theheader

Att få eller inte få barn?

Skrivet av Izabella Fant 14.03.2022 | 12 Kommentarer

Kategorier:

Det finns så många anledningar för mej att inte skaffa (få) barn. Hittar minst lika många argument för det motsatta. Känns svårt att skilja på känslor påverkade av samhällsnormer och vilka som verkligen är min egen vilja. Speciellt nu när jag har flyttat tillbaka till Österbotten och märker att folk skaffar barn som rätt så unga och verkar vara ganska nöjda med det? Jaja. Tänker nu skriva ner allt svart på vitt och skicka ut det i internet-världen. Så får vi se vad som händer. Kanske vi kan bolla lite tillsammans? För jag förstår inte hur alla bara.. vet. Vad de vill.

En viktig poäng att nämna före jag börjar lista mina pros and cons, är att jag är bonusförälder åt en 6-årig Nike, som bor med oss varannan vecka. Därför har jag en liten insyn i vad det innebär att ha barn. Tycker veckorna med henne är najs, men tycker också att barnfria veckorna är sköna. Känner mej egentligen rätt så nöjd med hur det ser ut just nu, best of both worlds liksom. Vill jag gå och ändra på något som redan är najs, med risken att jag sedan inte alls trivs med nya livsstilen att vara förälder 24/7? Kan irritera mej på hur vi är så programmerade på att sträva efter något bättre, fast vi redan är nöjda med det vi har? Det handlar väl om någon slags.. fomo? Vad går man liksom miste om i livet om man skaffar barn vs inte skaffar barn. Skulle vara skönt att bara luta sej tillbaka och NÖJA sej men NÄHÄPP här ska livet maxas till fullt, även fast man riskerar att det blir sämre. Lite som på ett casino.

DSC 3072 5DSC 3077 5Tänkte varva texten med lite underexponerade och gryniga bilder på mej från lördagkvällen då jag hade både fixat håret OCH sminkat mig!!! Sällan den kombon händer nu för tiden.

NÅJA, här har ni min lista på plus och minus med vad jag TROR att det skulle innebära för MEJ att skaffa barn:

- Rationellt sätt skulle det kännas fel att skapa fler barn till världen så som den ser ut just nu. Med tanke på klimatkrisen och att jorden redan är överbefolkad skulle det kännas själviskt att föröka sej ännu mer.

+ Min sambo råkar vara en helt otroooligt bra pappa åt Nike. Det har jag ju sett med egna ögon. En del av mej skulle inte vilja slösa bort så bra pappa-material på att sedan inte skaffa egna barn med honom. Dessutom skulle barnet antagligen bli en världsstjärna med två hobbymusiker som förälder (no pressure eventuella framtida barn).

- Sömn. Jag behöver mina 8 timmar. Jaja, som förälder blir man blir väl van med korta nätter också, men jag blir verkligen så OSKÖN som person då jag är trött. Orkar folk i min omgivning och framför allt jag själv att kämpa mot trötthet i flera år?

+ Jag tycker om barn. Har alltid gjort det och jag vet att jag är en bra bonusmamma åt Nike. Som 17-åring hade jag en skum barnlängtan som ingen (inklusive jag själv) förstod sej på. Minns att jag verkligen LÄNGTADE till att ha en egen liten nugget som jag skulle få mysa med och lära ut allt jag kan. Någonstans som 20-plussare insåg jag väl att barn också växer och blir trotsliga och att jag skulle ha ansvaret över hen i åtminstone 18 år. Inte bara första åren då hen är så liiiiten och sööööt. Med andra ord blev jag.. självisk?

- Jag skulle tvingas bli mindre självisk och prioritera en annan människa framför mej själv. Klart jag också nu tar hänsyn till sambo och andra nära personer, men har enda sedan jag flyttat hemifrån älskat friheten i att komma och gå som jag vill. Äta chips till morgonmål och laga middag kl 22 om jag så känner för det.

