra". Men nu med Melker ser jag det som en styrka. Vi går den väg vi känner passar oss bäst, och i och med det hoppas jag att våra barn ska lära sig att göra samma sak i sitt liv. Och att jag hellre pratar med mina vänner om dom, än om deras eller mina barns bajsrutiner, betyder inte att jag inte älskar deras ungar mindre (eller mina), det betyder bara att jag älskar mina vänner också och vill veta hur dom mår och har det och känner och tänker och tycker.

Det är en svår balans, att vara mamma och vän. Och fru och dotter och syster och kollega. Och allt däremellan. Det tar ett tag att hitta sin plats i alltihop. Men jag hoppas i alla fall, av hela mitt hjärta - att du Mama därute som läser detta nu - vet att det ALLTID är okej att bara vara du! <3

Screenshot 2021 01 20 at 12.48.22

Kommentarer

  • SS 20/01/2021 2:37pm (35 dagar sen)

    Känner såå igen mig i din text!
    Kan vara också då man frågar hur en person har det och personen i fråga har barn å man får till svars som mera hur barnen har de eller va "faser" di e i just nu fast svaret jag mera var ut efter hur hen har det, de kan ja tycka e skönt då jag har en vän som pratet om barnen är väldigt minimal trots att vi båda har barn för då blir den där stunden man umgås mera som egen som att jag också existerar :)

    • Sofia Donner 20/01/2021 4:57pm (35 dagar sen)

      <3 STOR KRAM! Exakt, du sätter huvudet på spiken (eller hur man nu säger). "Som att jag också existerar!" <3

  • Anki 20/01/2021 2:41pm (35 dagar sen)

    Nej, du är inte ensam därute om att känna så här. Jag är mamma till fyra underbara (vissa snart vuxna) barn. Som jag älskar över allt annat. Men de är inte det enda i mitt liv och har aldrig varit det. Det här låter bryskt och okänsligt, men jag har också hela tiden varit mig själv, med en egen integritet, fru, älskarinna, kvinna. Jag har aldrig kunnat gå helt upp i bajsblöjor, amning, samsovande, bärselar, barnvagnar. Alla dessa saker har varit en del av mitt liv, men aldrig hela livet. Jag värdesätter att diskutera annat än barnens väl och ve, liksom du. I något skede, när jag var hemma med yngsta barnet, deltog jag (alldeles frivilligt :) ) i församlingens föräldrar-barn samling. Jag var äldre än de övriga mammorna och hade väldigt lite gemensamt med dem. Jag hade inget behov av att diskutera vare sig sömn eller burkmat vs hemlagad mat. Som tur var fann jag min själsfrände i en annan mamma, vi kunde diskutera kring andra aktuella samhällsfenomen, vilket jag behövde då, i en tillvaro hemma, utan vuxet sällskap om dagarna.
    Varje mamma behöver få göra det som känns rätt just för henne och hennes barn, jag vill inte döma eller förlöjliga någon. Tänker bara att det måste finnas andra som tänker och känner så här..

    • Sofia Donner 20/01/2021 4:56pm (35 dagar sen)

      Åh! Jag nästan ryser av ditt inlägg. Så tacksamt att ha någon som förstår. Och du formulerar dig så omtänksamt och fint! Tack! <3

  • Cillan 21/01/2021 7:44am (35 dagar sen)

    Tack för ditt inlägg! Tror det är viktigt att det här tas upp. Mina barn är nu redan ganska stora, men jag kommer ihåg att jag alltid kände mig lite utanför i mammasammanhang när de var små. För mig har t.ex. amningen varit en ren mardröm. Det funkade inte, ingen ville eller kunde riktigt suga och inte kom det nåt heller. Och samsovning, nej vad är det för påfund? Jag har alltid känt att jag måste få vara en egen människa, inte någon förlängning av mina barn, eller de en förlängning av mig. Naturligtvis är barnen det bästa jag har och jag offrar gärna mycket för dem! Men man måste få vara olika som föräldrar också, och känna olika i och inför föräldraskapet.

