Pamelaheader

Att leva med återkommande depressioner

Skrivet av Pamela Lundberg 13.05.2021 | 2 Kommentarer

 

129297683 425020425301150 56288454222348242 n

DEL 1. 

HUR MAN KAN KATEGORISERA DEPRESSIONER

-och hur jag själv skulle beskriva
mina depressioner 

INLEDNING
Jag kommer att göra en miniserie om hur det är att leva med återkommande depressioner. Jag vet inte riktigt hur många inlägg det kommer att bli än, men åtminstone några.  Jag skall försöka gå på djupet in i vad en depression är och hur det känns, mestadels från mina egna personliga erfarenheter.

Den som vill ha mera fakta om depression i allmänhet hittar det lätt på nätet. Men jag känner ändå att jag vill göra en kort sammanfattning av problematiken och hur vården delar in olika typer av depressioner. Det kommer bli lättare för dig att hänga med även i min berättelse om det finns något slags bakgrundsinformation att relatera till. 

Så jag kommer i dethär inlägget att ge lite fakta om depression och hur det kan yttra sig. Kom ändå ihåg att alla dessa förklaringar är förenklingar och generaliseringar. En depression kan se ut på så många olika sätt, beroende på personen. Det är väldigt individuellt hurdana symtom man har, vilket du även kommer att märka i min berättelse. Dethär kan också leda till att vården känner sig lite förvirrad, för det är inte alltid lätt att veta exakt vad det är fråga om. 

LEENDE DEPRESSION
Leende depression är ett begrepp som används för att beskriva personer som döljer sin depression genom att le. Dethär är alltså ingen psykiatrisk diagnos. En person med leende depression ser glad ut på utsidan men kämpar med känslor av nedstämdhet och hopplöshet inombords. Det är faktiskt ett nytt begrepp även för mig, men jag tycker definitivt att det är värt att nämna. Jag råkade faktiskt läsa om det när jag letade fakta till dethär inlägget.

När man tänker på en person med depression ser man lätt någon som alltid är ledsen och aldrig skrattar. Att det skulle synas utåt att personen är deprimerad. Men det är definitivt en felvinkling av hur en depression är. Det är helt enkelt alldeles för enkelt. Ibland är det definitivt så, men långt ifrån alltid.
Visst kan personer med depression skratta och ha roligt ibland. Och en del är faktiskt otroligt duktiga på att se glada och välmående ut gentemot omgivningen, så pass att hen helt kan dölja sin ohälsa bakom leendet. Dethär passar definitivt in på mig.
Om ni tittar på bilderna här nedan så tänker ni knappast att jag är djupt deprimerad på den första, och ännu har en medelsvår depression på den andra. Det är nästan så att det syns bättre när jag faktiskt mådde lite bättre, men då är det enbart hårfärgen som talar för det.

barnen sma redigerad2015, svår (djup) depression - men leende.

8.7.2016Juli 2016, medelsvår depression.

OLIKA GRADER AV DEPRESSION
Depression är en av de vanligaste orsakerna till ohälsa. Den är även en av de sjukdomar i västvärlden som är mest kostsam, eftersom den ofta orsakar sjukskrivningar.
Depression tillhör sjukdomsgruppen förstämningssyndrom, där även bland annat dystymi och bipolär depression ingår. Inom vården pratar man om egentlig depression, men jag kommer för enkelhetens skull att skriva enbart depression. Egentlig depression delas in i lätt, medelsvår och svår depression, beroende på hur stor funktionsnedsättning den orsakar. Här har jag gjort upp en väldigt förenklad beskrivning av de olika symtomen, enligt graden av depression:

graderavdepression

TYPISKA SYMTOM PÅ DEPRESSION
Jag tror att många säkert känner till åtminstone en del av de typiska symtomen vid depression, men jag vill ändå lista dem även här. Jag kommer själv att utgå från denhär listan när jag beskriver mina egna symtom lite senare. 

teckenpadepression

OLIKA TYPER AV DEPRESSION
Förutom att dela in egentlig depression i tre olika grader, finns även melankoli som tilläggsdiagnos till svår depression. Det är den svåraste formen av djup depression. Den kännetecknas bland annat av tidiga uppvaknanden, totalt ointresse för omvärlden och en depressivitet som är värst på morgonen (morgonångest). Jag vet tyvärr inte hur vanligt det är inom vården att använda sig av denhär tilläggsdiagnosen. 