+ Jag skulle tvingas bli mindre självisk. Det måste ju också vara en positiv punkt i den här frågan? Samtidigt kan man fråga sej själv om barn egentligen är det mest själviska man kan göra med sitt liv i detta millennium. Speciellt med tanke på att det finns ca 100 MILJONER föräldralösa barn i världen (hittade inte vad den motsvarande siffran är här i Finland, men det måste ju vara flera tusen, åtminstone). Har tänkt en del på vad det innebär att adoptera, men tror det kan bli ett inlägg för sej.

DSC 3095 3

+ Barnbarn. Vet att mina föräldrar skulle bli glada av att få ens ett barnbarn. Den här punkten känns väldigt vag eftersom det skulle vara totalt kreisi att skaffa barn för någon annans skull, då det ändå i slutändan är JAG och den andra föräldern som ansvaret ligger på. Men okej, om vi ska vända punkten till min egen fördel, så tänker jag absurt nog 40 år in i framtiden. Kanske det skulle vara najs att ens ha möjlighet att få egna barnbarn sen som pangis (coolt ord för pensionär). Så otroligt flippat att försöka förstå vad som kommer vara najs då en typ 65 år. Men barnbarn LÄR ju vara en väldigt uppskattad grej då. Förstår ju förstås att det inte automatiskt betyder att jag kan bli mormor eller farmor bara för att jag skaffar egna barn, men om jag inte skaffar barn så utesluter det ju möjligheten totalt. Jaja, kan ju hända att världen gått under före jag ens hinner fylla 40 så kanske jag tar ett sekel i taget.

- Rutin, som väl oftast påverkar oss människor positivt? Samtidigt kan jag bli rastlös och uttråkad om alla dagar ser likadana ut. Det är kanske den delen som jag är mest rädd för. Att mitt liv inte ska handla om mej längre, utan någon annan. Antar att såna saker blir självklara för föräldrar i något skede. Men vad om en inte blir bekväm med det faktumet?

+ Rutin, eftersom det väl oftast påverkar oss människor positivt.

DSC 3096 2DSC 3092 2

- Graviditet. Att må skit i nästan ett år känns inte så lockande. Jaja alla mår inte skit, men största delen har det väl ganska tungt ändå? Himla orättvist att jag ska göra allt det jobbet och sambon ska få barnet serverat för sej. Dagen den här punkten blir mer rättvis så kan jag överväga förökning.

+ Graviditet. För fan vilken upplevelse det skulle vara att en människa skulle VÄXA I MEJ. Tänk att vi är kapabla till sånt??? Att krysta ut en livslevande människa ur sin vagina!!! Skulle ju nog vara en upplevelse man sent skulle glömma.

- Hela mitt liv skulle begränsas. Speciellt mitt resande, jobbande och en del fritidsintressen. Eftersom jag pendlar 400 km för jobb i Helsingfors, skulle himla mycket ansvar falla på Axels Axlar (hehe). Därför skulle jag kanske tvingas byta bort filmbranschen, som jag så älskar. Tanken av att inte spontant kunna packa en rinkka och resa runt i några veckor känns också så tråkigt. Något som låter lockande däremot är att livet ut kunna fokusera på att förverkliga sej själv genom en massa fritidsintressen och resor. Känner en del boomers som inte har barn och de verkar himla nöjda med livet i alla fall.

+ Gemensamma upplevelser med vänner och deras barn. Typ resor. Kan verkligen gå igång på tanken av lapplandsresor eller solsemestrar med vänner och deras barn, om jag hade egna. Samtidigt har jag en del vänner som planerar på att aldrig skaffa barn. Att resa med dem skulle ju inte heller sitta helt fel.

- (+) Jag skulle låta rädsla styra över mitt liv, om jag bestämmer mej för att inte försöka få barn. Rädslan för att bli missnöjd med mitt liv skulle styra över mej och det känns så fegt. Om vi aldrig utsätter oss själva för risker så skulle livet vara SÅ platt och tråkigt, fyfan.

DSC 3070 5

Det faktumet kvarstår ju också att jag inte ens vet om jag KAN få barn, för jag har aldrig försökt. Får också konstatera att det sköna är ju att jag fortfarande är 25 och ännu har kring 10 år på mej att bestämma mej. Behöver ju verkligen inte ta beslutet här och nu, men tycker det är kul att spekulera kring den ~stora frågan~. Får väl landa i att vänta några år och se om någon barnlängtan börjar födas (bokstavligen). Vad har ni för tankar kring det här? Alla ni med barn, ångrar ni det? Hur ofta? Ni som aldrig skaffade barn, ångrar ni det?

Kommentarer

  • Anki 14/03/2022 2:43pm (5 månader sen)

    Oj, vilka fina argument (både för och emot) som du har listat. Känns ju onekligen lite konstigt att jag som fyra barns mor känner igen mig i många av argumenten. Du kommer antagligen också att få kommentarer av människor som inte kan få barn (eller som har svårt att få barn och kommentarer av dem som oplanerat blivit gravida och blivit föräldrar. Peace and love!

    Om man har förmånen att man kan välja (d.v.s man KAN få barn och vill det), så är det väl vars och ens högst personliga beslut att ta. Sedan tänker jag att det också handlar om hur man förhåller sig till livet, vad som är viktigt, vilken frihet vill man ha kvar (eller är beredd att ge upp). Är man t.ex. beredd att ge upp, det som du så fint beskriver som din personliga frihet (ens för en period)? -Jag var det x 4, men det betyder inte att jag gett upp all min frihet, mina drömmar, min längtan och min integritet. Jag ångrar inget av mina barn. Jag ångrar inte den tid som har gått (eller den tid som fortfarande går), då jag inte fullt ut har kunnat bestämma över min tid och de val jag gör. Paradoxalt nog så är det det här som ger en till dimension till livet. Drömmarna, längtan, friheten, integriteten tar bara en annan form. Jag ser inte moderskapet som något jag var ämnad till, det kom istället som en efterlängtad ny dimension som ger mig möjlighet att växa. Nu blev det här onekligen flummigt, men det var feelisen idag...

    • Izabella Fant 15/03/2022 11:26am (5 månader sen)

      Ahh skönt att höra att du som förälder känner igen dej i många av argumenten. Tror det är så mycket vanligare än vad det verkar som p.g.a. tabu att vara förälder och inte ALLTID älska det. Men najs att du ändå inte ångrar någonting och härligt att höra om hur du kombinerat föräldraskapet med att inte ge upp din integritet, för det känns viktigt för mej. Himla coolt också hur du beskriver att det för dej varit som en till dimension till livet!

      Tack för din ärlighet!

  • Dodo 14/03/2022 4:18pm (5 månader sen)

    Har aldrig ångrat att jag inte skaffat barn. I min ungdom var mina tankegångar typ som dina, och tänkte att ifall jag någon gång känner mej redo så blir det adoption. Men har alltid tänkt att man ska ha en stark kännsla av behov för att det ska bli bra för barnet och en själv. Nåt sådant uppstod aldrig (ifrånsätt någonslags "babyfeber" när jag var runt 20 år och som gick över på några månader, haha). Min sambo känner likadant, vi diskuterade saken då vi blev ihop över 30 år sen.

    • Izabella Fant 15/03/2022 11:34am (5 månader sen)

      Sjukt najs att du och din sambo känner lika (och har gjort det så länge!). Jag skulle också vilja ha en stark känsla av att verkligen vilja få barn, för att maximera chansen att det ska bli bra för barnet och en själv. Kiva att du är nöjd med ditt val!