    • Sofia Donner 21/01/2021 9:35am (35 dagar sen)

      Tack för din kommentar! <3 Och du har helt rätt. Alla måste få vara olika. Och det är viktigt att inte lägga värdering i hur andra ser sin mammaroll, utan det är viktigt att vara trygg och känna sig bekväm i sin egen! <3 Så glad att du hittat din väg. Kram

  • Jessica 21/01/2021 8:11am (35 dagar sen)

    Och jag känner mig "udda" i dessa sammanhang p.ga. krokigväg till&med barn (döfött i v26 och ett specialbarn med många sjukhusveckor) Så jag känner mig hemsk med andra mammor för jag har bara "hemskheter" att referera till och skilt gravida har jag "svårt" med eftersom jag bara ser faror och tecken på att barnet kommer dö i magen. Och jag älskar mina barn över allt annat och vill ju bara andra mammor och gravida väl.

    • Sofia Donner 21/01/2021 9:37am (35 dagar sen)

      STOR KRAM! Det viktigaste är att du mår bra, och inte behöver känna dig obekväm i sådana situationer. Tack för att du delade med dig, även detta är en stor och viktig sak som behöver lyftas mer! <3

  • M 22/01/2021 8:50pm (33 dagar sen)

    Intressant inlägg! Jag resonerar som så att få barn är en väldigt stor livsomställning och klassas som en av de större livskriser (även om den kan vara mycket positiv) man som människa går igenom. Därför har det för mig varit väldigt värdefullt att få diskutera allt det nya med andra i samma situation. Andra som är lika förvirrade, förtvivlade, förälskade osv som man själv. Det kändes tryggt att veta att man inte är ensam i sina funderingar, även om inte alls alla gjorde eller tänkte på samma sätt. Så jag var nog en mamma som blev väldigt mycket mamma då i början, men tycker att det sen mattades av med tiden och behovet att prata av sig minskade. Men jag kanske har haft turen att hitta bra typer att prata med för vi har alltid också diskuterat relationer, jobb, psyskiskt mående, träning osv men alltid kopplat till föräldraskapet.

    • Sofia Donner 22/01/2021 9:26pm (33 dagar sen)

      Vad härligt att du hittat de dina som gett dig det du behöver! <3 Du har helt rätt, det är en väldigt stor livsomställning- och som med alla livsinställningar finns det 1000 olika sätt att ta sig an dem. Huvudsaken är att vi hittar det vi behöver! :) Alla är vi de absolut bästa mammorna till just våra barn, och det är så fint! <3

  • Fina Christina 24/01/2021 5:40pm (31 dagar sen)

    Mycket i den här texten skulle jag ha kunnat skriva själv! Särskilt det om att vi inte heller samsover, eller har samsovit. Samt att vi har begåvats med ett barn som sover bra och hittills har gjort det. Jag kan räkna våra nätter med sömntrubbel på 1 hand. Dock räknar jag int med den period då när han var spädis/prematur och skulle väckas för mat på natten. Det är något helt annat.

    När jag umgås med de vänner som också har barn är det helt naturligt att en del av våra samtalsämnen blir just barnen. Men vi försöker också alltid att prata om annat. Sen har jag ju förstås fått en del nya vänner i och med att vi fått barn samtidigt. Så då är det väl ännu mer "naturligt" att prata om det. Ett tag när han var yngre hade jag väldigt svårt att prata utveckling och att träffas med andra mammor och deras bebisar. Just för att han ofta var äldre, men ändå efter i utvecklingen. Nu för tiden tänker jag inte på det längre för han är precis så som han ska va och har växt i kapp sina 6 för tidiga veckor. Men ja, det är som det är..

    Viktigt inlägg hur som helst!

    • Sofia Donner 25/01/2021 12:38pm (30 dagar sen)

      Du har så rätt! Och jag menar absolut inte med mitt inlägg att jag inte pratar om mina barn, eller att jag inte också suttit i timmar och funderat med mina vänner kring allt som rör barnen - det är en naturlig del av att bli förälder. <3

Skriv en kommentar