För att anses ha återkommande depressioner behöver man enbart ha haft två egentliga depressioner. Man skall alltså ha varit symtomfri mellan de episoderna. En person med dystymi har lätt att drabbas av depressioner. Det blir som en dubbeldepression, där den vanliga depressionen tar över dystymin.

En depression kan ses som kronisk ifall man haft symtom i mer än två år och man inte har haft någon symtomfri period under den tiden. Man kan dock bli frisk även från kroniska depressioner. Själva ordet är lite missanvisande, eftersom det ju lätt uppfattas som om det är något som kommer att finnas med resten av livet. Men så är det inte. Men depressionen anses ändå ha pågått under en så lång tidsperiod att den kan benämnas kronisk. 

En del depressioner har alltså fått en egen benämning, eftersom de särskiljer sig lite från varandra och den typiska egentliga depressionen. Här nedan har jag listat även några andra former av depression. 
En annan form av depression som jag inte listat här nedan är utmattningssyndrom, vilket orsakas av långvarig psykisk och fysisk stress och som leder till utmattning. Den diagnosen finns numera listad i ICD-10, men är fortfarande inte en medicinsk diagnos.  

andratyperavdepression

EN SAMMANFATTNING AV HUR DET ÄR FÖR MIG

DYSTYMI
Jag lider av dystymi, som troligen är något som jag delvis kommer att få kämpa med resten av livet. Jag har sällan varit helt symtomfri en längre tid, utan har en tendens att se allt genom jämngråa glasögon. Men symtomen är lätta. Det går att leva med. Jag har även bättre perioder då jag inte alls märker av det, även om det finns med i bakgrunden. Eftersom jag ändå lätt dras med i glädje och andra positiva känslor, är inte mitt liv jämngrått. 
Det är lite svårt att helt och hållet utesluta min emotionella instabilitet, som gör att humöret svajar. Så jag har lite svårt att enbart se mig själv utifrån depressionssymtomen. Men jag kan se det som ett konstant halvdeprimerat känslosvall.

MEDELSVÅRA DEPRESSIONER eller
ÅRSTIDSBUNDEN DEPRESSION?
Jag har haft ganska många medelsvåra depressioner. Då blir symtomen starkare, men jag kan ändå leva som vanligt för det mesta, t.ex. jobba och pyssla med mina fritidsintressen. Mitt vardagsliv påverkas inte utåt sett, även om jag inombords tycker att allt är grått och trist, stundvis svart. Jag brukar ändå inte ge efter för motivationsbristen, utan tvinga mig att fortsätta som förut. Jag mår bättre av det. Men det blir svårare att orka hålla kontakten med vänner. Där räcker sällan orken till. 

Jag har aldrig fått diagnosen årstidsbunden depression, men egentligen tror jag att jag många av de medelsvåra depressioner jag haft egentligen kan kopplas samman med årstidsväxlingarna. Jag mår bra på våren och sommaren, men mot hösten och vintern vill jag drabbas av depression. Dethär är egentligen något som jag kommit att tänka på de senaste åren, men när jag haft något läkarbesök har just prat om diagnoser inte varit det väsentliga. Jag tror inte att det spelar så stor roll egentligen - huvudsaken är ju att jag vet om det själv.
Min läkare sa faktiskt vid senaste läkarbesöket att jag borde försöka testa köpa en ljusterapilampa till hösten, ifall det eventuellt skulle lindra lite. Jag hade tänkt det i redan förra hösten, men kände mig inte tillräckligt övertygad om att testa. Iår skall jag däremot göra det.

Jag har definitivt haft "vanliga" medelsvåra depressioner i mitt liv. Men de senaste åren verkar det likväl ofta bero bara på att det är höst och vinter. Det känns som om mörkret utomhus skall gräva sig in i mig. Jag avskyr verkligen dedär kolmörka vinterdagarna. Jag mår så dåligt av dem.
Som du märker är allting inte heller riktigt svartvitt i diagnosernas värld. Ibland kan det faktiskt vara lite svårt att veta vad som faktiskt är vad. Men som sagt är det inte så stor skillnad i dethär fallet, för mina symtom är ändå samma oavsett om det är fråga om vanlig depression eller årstidsbunden depression. Däremot skiljer ju sig orsaken. En årstidsbunden depression kommer oftast komma tillbaka varje år, eftersom den beror på årstidsväxlingarna. Det är då också lite knepigare att få bukt på.

20170114 133452Januari 2016. Medelsvår depression.

DJUPA DEPRESSIONER
Jag har haft två djupa depressioner. Det är dem jag tänkte berätta mera om i nästa inlägg. Första gången jag drabbades av en djup depression var jag 19 år gammal. Jag studerade på universitetet, bodde ihop med min pojkvän (nuvarande man) och tyckte att jag hade det rätt bra. Men plötsligt bara föll jag, helt handlöst. Jag klarade av att sommarjobba, men det var enbart med envishet. Jag mådde så dåligt. Jag vägrade bli inlagd på avdelning, trots att min dåvarande psykolog frågade om jag behövde sådan hjälp, för jag ville fortfarande låtsas som om allt var bra utåt.

Min andra djupa depression fick jag som 29-åring. Alltså för 6 år sedan. Den gången kraschade jag totalt. Så djupt nere har jag aldrig varit, varken före eller efter. Så djupt ner hoppas jag att jag aldrig mer faller. Hela jag försvann in i en dimma, som jag inte minns alltför mycket av. Det var som att befinna sig i ett nattsvart hål. Då lade jag frivilligt in mig. Det var så fruktansvärt mycket ångest.
Och nu efteråt har jag insett att min krasch delvis berodde på att jag hann göra så mycket positivt i 4 år innan. Det hände så mycket och så omvälvande saker i mitt liv, som jag aldrig hann varken bearbeta eller njuta av. Det var alltid något nytt, stort på gång. Felet var att jag aldrig hann stanna upp, så jag blev väl nog delvis utbränd. Jag var delvis så troligt trött.

DEPRESSIONERNAS BÖRJAN
Jag började få ångest som 12-åring, men då förstod jag inte vad det var. Det är först nu jag förstått att det kanske var vad jag kände. Jag minns tydligt att det ibland kändes som om jag hade ett stort tomrum inombords, eller något som var svart och svårt. Men det fladdrade bara förbi i snabba ögonblicksbilder. Det känslan stannade aldrig kvar tillräckligt länge för att jag skulle ha hunnit känna igen den. Det är först i vuxen ålder jag insett dethär. Jag har ju alltid varit en känslomänniska, som ju personer med emotionell instabilitet är, och det bäddade ju för en känslighet även för depression och ångest. Jag skriver för övrigt definitivt under att EIPS delvis är medfött, för jag har alltid haft svårt att reglera känslor.

Det var i högstadiet jag blev deprimerad. Jag berättade aldrig det åt någon. Jag nekade på alla frågor. Jag tänkte att det går om. Jag ville vara "normal". På den tiden talades det inte om terapi och dåligtmående som nu. Det fanns inte ens en skolkurator. Jag kommer ju från en jätteliten by. Dethär var dessutom i början av 2000-talet. Jag intalade mig så hårt att dethär var normalt att jag faktiskt trodde på det själv. Jag tänkte att om jag bara skärper mig och ser till så att känslan försvinner, då försvinner den faktiskt av sig själv. Det gjorde den ju givetvis inte.

