DSC 7646 1

Till min man - 1 år som gifta idag.

Skrivet av Sofia Donner 07.09.2020 | 0 Kommentarer

Hela mitt liv har jag rusat fram. Aldrig stannat upp. Alltid varit påväg någonstans. Bo någon annanstans. På jakt efter ett nytt äventyr. Försökt få in nytt adrenalin i blodet. Jag kallade mig själv äventyrlig. Rotlös. Vild och fri. När sanningen egentligen var en helt annan. Jag var livrädd för att stå still. Vettskrämd av tanken att inte ha kontroll över mitt eget öde. För om jag alltid hade taget om ratten kunde ingen annan svänga riktningen.

Och sedan kom du. Från ingenstans. Fast du hade funnit överallt runtom mig så länge. Och jag minns hur jag undrade hur våra vägar inte hade lyckats mötas tidigare. Men nu vet jag. Jag hade ingen väg innan jag träffade dig. Vi började gå tillsammans, sida vid sida, på väldigt ostadig mark. Vi gick sakta. Vi gick så långsamt och så varsamt framåt. Ibland stannade vi till och bara stod kvar en stund. Och det gav oss möjligheten att tillsammans skapa en gemensam vision om en liten stig. Som med tiden blev en bredare gång. Som till sist blev den stadiga, väldränerade, trygga väg vi idag bara är i början av.
Att för första gången i mitt liv kunna ta något med ro. Lugnt och stilla. Låta något skapas i sin egen takt. Från ett litet frö som sakta växer till ett stort och stadigt träd. Det har varit mitt livs tuffaste utmaning. Att inte bara vända om och springa - eller stressa på och rusa fram. Att inte låta rädslan styra.

Men du hittade mig när jag var redo att hittas av dig. Och jag hittade dig när du behövde hittas av mig. Du gick från en främling till min bästa vän. För att vi bara lät det bli så. Och för att vi fann tryggheten i att lära känna även de mörkaste hörnen av våra liv - och ändå vilja vara med varann. Och så enkelt är det. När du vågar stanna upp, andas lugnt och bara vara - då hinner allt det som var menat för dig ifatt dig. När du har tålamod och tillit till att skapa en stabil grund, innan du smäller upp ett stort och vackert hus - då är det tryggt att flytta in.

Idag firar vi vår första bröllopsdag. Efter 6 års färd på vår egen väg. Vi har nu även sällskap av de mest fantastiska små fötterna, som så lyckligt springer bredvid. Och snart har dessa små fötter dubblerats.

Och jag behöver ingenting mer än er tre vid min sida. Och minst femtio bröllopsdagar till.DSC 8508

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar