blogghedaear

Så fotograferar du norrsken

Skrivet av Caroline Eriksson 15.12.2015 | 3 kommentar(er)

En vanlig fråga jag oftast får är "Hur fångar man norrsken på bild?", så idag blir det en favorit i repris. Det här är tips och hur jag själv gör:

 

IMG 5903

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Norrskenet jag fotograferade i oktober.

Det var en mäktig känsla att stå ensam i mörktet på piren och se norrskenet dansa ovanför mig.

 

Vad behöver du?

- Stativ.

- Fjärrutlösare.

- Kamera och ljuskänsligt objektiv (till bilderna i detta blogginlägg och förra så använde jag mitt 24mm pancake objektiv)

- Varma kläder! Du vill inte förstöra en fin upplevelse med att frysa.

 

Okej, nu är det norrsken, hur ska jag få till en bild? 

Se till att ha skärpan på manuellt och så skarpt som möjligt. Det kan vara svårt i mörkret att få till den bästa skärpan, men jag försöker hitta en ljuskälla långt bort och fokuserar in skärpan på den. 

ISO har jag på 400, inte mer (men det beror ju på objektivet hur ljuskänsligt det är), bländaren så öppen den bara går och lång exponeringstid (testa dig fram!). Då får man med det dansande norrskenet och det är därför det är viktigt med stativ och fjärrutlösare så inte bilden blir skakig.

 

Medan kameran fotograferar så får du passa på att se upp mot himlen och njuta av det vackraste universum har att erbjuda. Lyssna om du hör norrskenet eller testa om du vågar vissla. Förr i tiden var folk rädda för att vissla under norrskenet, men jag är rebell och har provat på det! ;-)

 

Jag fotograferar alla foton utan blixt i RAW. Det ger mig mest möjlighet att arbeta med dem efteråt och få tillgång till allt i bilden. Dock behöver du se till att du har en dator och program som klarar av att öppna RAW-format.

 

Våga testa dig fram och ha roligt! Det finns inga rätt eller fel när det kommer till foto eller konst. Jag ser det som en möjlighet att vara kreativ och ett sätt att uttrycka mig på.

Jag fotograferar inte efter en instruktionsbok, utan med mitt hjärta. 

 

IMG 5895

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Norrskenet jag fotograferade i oktober.


Är du utbränd eller bara stressad?

Skrivet av Caroline Eriksson 13.12.2015 | 2 kommentar(er)

Stort tack för responsen till gårdagens inlägg om "stress och utmattning" och för att ni själva delade med er av era personliga historier. Har skrivit det förr och upprepar mig igen; det känns som en ära och det roligaste med att blogga är att få nå ut och få kontakt med er. Att ni vågar dela med er och känner tillit. Tack!

 

Ska idag fortsätta på samma bana, reda ut lite frågor och ge er lite tips i dagens blogginlägg. Ni får gärna fortsätta kommentera och dela med er av era egna tips. Vill försöka hålla detta inlägg "kort" (haha, nu i efterhand ser jag att det inte är kort, men ack så viktiga saker jag tar upp!) så då uppskattas om ni fyller i kommentarsfältet. Innan jag börjar så vill jag göra klart: att vara utbränd är inte samma som att vara deprimerad!

 

Men hur vet man om man redan är utbränd, på väg att bli utbränd eller "bara" stressad och ur balans? Berätta gärna hur det känns!

Det jag kände och känner är min personliga upplevelse. Vi upplever ju alla omvärlden på olika sätt, och ett stort misstag till exempel sjukvården gör att att gå efter en bok och se till enstaka symtom. Jag vill man ska se till helheten och människan, istället för bara symptomen.

 

För mig så kändes det faktiskt som att stå med näsan mot en vägg. Jag kände mig tom på känslor och orken att göra något eller ta hand om mig själv var borta. Minsta lilla dagliga uppgift kändes omöjlig att utföra och jag blev nästan gråtfärdig om jag fick en hemuppgift i skolan, en räkning eller bara det att jag hade extra mycket inplanerat på en vecka. Jag var extra glömsk och tankspridd. Den där konstanta tröttheten som inte försvann hur jag än sov. För vissa försvinner sexlusten, för andra inte. Som sagt, alla är vi olika!

 

Det svåra är ju att vi är en art som anpassar oss snabbt. Upplever vi stress så lär vi oss att anpassa oss till den och märker inte lika snabbt när det går överstyr.

 

Skillnaden på stress och obalans och att faktiskt vara utbränd är: Stressen och obalansen i ditt liv och hur din kropp reagerar är varningsklockan du måste lyssna på för att undvika bli utbränd. Du ska ha haft ett eller flera symptom under en lång tid. Alltså räknas inte stressen inför en deadline på jobbet eller studentskrivningar för att du ska bli utbränd. Det ska var flera faktorer och under en mycket längre tid.

 

Kortisol

Som jag skrev i förra blogginlägget så reagerar olika organ och binjurarna är ett av dem. Binjurarna utsöndrar vid stress kortisol som sätter vår kropp i "flykt eller kamp"-tillstånd. Läkaren ville under den tiden se mina kortisolvärden, och jag fick så lov att fara på blodprov. Det var minst tre gånger på en dag, från tidig morgon till sen kväll, som jag skulle vara på plats och ge blod.

Jag ba åt läkaren: "Janå, har jag inte varit stressad förr så blir jag det nu." (min överlevnadsmekanism är att skoja bort allting)

Kortisolet stjäl också från andra uppbyggande hormoner från binjurarna och kan därför påverka t.ex sköldkörteln. Jag har ju underproduktion av sköldkörteln sen länge tillbaka, men under den här tiden var mina sköldkörtelvärden åt helskutta. 

Ett tips är att har du symptom på utmattning, kolla upp din sköldkörtel eftersom problem med den ger samma symtpom som depression och utmattning!

 

Hur må bra igen?

De här punkterna upplever man vid en cancerdiagnos, men i stort sett upplever man dem när hälsan för sig en törn, vad det än är:

1. Chock.

2. Reaktion.

3. Bearbetning.

4. Acceptans / Ny orientering.

 

Även om man misstänkt att något inte står rätt till så blir man chockad. Då reagerar man. Vissa blir ledsen, andra arga och jag blir extra envis.  Efter de två första faserna så ställs man inför ett val. Och nu jag vill uppmana er att INTE se mig som hjärtlös. Okej?

 

Endera så stannar folk i fas två. De ser inget ljus, tror att livet kommer att vara så här för evigt och det finns ingenting i denna värld som kan få en att må bättre. De ger upp helt enkelt. Eller så fortsätter de leva som vanligt utan att dra ner på tempot eller göra livsförändringar. Det är det som vi inom vården kallar "när en människa inte har sjukdomsinsikt".

Det vi måste göra är att att börja bearbeta förändringen i vårt liv. Vad känner du? Acceptera alla känslor. Det finns inga rätt och fel och när vi accepterar och tar distans så kan vi se en större bild och ett ljus i mörkret.

 

När jag skriver acceptans så menar jag inte att vi accepterar att "det är så här vi ska leva". Det vi gör är att vi accepterar siutationen för att kunna gå vidare. Som jag skrev tidigare så blir jag extra envis när jag möter på motgångar med hälsan. Ett fananamma att bli frisk och vet ni vad? Det är möjligt!

VÅGA SÄGA NEJ. Att våga be om att återkomma innan du tackar ja till något och faktiskt fundera om det här är något du orkar eller faktiskt vill. Människor övergiver inte dig bara för att du säger "nej". 

Du gör stora livsförändringar och får lära dig att leva på ett nytt sätt. 

 

Men som många andra skrev i kommentarerna så blir det bättre. Man blir en ny människa, men det är okej, för man vill inte vara den man var innan man stod med näsan mot väggen.

 

IMG 1112

 


Det pinsammaste som hänt mig

Skrivet av Caroline Eriksson 10.12.2015 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Jag förstod nästan att min frågestund inte skulle få många frågor. Det var ett tidsinställt blogginlägg och när det publicerades hade jag fullt upp för att kunna skjuta upp den. Men jag fick faktiskt två frågor som jag kommer att svara på nu. Dock inte i en videoblogg som lovades, för det vill jag ha lite mer frågor till.

 

Men är det så att ni fina människor undrar över något, så är det bara att skriva en kommentar så lovar jag att svara. Det finns nu en egen kategori till "Frågor och svar".

 

Nåja. Till frågorna!
Maria undrar: Vilket annat land skulle du bo i ifall du inte fick bo i Finland eller nåt annat skandinaviskt land? 

Och berätta om ditt pinsammaste minne! :D

 

Vilket land jag skulle bo i svarade jag redan på i en videoblogg för länge sen. Färöarna! 2008 var jag där med en kompis i tre veckor på praktik som fotograf på deras enda tidning. Otrolig natur och hjärtliga och vänliga människor som bor där. Färöiska är ett språk som är riktigt svårt att förstå sig på, men de kan också "skoldanska" vilket gjorde att man kunde prata med dem. 

 

Alla bilder är fotograferade av mig.

 

foroya1foroya2foroya3

 

Och när det kommer till mitt pinsammaste minne? Det är en svår fråga för jag tycker egentligen inte något är pinsamt. Jag är en sån person som kan skratta åt mig själv, dansa mitt på torget och tar inte "pinsamma" händelser så hårt. Men här är fyra berättelser:

 

 

- Första gången jag någonsin var till H&M var i tonåren och jag hade lösnaglar. När jag skulle betala i kassan så råkade ALLA mina naglar flyga från naglarna. Den stunden tyckte jag kanske det var pinsamt, men skrattade sen åt det och än idag kan jag fnissa till när jag står i kassan vid HM och får minnesbilder från den dagen.

- Skulle träffa min kompis på stan. Såg henne på långt håll, vinkade stort och hon tillbaka. Sen började vi båda skutta över torget till varandra och såg glada ut. Tills vi kom nära varandra och märkte att vi inte alls kände varandra. Då skrattade vi bara och fortsatte gå ifrån varandra. Den händelsen hade jag velat ha på film!

- Annat som jag bara skrattar åt är som den gången jag påskpyntade och behövde fjädrar. Rusade snabbt till butiken och frågade efter fjädrar, och tyckte väl det var lite underligt hur alla tittade konstigt på mig. När jag kom hem igen och såg mig i spegeln märkte jag att jag hade ett stort svart streck under näsan. 

- Eller om jag varit hos gynekologen, varit och bytt om kläderna och hör hur gynekologen pratar när jag kommer tillbaka i rummet. Jag svarade ju tillbaka och märkte med detsamma att hon pratade inte med mig, utan memorerade till datorn. Haha :-D