Så jag gick med depressionen i många år utan att få hjälp, vilket jag också tror är orsaken till att den blivit så kronisk i mitt liv. Mitt liv har formats av depressioner i olika grader, och mina depressioner har definitivt smugit sig in i min personlighet, eftersom det pågått så länge. Men jag har numera allt mer kunnat börja skilja på min personlighet och depressionen. Jag har accepterat att jag fungerar såhär, även om jag givetvis ständigt jobbar för att kunna må hyffsat bra nästan jämt. Jag kan rycka på axlarna och tänka att det är såhär, även om det under vinterhalvåret givetvis är tyngre. Jag har mina sätt att kunna må bra fast jag mår dåligt numera.

IMG 20200619 135050Sommaren 2020. Inte deprimerad.

I nästa inlägg tänkte jag berätta mer om hur det känts att vara inne i en djup depression, för det är definitivt i dem som min personlighet försvunnit och depressionen talat rakt ut. Jag har tänkt och tyckt saker som jag absolut inte skulle ha gjort om jag inte skulle ha varit djupt deprimerad och så sjuk.
Jag gillar inte att använda ordet sjuk, men de två gånger då jag befunnit mig i en djup depression... Då har jag definitivt varit sjuk. Det har definitivt inte varit jag, utan det har varit sjukdomen som talat. Jag har nästan svårt att själv förstå att en del tankar som jag faktiskt haft, och som har varit så starka. De känns nämligen så främmande och inte-jag numera, när jag mår så mycket bättre. 

Min största rädsla i dagsläget är definitivt att drabbas av en djup depression på nytt. Det finns inget så skrämmande som att stå där mitt i stormen. Men i dagsläget ser jag varningstecknen, och vet hur jag skall göra för att avvärja en del symtom. Jag faller inte handlöst som jag gjort innan. Men rädslan, den kommer nog delvis alltid finnas i mig. För den smärtan vill jag aldrig uppleva på nytt.

 

Kommentarer

  • Helena HUrme 14/05/2021 5:59pm (29 dagar sen)

    Mycket bra med en erfarenhetsbeskrivning inte bara av en depression , utan olika typer av depressioner. Själv har jag två gånger haft en reaktiv depression: en gång i Paris när jag bodde ensam i en studentsilo utanför centrum och de andra gången också den ensam utomlands, denna gång i State College, en liten universitetsstad i bergen i Pennsylvania. Bägge gångerna sov jag mest, gick ner i vikt för jag kunde knappast äta något samt såg världen i svart-vitt. Ingenting intresserade mig. Tidningarna blev olästa och inte lyssnade jag på någon musik heller. Skillnaden är, att jag vet orsaken till mina två depressioner, som alltså var reaktioner på omständigheterna.

    • Pamela Lundberg 15/05/2021 8:07pm (28 dagar sen)

      Jo, det finns oxå sådana depressioner! Jag tog inte upp den formen, men bra att du beskriver även den! Just att det finns en tydlig orsak bakom.

  • Anna 16/05/2021 10:46pm (27 dagar sen)

    Vilken bra blogg! Tack! Jag är 45 år och har gått i terapi 7 månader och förstår att jag lider av samma sak. Tänk att det tog så många år för mig att ta reda på det. Känns som att jag har mycket att lära. Jag har inte problem med ilska och utbrott mot andra.. däremot är jag inte så snäll emot mig själv. Jag trodde att Borderline var likamed aggressivitet och ilskna utbrott mot andra men så funkar inte jag. Känner igen mig massor i dina texter.

    • Pamela Lundberg 20/05/2021 8:04pm (23 dagar sen)

      Vad bra att du får hjälp nu och att du börjar förstå din problematik! Jag har själv tyckt att det är jättesvårt - just för att jag inte känt igen mig i beskrivningen. Jag har inte heller sådan utbrott mot andra som ofta beskrivs när man läser om borderline. Jag tycker litteraturen borde bli lite bättre på att förklara att det finns stora olikheter. Det är aldrig för sent att inse saker! 🙂🌞

Skriv en kommentar