  • Maria 14/03/2022 5:20pm (5 månader sen)

    Hej Izabella! Jag gillar ditt resonerande, det är sunt! Själv kunde jag och min man inte få barn av medicinska skäl. När vi insåg detta kändes det som om världen rämnade, "alla andra" har ju barn. Men idag - typ 25 år senare - är vi fantastiskt nöjda med våra liv. Vi har ett fint hus och djur som vi kan ge all kärlek. Vi väljer själva när och om vi reser någonstans. Inga bråk - som vi hör hos grannarna - om iPhones, iPads, hooverboards och allt vad alla nymodigheter kallas och som alla ungar vill ha. Jag och min man har ett skönt och underbart liv idag och träffar andras ungar när vi känner för det. Våga lyssna på dig själv!

    • Izabella Fant 15/03/2022 11:39am (5 månader sen)

      Åh så drömmigt det låter med ett fint stort hus och djur som ni kan ge all kärlek! Låter också väldigt idylliskt att inte behöva tjafsa om nymodigheter som kidsen these days ska ha. Härligt att ni fick ett så skönt och underbart liv (som du så fint beskriver det). Hoppas andra som tvekar på föräldralivet kan inspireras av er!

  • hanna 14/03/2022 9:28pm (5 månader sen)

    som tjugofemaring resonerade jag precis likadant som dej o alla tankarna finns nog kvar nu som smabarnsmamma men vet ocksa att tiden gar sjukt fort o hade aldrig velat vara utan barnen heller. just for att ja skulle va sjuuukt sjalvisk om ja aldrig fatt barn och min odmjukhet infor livet hade aldrig infunnit sig om jag inte blev mamma, bitterhet tror jag hade dykt upp senare ocksa. men mitt rad till dig ar att vanta, du kan gott o val leva sjalviskt o ta itu med fria drommar nu o sen forsoka fa barn nar du e lite mer fardig med att roama free. lycka till med hur du an valjer:)

    • Izabella Fant 15/03/2022 11:49am (5 månader sen)

      Fint att höra att föräldralivet gjort dej ödmjuk inför livet och att du är nöjd med livsstilen du valt! Det är intressant hur du tycker att du vore "sjuuukt självisk" om du aldrig fått barn. Jag upplever nämligen att en del vill bli föräldrar av just själviska anledningar, men najs om du känner helt tvärtom. Det känns himla viktigt för mej att inte bli förälder p.g.a. själviska anledningar. Tack för din kommentar :)

  • Cecci 15/03/2022 8:09am (5 månader sen)

    Tre barn nu.... Livet är både intensivt och står stilla - men härligt. Det går så fort! Och en dag kommer vi antagligen känna att vi har alldeles för mycket tid över. Då vi kommer att sakna de små. Och vi får sträva efter att nästa generation med barn blir bra individer som tar hand om jorden och varandra 😉 följ DITT hjärtas röst i denna fråga, finns inget rätt eller fel.

    • Izabella Fant 15/03/2022 11:52am (5 månader sen)

      Skönt att höra att det inte finns något rätt eller fel. Men det är också det som gör valet så svårt, haha. Coolt att ditt liv är både intensivt och står still. Låter väldigt dynamiskt och inspirerande! Jaa, hoppas verkligen vi kan uppfostra en generation som tar hand om jorden och varandra <3

  • Läsare 15/03/2022 8:13am (5 månader sen)

    Jag har aldrig velat ha barn och nu närmar jag mig 40 och vill fortfarande inte ha barn. Lever jag nåt slags lyxliv med en fantastisk karriär som ger en massa extra inkomst, reser vart jag vill när jag vill? Nej. Men jag lever bra och är nöjd.
    En sak som dock alltid stör mig när det gäller det här med barn är hur barnfria kallas själviska. Varför inte vända på steken och framföra att det är de som VILL HA (och kan få) barn som är själviska. Det är ju något DE VILL. Ett barn ber aldrig om att bli till men eftersom någon bestämmer sig för att NU VILL JAG, så måste det, på gott och ont.
    Jag skulle inte påstå att jag är självisk på något sätt för att jag inte vill ha barn. Jag är bara inte intresserad av att axla någon föräldraroll. Jag lägger min tid och empati på djur och på de vuxna människorna jag valt att ha runt mig istället. Några småbarn finns där också, då och då. Kan tycka att det är helt intressant att ha ett slags perifer fostransroll nån timme per månad. Lite som ett sociologiskt experiment.
    Jag tycker att det är mycket sunt och bra att du reflekterar som du gör. Du har tid ännu att fundera vad du vill och vad det skulle innebära för resten av ditt liv.

    • Izabella Fant 15/03/2022 12:06pm (5 månader sen)

      Härligt att du vet vad du vill och är nöjd med de valen och hur livet blev. Måste ju vara så skönt. Speciellt det där med att vara omringad av djur och vuxna människor som du valt in i ditt liv.

      Jag tycker också det är himla fel hur vissa upplever barnfria som själviska, för många gånger är det tvärtom. Det beror ju helt på den bakomliggande orsaken varför man valt att inte försöka respektive försöka få barn. Jag tycker inte att det finns något fel i att ha valt ett barnfritt liv p.g.a. själviska anledningar, däremot tycker jag att det låter fult att försöka få barn av själviska anledningar. Samtidigt är ju människan i grund och botten ganska självisk och gör i princip alla val för ens egen skull. Brukar ändå alltid landa i det. Men tycker absolut att vi behöver jobba bort fördomen om att barnfria skulle vara mer själviska än de med barn. Tack för din kommentar!

  • Tina 15/03/2022 8:16pm (5 månader sen)

    Jag tänker nog att det är en stor gåva att alls kunna få barn. Vi kämpade många år för ett enda, trots att jag var under 30år då. Fertiliteten sjunker även redan efter 30 så man skall inte vänta allt för länge heller..
    Man ångrar ju nog aldrig ett barn.

    Låter som att du har behov av att "leva livet" på egen hand just nu och då är det ju det du ska göra! :)

    • Izabella Fant 16/03/2022 10:36am (5 månader sen)

      Din erfarenhet sätter verkligen frågan i nytt perspektiv och jag håller helt med om att det är en gåva att kunna få barn. Förstår också konceptet "man ångrar ju nog aldrig ett barn", men tror också det finns många föräldrar som inte känner sej så bekväma i föräldrarollen som det förväntas av en. Däremot känns det som ett stort tabu att säga de sakerna högt, därför ville jag skriva om dessa funderingar för att öppna upp för diskussion. Tack för din kommentar, och fint om ni lyckades till slut :)

  • Österbotttning 15/03/2022 8:57pm (5 månader sen)

    Intressant inlägg och bra att någon lyfter upp den här frågan! Jag har länge grubblat på om jag vill ha barn eller inte, och jag känner igen mig i väldigt många av dina argument både för och emot. För mig har det aldrig varit en självklarhet att få barn, jag har trivts bra med mitt barnfria liv och skulle bra kunna fortsätta med det. Men nu är jag mitt uppe i en graviditet och har ingen aning om vad som väntar mig. Jag fick aldrig egentligen någon definitiv klarhet i vad jag ville, men flera saker inverkade på beslutet att ge det en chans. Några viktiga faktorer var att min sambo väldigt gärna ville ha barn och hade svårt att se ett liv utan och att jag själv var rädd att senare ångra mig om jag inte försökt få barn (har hänt mig tidigare att jag ångrat saker jag inte gjort). Allt hemmaliv under coronapandemin har säkert också påverkat, då jag insett att jag trivts bra med att vara hemma, och att jag överlever utan/med mindre resor och evenemang än jag trodde. Samtidigt känns det både overkligt och skrämmande att jag faktiskt ska bli mamma! Och nä, det här att vara gravid är inte så kul, men det går ju som tur över ;) Försöker också intala mig att småbarnstiden inte varar för evigt (speciellt inte ifall man endast får ett eller några få barn), och att innan man vet ordet av har man fått tillbaka sitt "gamla" liv med mer frihet igen. Men tiden får utvisa hur det sen blir i verkligheten, och om jag alls trivs i mammarollen. Du har i alla fall den fördelen att du är 10 år yngre än jag, så du har tid på dig att fundera ännu och hinna resa/uppleva saker på egen hand. För mig kändes det då jag närmade mig 35 att jag verkligen behövde börja bestämma mig, och här är jag nu. Men är intressant att ta del av andras tankar kring ämnet eftersom det är något som jag också funderat mycket på. Lycka till med ditt funderande och beslutsfattande!

    • Izabella Fant 16/03/2022 10:47am (5 månader sen)

      Måste kännas coolt att vara gravid, grattis! Förstår att det känns overkligt och skrämmande, jag skulle säkert känna likadant. Du verkar ändå ha gott om självdistans, båda fötterna stadigt på jorden och en god förmåga att analysera, så månne inte du hittar en slags mammaroll som du trivs i. Intressanta tankar av dej som är 10 år äldre, får se om jag fortfarande känner likadant då eller om jag tagit något beslut. Tack för din kommentar!

  • Siiri 16/03/2022 8:43am (5 månader sen)

    Så intressant att läsa dina funderingar! Jag känner igen mig i många av dem. Tack för att du är så öppen med dem.

    Själv har jag hela livet känt mig säker på att jag inte vill ha barn, just eftersom jag aldrig känt den där starka viljan ATT ha barn, och varit nöjd och trygg med det beslutet. Så träffade jag min partner som 29-åring, efter att dittills varit nöjd singel hela mitt liv, och plötsligt blev barn något jag kände att jag igen måste ta aktiv ställning till! Tidigare hade liksom omständigheterna gjort att jag var fast förankrad i mitt beslut, men nu blev barn plötsligt en reell möjlighet, på nåt vis. Och förstås påverkar samhället och dess förväntningar på hur och i vilken ordning man ska leva sitt liv väldigt mycket, man kan ju inte värja sig.

    Nu ett par år senare är jag ännu osäker, och jag har ännu tid att fundera - men inte hur många år som helst, för då bestämmer biologin åt mig, och jag är heller inte redo att låta tiden fatta ett så stort beslut åt mig. Så vi pratar, min partner och jag, och funderar, och jag hoppas (lite liksom du) att en eventuell barnlängtan starkt och bestämt ger sig till känna, eller tvärtom, så jag kan känna mig "säker" i mitt beslut.

    • Izabella Fant 16/03/2022 10:58am (5 månader sen)

      Tack själv för din öppenhet och kul att du kan relatera till så mycket av det jag skrev.
      Jag hade nog säkert också känt mej mer säker i tanken av barnfritt liv om jag vore singel, men som du skriver så får man ta ställning till frågan igen då en partner dyker upp och man får börja bolla tillsammans, hurdant liv VI vill ha liksom. Det som är skönt är ju att det antagligen ännu finns flera år för både dej och mej att känna efter. Det kan nog vara farligt att ha alldeles för bråttom i sånhäna beslut. Fint att höra att du och din partner verkar ha bra och öppen diskussion om det. Hoppas både du och jag landar på ett tydligt beslut i något skede, vilket beslut det än blir.

  • 27-åringen som hoppas på att snart bli gravid 17/03/2022 3:38pm (5 månader sen)

    Jag brottades med liknande tankar för cirka sådär fem, sex år sedan. Fyllde just 27 och sedan två år tillbaka har jag och min man varit i IVF-rumbor på grund av en gen som vi inte vill föra vidare. Men när den processen började var jag 25 och hade i många år funderat om jag av speciellt klimatskäl skulle skippa barn i mitt (vårt)liv.

    Under min studietid väcktes nämligen klimatintresset och i början så sög jag ju åt mig all information och hade några år den där tanken att det mest själviska vi kan göra är att få barn i den här redan överbefolkade världen. Jag minns också studien från Lunds universitet som visade hur otroligt mycket "koldioxidutsläpp" ett barn leder till som föds i västvärlden och det gjorde mig också mera beslutsam att inte skaffa barn. Har tänkt mycket på adoption och att bli familjevårdare (det som tidigare kallades fosterförälder), men gällande adoption har det ju också kommit fram ganska mycket det senaste åren. T.ex. att rika västvärlden adpoterar unga, istället för att man t.ex. skulle skänka pengar till utsatta familjer/samhällen i fattigare länder så familjen/släkten kan leva tillsammans och för att hjälpa till att bygga upp en bra levnadsmiljö där. Att bli familjevårdare tycker jag fortfarande låter väldigt fint, och ifall den här IVF-grejjen dra ut på tiden är jag fortfarande öppen för det.

    Men klimatskälet har som sagt länge varit det största orosmolnet. Men jag hörde då på någon föreläsning som gav mig lite tröst. För som klimatmedveten så handlar ju allt egentligen om att man ska sluta vara självisk och tänka på miljön/klimatet i första hand, men då sa någon att om vi ändå vill rädda klimatet så gör vi ju det också för att "våra" barn och barnbarn ska ha en framtid. Då KAN inte lösningen vara att vi alla slutar skaffa barn, vi måste kunna lösa klimatkrisen med andra metoder. Så om det är någon självisk handling man kanske måste få göra trots stort klimatengagemang, så kanske det då faktiskt är att skaffa barn, om man verkligen vill det. Många blir t.ex. mera klimatmedvetna då de skaffar barn och jag själv vill åtminstone fostra våra framtida barn att bli klimatmedvetna planetskötare. Så jag har slutat acceptera klimatlösningar såsom "sluta skaffa barn" eller "vi borde alla ta livet av oss" - för det känns faktiskt inte heller hållbart. Jag vill ju att världen ska gå framåt, inte att vi ska ha lösningar som bara länns dystopiska.

    Sen bara gällande den där barnlängtan... så den hade jag verkligen inte då när jag var 25 och vi skulle ta ställning till om vi skulle påbörja IVF-rumban. Men min man vill gärna ha barn och jag sa att det säkert kan ta länge med hela det här IVF-grejjen (och ännu längre för oss då det handlar om genprover och liknande) så lika bra att påbörja processen. Och under hela de här två åren har jag fortfarande inte haft någon stark barnlängtan... men nu när jag i dagarna väntar på ett samtal för att få höra ifall det finns ägg som är friska, så måste jag erkänna att den där barnlängtan kommit flygande ganska starkt. Känslan av att kanske snart få testa på att bli gravid gör mig otroligt glad och det gör mig rofylld att jag även lyckats komma över min inre klimatångest. Jag tror att vårt liv kommer berikas mycket med barn.

    • Izabella Fant 18/03/2022 9:34pm (5 månader sen)

      SÅ intressant vinkel på det hela! Barn ihop med klimatkrisen är ju verkligen inte så svarvitt som den ibland känns för mej. Har tänkt i precis samma banor men inte kunna sätta ord på det som du gjorde. För exakt så där är det ju? Det handlar ju inte om att vi ska sluta föröka oss utan HUR, eller ja, inte hur lol men alltså HURDAN generation vi uppfostrar. Då våra tidigare generationer inte alls kunnat ta hand om jorden så får vi väl ta saken i egna händer och lära ut till kommande generation hur vi borde leva hållbart. Ifall alla miljömedvetna människor inte skulle föröka sej och nästa generation endast hade föräldrar som inte vore miljövänliga, så skulle det ju ändå sluta illa för oss alla..?
      Tack för din kommentar och lycka till med IVF-rumban och allt vad det innebär!

  • Camilla 18/03/2022 10:25am (5 månader sen)

    Otroligt intressant inlägg att läsa! Speciellt när jag just nu ligger med en sovande 3 månaders bebis på bröstet! 🙂 Känner så igen mig i ditt skrivande. Har varit tillsammans med min man i 13 år och vi har båda två alltid älskat de barn som finns i våra familjer. De har ofta varit hemma hos oss på övernattningar och gjort utflykter tillsammans o.s.v. Trots detta har vi aldrig känt ett måste att få egna barn! Dessutom har jag flera sjukdomar och fysiska begränsningar så har alltid varit rädd för vad en graviditet, men också tiden efter skulle göra med min kropp! Dock bestämde vi oss för att vi testar, men vi gick inför det att funkar det inte så är det okej så! Jag var inte villig att börja med hormonella behandlingar o.s.v. Den orken fanns inte för mig! Det tog sin tid, men plötsligt på mannens födelsedag förra året fanns där ett plus på stickan! Graviditeten var ett helvete de två sista månaderna och nog har det varit kämpigt mellan varven med ett helt nytt liv att anpassa sig till. Man tror man har förberett sig, men det går verkligen inte att göra det förrän man är där! Vi gick in i denhär resan med tankarna att vi behöver inte ett barn för att bli lyckliga eller för att vårt liv "skulle bli komplett". Vi var så sjukt lyckliga tillsammans redan innan, vi levde ju redan tillsammans med våran bästa vän, vad skulle fattas oss? Vi har tillsammans gått igenom sjukt många kriser p.g.a. mina sjukdomar bl.a. Men vi har bara blivit starkare och lärt oss att uppskatta det lilla och njuta mera av livet. Men idag, med en dotter som strålar mot oss så har vi ett helt nytt kapitel i våra liv! ❤ Nu ska vi bara njuta av att få ha en till bästa kompis i vårt gäng att umgås med! ❤ Vi är så nöjda såhär! Jag kommer aldrig gå igenom en graviditet igen, det har jag lovat mig själv! Skulle vi vilja ha flera barn så blir det inte genom min kropp. Men nu vill vi bara upptäcka världen tillsammans. Vi tre mot världen. Vi är så nöjda och tacksamma såhär! Skulle jag vara i din situation tror jag att jag skulle känna mig så nöjd med en bonusdotter! ❤ Låter alldeles underbart!

    • Izabella Fant 18/03/2022 9:19pm (5 månader sen)

      Blir pirrig av att läsa din kommentar. Du verkar verkligen så lycklig och nöjd med hur allt blev. Älskar din inställning till att barnet är "en till bästa kompis i vårt gäng". Exakt så ser jag också att jag skulle vilja förhålla mej till ett eventuellt framtida barn. Fan va härligt att valet som ni gjorde blev så rätt!

  • Maria 22/03/2022 10:50am (5 månader sen)

    Jag har så länge jag minns drömt om att bli mamma. Aldrig tagit förgivet att få biologiska barn, men skulle ha försökt adoptera annars. Vi har fått tre barn som är mitt allt i livet. Jag har mycket annat i livet som intresserar mig och glädjer mig men ingenting går att jämföra med barnen och lyckan över att ha dem-även nu då de är äldre förstås. Jag hoppas jag en dag får barnbarn att glädjas över, inget att ta för givet det heller. Jag älskar vår katt, jag älskar vårt hem, vi har gemensamma intressen som jag brinner för och jag älskar familj och vänner. Men jag har aldrig någonsin tvekat en sekund utan alltid kännt så starkt att jag vill ha barn. Jag vill absolut inte kalla mig självisk. De som känner mig och ser hur jag tar hand om mina barn skulle aldrig kalla mig självisk. Precis som jag aldrig skulle kalla den som väljer bort barn för självisk.

    • Izabella Fant 22/03/2022 11:10am (5 månader sen)

      Måste vara skönt att redan från första början vara så säker på vad man vill, i ditt fall bli mamma! Fint att höra att det blev så bra och att du är nöjd med ditt liv. Du verkar ha ett sund syn på att inte ta något förgivet, det är inspirerande. Tack för din kommentar!

Skriv en kommentar